Lite andra IBK-historier

p

Norberg i Pole Position

En av polarna från Norslunds- och Falu IBK-tiden, Micke "Flätan" Norberg, pratade alltid då gott och väl om sina bilar och sin motorcykel han hade i garaget (vi såg honom aldrig åka på den, tror aldrig den blev klar?) som var så snabb och bra. Micke är en mycket trevlig och rolig kille, och bra vän, men han hade nog lite övertro på sina fordon.

En gång när vi hade varit i Borlänge (Micke, jag, och legenderna-vännerna Larsa Håkansson, Tom Wester och Patrik "Idof" Idofson) och vi var åkandes hemåt mot Falun på motorvägen i Mickes Ford kommer det helt plötsligt en Porsche och kör om i ganska hög fart.

Nej nu jäklar, säger Micke, nu ska vi köra ikapp.

Vi andra försökte lite fint påpeka att det kanske inte var någon bra idé.

Men Micke hade inte varit en i detta fantastiska gäng om han hade lyssnat på oss. För det gjorde han inte. Han varvade upp, gasade på och åkte upp jämsides med Porschen.

Porsche vs. Ford. Ny Porsche. Gammal Ford.

Det gick ganska snabbt. Eller rättare sagt väldigt snabbt. Vi andra var väl lite halvskraja. Tävlingshetsen och (över)tron på bilen glödde i Mickes ögon.

Vi närmade oss farligt nära 170-180 km/h. Bilarna jämsides. Så tittade föraren i Porschen på Micke.

Och log.

Och trampade lite extra på gaspedalen.

Hej då.

Efter en sekund gick det inte att läsa registreringsskylten. Efter ytterligare några sekunder var Porschen borta.

Porsche - Ford 1-0.

Nej.

Porsche - Ford 100 - 0.

Men som Micke uttryckte det:

Jävlar, vilken match han fick.

Jodå.



Trött

Man kan vara trött, och så kan man vara trött. En av de gamla polarna från förr, "Rette", hade vid ett OS (kommer inte ihåg om det var Los Angeles 1984 eller Söul 1988) sett fram emot finalen på 100 m löpning för herrar å det största. Problemet var bara att alla finaler gick mitt i natten. Vi fikade , spelade kort, grejade med allt möjligt för att hålla oss vakna. Till slut var det dags. När startskottet gick, och kom ihåg nu att det var 100 m vilket innebär ungefär tio sekunders löpning, så var faktiskt Rette vaken.

När löparna korsade mållinjen sov han.



En negerboll, tack!

Många härliga människor (Trav-Idof, Blogg-Larsa, Tom W, Linken m fl) var med i det stora gäng i Norslund som senare skulle bli historiska i innebandy-Falun genom att starta Falu IBK. En av dessa var en tjej som hette Zawadi Balaile. Hennes mamma var svenska och hennes pappa var från Tanzania. En gång hade gänget nåt kalas med tillbehör typ popcorn, saft, kakor och - negerbollar. Som man faktiskt sa på den tiden, utan att det var något konstigt med det. Eller att någon blev anmäld (idag säger man ju chokladbollar eller D-bollar).

Hursomhelst, dessa negerbollar hade tagit slut och den härlige Christer "Ögat" Wikström tänkte han skulle vara snäll och hämta mer åt dom som ville ha. Precis när han skulle ropa så kom han på att det kanske, eftersom Zawadi genom sitt underbara arv från föräldrarna var mörkhyad, inte var så bra att säga negerbollar (även om hon inte brydde sig ett dugg). Christer samlade ihop sig, tittade ut från köket och -

och här blev något väldigt fel, och trådarna i Christers hjärna trasslade ihop sig, för när han öppnade munnen och absolut inte skulle säga det lite känsliga ordet och ropade till polarna sa han:

- Är det nån som vill ha mera Zawadibollar?

Herregud. Snacka om felkoppling.

Han ville ju bara vara snäll.

Alla tyckte dock det var fantastiskt roligt - även Zawadi.



Nej, inte i det målet!

Slutet av 80-talet, lördagmorgon, 08:30 (hur kan man lägga en match då!?), Lugnets A-hall. U-lagsmatch mellan Falu IBK (nuvarande IBF Falun) och Borlänge SK. Tekning som vinns av oss, bollen rullar bak till Patrik "Idof" Idofson som tar med sig bollen, driver den mot målet, gör några snabba dragningar och lägger in den i mål vid ena stolpen. Efter endast 4 sekunder.

Tyvärr var det i eget mål.

Än idag, så vet ingen, varken domare, seket, publiken, motståndarna, vår målis Ove Larsson - och absolut inte Idof själv för den delen - vad som hände.



Akta dig djävligt noga...

