Måste bara återge en fantastisk krönika som myten och legenden, Poeten från Bagis, Danne Bron-Sundbom skrev för några år sedan.
Förutom att den är otroligt bra skriven, så är det även igenkänningsfaktor 1000.
Jag minns tiden när det första man gjorde efter ett biobesök var att livligt prata om, såga eller hylla filmen man just hade sett. Istället för att slå på mobiltelefonen och lyssna av mobilsvaret? Någon gång före och under innebandyns intåg i mitt liv.Jag minns när det enda man kunde se på dumburken var TV1, TV2 och myrornas krig efter kl 23.
Kommer ni ihåg när man gick till parken för att träffa sina kompisar istället för att sitta hemma och chatta, surfa och messa? Då köket var fyra nyanser av brunt. Jag var ung, men jag kommer ihåg när innebandyn låg i sin vagga. Jag kommer också ihåg tiden innan man pratade om plastikoperationer, ozonlagret, kalorier, hockeyvåldtäkter och dokusåpor i alla dagstidningar.
Tiden innan folket gick och ”pratade med sig själv” med en strålande mobiltelefon i örat. När man skrev på skrivmaskin, lyssnade på vinyl och spelade på Commodore 64. Tiden då en ”femma” inte var något du straffades med för en hård tackling mot sargen, utan du belönades med för att du var bra i skolan. Morgondagens innebandyspelare kommer inte ha upplevt detta och den tiden. Tiden innan innebandyn och innebandyns begynnelse.
Någon kom på den underbara idén att leka med en liten vit plastboll med 26 hål. Innebandyns grundare, vem var det egentligen? Kanske en skäggig gubbe som slutade uppspikad på en målbur eller i en ribbstol? I en innebandyhall nära dig.Jag kommer såklart ihåg när Bruno och Jonas Eriksson dansade sin moonwalk. När publiksnittet var 113 åskådare och lagen hette Lockerud, Hölö, KFUM Örebro och VK Rasket?
Ingen har väl glömt de förnedrande jippomatcherna mot tennislandslaget på den tiden när alla utespelare stod i mål. Köttmuren även kallad. När man centrade istället för att teka och tecknet för matchstraff var när domarna klappade sig själva på huvudet. Då eran just hade startat. I innebandyns begynnelse kallades innebandyn för landbandy, låtsashockey eller mjukbandy. Begrepp som senare blev, plastbandy, floorball och innebandy.
Njut av att du lever i tiden då mjukbandy blev innebandy och innebandy blev en popsport. Precis innan innebandy slog igenom i media och björnen trampade ut ur blåbärsskogen för alltid. Njut av nuet men lägg gårdagen på minnet för det är, oj så lätt, att glömma.
Att skiljas är att dö. Att skiljas från innebandyn är för mej inte aktuellt. Inte ännu. Inte någonsin. För mej är låtsashockeyn en livsstil ända sedan Moonwalkarna, Köttmurarna och alla dom andra fick mig att le. En gång i tiden, när vår sport ännu var oskuld.
Det är ju precis så här det är - och känns.
*****
Vi köpte en ny dammsugare på ONOFF, ett riktigt rymdskepp. På ett av papperen som följde med stod en intressant sak. Hur namnet ONOFF kommit till.
Jag citerar:
ONOFF-kortens nya design är inspirerad av historien omh hur namnet kom till. Det var 1982 som art directorn Ingald Andersson fick i uppdrag att ta fram ett nytt företagsnamn. Namnarbetet gick trögt. Ingald Andersson hade bläddrat i massor av tidningar i jakt på idéer, men utan resultat. En kväll när skulle lägga sig fastnade blicken på klockradion. Knappen lyste klart; ONOFF.
Fascinerande.
Ännu mer fascinerande är vad företaget skulle kunna ha hetat i stället. Beroende vilken knapp på klockradion han tittat på.
Frågan är om Sleep eller Alarm hade varit bra.
Eller Snooze.
*****
CJ, du får hoppa över det här stycket, det handlar om Kristian Luuks prat i Sommar i P1.
Sommar är för övrigt ett mycket bra radioprogram som man borde lyssna på ofta.
Luuk pratade lite om sina gäster i Sen kväll med Luuk (en och annan superstjärna har ju passerat där...), och när han lite nervöst mötte Madonna.
- Hello, I'm Kristian, sa Kristian.
- Hello, I'm jewish, sa Madonna.
Oerhört roligt.
*****
Detta är en annan tänkvärd historia:
En självgod och stöddig gymnasielev strosade längs stranden och mötte en äldre herre som satt och vilade sig. Den unge mannen stannade til och förklarade varför det var omöjligt för den äldre generationen att förstå hans egen generation.
"Ni växte upp i en annan, närmast primitiv, värld faktiskt", sa den unge mannen, tillräckligt högt för att andra i närheten skulle höra det. Han fortsatte: "Dagens unga människor har vuxit upp med TV, jetplan, rymdfärder och månpromenader. Vi har kärnkraft, kärndrivna fartyg, mobiltelefoner, blixtsnabba datorer...och mycket mer!"
Efter en kort paus, svarade den äldre mannen: "Du har rätt grabben, vi hade inte alla de där sakerna när vi var unga...så vi uppfann dom. Och nu din lilla arroganta fjant, vill jag att du berättar: Vad gör ni för nästa generation?"
Som urmakaren skulle sagt, klockrent.
*****
Nu ska jag, minutiöst, städa ett badrum.
*****
Kvällens låt: Boom! There she was - Scritti Politti
*****
Det är med ord som med solstrålar, ju mer de koncentreras desto djupare värmer de
/Nordström/
den 18 juli 2009
den 17 juli 2009
Underacheviermentalitet
Uttrycket underachievermentalitet myntades av Filip & Fredrik i den alldeles fantastiska boken Två nötcreme och en Moviebox. Det innebär ungefär att man gör precis det man behöver eller sämre än vad man egentligen skulle kunna göra.
