Tom Wester Stories

p

När jag mötte Tom Wester första gången eller Hur man hittar en toppmålvakt

Vi startade innebandyn i Falun 1985. Falu IBK bildades genom att vi slog ihop två olika på fritiden spelandes kompisgäng till en riktig förening då vi ville spela seriespel. Det var en salig blandning av fritidsgårdsbesökare, hårdrockare, kompisar, kompisars kompisar, fotbolls-, ishockey- och badmintonspelare och så någon skidåkare tror jag.

Vi hade dock ingen målvakt men hade hört att det fanns en kille som hette Tom Wester som tydligen skulle vara rätt så bra. Vid denna tidpunkt var jag även tränare för Falu BS P16 (lite märkligt när jag ser tillbaka på det, jag var ju själv bara 19 år och hade aldrig spelat fotboll själv. Men serieseger blev det) i fotboll, där tydligen Tom skulle spela. Så en mörk, blåsig och regnig aprilkväll vid en grusträning möttes vi för första gången i varsitt regnställ med huvorna nerdragna över ögonen.

- Tjena, jag heter Per, brorsa till Håkan Nordström. Vi skall starta ett innebandylag. Vill du vara med?
- Ja.

Svårare än så var det inte att haffa en blivande legend.

Det var första gången vi träffades, men definitivt inte sista. Vi har haft så otroligt mycket roligt ihop, varit med om så mycket. Otroligt mycket glädje (och en och annan liten sorg), mycket humor och många händelser.



Uppvärmning hemma

Tom har varit en riktigt bra hockeymålvakt. När han var liten, typ 8-9 år, tog han på sig hela målvaktsutrustningen utom skridskorna och så stod pappa Rune i hallen och sköt på honom med ytterdörren som mål.

Många svarta märken i dom väggarna.

Jag tror man höll på tills Rune sköt ned någon gammal vas eller skål eller nåt någon gång.



Stil-ful(l)t

Tom har ju alltid haft en spektakulär - och speciell - stil när han stått i mål. Dock kan det inte ha varit fel, eftersom det gått så bra. Den liknar ingen annan. Måste ses. Han ligger/sitter på nåt vis på sin ena arm och räddar med den andra och benen på nåt akrobatiskt sätt. Det är både en och annan forward han fått vansinnig (en har ju faktiskt gått hem en gång), och ett antal gånger har han fått stående applåder av motståndarlaget.

Som sagt, en speciell stil.

Eller som dom sa till Tom efter första träningen i Carlskrona, när han flyttat dit för att plugga och skulle spela med dom:

- Du står väl inte sådär på matcherna, va?

Jodå.

Han gjorde såklart succé där också. Vad annars?



Tre vurpor, en spik i foten och en riktig Knock-Out

Att Tom Wester, mannen-myten-legenden-målvaktsfantomen är en fantastisk människa har väl inte undgått någon, ej heller att han är min bäste vän. Mannen har en förmåga att hamna i de mest bisarra och absurda situationer, antagligen bara för att han verkligen är den han är; dvs sig själv. Alltid. De flesta Wester-historier är nog redan berättade, så därför kommer här, bland annat, Toms tre bästa vurpor.

1) Tom & jag spelade tennis på den klassiska asfaltsbanan i Norslund. Det var lite småblött och några pölar här och där. En pöl var lite större, och dessutom fylld med lerklafs. Efter en boll var bollen på väg dit, småstudsandes. Tom skulle då försöka rädda bollen från att bli alltför klafsig, springer ikapp den och skall sparka bort den.

Grejen är bara den att han missar bollar och sparkar i stället omkull själv genom att sparka med det svingande benet på det ben som gjorde att han stod på marken. Med en riktig duns åker han i marken med rygg och huvudet i asfalten. Efter fem minuters läkarvård var han klar igen.

Kanske inte i knoppen, men i alla fall för spel.

2) Hela gamla Norslundsgänget hade varit på party hos Micke "Flätan" Norberg och skulle gå hem till Tom och fortsätta ha roligt. Man måste då gå genom lite skog och då fick Tom för sig att han och Lars-Erik "Larsa" Håkansson skulle ha någon tävling med någon gammal plastboll. Olika poäng om man lyckades göra olika saker. En sån där grej som bara Tom & Larsa skulle kunna hitta på. Vi andra förstod ingenting av vare sig poängräkning eller hur dom höll koll på ställningen. Tilläggas skall att ingen av dom var, om man säger så, helt nyktra.

Nåja, Tom får för sig att ett moment skall vara att göra en fotbollsmålvaktsutspark (vilket jädra ord) så högt upp i luften som möjligt. Larsa börjar, halvdant. Tom däremot får, såklart, på en jätteträff och bollen flyger högt, högt upp i luften. Problemet är bara att precis när han sparkar upp bollen trampar han i - och demolerar - ett blåbärsris, halkar och slår bakhuvudet i en sten.

Medan han ligger där och åmar sig som bara han kan göra så händer det som inte kan hända. Men som självklart händer, eftersom det är Tom. Bollen som varit mycket högt upp i luften, vänder och faller nedåt. Bollen måste ha haft ett mycket stort område att välja att landa på. Men landar självklart rakt på Toms näsa där han ligger, med näsblod som följd.

Fast egentligen var ingen av oss förvånad.

Dagen efter hade han ont i huvudet, ont i näsan och var förmodligen bakis också.

3) Mycket sen natt, tja, snarare morgon en sista april. Klockan är väl närmare 04:30 och jag, Tom och Jessica "Tate" Hedberg är på väg hem från stan. Av någon anledning så cyklade vi, och vi vinglade väl in på en parkering som ledde upp mot Jessicas hus. På parkeringen stod några motorcyklar, ett stort antal bilar och en husvagn. En husvagn. Som ni vet så har ju husvagnar en del, som man skall koppla på dragkroken. Den sticker ju ut en del och har ett litet hjul på sig.

Den cyklade Tom, såklart, in i. Medan han tittade och pratade med oss. Pang! Tvärstopp, rakt över styret, rakt över husvagnen och ner i - en vattenpöl på andra sidan. För övrigt den enda vattenpölen som fanns på hela parkeringen.

Den var djup också.

Vi brukade ofta spela "21" på fritidsgården i Norslund. För er som inte vet vad "21" är så är det ett spel där man spelar 1-3 personer mot en basketkorg och turas om att skjuta; man får hålla på tills man missar, sen blir det den andres tur och först till 21 vinner. Måste väl tala om direkt att det är omöjligt att slå Tom i detta (också), han studsar mellan benen, i backen och kastar bakom ryggen och allt möjligt och bollen går alltid i.

En regel är att missar den ena, så måste den andra skjuta därifrån man får tag i bollen. En gång när vi spelade så missade jag rejält och bollen studsade i en container (man höll på att renovera musiksalen). Eftersom Tom är en ärlig människa och noga med att allt skall gå rätt till så skulle han självklart skjuta därifrån.