Nattraiden, Borlänge, 1987. Vi från Falu IBK (nuvarande IBF Falun) ställde alltid upp med flera lag i seniorklassen där vi delade upp oss i lite olika konstellationer. I ett av lagen spelade bland annat Lars-Erik Håkansson. Larsa, som han kallas, är en mycket lång och stabil herre. Han är nog över 1,90 och ger (även om han är otroligt snäll) ett ganska auktoritärt intryck av att han inte är nån man skall bråka med.

Hursomhelst, hans lag spelade match sent på lördagkvällen mot nåt Bonka-gäng som mest var med för att det var roligt och spelade väl någon form av vårdslös fritidsgårdsinnebandy. Rätt som det är så råkar en av motståndarna slå till Larsa över fingrarna. Vilket han inte skulle ha gjort. Larsa höjer sig i sin fulla längd och ryter med barsk stämma:

- Hörru din djävla Djungel-Jim! Kommer du i närheten av mig en gång till slår jag hjäl dig!

Blek och skräckslagen hoppade spelaren av planen.

Och bytte inte nåt mer under matchen.



Het, hetare, Christer

Vi spelade ofta småmål förr i tiden , och då oftast tre mot tre. Vi brukade spela en timme ungefär och man kanske lyckades peta in 15-20 mål på den timmen. Om man var i form. En av våra kompisar, Christer, såg dåligt, eller rättare sagt, oerhört dåligt. Han hade några speciella linser som gjorde att han kunde leva ett någorlunda normalt liv.

En gång hade han nån inflammation i ögonen vilket gjorde att han inte kunde ha linserna. Men han ville absolut vara med och spela så han tog ur linserna. Med en syn bara marginellt bättre än Stevie Wonders, äntrade han planen för en timmes spel.

Under den timmen gjorde han - 39 mål.

Och då var han dessutom i grunden en mycket defensiv back.



Maratonmatch

Spelade en gång på 80-talet en tennismatch (tennis är en fantastiskt rolig sport både att titta på och spela) mot min gode vän och fd medspelare i Falu IBK, Micke Larsson. Torskade med 3-2 (glömmer aldrig setsiffrorna: 4-6, 7-6, 4-6, 7-6, 4-6) men det var inte själva resultatet på matchen som var det konstiga. Nej, matchen höll på i 7,5 timme. SJU OCH EN HALV TIMME. När Micke slog in matchbollen kastade han inte racketen upp i luften av glädje för vinsten utan cirka 40 meter bort av glädje för att matchen var slut.

Hans dåvarande (och nuvarande) flickvän Jessica Hedberg hann (också spelare i IBF Falun), och detta är sant, med följande under matchen:

- Börja titta på matchen (det var alltid folk som tittade på matcherna)
- Gå hem och äta
- Komma tillbaka
- Gå och handla
- Komma tillbaka
- Gå hem och sova en timme
- Komma tillbaka
- Gå hem och läsa ut en bok(!)
- Komma tillbaka
- Se racketen flyga

Makalöst.



Elvis has left the building

Någonting som vi alltid gjorde förut i gamla Falu IBK (nuvarande IBF Falun) var att köra musikfrågesporter när vi hade bortamatcher, läger, cuper eller avslutningar. Ni vet, den klassiska, en poäng för rätt artist och en poäng för rätt låt. Och så lite bonusfrågor med extrapoäng.

Många dråpliga gissningar och felsvar har noterats under åren. Ibland körde vi också ropar först -svarar först.

En står dock lite över de andra; låten som spelades var Living next door to Alice med Smokie. En spelare i damlaget ropar snabbt till och säger: det här kan jag! Det är Smokie med Living next door to... Elvis!

Poäng? - nej. Klassiker ?- ja.



Huvva!

En gång på den gamla Falu IBK-tiden blev det lite bråttom till en träning. En av lirarna i laget, Mange Gren, hade en bil av lite äldre modell. Sent ute, snabb kurva och - flapp - så flyger motorhuven av och ner i gräset bredvid vägen. Mange åker lugnt vidare. En av polarna frågar: Ska du inte stanna? Varpå Mange svarar: Ääh, vi tar den efter träningen...



Skruven

Ett par gånger har vi i kompisgänget varit på Skara Sommarland (heja Bert!). Där har man ju massor av vattenattraktioner bland annat. Till exempel vattenbanor där man kan åka ikapp, vattenbanor där man kan åka runt, det klassiska Fritt Fall (där man får operera ut badbyxorna ur rumpan efter åket) och en massa fler.

Och så Skruven.

Skruven är två rör som är sammanflätade i varandra, man åker alltså runt det andra röret hela tiden. Meningen är väl att man skall åka två samtidigt och tävla ner eller nåt. Det är högt, ganska brant och går rätt så fort.