Detta anser jag är en orehört stort problem idag. Både i det verkliga livet och i det idrottsliga livet. Att inte ta i, att inte göra det där lilla extra. Att bara prestera precis så att man klarar sig. Det verkar inte finnas lika mycket vilja att lyckas längre. Nästan så att det är fult att lyckas.
Att inte sticka ut. I alla fall inte i skolans och arbetets värld. Och i idrottslivet finns det så många talanger som inte blir något. Som har talangen, men som inte har den rätta viljan. Att man inte är beredd att offra tid och arbete för att lyckas.
Ett bevis på det är ju det stora antal sporter som kommit fram som mera är uppvisning än tävling. Till exempel snowboard, skateboard och alla andra -board och liknande. Glömmer aldrig när sportens superstar, Ingemar Backman, satt i studion i sportspegeln och sa att tävlingen i OS inte var det viktigaste, utan att det var att se ishockeyn.
Sen har internet, datorer, TV-spel, msn, mobiltelefoner och gud vet allt gjort att många ungdomar blir försoffade och sitter inne i stället för att vara ute, träffa vännner, träna, idrotta, utvecklas. Många lägger av alldeles för tidigt. Såklart att det är enklare att sitta hemma och uppe till halv tre på natten och sitta på internet än att ta sig till och från en träning/match och uträtta hårt arbete.
Vi är inne i en farlig tid. Helt klart för idrotten, men även för samhället i stort.
Och någonstans tror jag faktiskt att det är vi föräldrar och vuxna som måste vända trenden.
CJ och jag diskuterade häromdagen också att idrotten blir allt mer och mer proffesionell på elitnivå och ändå förstår inte många ungdomar det utan tar det med en klackspark och glider på lite räkmacka. Förstår liksom inte riktigt allvaret och vad som behövs. Och många slutar alldeles för tidigt när det inte går tillräckligt fort att komma till toppen (sen ska det inte ta för lång tid heller, men det är ett annat problem), man har inte tålamodet.
Man kan tydligt se två saker som är stor skillnad mot när jag och mina kompisar var i åldern ung och lovande/på gränsen till senior/precis blivit senior:
Det ena är att majoriteten av de yngre spelarna (inte alla såklart, det finns lysande undantag) inte tar i riktigt på träningar och matcher. När vi var unga då var det verkligen 100% fart runt alla koner, i alla löpningar, på alla övningar. När man fick bollen ökade man farten, inte tvärtom. Och i matchspel var det liv och död och allt för laget som gällde.
Idag är det lite lunka-gå-löp, får man bollen sätter man inte fart utan kör några dribblingar, eller nån zorrning eller slänger iväg något skott i halvfart. Individuellt är alla bra, men lagspelet, passningsspelet och försvarsspelet känns åsidosatt. Man kommer ofta sent till träningar, många saker går före innebandyn (skola och familj är självklart giltiga orsaker) och träningsnärvaron är definitivt lägre än på min tid. Och då vet ni att jag spar alla listor, så allt är belagt.
Det andra är att ungdomarna idag känns mindre mogna än vad vi var, och tar saker på betydligt mindre allvar. Självklart finns det undantag här, bra sådana också. Men som sagt, man glömmer kläder, man kommer för sent, man hör inte av sig vid frånvaro, och framför allt, det är mycket flams och trams.
Väldigt mycket.
Jag säger inte att man inte får vara glad och ha roligt. Tvärtom, jag har alltid byggt mina lag på glädje och trivsel. Men det gäller att vara allvarlig och fokuserad vid rätt tillfällen, sen kan man ha roligt och ploja emellan.
Dagens spelare som är, säg 16-20 år, kastar och skjuter bollar på varandra, jagar varandra, pratar under genomgångar, skjuter på mål när man pratar, ja helt enkelt flamsar och tramsar.
Hade aldrig hänt på vår tid.
När vi bildade Falu IBK 1985 och var spelande tränare och styrelsemedlem (sekreterare) var jag 19 år.
19 år.
Tom Wester, Micke "Rette" Retsmar, Jessica "Tate" Hedberg och Lars-Erik "Larsa Håkansson var 16, Peter "Linken" Lindqvist, Christer Wikström och Jonas "Tjoppen" Sundström 17 och Patrik "Idof" Idofson 18.
Jag var alltså en riktig gamling.
Sen fanns det ytterligare ett gäng i 16-19-årsåldern, några 15-åringar och det var självklart några äldre också.
Vi spelade, planerade, jagade sponsorer, byggde sarg, jagade tränings-och matchtider, skötte styrelsen och föreningen och massor av saker.
Och nästan alla var under 20.
Tror inte att det skulle fungera idag.
Men jag kan ha fel.
Och ingen skulle bli gladare än jag om dagens ungdom överbevisade mig.
Jag lovar.
*****
Nu kom det ett sånt där allvarligt inlägg igen. Som kommer då och då. Men dom behövs dom också. Men livet är inte alltid en dans på rosor. Även om det oftast är det.
*****
Skulle jobba igår. Går glatt upp på morgonen, åker upp till Dalaidrottens Hus, helt ensam, alla har semester, drar kortet i läsaren och -
Ingenting händer.
Inte ett klick, inte ett ljud.
Fel på kortet, roligt.
Väntar en stund, tänkte att det kanske kommer någon.
Icke.
Börjar messa lite försiktigt, vill ju inte väcka folk som har semester.