I containern alltså.

Han tar sats, springer fram och hoppar upp i containern. Och bara skriker och faller omkull mitt i all bråten. Då har han lyckats med att landa på en stor spik som satt fast i en bräda. Spiken gick igenom sulan på hans tennissko och rätt in i foten. Blodet forsade och det blev såklart vårdcentralen och stelkrampsspruta.

Den gamla Hasse&Tage-sketchen fick liv på nytt. Spik i foten!

Sen kom han tillbaka och haltandes kastade han väl i några snedskott och vann.

En annan gång åkte han på en riktig pärla. Vi hade varit hemma hos mig i min första lägenhet, den klassiska på Hyttgatan 43b (många fester var det där...) och nu var vi på väg ner till Shopen (som då var det riktiga innestället i stan, herregud...) för att spela Black Jack och slänga våra lurviga. Och så kanske ta någon liten öl också då.

På vägen går vi förbi biblioteket och där höll man på att bygga nytt. Mitt uppe på en hög med sand stod två killar och bråkade. Tom, som är en otroligt snäll människa och alltid vill alla väl, går dit för att försöka få dom att sluta bråka.

På nåt sätt så visste jag redan innan hur det skulle gå, men när Tom bestämt sig för nåt då är det ingen idé. Han kliver upp på sandhögen och skall gå emellan och skall säga: äh, lägg av nu grabbar och bli kompisar i stället. Han hinner dock bara säga: äh, lägga v nu grabbar och bli...

Sen åker han på en rak höger, som var menad för den andre, och stupar rätt ner i sanden. Han kvicknar väl till efter ett tag, jag får borsta av honom lite och så går vi in på Shopen. Lite dizzy var han, men vi hade en ganska trevlig kväll ändå vill jag minnas.

Dom slutade i alla fall slåss. Vet inte om det var av chocken eller nåt annat.

Tom Wester, en vardagshjälte.



Har ni fest eller?

En typisk Tomgrej: Vi var på cup i Mora och bodde på hotell. Vi hade köpt läsk, chips, ostbågar och popcorn. Men vi hade inga skålar och Tom ville ha lite av varje, och dessutom bjuda. Vad gör en någorlunda normal människa då? Tar lite ur en påse i taget, förmodligen. Vad gör Tom?

Drar ut byrålådan i hotellrummets skrivbord, plockar ur den obligatoriska bibeln, går in i badrummet, spolar ur lådan, torkar den torr, häller i alla tre påsarna blandat i lådan och ställer lådan på TV-bordet. Och säger:

- Nu, grabbar, kan vi äta vad vi vill allihopa, det är bara att plocka.

Naturligtvis. Självklart.

Att ingen annan tänkte på det.



Ka-Boom!

Tom har för övrigt världens bästa pingissmash. Tyvärr är det det enda han har i pingis. Men han smashar ofta. Ovanligt ofta. Nästan varje boll faktiskt. Vilket innebär att han förlorar alltid alla matcher stort.

Två otagbara och åtta ut eller i nät av tio slag.

Men han smashar som sagt, väldigt bra.



Tom Wester - The Singer

Att Tom "mannen-myten-legenden-vännen" Wester var en fantastisk målvakt och är en fantastisk människa, det vet ni. Men han är även en bra sångare (och entertainer). Få kan sjunga Thåström som han, vilket också GittanG (som för övrigt har en mycket bra blogg) konstaterar i sitt senaste inlägg. Hon konstaterar också att han är en partyhöjare.

Skoja inte.

Många är de gånger då Tom förgyllt resor och fester med diverse sånger och uppträdanden. Mest unikt är nog dock när han under en resa till Skara med fritidsgården i Norslund brände av, a capella, spelandes luftgitarr med en sopkvast, en mix av Europes Cherokee och Gläns över sjö och strand. En helt osannolik kombination, men självklart gick Tom iland med den också. Ett oförglömligt minne för oss 10-12 som var med i stugan.

Tom har dessutom ett eget band, ett innebandyband (vilket roligt ord!) DallTottoms Heliflowers. Detta band brukar uppstå ibland, förr på Falu IBK-avslutningar och födelsedagskalas och nu på Falu IBK-återträffar. Det något underliga namnet kommer från, typ, namnen på de som är med i bandet. Bandet består, förutom Wester himself, av Torsten "Totte" Andersson (fd spelare i Falu IBK, tränare i IBF Falun herr och dam) på elgitarr, Lars "Dalle" Dahlin (fd spelare i Falu IBK, IBF Falun och IF Domnarvet) på trummor, Monica Blom (fd spelare i Falu IBK och IBF Falun) på synt samt Helena Caspersson på elbas. De två sistnämnda var för övrigt med i tjejgruppen Troll som faktiskt toppade Trackslistan ett par veckor före storheter som Madonna, Phil Collins m fl.

Man har faktiskt spelat in ett (kassett)band (inspelat i Musikstugan i Falun 1992). Ett obetitlat verk men låtarna var: Du lever bara en gång och Rockidol (ursprung Noice), Teddybjörnen Fredriksson (ursprung Lasse Berghagen) samt låten Stroh Rum & Coca Cola, skriven av Totte Andersson. Alla låtarna sjungna på mycket speciellt Westervis. Ett riktigt klassiskt kassettband. Jag tror till och med Totte fick sälja ett band en gång till en person som hade hört det när vi hade det som uppvärmningsband inför en match. En underbar strof i låten Stroh Rum & Coca Cola är för övrigt: "Jag blandar, ja jag blandar, jag borde inte blanda men jag blandar" Hmm...



Vad står det?

En liten parentes från asfaltsbanan i Norslund: Alltid när vi spelade matcher där var det alltid en massa kompisar och annat folk där och tittade av någon märklig anledning. Kunde vara uppåt en tjugo personer med lite picknick och bergsprängare. En schysst 80-talsstämning helt enkelt.

En gång när jag och Tom spelade var det några invandrarbarn som var jättetrevliga. Dom var bollkallar, dom cyklade och handlade läsk åt oss (vi bjöd dom på godis såklart som tack för hjälpen). Och dom försökte också hålla reda på ställningen åt oss.

40-0 till du?



Den som spar han har

Myten-målvakten-vännen Tom Wester är en man med många idéer. Det har ni som följer bloggen inte kunnat undgå att märka. Otaliga är de situationer och händelser han varit med om. Jag har skrivit om en del och ändå finns det tusen och åter tusen till.

En av de mer märkliga idéerna var när han skulle spara chipslukt.

Det är faktiskt sant. Chipslukt.