Denna Skruven skulle legenden Patrik "Trav-Idof" Idofson åka en gång mot nån, jag tror det var mot mannen-myten-vännen Tom Wester. Idof klev upp och gjorde sig beredd. Men då han tittade ner i röret blev han osäker och ångrade sig och började kliva tillbaka upp på stegen.

Noteras bör att man skall åka med fötterna neråt i Skruven.

Dock, så halkade Idof på sista trappsteget upp och lyckades ramla av stegen och ner i röret.

Med huvudet först.

Alltså, detta Ooaaah! Ooaaah! Ooaaah! som hördes varje gång Idof åkte runt det andra röret hördes nog i hela Skara Sommarland. Till slut plaskade han ner i slutbassängen med ett gigantiskt PLASK!

Idof, som normalt inte är så solbränd, var totalt kritvit i hela kroppen. Eftersom han hade blåa badbyxor på sig, såg han ut som en flagga.

Den finska.

Som sagt, sånt är roligt.



Bak och fram

En av våra härliga kompisar från den gamla IBK-tiden, Christer Wikström, finns tyvärr inte längre bland oss. Christer var en kille som alltid hade ett leende på läpparna och alltid ställde upp för andra, ingenting var omöjligt. Mycket tok och roligt hände kring honom precis som alla oss andra.

En kväll hade vi varit ute och partajat lite och dagen efter vaknade Christer upp vid elvasnåret.

På köksgolvet.

Med alla kläder på sig, men med jeansen bak och fram.

Och hade ingen aning om vad han hade gjort.

Och ingen av oss ville veta heller.



Blekt

Apropå Åland: ett år när vi skulle åka dit fick Mannen-Myten-Travdåren, the living legend, Patrik "Idof" Idofson, in en trippel. Dock inte på oddset. Han lyckades med att ha ont i knäet, vara åksjuk (på bussen) och vara sjösjuk (på färjan). Under båtresan låg han på golvet runt ett hörn. Varpå självklart kommentarerna haglade.

- Idof, ska vi gå och äta?
- Idof, ska vi gå ut på däck?
- Idof, vill du ha en öl?
- Idof, dom behöver nån som kör färjan!

Han var blek som ett vitt A4-papper. Med de blå jeansen och en blå T-shirt såg han ut som en finsk flagga.



Ove i huvudrollen

Har ju några gånger skrivit om Shopen, ett av de nöjesställen som vi i Falu IBK-gänget var på de få gånger vi var ut (vi hade det ju så fantastiskt crazy och kul hemma). Har även skrivit lite om målvakts-Ove ("han är vit och jag är svart") Larsson i några bloggar. Nu ska jag kombinera dessa. Vi var ute en lördagskväll ett gäng, både tjejer och killar. Dansgolvet på Shopen var väldigt litet, vilket gjorde att det ofta blir trångt. Och på dansgolv vet ni att det ALLTID finns någon kille som är skitfull, stöddig och dansar på och in i folk hela tiden.

Och självklart fanns det en sån där. Det var bara det att han var ovanligt aggressiv, knuffade tjejer och var riktigt otrevlig, och vägrade gå av dansgolvet fast ingen ville dansa med honom. Stämningen blev riktigt otrevlig och det är då Ove träder in i handlingen. Ove är ju en i grunden väldigt snäll kille, som dock kan tända till om folk är elaka... Dessutom var han lite tankad om man säger så, vilket kanske bidrog till händelseförloppet. Och jag är absolut ingen förespråkare av våld, men den gången köpte jag det faktiskt. Till hundra procent.

Ove tittar ut över dansgolvet, grymtar och säger "Nu djävlar får det vara nog" och så siktar han in sig, går med bestämda (ja, lite vingliga då) steg rakt genom den dansande högen, in mot den otrevlige killen och - skallar ner honom! Faktiskt. Ten and out.

Och man kunde konstatera fem saker:

1) Det fanns ett helt dansgolv, en diskjockey plus en vakt (!) som vittnade om att inget hänt.
2) Ove fick ont i pannan.
3) Killen fick bäras ut.
4) Dansgolvet blev resten av kvällen en riktigt trevligt plats.
5) Samt till sist, att det var en jädra tur för killen att Ove inte hade målvaktshjälmen på sig.



Gren regerar

En av mina gamla lagkompisar från Falu IBK-tiden (nuvarande IBF Falun), Magnus Gren, var förutom att han var en duktig back också begåvad med en oerhört stark röst.

Så stark att han en gång avbröt en konsert med Iron Maiden!

Mitt under en låt skrek Mange till det högsta och längsta han kunde. Bruce Dickinson slutade sjunga, tittade upp och ut över publikhavet och sa:

Does anybody have a trumpet out there?

Otroligt...