Till slut svarar Ewa Henriksson, världens bästa kanslist, och säger att hon kan åka upp. Hon var hurtig och stod på löpbandet tidigt på morgonen minsann. Hon kommer upp och drar sitt kort - vilket heller inte fungerar.
Så det var bara att åka hem igen.
Var hemma kvart över elva.
Sen visade det sig att blixten slagit ned och slagit ut lås- och larmfunktionerna.
Så det blev till att gå upp tidigt i morse och åka och jobba i stället.
Som sagt, livet är inte alltid en dans på rosor.
*****
Tänkte lite på det där med ungdomarna av idag. Brukar ha med mig min näst äldste son, Alex, på promenaderna runt Hosjön. Då brukar vi prata om allt mellan himmel och jord. Jag brukar säga att han och hans polare är så tråkiga, att dom aldrig gör något. Och han håller väl lite hummande med, men vet inte vad dom skulle göra.
Brukar också berätta lite historier om som sånt som hänt och som man varit med om (mycket Tom Wester!) och det tycker han är skitkul. Jag brukar säga att sånt kommer ni aldrig att få vara med om för ni gör ju aldrig något, sitter bara och chattar och SMS:ar och spelar Counter Strike och Half Life och allt vad det heter.
Då brukar han humma lite mera.
Jag tror ungarna idag helt enkelt har dålig fantasi.
Och så är vi tillbaka till det där med underachievermentaliten igen.
Göra så lite som det bara behövs.
Inte synas och inte märkas.
Inte vara för långt borta från hem och rutiner.
Jag förflyttade mig tillbaka lite i tanken och minnet, och tänkte på vad jag gjorde (detta är endast tränings- och tävlingsgrejer, sen höll man ju självklart på med alla "valiga" lekar också) i åldrarna, säg 8-16 år.
Det var en hel del.
Här kommer ett axplock.
Parkeringstennis
Vi spelade tennis med plastracketar och innebandyboll (fast det visste vi knappt att det var då). Man hade två parkeringsrutor var, där den ena var serveruta. Det gällde att hålla utkik när bilarna åkte iväg. Det blev ofta diskussioner om hur mycket nedåt man fick slå utan att det var oschysst.
Driv
Driv är en sorts match en-mot-en där man spelar med bandy/hockeyklubba och tennisboll. Det gäller att göra mål på den andre och man får bara stoppa bollen med klubban och har bara två touch på sig. Stoppa och skjuta. Eller skjuta direkt om man vill. Kom man åt bollen med något annat än klubban så blev det andres boll.
Inomhusgolf
Var det dåligt väder så man inte kunde använda sin inköpta minigolfklubba så gjorde man självklart banor i lägenheten, typ 2-3 i varje rum. Och hade olika muggar som hål.
Tennistrainer
Eftersom man inte hade någon garagevägg som Björn Borg, hade man i stället en Tennistrainer. Kommer ni ihåg dom? En tennisboll som satt fast i en lång och slitstark gummisnodd som i sin tur satt fast i en tyngd (endera en plastbox som man fyllde med vatten eller också var den gjord av tungt järn) som man ställde på marken. Sen stod man och slog och slog och bollen kom alltid tillbaka...
Skrivbordspingis
Förutom att göra läxor var skrivbordet bra till mycket. Till exempel att ställa det mitt på golvet i rummet, bygga ett nät av gamla legoklossar och sen spela pingis med miniracketar på det.
Skrivbordshockey
Ett annat sätt att använda skrivbordet var att ta bort stolen och sen spelade man hockey. En stod i mål, en spelade ute. små hockeyklubbar och skumgummiboll.
Lägenhetshöjdhopp
Först byggde man sin egen höjdhoppsställning. Detta genom att återigen plocka fram de gamla legobitarna. Man byggde två stolpar (jag tror bitarna var 1 cm höga) och sedan la man morsans måttband över. Sen tog man sats ute från hela hallen, svängde in i rummet och hoppade i sängen. Lätt som en plätt.
Köksbordspingis
Om man inte hade någon polare att spela pingis mot, ställde man bara bordet mot en vägg i köket och sen spelade man mot sig själv. Bollen fick studsa en gång i bordet. Ibland spelade man matcher mellan på den tiden kända spelare (Jonyer, Douglas, Secretin, Surbek mfl) då man var en spelare vartannat slag.
Prickskytte
När man var lite yngre körde man prickskytte. Gummisnoddar och plastgubbar. Eller plastpistoler med pilar. Stående, sittande, liggande.
Elektrisk bilbana
Bilbanekörning var frekvent förekommande. Och då inte bara en mot en. Utan det var snabbaste varv, flest varv i rad. Hela VM-tävlingar där man körde varje Formel 1-lopp som fanns med alla förare på tid.
Manuell bilbana
Den klassiska från Matchbox där man släppte bilarna och hade en loop. Här hittade man också på en mängd olika tävlingsformer. Lagtävlingar (svenska bilar mot amerikanska bilar, Citroen mot Ford mm), höjdhopp och längdhopp för bilar, ja allt.
Legobilsformel-1
En egen påhittad. Jag kommer ihåg att jag byggde typ 20 likadana bilar av Lego i olika färger som jag sen släppte i hallen. Så fort nån bil tappade nån bit var den ute. Och så räknade man VM-poäng så klart.
Egna serier
Minns även att jag gjorde egna tävlingar i fotboll (VM, Europacupen, Engelska ligan mm), ishockey (Elitserien, Canada Cup mm) och tennis (Wimbledon, Davis Cup mm) där man gjorde noga uträknade resultatlappar och sen lottade man och hade tabeller och målskyttar mm.
Lägg därtill att man spelade hockeyspel (med puck, tärning och glaskula), Couronne, fotbollsspel, basketspel, Master Mind, Solitär, minigolf, slalom och störtlopp (!) med de klassiska miniskidorna.