Bakgrunden var att jag, Tom och min ärade broder Håkan skulle se på en videofilm (VHS såklart) hemma hos Tom på Vallavägen. Det var nog sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal. Hur som helst, Håkan har med sig en chipspåse (Dill & Gräslök, mmm) som han skall ha till filmen. Precis när han ska till att öppna skriker Tom:

- Vänta! Vänta! Det brukar lukta så gott precis när man öppnar dom där. Jag vill spara lukten.

Öööh. Okej. Eftersom det var Tom så visste vi att han inte skämtade. Jag frågade lite försynt vad han skulle ha den till och hur han skulle spara den.

- Jo, man kan spara den i en termos, man sticker hål på påsen med en gaffel och så låter man det pysa in i termosen och sen skruvar man snabbt på locket. Sen kan man öppna när man vill och lukta. Så jädra gott!

Självklart. Att jag inte tänkte på det. Genialt. Eller inte.

Han hämtar en gaffel, ger den till Håkan. Sen springer han ut i köket och hämtar en kaffetermos. Tyvärr var det en matta under vardagsrumsbordet. Mattor har kanter. Dom kan man snubbla på. Vilket Tom såklart gjorde. Tilläggas skall att termosens lock inte var påskruvat. Varpå en stor skvätt kaffe far ut på Håkans byxor. Och en ännu större skvätt far ut på vardagsrumsmattan.

Som var vit. Från början.

Såg helt plötsligt ut som ett sånt där brun-vitt koskinn som man har som prydnadsmatta eller nåt.

(tilläggas skall också att Tom på den här tiden inte hade flyttat hemifrån än och att Rune och Karin (Toms päron) inte var hemma).

Okej, världens största fläck på mattan. Tom får lite panik.

- Vad ska Karin säga nu då?

Då springer han helt plötsligt ut i köket igen. Hämtar en påse med mjöl som han börjar hälla ut på mattan, som blir lite vitare. Sen börjar han stampa runt i det där. Varpå han själv såklart blir vit under strumpor, på byxor och på tröja. Och i ansiktet.

En syn för gudarna.

Håkan påpekade att det blir ju problem om folk skall gå där, då kommer dom ju också att bli mjöliga. Tom stannar upp, tänker efter och rusar sen in på sitt rum. Det blir ett himla oväsen och rätt som det är kommer han ut med sin bokhylla (alla böcker och grejor kvar låg utslängda på golvet i hans rum), flyttar undan bordet och lägger bokhyllan på golvet.

- Sådär, nu kan ingen trampa där.

Nej, definitivt inte.

Håkan fick låna ett par mjukisbyxor av Tom och sen såg vi klart filmen. Trots att jag har ett superminne har jag ingen aning om vilken film vi såg. Den liksom kom bort på nåt vis.

Dagen efter, när Rune och Karin kommit hem, frågade Karin Tom:

- Men vad är det som har hänt här egentligen?

Tom tittade på henne, tittade på röran, tittade på Karin igen och gav sen upp.

- Äh, jag städar jag.

Nästa gång köpte Håkan ostbågar i stället

Den lukten vill fan ingen spara.

Inte ens Tom Wester.



Sovtäcket

En annan parentes: Efter Toms husvagnsvurpa sov jag såklart kvar hos honom. Vi brukade turas om med detta efter våra tillställningar beroende på vilket håll vi drog åt när vi skulle hem, men oftast var det hos Tom. Då fick man sova på den klassiska 70-talstältsängen. Många är vi som sovit i denna klenod hemma hos Tom, Rune & Karin. I ett sovtäcke. Också det från 70-talet. Såna finns väl inte längre.

Det var i alla fall i någon orange färg med svartvita fotbollar på. Så... retro.



Lexikon a la Tom Wester:

Vi hade en kompis i Norslundsgänget som hette Jukka. Han brukade sova under bar himmel. Det tyckte han var roligt. Alla har vi olika smak. En gång när vi skulle ut på nåt kom Jukka i någon fin skjorta, vilket var ovanligt för honom. Detta skulle Tom påpeka:

- Hej, har du jurta på dig?

En blandning av Jukka och skjorta.

Självklart.



Domare också...?!

Vilka som är duktiga spelare och tränare vet man ju oftast, dom får ju både rubriker och syns i poängligor och liknande. Vad många kanske inte vet är att en hel del av dessa spelare och ledare även har varit eller är duktiga domare. Nedan kommer en liten samling med "dubbelarbetande" innebandyfolk från Dalarna...

Och en av dom var faktiskt Tom. Även om karriären blev kort, typ 2-3 matcher.

Tom Wester, Falun
Spelare i Falun, Haninge, Udden, AIK och SB Innebandy - och domare



Arma stackare

Det var även under en Stjärncup som Tom Wester försökte kasta över 100 km/tim. Han tillbringade timmar vid speedshootingmaskinen.

Allt slutade med en muskelinflammationen i kastarmen.



Straff lönar sig

Min gode vän och ex-lagkamrat Tom Wester brukar ju figurera i bloggen då och då. Han har genom åren gjort en stor mängd räddningar som inte finns, egentligen. Han är också den ende målvakt jag varit med om som 1) fått hela motståndarlaget att ställa sig upp och applådera och 2) fått en utespelare att gå hem från en träning.

Hemmamatch, motståndarna kommer två mot noll (bra försvarsspel...). Bollförare slår pass till skytt som inte skjuter utan passar tillbaka, därefter kommer skott från mycket nära håll. Tom hinner kasta sig först åt vänster, avbryta och kasta sig åt höger samt vifta till med vänsterhanden. Allt blir tyst och stilla. Ingen vet var bollen är. Bollen sitter fast i Toms lillfinger. Han har alltså lyckats rädda genom att få in fingret i ett av hålen... Standing Ovations!

Träning, tre mot tre, stora mål och målvakt. Efter en timmes spel hade Tom gjort ett antal omöjliga räddningar på samme spelares skott. En medspelare lyfter in en pass, spelaren skjuter på helvolley, Tom kastar sig åt fel håll, förbi bollen. Men lyckas få upp en hand bakom ryggen och liggande i luften klistrar han bollen med en hand. Bollen i Toms hand, spelarens klubba in bland plintarna, spelaren gav upp och gick hem...

Förutom att han var grym i målet så var han riktigt, riktigt bra på att rädda straffar. Jag tror hans rekordserie under matcher är 21 tagna straffar i rad. En gång när vi hade träningsläger tillsammans med Leksand och vi hade tävling mellan lagen tog han 44 (fyrtiofyra!) straffar i rad. Gissa vilket lag som vann strafftävlingen...



Lyck(t)träff

Målvakter brukar oftast inte ha så hela skor; ofta ihoptejpade och lagade. Gode vännen och supermålvakten Wester var självklart inget undantag. Allt detta lagande och tejpande gjorde att skorna satt ganska sladdrigt på honom.