Taskiga kort

En gång i forntiden var vi i kompisgänget ut på gamla klassiska Shopen i Falun. Super-Wester, målvakts-Ove, Trav-Idof, Blogg-Larsa och jag. Bland annat. Ingen var otrevlig (det var vi aldrig) men ingen var helt nykter heller. Idof stod sin vana trogen vid Black Jack-bordet. Han förlorade alltid, men alltid när vi frågade hur det gått var svaret alltid Fifty-Fifty eller PlusMinusNoll.

Den här gången går det riktigt dåligt och han säger: "Fy fan vad jag har dåliga kort." Då händer det. Då gör han det. Larsa. Jag ser det liksom i slowmotion och som från en annan värld. Tänker att - nej det här händer inte - gör det inte - snälla låt bli! Larsa tittar på spelbordet, sen på Idof, sen på bordet igen och säger: "Det är lugnt, du kan få några av mig."

Varpå han tar sin stora grabbnäve och tar ur en fyrtio kort ur dealerns låda och ger till Idof och lägger framför honom.

Idof blev tjock kan man säga, Dealern blev sur och Larsa åkte ut.

Men jädrar vad kul vi andra hade.



För en gångs skull var Norberg tyst

Under ovanstående match hade vi några andra IBK:are som spelade i ett annat lag och hejade på oss och - minst sagt - buade och smädade Skjut och Spring. Det blev faktiskt riktigt het stämning. Alla hetsade och gapade utom Micke "Flätan" Norberg som just vid detta tillfälle gick i skolan i Borlänge. Han satt mitt i, helt tyst och sa ingenting.

Efter en stund frågade någon. Micke, varför säger du ingenting? Micke tittade ned i golvet och sa tyst:

- Jag känner dom där jag.

Oops.



Oves vanor

Ove "Yv" Larsson är en snäll en. Dessutom blir Ove alltid väldigt rolig när vi har fest. Vilken vi inte har så ofta nu (typ vartannat år), det var lite vanligare i vår ungdom. I sina yngre dagar somnade alltid Ove i halvtid på Tipsextra (som det hette förr). Halvtid i Tipsextra var ungefär 16:45. Längre upp i åren, även då lite susig - men alltid glad, införskaffade han sig vissa ritualer, närmare bestämt fyra stycken:

1) Alltid be att man spelade låten If looks could kill med Heart (minst tre gånger).

2) Ett antal gånger per kväll säga "I said, welcome to my show". För varje gång svårare och svårare att höra. Lite som Grevinnan och betjänten-Look-a-like.

3) Tala om att han var en lika bra målvakt som Andreas "Anky" Olsson.

4) Skjuta undan bordet och visa innebandyräddningar.

En gång hamnade vi i en diskussion om inställning och attityd på planen. Av någon anledning jämförde Ove sig själv med Martin Dahlin, den gamle hjälten från VM i fotboll -94. Han tyckte att de båda var lika tuffa och hade en bra inställning. Ove avslutade, lite sluddrigt, diskussionen med:

Jag, jag, jag... jag och Martin Dahlin är, är, lika, enda, enda skillnaden är att han är vit och jag är svart!



Schvårt att schnacka

Mannen, myten, menisken Patrik "Idof" Idofson har många fördelar men han ska nog inte dricka för många öl. Ett år, när vi i IBK-gänget firade nyår på en kinesrestaurang, hade han tagit ett antal öl som inte var av stuket lätt. Vilket märktes när det blev hans tur att beställa mat. Han skulle ha fyra små rätter med sötsur sås. Hur det gick? Sådär.

- Jaha, jag vill ha fyra små rätter med schötsut...ääh!
- Jag vill ha fyra små rätter med störscur...
- Jag vill ha fyra små rätter med surstöt...vafan!
- Jag vill ha fyra små rätter med sutsör...

- Äh! Får jag en stor stark!

Så kan det gå.



Häst är bäst på...

Patrik "Idof" Idofson, en av dessa legender från förr. En rolig optimistisk kille med många fasta rutiner och principer. Men han hade i alla fall en sak som vi andra Falu IBK:are inte hade: En egen häst! Eller i alla fall, två niondelar av en häst (skinkorna?). Trav är nämligen en (bland andra) av Idofs stora passioner. Och till slut gjorde han slag i saken.

Han var väldigt stolt över sin häst som hette Emir Lou. Och därför drog han med oss andra i gänget på trav här och där. Och det gick faktiskt ganska bra för Emir Lou. I början... Vinster och platsplaceringar, vilket gjorde att tuppkammen växte ytterligare på Idof. Men, men, efter ett tag dalade framgångarna ut och Emir Lou hamnade till slut där de flesta hästar hamnar.

I charken.

Vem vet, han kanske har blivit ompackad på ICA ett par gånger?



Fingra inte!