Samt såklart vanlig tennis, pingis, fotboll, hockeybockey, simmade, åkte skridskor, sprang och alla dom där vanliga sportaktiviteterna.
Och 18-håls frisbeegolfbana på Lugnet.
Och Falu Cykelklubbs tipspromenad på söndagarna.
Allt var tävling, på tid, i längd, på höjd, rekordjakt - och allt var jätteroligt och inte blev jag någon speciellt dålig människa för det.
Och så åkte man och tittade på Falu IF och Leksand i hockey, Falu BS i bandy och så Brage, Falu BS (bortamatcher också), Korsnäs, Slätta och HAIK i fotboll.
Och så sprang man på bio, hyrde VHS-filmer, läste böcker, serietidningar, följde TV-serierna (bara TV1 och TV2!), lyssnade på musik, spelade in band, lyssnade på Sportradion och lekte med kompisar. Gick hem till kompisar. Och knackade på. Och sen gick man ut och lekte. Och var ute tills det blev mörkt.
Hur kunde man hinna med allt då?
Ja just ja, det fanns inga datorer eller internet. Eller tusen TV-kanaler.
Var det någon som sa fantasi och aktivt liv?
Det var nästan lite overachievermentalitet.
Men bara nästan.
*****
Apropå hockeyspel: jag har skrivit om det i bloggen förut, i en Hockeyspel Special, men det tål att upprepas.
Det märkligaste vi gjorde var när vi spelade med ett vingummi.
Först till fem, och den som förlorade fick äta upp det.
*****
Nu kommer snart gumman hemma från jobbet, då ska vi dricka cider!
*****
Kvällens låt: Working Class Hero - Jerry Williams
*****
Man har definitivt inte roligare än vad man gör sig
/Nordström/
Detta anser jag är en orehört stort problem idag. Både i det verkliga livet och i det idrottsliga livet. Att inte ta i, att inte göra det där lilla extra. Att bara prestera precis så att man klarar sig. Det verkar inte finnas lika mycket vilja att lyckas längre. Nästan så att det är fult att lyckas.
Att inte sticka ut. I alla fall inte i skolans och arbetets värld. Och i idrottslivet finns det så många talanger som inte blir något. Som har talangen, men som inte har den rätta viljan. Att man inte är beredd att offra tid och arbete för att lyckas.
Ett bevis på det är ju det stora antal sporter som kommit fram som mera är uppvisning än tävling. Till exempel snowboard, skateboard och alla andra -board och liknande. Glömmer aldrig när sportens superstar, Ingemar Backman, satt i studion i sportspegeln och sa att tävlingen i OS inte var det viktigaste, utan att det var att se ishockeyn.
Sen har internet, datorer, TV-spel, msn, mobiltelefoner och gud vet allt gjort att många ungdomar blir försoffade och sitter inne i stället för att vara ute, träffa vännner, träna, idrotta, utvecklas. Många lägger av alldeles för tidigt. Såklart att det är enklare att sitta hemma och uppe till halv tre på natten och sitta på internet än att ta sig till och från en träning/match och uträtta hårt arbete.
Vi är inne i en farlig tid. Helt klart för idrotten, men även för samhället i stort.
Och någonstans tror jag faktiskt att det är vi föräldrar och vuxna som måste vända trenden.
CJ och jag diskuterade häromdagen också att idrotten blir allt mer och mer proffesionell på elitnivå och ändå förstår inte många ungdomar det utan tar det med en klackspark och glider på lite räkmacka. Förstår liksom inte riktigt allvaret och vad som behövs. Och många slutar alldeles för tidigt när det inte går tillräckligt fort att komma till toppen (sen ska det inte ta för lång tid heller, men det är ett annat problem), man har inte tålamodet.
Man kan tydligt se två saker som är stor skillnad mot när jag och mina kompisar var i åldern ung och lovande/på gränsen till senior/precis blivit senior:
Det ena är att majoriteten av de yngre spelarna (inte alla såklart, det finns lysande undantag) inte tar i riktigt på träningar och matcher. När vi var unga då var det verkligen 100% fart runt alla koner, i alla löpningar, på alla övningar. När man fick bollen ökade man farten, inte tvärtom. Och i matchspel var det liv och död och allt för laget som gällde.
Idag är det lite lunka-gå-löp, får man bollen sätter man inte fart utan kör några dribblingar, eller nån zorrning eller slänger iväg något skott i halvfart. Individuellt är alla bra, men lagspelet, passningsspelet och försvarsspelet känns åsidosatt. Man kommer ofta sent till träningar, många saker går före innebandyn (skola och familj är självklart giltiga orsaker) och träningsnärvaron är definitivt lägre än på min tid. Och då vet ni att jag spar alla listor, så allt är belagt.
Det andra är att ungdomarna idag känns mindre mogna än vad vi var, och tar saker på betydligt mindre allvar. Självklart finns det undantag här, bra sådana också. Men som sagt, man glömmer kläder, man kommer för sent, man hör inte av sig vid frånvaro, och framför allt, det är mycket flams och trams.
Väldigt mycket.
Jag säger inte att man inte får vara glad och ha roligt. Tvärtom, jag har alltid byggt mina lag på glädje och trivsel. Men det gäller att vara allvarlig och fokuserad vid rätt tillfällen, sen kan man ha roligt och ploja emellan.
Dagens spelare som är, säg 16-20 år, kastar och skjuter bollar på varandra, jagar varandra, pratar under genomgångar, skjuter på mål när man pratar, ja helt enkelt flamsar och tramsar.
Hade aldrig hänt på vår tid.
När vi bildade Falu IBK 1985 och var spelande tränare och styrelsemedlem (sekreterare) var jag 19 år.
19 år.