I en match mot Boda borta i Rättvik släppte vi in ett mål och Tom tog bollen och skulle göra en liten lätt utspark med bollen upp mot mitten där avslag skulle göras som brukligt var på den tiden. Tyvärr när han gör detta (varför händer det alltid Tom?) så släpper skon och åker rakt upp i taket på sporthallen och träffar en lysramp ned världens brak.

Domarna hör bara detta "krasch" och ser sen skon falla ned i golvet med en duns. Varpå de ger Tom 2 minuter för osportsligt uppträdande. Det var ju inte meningen och Tom är ju genomsnäll men det gick ju inte riktigt att förklara bort. Vad skulle han ha sagt? Det var inte mitt fel, det var skornas!. Nej, tror inte det va...

Det är i alla fall bättre att tappa skon än att tappa huvudet.



Ovanlig present

Tom Wester hade en lite rolig vana på 80- och 90-talet. Han skulle alltid ha med sig en gåva till mig när han varit ute på lokal. Har fått en del kul saker genom åren (tändsticksaskar, ätpinnar, gatsten mm). Men det mest fantastiska var när han kom hem med en gardin.

Som fortfarande satt på gardinstången.



Wester’s Greatest

Det roligaste som nånsin inträffat i Tom Westers närvaro måste ha varit när vi hade ett litet party någon gång i slutet av 80-talet. Vi var hemma hos familjen Wester (förresten, Rune och Karin, ni är underbara!) och vi var rätt så många (som vi alltid var på den tiden). Vi såg på film, lyssnade på härlig 80-talsmusik på skivspelaren (vinyl såklart!), åt chips, hade massor av diskussioner och upptåg för oss. Som vanligt. De flesta var väl, om man säger så, ganska glada i hatten.

Rätt som det är så får Tom en sån där idé som bara han kan få. Jag vet inte om det varit någon diskussion om nåt, eller om han bara improviserade. Med på festen är även Lars-Erik Håkansson, "Larsa", som jag skrivit om tidigare. Över 1,90, stark som attan men väldigt snäll. Hur som helst säger Tom till Larsa: Ta det här äpplet och ställ dig i balkongdörren. Jag ställer mig i dörröppningen ut till hallen (nu står de alltså i varsin ände av vardagsrummet). Nu får du kasta äpplet det hårdaste du kan så lovar jag att klistra det med en hand.

Likt det värsta cirkusnumret så blir det alldeles tyst i lägenheten. Musiken är avstängd, folk är förväntansfulla. 1,90 Larsa tar i allt han kan, och äppleprojektilen far mot Tom. Alla vet vi ju vad Tom går för, mannen som kan göra det omöjliga möjligt, och dessutom gör det ofta. Dock, denna gång, fanns det ett par rejält försvårande omständigheter:

Rummet var mörkt,
Larsa var stark,
avståndet var kort och
Tom var inte direkt nykter.

Äpplet far mot Tom, Tom reagerar - inte alls -, får äpplet stenhårt mitt i pannan, ramlar ut i hallen raklång på rygg (bakhuvet i golvet), äpplet far vidare, ner på stereon, puttar till skivarmen och sätter igång skivan som är på.

Kommer aldrig, aldrig att glömma vilken låt det var.

Lionel Richie, Dancing on the ceiling.

Och så Tom Wester, Lying on the floor.



Hockeyspel

Jag minns från fritidsgården i Norslund där jag jobbade ett antal år att vi hade turnering i stort sett året runt. Två divisioner med 16 (!) spelare i varje och med upp- och nedflyttning och slutspel. Serierna spelades med dubbelmöten... Jag tror vi nötte 2-3 hockeyspel. I månaden.

En som var en jävel på detta med hockeyspel var Tom Wester. Den mannen har oerhört många strängar på sin lyra. Han har till och med slagit före Svenske Mästaren Göran Agdur (från Orsa) i en match. Tom var superbra på Skyffeln. Det finns nämligen en massa finter i hockeyspel (läs ishockeyspelsbibeln - fantastisk bok). Skyffeln är den där man fintar skott med yttern och spelar in till centern varpå man "skyfflar" in bollen med denne. I och för sig, bättre att vara bra på att skyffla än att vara en sopa i alla fall.

Hur som helst, en gång på fritidsgården hade jag en fredagskväll lyckas, via mitt livs match, slå Tom med 10-9. Varpå man genast blev skitkaxig. Såklart. Föreslog att vi spelar en gång till och så slår vi vad om något. Ganska säker på seger slog vi vad om en (fy på oss) kvarting sprit. Matchen var intensiv, välspelad (i alla fall från Toms sida) och mycket kort.

0-10.



En korv med bröd – eller inte

Apropå korv med bröd; jag hade äran att få närvara när Tom Wester fick oss att vrida oss i positiva plågor (skratt och tårar) när han skulle beställa i en korvkiosk och säger till tjejen i Sibyllaluckan:

- Jag vill ha en kokt med korv.
- Va?
- Jag vill ha en kokt med korv.
- Vaaa?
- Har ni inte kokt med korv?

Hon fattade ingenting. Och inte han heller.

Men vi hade fruktansvärt roligt.



Lugnetkarnevalen

När vi var yngre var vi ett gäng innebandykompisar som umgicks ganska flitigt även på fritiden och var rätt så sammansvetsade. På den tiden (mitten 80-talet) fanns det en happening som hette Lugnetkarnevalen som pågick några dagar och var som det låter, lite karuseller, lite lottstånd och en hel del band som uppträdde. Detta brukade vi försöka gå in på varje kväll och speciellt på helgerna.

Ett år skulle vi dit hela gänget men vissa tyckte det var lite dyrt på tredje dagen i rad. Så de tyckte att vi helt enkelt (vi var unga och oförstående) skulle försöka planka in. De flesta köpte inte idén men två, låt oss kalla dom Tom Wester och Lars-Erik Håkansson, skulle testa lyckan.

Efter att ha smugit runt hela det inhägnade området och utsatts för följande:

trampat i vatten upp till fotknölarna i ett dike utanför staketet,
fastnat i ett träd med en ryggsäck som gick av,
fastnat i staketet på vägen upp,
stukat en fot och skrapat en hand,
lortat ner kläderna,
blivit jagade av vakter,
blivit jagade av vakternas hundar,
rivit sönder en byxa och slutligen,
landat i en djup lerpöl på insidan av staketet

lyckades de till slut ta sig in på området.

Där vi andra redan var. Glada och med ganska gott om pengar på fickan.

För just den här kvällen var det nämligen gratis inträde.



Minnet är bra men kort

Detta handlar om när jag (faktiskt: jag har aldrig spelat fotboll men varit tränare två säsonger i Falu BS) var tränare för Tom i fotboll. Vi hade alltid samling på Kopparvallen oavsett om det var hemma- eller bortamatch.

Tom cyklade alltid till samlingarna. Glömde av att han hade cykeln där. Och fick skjuts hem varpå cykeln blev stående där och han fick hämta den.