En annan hjälte från förr var Bengt Pettersson. Numera journalist på Dala-Demokraten. Bengt är mannen som antagligen uppfann begreppet Fighting Spirit. Benbrott, båda hälsenorna avslitna och ett par avsågade fingrar är bara några av hans fysiska åkommor han ådragit sig. Bengan är förmodligen även den enda som crosscheckat av en gammal Unihoc Original mot en motståndare. Ni kommer ihåg hur mjuka dom var...

Tillbaka till fingrarna. Bengan hade alltså bara fyra fingrar på ena handen. Även han var med och spelade Nattraiden (dygnet-runt, småmål, tre mot tre, världens största, Borlänge) ett par år. Ett år var han lagansvarig och fick bestämma namn själv på laget. Eftersom de var fem stycken i laget så skulle de heta - 49 Fingers. Genialt.

Domarna sitter uppe i tennisdomarstolar och dömer och inför varje match frågar de vilket lag som är vilket. Inför lagets första match frågade domaren: Vilket lag är 49 Fingers? Bengan sträckte upp sin hand och sa:

Vilka tror du?

Frågan dök inte upp igen.



Arge Carllarsson

En annan hjälte från förr är Micke Larsson. Mycket bra spelare men tyvärr drabbad av en massa otur med skador. Men han var också en duktig tränare/coach och har väl ett par SM-medaljer som ledare för IBF Faluns damlag. Micke är oerhört snäll privat men tuff som tränare och ibland kunde även själva hin håle flyga i honom som spelare. Micke är även begåvad med en mycket kraftfull röst som verkligen har genomslagskraft.

Många skrönor finns om denne man. Sant är han sagt "Svälj det där fula pannbandet du har på dig!" (till en spelare) och "Blås då Skäggapa!" (till en domare). Inte sant är dock att några i Rumänien bytte när han skrek byte i en match och ej heller att han kastat en domare över sargen som någon trodde i en frågesport.

Roligast blev det dock en gång när vi hade mött Tensta i ett SM-kval. Tensta hade spelat skitfult hela matchen och en av deras killar var till och med på väg upp på läktaren för att slåss med min farsa (farsan applåderade kanske lite väl övertydligt när spelaren åkte ut...). Värst var en liten späd kille som varit skitstöddig från start.

Vi vann med 8-2 och efter matchen försökte killen mucka. Det skulle han inte gjort. Micke spände sina värsta klotögon med mördarblick i honom, bröstade upp sig mot honom och sa: Är du undernärd eller provrörsbarn?

Killen, som skulle gå ner i omklädningsrummet, vände, gick tillbaka till kortsidan, uppför läktartrappan, över hela läktaren, ner för andra trappan och i sitt omklädningsrum. Smällde igen dörren och låste.

Jag tror nästan att han kissade på sig.



Jamen dåså

Ett annat minne som inte släpper är när vi i Falu IBK spelade seriematch mot Rättvik borta under tidig stenålder. Vi är i ledningen med ett mål, en minut kvar av matchen. Micke "Hille" Hilleskär som då var lagkapten hamnar i nåt gruff på mittplanen och klappar helt sonika till en motståndare. Matchstraff i dag, men på den tiden blev det endast två minuter. Dock fick vi ju avsluta matchen i box play.

Vi lyckades dock reda ut stormen efter en hel del besvär och vann med 3-2. Efter matchen frågade jag Hille hur han som lagkapten kunde göra så när vi var i ledning och det var så lite kvar. Han harklade sig lite, och sade (för en gångs skull) lite tyst:

Jag trodde det stod 3-1.

Jaså, jamen då var det ju helt OK.



Första fyllan

Första gången Lars-Erik" Larsa" Håkanson var ute på partaj gick det väl... sådär. Ung och orutinerad så slutade det på en parkbänk nere på stan i ett inte alltför bra skick. Man fick helt enkelt ringa hem till pappa Håkansson som fick hämta honom.

Dagen efter hade väl Larsa hämtat sig hyfsat och vi satt och såg på någon film. Han hade väl lite Ågren eftersom han inte riktigt hade koll på gårdagen för efter ett tag sa han:

- Ni behöver väl inte säga nåt till farsan?

- Nej då, vi lovar.



Krutov

Patrik "Idof" Idofson. En legend. Bara namnet. Unikt. Men förutom "Idof" (knappt nån visste att han hette Patrik, inte ens vi som känner honom väl) var han en sån där som fick massor av smeknamn. Ett av de bästa var "Krutov". Detta kom till en gång då han i en U-lagsmatch trampade runt i ena hörnet med två försvarare hängande på sig och precis när han skulle skjuta halkade han och drog i samma ögonblick på världens dragskott som gick rä-rä-rätt upp i krysset.