Tom Wester, Micke "Rette" Retsmar, Jessica "Tate" Hedberg och Lars-Erik "Larsa Håkansson var 16, Peter "Linken" Lindqvist, Christer Wikström och Jonas "Tjoppen" Sundström 17 och Patrik "Idof" Idofson 18.
Jag var alltså en riktig gamling.
Sen fanns det ytterligare ett gäng i 16-19-årsåldern, några 15-åringar och det var självklart några äldre också.
Vi spelade, planerade, jagade sponsorer, byggde sarg, jagade tränings-och matchtider, skötte styrelsen och föreningen och massor av saker.
Och nästan alla var under 20.
Tror inte att det skulle fungera idag.
Men jag kan ha fel.
Och ingen skulle bli gladare än jag om dagens ungdom överbevisade mig.
Jag lovar.
*****
Nu kom det ett sånt där allvarligt inlägg igen. Som kommer då och då. Men dom behövs dom också. Men livet är inte alltid en dans på rosor. Även om det oftast är det.
*****
Skulle jobba igår. Går glatt upp på morgonen, åker upp till Dalaidrottens Hus, helt ensam, alla har semester, drar kortet i läsaren och -
Ingenting händer.
Inte ett klick, inte ett ljud.
Fel på kortet, roligt.
Väntar en stund, tänkte att det kanske kommer någon.
Icke.
Börjar messa lite försiktigt, vill ju inte väcka folk som har semester.
Till slut svarar Ewa Henriksson, världens bästa kanslist, och säger att hon kan åka upp. Hon var hurtig och stod på löpbandet tidigt på morgonen minsann. Hon kommer upp och drar sitt kort - vilket heller inte fungerar.
Så det var bara att åka hem igen.
Var hemma kvart över elva.
Sen visade det sig att blixten slagit ned och slagit ut lås- och larmfunktionerna.
Så det blev till att gå upp tidigt i morse och åka och jobba i stället.
Som sagt, livet är inte alltid en dans på rosor.
*****
Tänkte lite på det där med ungdomarna av idag. Brukar ha med mig min näst äldste son, Alex, på promenaderna runt Hosjön. Då brukar vi prata om allt mellan himmel och jord. Jag brukar säga att han och hans polare är så tråkiga, att dom aldrig gör något. Och han håller väl lite hummande med, men vet inte vad dom skulle göra.
Brukar också berätta lite historier om som sånt som hänt och som man varit med om (mycket Tom Wester!) och det tycker han är skitkul. Jag brukar säga att sånt kommer ni aldrig att få vara med om för ni gör ju aldrig något, sitter bara och chattar och SMS:ar och spelar Counter Strike och Half Life och allt vad det heter.
Då brukar han humma lite mera.
Jag tror ungarna idag helt enkelt har dålig fantasi.
Och så är vi tillbaka till det där med underachievermentaliten igen.
Göra så lite som det bara behövs.
Inte synas och inte märkas.
Inte vara för långt borta från hem och rutiner.
Jag förflyttade mig tillbaka lite i tanken och minnet, och tänkte på vad jag gjorde (detta är endast tränings- och tävlingsgrejer, sen höll man ju självklart på med alla "valiga" lekar också) i åldrarna, säg 8-16 år.
Det var en hel del.
Här kommer ett axplock.
Parkeringstennis
Vi spelade tennis med plastracketar och innebandyboll (fast det visste vi knappt att det var då). Man hade två parkeringsrutor var, där den ena var serveruta. Det gällde att hålla utkik när bilarna åkte iväg. Det blev ofta diskussioner om hur mycket nedåt man fick slå utan att det var oschysst.
Driv
Driv är en sorts match en-mot-en där man spelar med bandy/hockeyklubba och tennisboll. Det gäller att göra mål på den andre och man får bara stoppa bollen med klubban och har bara två touch på sig. Stoppa och skjuta. Eller skjuta direkt om man vill. Kom man åt bollen med något annat än klubban så blev det andres boll.
Inomhusgolf
Var det dåligt väder så man inte kunde använda sin inköpta minigolfklubba så gjorde man självklart banor i lägenheten, typ 2-3 i varje rum. Och hade olika muggar som hål.
Tennistrainer
Eftersom man inte hade någon garagevägg som Björn Borg, hade man i stället en Tennistrainer. Kommer ni ihåg dom? En tennisboll som satt fast i en lång och slitstark gummisnodd som i sin tur satt fast i en tyngd (endera en plastbox som man fyllde med vatten eller också var den gjord av tungt järn) som man ställde på marken. Sen stod man och slog och slog och bollen kom alltid tillbaka...
Skrivbordspingis
Förutom att göra läxor var skrivbordet bra till mycket. Till exempel att ställa det mitt på golvet i rummet, bygga ett nät av gamla legoklossar och sen spela pingis med miniracketar på det.
Skrivbordshockey
Ett annat sätt att använda skrivbordet var att ta bort stolen och sen spelade man hockey. En stod i mål, en spelade ute. små hockeyklubbar och skumgummiboll.
Lägenhetshöjdhopp
Först byggde man sin egen höjdhoppsställning. Detta genom att återigen plocka fram de gamla legobitarna. Man byggde två stolpar (jag tror bitarna var 1 cm höga) och sedan la man morsans måttband över. Sen tog man sats ute från hela hallen, svängde in i rummet och hoppade i sängen. Lätt som en plätt.
Köksbordspingis
Om man inte hade någon polare att spela pingis mot, ställde man bara bordet mot en vägg i köket och sen spelade man mot sig själv. Bollen fick studsa en gång i bordet. Ibland spelade man matcher mellan på den tiden kända spelare (Jonyer, Douglas, Secretin, Surbek mfl) då man var en spelare vartannat slag.