Alla 14 seriematcherna.



Snyggt mål

Denna härrör från den klassiska Nattraiden i Borlänge. Denna kultturnering, Sveriges största tre-mot-tre turnering med halvsmå mål och målgård som man inte ens fick ha klubban i. Ett år hade vi en match kvar och det räckte med vinst för att gå till slutspel. Vi (jag, Peter Lindqvist och Tom) mötte ett lag med det något ovanliga namnet Banana Bollers.

När bollen går ut över sargen i Nattraiden släpps en ny ner vid mitten från en tennisdomarstol (jag vet, det är helt sjukt) där domaren sitter och dömer. Ställningen var 4-3 till oss och vi var just då vidare. någon skjuter bollen över sargen, Tom springer till mitten, hämtar bollen när domaren släpper den, drar en gubbe och slänger upp bollen i krysset. Mål! Tyvärr i eget mål.

Det blev inget slutspel det året.



Att ta sig över en plint

Dagens Tom Wester måste bli en av alla de tävlingar han hittade på innan matcher och under cuper. Just denna inträffade i början på 90-talet på Åland. Vi bodde i Vikingahallen och hade lite tråkigt en kväll. Då fick Tom för sig att vi skulle ha klubbmästerskap i att ta sig över en gymnastikplint. I slowmotion. Än en gång. I slowmotion. Alltså, förklarade han, som om det skulle vara en TV-repris. Varifrån, jag undrar, varifrån får man en sån idé?

Hursomhelst, ett antal anmälde sig och vi fick många goda skratt. Stilarna var lika många som deltagarna. Jag vill minnas att nån från damlaget vann med en riktigt graciös uppvisning.

Tom själv då? Ja, han slowade sig upp för plinten, upp på den.

Sen ramlade han ner på andra sidan.



Biobesök

Tom hade en gång en beundrarinna som följde honom överallt; på innebandymatcher, på fotbollsmatcher och dessutom ringde och grejade. Tom var inte det minsta intresserad men är ju snällheten personifierad så han kunde inte säga ifrån. Till slut hade flickan ifråga tagit mod till sig och frågat om de kunde gå på bio. Tom sa såklart ja men ångrade sig snart. Fruktansvärd Ågren plågade honom så på biodagen bjöd han med mig och sju kompisar till. Flickan satt i biografen med nästan helt okända personer runt sig och tre platser från Tom. En bra film var det och dessutom fattade hon vinken. Vi såg aldrig till henne mer.



Engelska språket är inte så lätt

Skrev ju om min gamle vän Tom Wester i bloggen förut. Förutom sina dåliga utkast hade han en svaghet till: Det engelska språket... Vi hade besök av två engelska tjejer och då myntade han bland annat uttryck som: Are you golvsitters? och Shall i put on a skajva?

På skrivningar i engelska har han bland annat lyckats med svaren: lunginflammation = lungsfly, och, en riktig klassiker, Rökning förbjuden = You can not smells. Rekordet måste dock vara när han inte kom på vad tjock hette på engelska, utan skrev det tyska ordet som han kunde. Dvs, dick...



Utkas(s)t

En av mina allra bästa vänner är Tom Wester, gammal målis bland annat i AIK och Haninge, men faluspelare från början. Vi har spelat många oförglömliga matcher tillsammans och delat mycket vansinnigt rolig fritid. Om honom finns mycket att säga: att berätta allt skulle fylla bloggen varje dag i ett par års tid. Han var en oerhört duktig målvakt. Dock hade han förmodligen innebandyhistoriens sämsta utkast. Därför är dagens lista:

Tom Westers fem sämsta utkast:

5) I kinden på egen back, som sen dimper ned till forward som har öppet mål.
4) Så högt och löst att det fanns risk för att det aldrig skulle komma ner. När det gjorde det stannade det på sargen.
3) I egen stolpe och tillbaka i handen.
2) Snett ut till vänster rätt ut genom dörren till ett omklädningsrum.
1) Rakt bakåt, ut över sargen bakom målet, inslag till motståndarna på krysset.



Enkel matematik

Det är gott med kebab. Men svårt.

Eller som mannen-myten-legenden-vännen Tom Wester sa en gång:

- Det är så svårt att äta kebab med bröd. Hälften hamnar i magen, hälften i ansiktet och hälften på bordet.

Hmm. Helt plötsligt upphörde alla matematiska lagar att gälla.

Tre hälfter. Världsklass.



Ligger du här?

Ett roligt uppvaknande skedde en gång efter en fest hemma hos Tom Wester. Jag vaknade, i Toms föräldrars dubbelsäng, bredvid Toms dåvarande flickvän, Trackslisteettan Jenny J. Jag kan lugna alla med att vi var fullt påklädda och låg ovanpå överkastet. Tror att vi hade haft någon djup diskussion framåt småtimmarna.

Det roliga var dock i rummet bredvid, Toms rum. Där låg Tom sked i sin smala pojkrumssäng med Mikael "Hille" Hilleskär, legenden från Korsgården. Såå jäädra gulligt.

Det var i alla fall ingen tvekan om vem som fick den trevligaste synen när man slog upp ögonen.



Stockholmsresan

En gång i tidernas begynnelse, jag tror det var 1989, skulle jag, Tom "Mannen-myten-vännen-legenden" Wester och Jan-Erik "Keke" Skoglund (även detta en målvaktsgalning) som spelat i riksserien med både Vikarby IK och Mora IBK åka på en liten tripp till Stockholm över en helg. Detta var strax innan serierna skulle börja så vi tyckte att vi förtjänade en liten ledighet. Vi skulle bo hos några släktingar hos mig som bodde i Tomteboda (underbart namn för övrigt).

Bilen vi skulle åka med var ingen mindre än Toms bruna Ford med svart vinyltak och AIK- och Coca Cola-dekaler på. Denna bil, som för övrigt hette Gottfrid (kallad Gotte) och var döpt efter Toms farfar, var välkänd och berömd i hela Falun. Den var kultig men gick inte så fort och den hade varit med om många äventyr.

När vi närmade oss Kalhäll var allt på topp. Solen lyste, det var nerförsbacke och Gotte hade aldrig gått fortare. Vi närmade oss rekordet, som låg på 133 km/h. Då, med ett pang!, la helt plötsligt motorn av, och Gotte stannade sakta men säkert. Vi stod väl i en halvtimme och försökte få igång honom, men eftersom alla vi tre hade en teknisk nivå i höjd med ett enkelt Meccano-bygge så hände inget. Det var bara att börja traska mot närmaste mack.

Efter ett tag kom vi kapp en äldre gubbe som gick och bar på en ljuddämpare (!). Vi sa att vår bil hade kapsejsat och då sa han:

- Ni, kan få åka med mig, bilen står lite längre fram men jag tappade ljuddämparen så jag var tvungen att gå tillbaka och hämta den.