Den som kom på namnet var förstås ingen annan än Micke "Hille" Hilleskär, mannen bakom hundratals odödliga namnändringar och smeknamn (hur kan man konkurrera med nån som ändrar på namn från t ex Peder Grek till Greger Pek eller Torkel Holst till Snorkel Torsk? Eller Vindrutetorkel?). Han tyckte att Idof just vid det tillfället liknade den gamle starke björnen i ryska hockeylandslaget, Vladimir Krutov. Så var det odödliga smeknamnet fött.

Att sen Idof ibland såg ut som han hade skridskoskydd på sig när han spelade är en helt annan sak.



Bråttom, bråttom!

Idof är som ni vet en mycket hängiven (fanatisk) trav- och tipsälskare. Vilket innebar att Tipsextra med travloppen alltid var viktigt för Idof. Mycket viktigt. En gång hade vi varit i Malung (det är en bit från Falun, ca 15 mil) och spelat, och Idof ville absolut hem till Tipsextra, eftersom han (som vanligt) trodde han skulle få storkovan på travet.

Hur som helst, det hade snöat jättemycket och det var dessutom halt, riktigt halt. Närmare bestämt glashalt. Idof som normalt är en mycket försiktig bilförare gasade dock på som attan den här gången. Bilen sladdade hit och dit och man såg inte mycket. Medpassagerarna var (har de berättat i efterhand) ganska skraja. Men det bekom inte Idof; han skulle hem till Tipsextra.

Sen, när det var en 2-3 mil kvar saktade han helt plötsligt in. Han hade kanske hunnit hem, även om det var på håret. Någon frågade lite försynt: vill du inte se Tipsextra och travet längre? Varpå Idof svarade:

- Äh, jag har ändå spelat in det.



Videokväll

Någonting vi ofta gjorde i det gamla klassiska Falu IBK-gänget (nuvarande IBF Falun) var att ha filmkvällar då vi hyrde några rullar och gick hem till någon och gluttade. Denna lördagskväll var också en sådan och mannen, myten, legenden Tom Wester tog till orda: Okej, jag och Larsa (Håkansson) går hem och fixar till hemma hos mig. Idof, du går och köper chips och läsk. Micke (Norberg) och Per (moi), ni kan väl åka till BP (sååå klassiskt!) och hyra film. Och du Christer (Wikström), du kan väl samla ihop lite fler folk som vill se.

Ja, det kan jag, sa Christer. Och det gjorde han. När han gått några meter mötte han en tant, som var väldigt, väldigt gammal. Som vi aldrig sett förut. Stannade henne, sa hej, och frågade:

- Vill damen följa med hem och se på video?

Jag har aldrig sett en 80-åring gå så fort nån gång.



Lili & Susie

Såg att Lili & Susie var med i schlagerfestivalen. Vilket väcker nostalgikänslor. Sån 80-talsflashback. Pojkarna drömflickor. Tuggummipop. Bara magar och rosa kläder. Vinylsinglar. Tracks. Oh Mama, can't you tell, Oh Mama, can't you tell, If you want my love, won't you ring my bell

Minns att vi i Norslunds/IBK-gänget var på en konsert med dom typ 86-87 någonting, på den klassiska Lugnetkarnevalen (R.I.P.). Dom spelade vid underbacken vid Skidstadion. Larsa Håkansson hade Christer Wikström på sina axlar hela konserten.

Det var för övrigt den Lugnetkarnevalen som Christer absolut skulle ha en sån där mjukisbanan som fanns i lottstånden på den tiden. Efter att ha köpt ett hundratal (!) lotter utan någon lycka köpte han en direkt av en lottförsäljare för 40 spänn.

Sen tappade han den på hemvägen.

Apropå Lili & Susie: Tom Westers farsa, Rune, hade en tes: Alla tyckte ju att Lili & Susie var så snygga, men han var inte riktigt nöjd. Han tyckte att dom skulle byta kropp och huvud med varandra.

Intressant.

Dom är ganska lika varandra, dom där Westers.



Tårtan

En märklig grej hände en gång på 80-talet i Norslundsgänget (i och för sig så hände det alltid märkliga (och fantastiskt roliga!) saker när vi var igång) när Linken fyllde år. Vi var hemma hos honom som då bodde på Kvarnberget.

Ett kultsällskap var det: Idof, Larsa, Tom, Micke "Hille" Hilleskär, Jessica "Tate" Hedberg, Micke "Flätan" Norberg, Christer Wikström, Trackslisteettan Helena C och några till. Vi spelade musik (hårdrock mest så klart), åt snacks, drack Gröna Hissen, bland (en hel del) annat, och hade allmänt trevligt. Som vi alltid hade.

Då säger Christer plötsligt:

Men, Linken, du fyller ju år. Då måste vi ha en tårta! Jag kan åka hem och göra en (Christer jobbade på Perers bageri)!