Prickskytte
När man var lite yngre körde man prickskytte. Gummisnoddar och plastgubbar. Eller plastpistoler med pilar. Stående, sittande, liggande.
Elektrisk bilbana
Bilbanekörning var frekvent förekommande. Och då inte bara en mot en. Utan det var snabbaste varv, flest varv i rad. Hela VM-tävlingar där man körde varje Formel 1-lopp som fanns med alla förare på tid.
Manuell bilbana
Den klassiska från Matchbox där man släppte bilarna och hade en loop. Här hittade man också på en mängd olika tävlingsformer. Lagtävlingar (svenska bilar mot amerikanska bilar, Citroen mot Ford mm), höjdhopp och längdhopp för bilar, ja allt.
Legobilsformel-1
En egen påhittad. Jag kommer ihåg att jag byggde typ 20 likadana bilar av Lego i olika färger som jag sen släppte i hallen. Så fort nån bil tappade nån bit var den ute. Och så räknade man VM-poäng så klart.
Egna serier
Minns även att jag gjorde egna tävlingar i fotboll (VM, Europacupen, Engelska ligan mm), ishockey (Elitserien, Canada Cup mm) och tennis (Wimbledon, Davis Cup mm) där man gjorde noga uträknade resultatlappar och sen lottade man och hade tabeller och målskyttar mm.
Lägg därtill att man spelade hockeyspel (med puck, tärning och glaskula), Couronne, fotbollsspel, basketspel, Master Mind, Solitär, minigolf, slalom och störtlopp (!) med de klassiska miniskidorna.
Samt såklart vanlig tennis, pingis, fotboll, hockeybockey, simmade, åkte skridskor, sprang och alla dom där vanliga sportaktiviteterna.
Och 18-håls frisbeegolfbana på Lugnet.
Och Falu Cykelklubbs tipspromenad på söndagarna.
Allt var tävling, på tid, i längd, på höjd, rekordjakt - och allt var jätteroligt och inte blev jag någon speciellt dålig människa för det.
Och så åkte man och tittade på Falu IF och Leksand i hockey, Falu BS i bandy och så Brage, Falu BS (bortamatcher också), Korsnäs, Slätta och HAIK i fotboll.
Och så sprang man på bio, hyrde VHS-filmer, läste böcker, serietidningar, följde TV-serierna (bara TV1 och TV2!), lyssnade på musik, spelade in band, lyssnade på Sportradion och lekte med kompisar. Gick hem till kompisar. Och knackade på. Och sen gick man ut och lekte. Och var ute tills det blev mörkt.
Hur kunde man hinna med allt då?
Ja just ja, det fanns inga datorer eller internet. Eller tusen TV-kanaler.
Var det någon som sa fantasi och aktivt liv?
Det var nästan lite overachievermentalitet.
Men bara nästan.
*****
Apropå hockeyspel: jag har skrivit om det i bloggen förut, i en Hockeyspel Special, men det tål att upprepas.
Det märkligaste vi gjorde var när vi spelade med ett vingummi.
Först till fem, och den som förlorade fick äta upp det.
*****
Nu kommer snart gumman hemma från jobbet, då ska vi dricka cider!
*****
Kvällens låt: Working Class Hero - Jerry Williams
*****
Man har definitivt inte roligare än vad man gör sig
/Nordström/
den 15 juli 2009
Hellre än bra
Var och fikade med CJ idag. En trevlig stund med en massa prat om, som han skulle sagt, Ditten & Datten.
The o wienerbröd för min del, endast kaffe med påtår för honom. Vilken karaktär. Detta tillsammans med hans gå-lunka-löprundor borde snart rendera i en start i Stockholm Maraton eller något. Själv är jag stolt över att jag börjat gå Hosjön runt. Det tar i alla fall cirka en timme och tjugo minuter, så det är en bit.
*
Ove "Yv" "Hahnberger" Larsson. Att han inte sjöng If Looks could kill? Det kanske hade varit det som det gjort då?
Peter "The Big Kahuna" Bergestål. Jag tror musklerna var mer imponerande än sången.
*
Per "Porre" Fagerström
*
The o wienerbröd för min del, endast kaffe med påtår för honom. Vilken karaktär. Detta tillsammans med hans gå-lunka-löprundor borde snart rendera i en start i Stockholm Maraton eller något. Själv är jag stolt över att jag börjat gå Hosjön runt. Det tar i alla fall cirka en timme och tjugo minuter, så det är en bit.
Vi diskuterade bland annat dagens idrottare, de unga kontra de äldre. Idrotten idag blir i sig själv allt mer seriös, ändå känns det som att många ungdomar tar det med en klackspark och slarvar bort sina karriärer. På något sätt inte beredda att lägga ner lika mycket tid och energi som man gjorde förr.
Detta gav mig lite idéer till ett blogginlägg jag tänkt göra ett tag. Få se om det kommer i veckan.
Tiden går alldeles för fort när man har roligt och vips så var CJ tvungen att hasta upp till jobbet på FK och själv skulle man hem till barnen eftersom frugan jobbar kväll fem (!) kvällar i rad.
Blir mycket pyssel och städ hemma den här veckan med andra ord.
*****
När vi firade 20-årsjubileum med Falu IBK 2005 så var en av aktiviterna en Karaoketävling. Tänkte jag skulle redovisa lite från den...