Makalöst.

Bilen som vi skulle åka med var en gammal Diesel-Merca. Ni kan ju tänka er hur en sån låter utan ljuddämpare.

Vi åkte två mil under vad som kändes - och lät - som vi satte inne i sågen i ett sågverk.

Vi kom fram till en mack, och de tog hand om bilen. Efter fyra timmar, när de testat en hel del, gav vi upp och tog en hyrbil in till Stockholm. Detta var på fredagseftermiddagen. Vi kom fram till mina släktingar, hyste in oss, hade ett par trevliga dagar i Storbyn (som Limmet skulle sagt), bland annat på Skansen och Gröna Lund, och sen på söndag eftermiddag åkte vi tillbaka till macken för att hämta upp Gotte.

Dom hade fortfarande inte hittat felet.

När klockan började närma sig fem-sex på kvällen började vi få lite panik. Vi hade precis tänkt
ge upp när han kom.

Frälsaren.

En skitig, oljig kille med träskor, trasiga jeans och ett svart linne (kan ha varit vitt från början), tatueringar och ett oavbrutet sugande på ständigt nya ciggar. Har aldrig sett någon rökt så mycket i hela mitt liv. Han hade precis kommit tillbaka från semestern.

Han såg ut som om han var direkt hämtad ur Vi hade i alla fall tur med vädret.

Tittade på Gotte, på oss, på sina arbetskompisar och sa, på den mest Stockholmslika stockholmska man kan tänka sig:

- Va' fan e' re' här för jävla skit då?

Hans polare förklarade läget och han gick in under den upphissade bilen, knackade till den med nåt verktyg, man hörde kras-kras, vrid-vrid, så kom han ut och skrek:

- Hissa ner biljävlen!

Satte sig i bilen, vred om nyckeln.

Här ska vi då betänka att hela mackens och verkstadens styrka hållit på med bilen i två dygn. Utan lycka.

Gotte startade på ett kick.

Vi kom hem till Falun till slut.

Vilken lirare. Vilken hjälte.

En rolig parentes från resan: När vi var på Gröna Lund skulle vi testa någon sån här apparat som visar hur bra tränad man är och vilken puls man har etc. Betänk nu att mina två kompisar var målvakter.

Jag fick betyget mycket vältränad.

Keke fick betyget dåligt tränad.

Tom var död.

Han hade, enligt apparaten, ingen puls över huvud taget.



Historieberättning

Apropå Tom Wester; den mannen har många fördelar, men han måste var den sämsta historieberättaren genom tiderna. Det blir fel i början, i mitten och i slutet, han blandar ihop historier, och han glömmer detaljer.

En historia har han försökt berätta sen 1985, men den har fortfarande inte blivit rätt. Historien skall vara som följer:

Det var två nollor som var ute och gick i öknen en mycket varm dag. Så fick dom syn på en åtta. Då sa den ena: Hur orkar dom hålla på i den här värmen?

Ganska rolig. Första gången Tom berättade den sa han:

Det var två åttor som var ute och gick i öknen en mycket varm dag. Så fick dom syn på en åtta. Då sa den ena: Hur orkar dom hålla på i den här värmen?

Varpå vi förstås inte fattade någonting.

Efter det hämtade han sig aldrig riktigt.

Så vad ni än gör, be inte Tom berätta en rolig historia.



Och målet gjordes av

Den gode vännen, myten, legenden Tom Wester var ju inte bara en supermålvakt i innebandy, utan även en väldigt duktig fotbollsspelare i Falu BS. Dock var han väldigt ofarlig när det gällde att göra mål. Hände aldrig. Utom en gång då han avgjorde Kolmården Cup och blev matchhjälte. När han då för en gångs skull fick göra mål kunde man läsa följande i Falu-Kuriren:

Falu BS mål gjordes av - Tom Kletur.

Är det inte typiskt så säg?



Och vinnaren är - en Klumpedump!

Sent 80-tal; vi i Falu IBK (nuvarande IBF Falun) ska ha ett mästerskap i terränglöpning uppe på Lugnet. Tror vi skulle springa 3,5:an, den klassiska. Vi var väl ett tiotal tappra (inte heller då var uteträningar en kioskvältare) som hade samlats. Vi hade i alla fall försökt shapa upp det lite genom att kalla det hela för ett mästerskap.

Precis innan starten kommer Tom Wester flåsande - "vänta grabbar!" - ute sent som vanligt. Han hade väl jobbat eller spelat fotboll, eller mest troligt, helt enkelt sprungit vilse på vägen till starten. Han kom joggandes i avklippta träningsoverallsbyxor typ knickers, eller som Tom säger, "snickers" (vi har försökt förklara för honom att det är en choklad), nån urblekt T-shirt och ett par gamla Nike (eller Adidas) tennisskor som var riktigt slitna och lagade. Vi andra hade i alla fall tagit lite seriöst på det hela och de flesta hade riktiga löpardojor.

Starten gick, och alla rusade iväg, med olika hastighet och stil. Tom hamnade ganska snabbt långt ner i fältet. Alla som sprungit 3,5:an på Lugnet vet att först så går det upp, upp och upp och sen så går det ner, ner och ner. Vi var en trio som gick loss tidigt. Jag, Thomas "Kemahl" Sundin och Per "Porre" Fagerström. Vi turades om att dra och farten var faktiskt ganska bra. När vi kom till vändningen, från upp-upp-upp till ner-ner-ner, och bara hade den sista långa backen (den är väldigt lång) innan upploppet kvar, började vi känna att här har vi nog medaljtrion och taktiken började att läggas upp.

Då hände något.

Något otippat.

Fast när man tänker efter, så var det väl inte det.

Förbi oss i utförsbacken kommer helt plötsligt Tom som skjuten ur en kanon. Med sina ruffliga kläder och sina slitna tennisskor och med en löpstil som såg ut som en korsning mellan en skadeskjuten fågel och någon som hade benskador i båda benen.

Pustande och grymtande och hela tiden ropandes "ja! ja! ja!".

Och så detta ljud av skorna. Som sagt, trasiga gamla tennisskor, absolut INTE gjorda för att springa ute i terräng med.

KLAMP-KLUMP-KLAMP-KLUMP.KLAMP-KLUMP.

Det måste ha varit ljudet.

Utseendet och löpstilen också, visst.

Men ljudet.

Som knäckte oss totalt. Ingen av oss fattade vad som hände, och ingen kunde ta upp jakten.

Vi var för chockade.

Tom defilerade (brakade) in i mål och sjönk ihop någon cm efter mållinjen. Helt slut, ja nästan död.

Vi andra joggade in och jag kommer inte ens ihåg vem som blev tvåa, trea eller fyra.

Det spelade liksom ingen roll.