Tilläggas skall att det var 25 minusgrader ute, och Christer bodde i Norslund och skulle cykla hem och hämta den... Linken sa att det var snällt, men det behövs inte. Men Christer var obeveklig. Han gick ut och cyklade hem.

Kom tillbaka efter cirka en timme, i stort sett nedfrusen, med en tårtkartong på pakethållaren (!). Klampade in i lägenheten och ställde kartongen på bordet. Vi dukade fram assietter (vilket löjligt ord för resten) och skedar. Christer öppnar kartongen och där finns en stor rund och fin vit tårta.

Väldigt vit.

Den var nämligen gjord av bara grädde. Och ingenting annat. Ingenting i. Ingenting på. Inga ljus.

Bara grädde.

- Är den inte fin? Som jag kämpade med den.

Sa Christer.

Ingen sa något. Ingen vågade säga något. Alla tog en bit av den fluffiga tårtan och åt upp. Alla tänkte nog att "har han åkt fram och tillbaka i 25 graders kyla för detta?" eller "har han fått lite för mycket i sig så han tror att han gjort en riktig tårta?"

- Tack så mycket för...öööö...tårtan.

Sa Peter.

Än idag vet ingen av oss om han drev med oss eller inte.

Som sagt, kunde bara hända i det gänget.



Zabrek

Antagligen tidigt 80-tal, möjligen, möjligen sent 70-tal. En tidig söndagsmorgon, ca 07:00, ringer det på dörren till en lägenhet i Norslund i Falun. Dörren öppnas och utanför står en person med 1.000 000 (1 miljon kronor) i handen.

- Jag vill köpa Zabrek.

Nu var inte detta så hemskt som det lät, ingen uppgörelse i den undre världen eller liknande.

Denna lilla, men ack så klassiska, händelse utspelade sig på Kopparvägen 47c, där familjen Håkansson (bl a Larsa o Sven) och familjen Retsmar (bl a Rette) bodde. Kopparvägen 47 är för övrigt en riktigt legendaradress vad gäller innebandy eftersom Jessica "Tate" Hedberg bodde i 47b och Christer Wikström i 47a, även dessa båda tillhörande den inre kretsen i Norslunds- och Falu IBK-gänget.

Bakgrunden var att Larsa, Rette, Christer, Micke "Häger" Häger och legenden-målvakten-vännen Tom Wester körde någon form av serie i ishockeyspel där man hittade på namn på spelarna och hade statistik med tabeller, mål och assist och All Star Team och sånt. Man turades om att spela på olika arenor (dvs hemma hos varandra) och hade någon inget spel tog man med sig ett.

Vi ska komma ihåg att legenderna vid den här tiden var 11-12 år.

Nåväl, i Larsas lag, som var Tjeckoslovakien (70/80-tal som sagt...), spelade en av seriens bästa spelare, en back vid namn Zabrek Zateng.

Känn bara på namnet.

Zabrek Zateng.

Vilken ljuvlig fantasi, vilket välklingande namn. Det hördes ju på namnet att han var bra.

Denne Zabrek Zateng var som sagt en riktig höjdare. Så bra så att Rette, alltså klockan 07:00 en söndagsmorgon, knallar två våningar ner och ringer på hos familjen Håkansson. Mamma Kerstin öppnar yrvaket dörren och Rette ber henne hämta Larsa.

Med sig har han alltså 1.000 000 kronor i leksakspengar. Pengarna kom, troligtvis, från Nya Finans. Rette vill då köpa Zabrek, eftersom han är så bra.

Det blev inget av den affären.

Zabrek var INTE till salu.

Mamma Kerstin hade däremot roligt hela dagen åt händelsen, gick småskrattandes för sig själv. Och har det än idag, då hon återkommer till den då och då fortfarande.

07:00 en söndagsmorgon.

1.000 000 kronor

Zabrek Zateng.

En sann* historia ur den härliga barndomens värld.

Tack till Larsa som hjälpte till med rätta smådetaljerna till historien. Känner mig lite typ som en journalist som skriver en bok åt någon.



Några stories om Hille:

Hille är ju inte, precis som jag, så värst lång. En gång när vi mötte Boda (Rättvik) borta blev Hille lite oense (ovanligt...) med en spelare i Boda, Ola Jonsson. Denne Ola var typ två meter lång. De stod och tjafsade, det vill säga Hille hade sin panna i Olas bröstkorg. Till slut kom inte Hille på vad han skulle säga så han tittade på Ola (Boda spelade i röda tröjor), länge, och så sa han:

- Jädra sosse!