Bidragen som var med var:
1/ Lars Sundgren (doa Jonas Karlsson) - Michelangelo
Sunken brukar inte göra några tavlor men… Ted Gärdinfarkt gjorde låten…
2/ Ove Larsson - Oa hela natten
Snälla Ove, håll dig till målvaktsspelet… Norsk karaoke är nog din grej…
3/ Lars Dahlin (doa Jonas Karlsson) - Jag vill ha en egen måne
Du får gärna uppträda på månen nästa gång, Dalle…
4/ Camilla Dofs med Space Girls (doa Jonas Karlsson) - Touch me
Ja, det var verkligen touching, Camilla… Rörande…Ingen kunde sluta gråta
p
5/ Tom Wester (doa Jonas Karlsson) - Hallå hela pressen
Tom i all ära, men det blir nog tyvärr blir det nog varken rubriker eller listetta av detta…
6/ Peter Bergestål - Eye of the tiger
Eye, Eye, Eye. Kanske bäst att du tiger, Peter…
7/ Per Fagerström - Just nu
Just då… Borde kanske Porre gjort något annat…
p
8/ Lars Dahlin o Micke Hilleskär (doa Jonas Karlsson) - Girls just wanna have fun
Girls just wanna have… silence…
9/ Larsa o Sven Håkansson (doa Jonas Karlsson m fl) - Run through the hills
Hård rock… Kanske bättre med överrock… Eller lock… över…
Inget av dessa nummer vann, det gjorde däremot...
p
Extranummer: Lars Sundgren - Oh la la jag vill ha dej
Vinnaren! Ett fantastiskt nummer med inlevelse, vilja och glädje! Oh la la vi vill ha dej Sunken!
Noterbart:
Att Jonas "Sockan" Karlsson var med i stort sett överallt trots att han inte var anmäld...
Att Tom Wester bör ägna sig åt att sjunga Thåströmlåtar
Att extranumret alltså vann var ju på något vis lite...talande
Att de flesta verkar har hittat rätt saker i livet livnära sig på...
Att devisen hellre än bra väl aldrig har passat så bra som denna kväll...
Vi avslutar med lite idolbilder från tävlingen:
Lars "Sunken" Sundgren och Jonas "Sockan" Karlsson
Lars "Sunken" Sundgren och Jonas "Sockan" Karlsson*
Ove "Yv" "Hahnberger" Larsson. Att han inte sjöng If Looks could kill? Det kanske hade varit det som det gjort då?p
*
Peter "The Big Kahuna" Bergestål. Jag tror musklerna var mer imponerande än sången.*
Per "Porre" Fagerström*
Camilla Dofs & Space Girls (och så den eviga doan Sockan förstås)
Som sagt, hellre än bra.
MEN: Det är underbart med folk som bjuder på sig.
p
*****
Nu ska jag flytta lite möbler, dammsuga, skura golv och torka ett skrivbord och en garderob. Klockan är ju trots allt bara kvart över tio. Långt kvar på dagen än...
*****
Kvällens låt: Ordinary World - Duran Duran
*****
Till en väns hus är vägen aldrig lång
/Nordström/
den 13 juli 2009
Otroligt otrevligt
Ett av lagen som spelade i gamla riksserien var Hallstahammars FF. Ett lag som spelade mycket ojuste och var väl sådär trevliga att ha att göra med. Jag och brorsan blev ditskickade några gånger när det var lite "riskmatcher". Bland annat en gång när man mötte Storvik, som också var ganska heta på planen och "tuggiga". Men den match som detta skall handla om var när IF Domnarvet var på besök.
Hallen var ganska liten och trång, med ribbstolar och gymnastikbänkar runt. Publiken var mycket hätsk under matchen, som var väldigt hård. Domnarvsspelarna flög som vantar ibland mot ribbstolarna.
Vilket innebar, såklart eftersom det var vi som dömde, att Hallstahammarspelarna flög som vantar till utvisningsbåset. Vi har aldrig vikt ner oss, jag och brorsan, hur tuff än publik, ledare och spelare varit. I Hallstahammar spelade två bröder (kommer inte ihåg vad dom hette) som spelade riktigt fult. Efter en sådan ful förseelse visar jag ut den ena av dom.
När vi går mot utvisningsbåset så applåderar en kvinna i publiken (sitter på en bänk). Kvinnan i fråga är fru till Domnarvets tränare. När Hallstahammarspelaren går förbi henne harklar han sig.
Och lägger sen en loska mitt i ansiktet på henne.
Helt ofattbart.
Då fattar ni nivån på vissa av spelarna.
Jag har väl sett idrottare spotta på varandra, men på nån i publiken? Aldrig.
Det blev, om man säger så, en ganska otrevlig stämning resten av matchen. Men vi redde ut det också.
Men det var helt klart bland det värsta jag varit med om som domare i min innebandykarriär.
*****
Sjöstrand tipsade om att Gratjova ska börja blogga igen. Härligt. The Queen is back. Även om hon numera får dela det epitetet med Ingrid.
*****
Sverige tog två JVM-guld i friidrott. Det är ganska otroligt, med tanke på att man som mest tagit ett brons förut. Dels i stav för damer, men sen också på en sån klassisk distans som 800 meter. Tittade på svt.se och det var verkligen en makalöst lopp som Johan Rogestedt, som han heter, gjorde. Han låg sist efter ett varv, han låg femma en bit in på upploppet och han spurtar förbi två kenyaner (bara det!).
Och killen är ett år yngre än dom andra.
Vad månde bliva?
*****
Ikväll var prinsessan Ella på sin första bio. Hon och mamma gick på Ice Age 3. Och därefter på McDonalds.
Gissa om det var en nöjd och uppspelt liten flicka som kom hem?
*****
Jag väntar fortfarande in tre stycken gästbloggare. Men sommar och semester ställer väl till lite antar jag.
Men den som väntar på något gott...väntar alltid för länge!
*****
Har fått städdille tror jag. Mer än vanligt alltså. Har dammsugit alla mattor tre gånger (två på ovansidan och en på undersidan), rullat ihop dom och ska sen skaka dom. Burit ut stolar och byråer och grejer och torkat golven minutiöst. Skurat skohyllor, dator- och elsladdar och grejer.