Tom Wester. Målis. Klubbmästare i terränglöpning. Också.

I trasiga tennisskor.



Rolig rubrik

My best friend, mannen-myten-legenden Tom Wester har också en framgångsrik karriär bakom sig. Toppen på denna måste väl vara vinsten i Europacupen med Haninge. Så välförtjänt till en gammal kämpe och en härlig människa.

Och jag bara älskar rubriken; ordvitseri på hög nivå, my kind of game:

Wester blev inte TOMhänt i Eurpacupen.

Trots alla år på topp och alla fantommatcher och räddningar så kom dock Tom aldrig underfund med mina skott (eller ja, skott och skott, jag vet inte jag) från dövinkel efter diagonalpass från Peter "Linken" Lindqvist vid sin vänstra stolpe.

Tänk så många av Nordström-flippen (den kallades faktiskt så under 80- och 90-talet) du släppt in på träningarna, min vän...



Pungskydd

Apropå Tom, avdelningen saker som bara kan hända honom (den är i och för sig väldigt stor): Tom skulle köpa ny målvaktsutrustning, närmare bestämt den del som skyddar de ädlare delen, dvs en suspensoar. Tom går fram till kassan och säger:

- Hej, jag är målvakt i innebandy och skulle vilja köpa ett sånt där pessar.

Expediten börjar garva och i samma sekund kommer Tom på sig och säger:

- Nej, jag menar en pissoar!

Toms medhandlare hämtade sig inte på en lång, lång stund. Och inte expediten heller.

Som sagt, vissa saker händer bara Tom.



Träningsbag

En annan grej som bevisar att målvakter är speciella var när Tom Wester (som då jobbade på Hemköp) hade tagit hem en kartong från jobbet som det varit makaronpaket från Kungsörnen i. Den var jättestor och hade handtag så Tom fick för sig att han skulle ha den som träningsväska. Han tyckte det var en bra och annorlunda idé. Det tyckte vi andra också.

En väldigt annorlunda idé.

Det funkade i en träning. Sen blev kartongen, av svettiga träningskläder och blöt handduk, på något märkligt vis lite upplöst så att handtaget lossnade den blev mjuk och gick sönder och allt ramlade ur. . Och så fick Tom bära hem allt i händerna.

Det var tur att han jobbade på Hemköp och inte var kollektionsansvarig på nån sportaffär.

Det hade nog INTE blivit någon säljsuccé.



Du vet, hon…

Min gamle gode kamrat mannen-målvakten-myten Tom Wester har ju många strängar på sin lyra. Men han har lite svårt för det där med namn. Till exempel så ringde han till mig en gång och frågade om jag vill köpa en, som han sa, "jädrigt bra skiva". Och följande konversation utspelade sig:

- Med vem då ? (Nordström)
- Annie Meliss (Wester)
- Vad då Annie Meliss? Vem är det? (Nordström)
- Ja, men du vet, hon, Annie Meliss (Wester)
- Har jag aldrig hört talas om. (Nordström)
- Jo, hon sjunger ju den där bra låten nu. (Wester)
- Vilken då? (Nordström)
- Ööh, Black... Velvet tror jag... (Wester)
- Jaha, menar du Alannah Myles? (Nordström)
- Ja, just det. Var det inte det jag sa? (Wester)

I övrigt så trodde han att sångaren Boris Gardiner (som hade smörhiten I wanna wake up with you) var ett svenskt proggband som hette Boris' gardiner, alltså såna som man har i fönstren.

Men även att Al Jarreau var ett svenskt punkband.

Som hette Älgen e' rå.



Som en boll kommer jag tillbaks till dig

Tom Wester och några polare var nån gång i tidernas begynnelse på väg för att åka skidor (Sälen eller Idre eller nåt), Tom körde bilen. Efter ett tag tror jag man stannade vid en mack i Älvdalen för att tanka och handla. Det var kväll och mörkt och de flesta i bilen var trötta. När man gjort det man skulle vid macken körde Tom vidare.

Efter cirka två mil, vaknade en av passagerarna (Jessica "Tate" Hedberg) till och tittar ut på vägen. Funderar en stund och säger sen:

- Tom, vart är du på väg?

Det visade säg att Tom kört två mil - tillbaka mot Falun igen.

Bara Tom Wester mina vänner, bara Tom Wester.



Kryss och ring

En mycket rolig story med Tom Wester är när han spelade någon match i gärdsgårdsserierna i fotboll, tror det var division 5-6 eller U-lagsserien. Eller nåt. Toms lag var helt överlägsna men motståndarna hade lämnat en man kvar på topp vid Toms straffområde och eftersom Tom var libero var han tvungen att stanna där.

Tom och motståndaren var i stort sett ensamma på den planhalvan hela matchen. Till slut fick de jättetråkigt båda två. Tur för dom då att matchen spelades på grus. För då skulle man ju ha kunnat spela luffarschack med varandra på planen genom att rita med fötterna.

Vilket de också gjorde.

Bara Tom Wester, mina vänner, bara Tom Wester.



Depptime

Tom Westers närvaro i Falun är mycket saknad av mig. Staden är sig inte riktigt lik utan honom. Hoppas verkligen att han kan ta sig hit i sommar. Vi har haft så mycket roligt tillsammans. Och även stöttat varandra i både med- och motgång.

Minns en gång när det hade blivit slut med våra respektive flickvänner samtidigt och vi åkte runt på kvällarna och nätterna i en hel vecka och deppade i Toms bruna kult-Ford Gottfrid med svart vinyltak. Endast lyssnandes på Mauro Scocco och Ratata. Perfekt deppmusik. Jag tror vi kunde alla texterna i dom sorgligaste låtarna utan och innan. Men det var bra terapi och vi kom över dom flickorna också till slut.



Men kör då!

Klockan är halv fyra en ljus och varm sommarnatt. Det har varit grillfest och Tom Westers gamla bruna Ford (som för övrigt hette Gotte, efter Toms farfar Gottfrid från Rättvik) med svart vinyltak och Coca-Cola och AIK-dekaler rullar från grillstället i Åsbobacken vid Lugnet.

I bilen sitter legend-Tom, jag, Blogg-Larsa, Finger-Bengt och så några flickor (jaja, vi var sju stycken i bilen, men det är preskriberat idag) Vi är trötta men glada och lyssnar på musik, Billy Ocean (en 80-talspopkung för er som är för små), och rullar ned mot stan. Rätt som det är stannar Tom bilen MITT I en korsning, öppnar dörren och kliver ur och ställer sig utanför bilen. Vi tänker alla vad gör han? Vi frågar: vad håller du på med Tom? Han säger; schh, vänta!

Helt plötsligt ropar han nu! och börjar sjunga med i texten:

- Get Outta of my dreams, get into to my car!

Varpå han hoppar in i bilen och kör vidare.