Hille var även en mycket bra fotbollsspelare. Han har spelat i några föreningar i både fotboll och innebandy. Hille har väldigt många träningsoveraller. Nån sa att han spelade så länge och bytte klubbar bara för att få fler. Elakt. Hille är en av de få som spelat med en innebandyklubba av märket Fukuda. Unikt.

Hille har även regisserat och spelat in en skräckfilm med några kompisar. Den hette Patient 47 och utspelar sig i Falun med omnejd. En riktig klassiker. Kalla kårar, biljakter i Stångtjärn och mord i hoppbacken.

Hille är för jäkligt på att hitta på smeknamn till folk. Eller vad sägs om att döpa om Peder Grek till Greger Pek? Eller Torkel Holst till Snorkel Torsk? Eller Vindrute-Torkel?

Tidernas kommentar, fälld av Hille:

- Domarn! Domarn! det var ju spark! (Hille)
- Nej! (domaren)
- Var det en bob då ? (Hille)



Linken-plock

Peter har ju alltid haft en förkärlek för bilar som är så där... Baklucka som man fick i huvudet på en, sidoruta som lossnade på en, en var handmålad med roller med mera, med mera.

Peter är väl en av de få som försökt starta match med T-shirt, med uppvärmningströja på och med matchtröjan bak och fram. Imponerande.

Peter tycker om städskrubbar. Tillbringade i alla fall en lång stund i en på en IBK-fest. Ensam.

Peters ex-sambo tvättade en gång en klassisk 80-talströja i lamull åt Peter. I 90 grader. Sen kunde Carolines (Peters dotter) dockor ha den.

Peter hade en gång en klassisk ryggsäck som det stod Helosan på. Var alltid med på alla fester.

Peter har anordnat en pingisturnering på sin vind. Där Tom "legenden-målvakten-vännen" Wester spelade i hockeyutrustning. Oväntat.



Idof är smidig del 1

Falu IBK-legenden (och en av de största favoritbloggkaraktärerna) Patrik "Idof" Idofson brukar alltid säga rätt saker vid rätt tillfälle. NOT. Minns "ET" (tidigare inlägg). En annan gammal IBK:are som var med förr hette Per Fagerström. Men kallades, av någon anledning, ofta för det kanske lite mindre smickrande namnet Porre.

Party hemma hos Blogg-Larsa, och denne Per Fagerström skall också komma dit, tillsammans med sin alldeles nya flickvän. Som inte hade träffat vårt kompisgäng förut. Eftersom vi inte ville att hon skulle bli chockad direkt så sa vi att vi måste ta det lite lugnt i början, och vara så där lagomt spontana. Vi sa också att vi absolut inte fick kalla honom Porre så hon hörde det.

De kommer dit, tar av sig ytterkläderna, hälsar på några i hallen och går sen in i vardagsrummet. Där sitter Idof och äter Popcorn och diggar musik. Han tittar upp på Per Fagerström med flickvän, skruvar lite på sig, tittar på oss, skruvar lite till på sig och sen ropar han:

- TJEEENA PORRE FAAAAGERPEEEENIS!

Jag vet inte hur många dagar dom var ihop.



Idof är smidig del 2

Vi hade rätt mycket roligt umgänge och en del partyn på den gamla goda Falu IBK-tiden (dock aldrig före match, utom den gången vi inte kunde hjälpa det). Självklart var mannen, myten, legenden, hästälskaren Patrik "Idof" Idofson med på alla dessa partaj. Runt alla oss IBK:are fanns det alltid en massa andra kompisar och kompisar till kompisar. Det var väl dåtidens "Wannabes" och "Hangarounds". Där fanns speciellt en kille som man av någon anledning tyckte hade vissa likheter med E.T. Ni vet, han med "Phone home". Fast det visste han inte om själv såklart. Och inget man sa. Det finns ju andra man kanske hellre skulle vilja ha likheter med.

(Undrar förresten om E.T. hade Comviq Kompis?)

Hur som helst. Killen skulle komma till en av festerna. Eftersom vi visste att Idof blir ganska glad på festerna och alltid säger precis vad han vill - och alltid rakt ut - och dessutom alltid är den som skall öppna om någon ringer på dörren tänkte vi försöka undvika om man så säger, vissa känsliga problem som skulle kunna uppstå.

Därför försökte vi, när vi såg att killen var på väg in i huset, att få Idof att INTE öppna dörren. Det gick såklart inte, självklart skulle han öppna. Som andra utväg sa vi då till honom:

- Idof, nu säger du ingenting dumt. Ingenting om några likheter eller nåt.

- Nädå, det är lugnt. Tror du jag är dum eller? Säger Idof.

Vi borde vetat bättre.

Det ringer på dörren, Idof rusar dit, rycker upp den och skriker:

TJEEEEEEENA EEEEEEEEE TEEEEEEEEE!

Inte bara phone home. I wanna go home.