Bara Tom kan komma på en sån tanke, mina vänner, bara Tom.

Mitt i natten. I en korsning.



Hallå! Domarn! Hallå!

Tom är förmodligen en av världens snällaste människor. Men trots att stubinen är oerhört lång, kan även han bli arg. I en seriematch med Falu IBK (nuvarande IBF Falun) mot Boda borta i Rättvik fick han problem med ett knäskydd som åkt ned. Boda hade frislag ute vid sargen och Tom ber domaren stoppa tiden men denne gör inget ansats till detta. Tom säger till igen och börjar fixa med knäskyddet men får ingen reaktion från domaren. Tom säger till ytterligare en gång, denna gång högt, men domaren blåser igång spelet ändå.

Tom ställer sig då upp och skriker till domaren men Boda spelar igång och gör mål på en stående Tom som har händerna i målvaktsbyxorna. Och domarna blåser mål. Och då händer det...

Tom välter omkull buren, kastar halsskyddet in i väggen och springer fram och tar, inte struptag som tur var, men väl tag i kragen på domaren och ruskar om honom! Målet blev visserligen godkänt ändå, men det mirakulösa var att Tom slapp utvisning. Nånstans, långt inne i huvudet, måste domaren känt på sig att han gjort fel...

Det var en av de få gånger vi fick se djävulen i Tom.



Idrott och alkohol hör inte ihop

Tom Wester och jag skulle spela en dubbelmatch i tennis en gång. 06:30 en söndagsmorgon. Problemet var bara att vi var på fest kvällen före. Jag kom hem 05:30. Och Tom kom direkt till matchen. Jag mådde sådär, Tom mådde katastrof.

Första set slutade 0-6. Vi vann en boll.

Tom servar studsade innan serverutan. Vår serveruta.

Idrott och alkohol hör INTE ihop.

När Tom kvicknat till lite vände vi faktiskt tennismatchen: 0-6, 7-5, 5-5 och så tog bantiden slut.



Målfarlig målvakt

Tom Wester är som ni alla vet en mycket eminent målvakt. Har även varit duktig ishockeymålvakt, bra fotbollsspelare (mest libero) och är även en hyfsad tennisspelare. Och rätt bra på golf.

Ett år i innebandyn fick Tom dock för sig att han skulle spela ute istället för att stå i mål. Han la alltså helt sonika, till allas vår förtvivlan, ner målvaktsspelet. Men, men, vi kunde ju inte tvinga honom. Några av oss log väl lite i smyg. Dock med viss försiktighet, Tom är ju Tom, och det finns ju bara en Tom Wester.

Efter åtta matcher på försäsongen ledde han poängligan i A-laget.

Kommer speciellt ihåg ett mål på en Cup uppe i Mora då han direkt på ett målvaktsutkast slängde upp bollen rätt upp i krysset från dödvinkel samtidigt som han snubblade. Men efter ett tag var det väl inte lika roligt längre så han hamnade återigen där han skulle vara under resten av säsongen. I kassen.

Men snacka om Mål-vakt.



Trialtävling

I mannen-myten-målvakten-vännen-legenden Tom Westers närvaro händer det alltid en massa saker. Oavsett om man vill eller inte. Han är alltid full av idéer. Bra (oftast) och mindre bra (någon gång), visserligen. Men ändå. Man har definitivt aldrig tråkigt.

Denna gång (Sent 80-tal) hade vi haft lite förparty hemma hos Tom på Vallavägen, och nu skulle vi dra vidare hem till Micke "Flätan" Norberg. Mannen som en gång försökte köra ikapp med en Porsche i sin gamla Ford på motorvägen mellan Falun och Borlänge. Det gick...så där. Norberg bodde också i Norslund, men på Sockenvägen, så det var en bit emellan, bland annat lite partier med skog och buskar och sten.

Tom hade precis sett på Sportspegeln där dom visat Trial. Ni vet den där sporten där man åker en sträcka i skogen på motorcykeln och inte får sätta ner fötterna; då får man poängavdrag. Vilket innebar att han blev lite taggad och fick en idé.

- Per, vi ska ha Trialtävling till Norberg! (Tom)
- Öö, jaha, visst. (jag)
- På våra cyklar! (Tom)
- Öö, okej (jag)

(det är liksom bara att hänga på när det blir så där...)

- Vi startar utanför porten hos mig, och så kör vi fram till Norbergs husvägg (Tom)

- Men... (jag)
- Jo, nu kör vi! Man får en poängs avdrag för varje gång man sätter ner foten! (Tom)
- Jaha... Ja...Mmm... Visst (jag)
- Larsa, du håller reda på poängen! (Tom)

Vi hade väl allihopa tagit några öl och möjligen nån Gröna Hissen eller Absolut & Cola, men ingen var odräglig. Tävlingen satte igång.

Jag satte väl i fötterna ett antal gånger (det är svårt att cykla på stenar och grenar även utan starkare drycker i sig) men jag kan säga att när vi kom fram till Norberg på Sockenvägen så var jag en överlägsen vinnare (visserligen på cykel, och med bara en motståndare, men ändå) i mitt livs första Trialtävling.

Tom hade nämligen glömt cykeln.



Näshockey

Men det var inte det detta skulle handla om.

Utan en fest. Detta var dock en fest som Tom inte var med på. Han skulle till allas vår förtret vara på en annan fest. Nåja, vi hade rätt så kul ändå och fortsatte partaja ganska sent.

Till saken hör att det under kvällen också hade varit någon form av hockeymatch, tror det var Canada Cup eller VM eller nåt.

Vid halv tre hör man hur det krasar, frasar, pustas och frustas utanför fönstret. Då kommer Tom krypande(!). Han är väl, om man är snäll, lite onykter. Han frågar om han får komma in och sen säger han att:

- Sverige och Kanada ska spela ishockey i näsan.

Ööh. Okej. I näsan. Helt naturligt.

Han får komma in i alla fall och han är väldigt trött. Så frågar han om han får lägga sig i min säng och sova. Jag blir mycket tveksam och säger (till saken hör att jag hade heltäckningsmatta i sovrummet, märkligt, men så var det) att nej, det är nog ingen bra idé, tänk om du spyr. Nejdå, ingen fara, säger han. Du känner väl mig.

Han fumlar in i sovrummet, hela tiden mumlandes sitt lilla mantra "spela ishockey i näsan, Sverige och Kanada ska spela ishockey i näsan". Lägger sig på sängen och efter 34 hundradelar kräks han på heltäckningsmattan.

Det blev ingen sömn i sovrummet den natten. Jag och min dåvarande flickvän fick sova i vardagsrummet. Jag mutade Finger-Bengt som också var där med att betala taxin och ge honom en hundring om han tog med sig den gode Tom hem. Vilket han gjorde. Tack.

Sverige - Kanada.

I näsan.

Snacka om snor-full.