Nu känns det mycket bättre.
*****
Efter att ha skrivit om kvalet 85/86 och Västra skolan fick jag lite 80-talsflashbacks.
Kolla dessa bilder...
Vi börjar med en bild av min ärade bror Håkan, tagen i augusti 1985. På Tallbacksvägen 6a. Vi kan väl ignorera att han sitter i AIK-jacka.
Hallen var ganska liten och trång, med ribbstolar och gymnastikbänkar runt. Publiken var mycket hätsk under matchen, som var väldigt hård. Domnarvsspelarna flög som vantar ibland mot ribbstolarna.
Vilket innebar, såklart eftersom det var vi som dömde, att Hallstahammarspelarna flög som vantar till utvisningsbåset. Vi har aldrig vikt ner oss, jag och brorsan, hur tuff än publik, ledare och spelare varit. I Hallstahammar spelade två bröder (kommer inte ihåg vad dom hette) som spelade riktigt fult. Efter en sådan ful förseelse visar jag ut den ena av dom.
När vi går mot utvisningsbåset så applåderar en kvinna i publiken (sitter på en bänk). Kvinnan i fråga är fru till Domnarvets tränare. När Hallstahammarspelaren går förbi henne harklar han sig.
Och lägger sen en loska mitt i ansiktet på henne.
Helt ofattbart.
Då fattar ni nivån på vissa av spelarna.
Jag har väl sett idrottare spotta på varandra, men på nån i publiken? Aldrig.
Det blev, om man säger så, en ganska otrevlig stämning resten av matchen. Men vi redde ut det också.
Men det var helt klart bland det värsta jag varit med om som domare i min innebandykarriär.
*****
Sjöstrand tipsade om att Gratjova ska börja blogga igen. Härligt. The Queen is back. Även om hon numera får dela det epitetet med Ingrid.
*****
Sverige tog två JVM-guld i friidrott. Det är ganska otroligt, med tanke på att man som mest tagit ett brons förut. Dels i stav för damer, men sen också på en sån klassisk distans som 800 meter. Tittade på svt.se och det var verkligen en makalöst lopp som Johan Rogestedt, som han heter, gjorde. Han låg sist efter ett varv, han låg femma en bit in på upploppet och han spurtar förbi två kenyaner (bara det!).
Och killen är ett år yngre än dom andra.
Vad månde bliva?
*****
Ikväll var prinsessan Ella på sin första bio. Hon och mamma gick på Ice Age 3. Och därefter på McDonalds.
Gissa om det var en nöjd och uppspelt liten flicka som kom hem?
*****
Jag väntar fortfarande in tre stycken gästbloggare. Men sommar och semester ställer väl till lite antar jag.
Men den som väntar på något gott...väntar alltid för länge!
*****
Har fått städdille tror jag. Mer än vanligt alltså. Har dammsugit alla mattor tre gånger (två på ovansidan och en på undersidan), rullat ihop dom och ska sen skaka dom. Burit ut stolar och byråer och grejer och torkat golven minutiöst. Skurat skohyllor, dator- och elsladdar och grejer.
Nu känns det mycket bättre.
*****
Efter att ha skrivit om kvalet 85/86 och Västra skolan fick jag lite 80-talsflashbacks.
Kolla dessa bilder...
Vi börjar med en bild av min ärade bror Håkan, tagen i augusti 1985. På Tallbacksvägen 6a. Vi kan väl ignorera att han sitter i AIK-jacka.
Man kan kolla in den beiga lite "tygiga" tapeten, den öppna spisen, soffbordet, klassiska duken på bordet samt bokhyllan i bakgrunden. Allt så sjuttiotal (eftersom det var hemma hos morsan och farsan). Fjällkontrollen Håkan håller måste vara en av de första vi hade.
*
Den andra bilden är från en studentfest på klassiska Triangelgården i Norslund. Tagen i juni 1987. Måste vara i slutet av festen. Inte minst nät man ser allt skräp på golvet.
Vi kan notera flera intressanta saker med bloggaren: de inte så små brillorna (parabolerna), den snygga röda Lacostetröjan, de oerhört klassiska seglarskorna och framför allt, luggen!
Vilka tider.
I bakgrunden ser vi legenden Lars-Erik "Larsa" Håkansson sittandes på en stol, med som det ser ut, lite för korta byxor. Och randiga sådana dessutom. Däremot vet jag inte vem han pratar med. Väggen?
*
På sista bilden flyttar vi fram cirka ett och ett halvt år, fram till december 1988. Här befinner vi oss i bloggarens allra första egena lägenhet, den på Hyttgatan 43b. Oj vad många fester, pokerkvällar, videokvällar och annat vi hade där...
p
Denna bild vimlar av klassiska 80-talsgrejer. Vinröd plyschsoffa 3-2-1 självklart), bord i svart folie, virkad duk på bordet och stora högtalare (notera den matchande skålen på högtalaren, vinröd, imponerande va?).
Något mindre brillor men fortfarande lika mycket hår. Två klassiska klädesplagg: vita tubsockor med röda ränder och en tennisskjorta, tror det var en Tenson eller Tacchini (hade för resten två Tacchini-overaller, oerhört exklusiva som en gammal flickvän tyvärr la beslag på, typiskt tjejer, låna kläder av sina killar).
Observera den grymt klassiska påsen på soffan. En röd från Åhléns med en LP-skiva i.
På väggen hänger tre planscher som var såååå 80-tal:
En ihopknöcklad (heter det så?) Coca Cola-burk, en filmaffisch från Plutonen och så Musse & Mimmi i en gullig pose.
Vilken nostalgi...
p
*****
Apropå spotta på spelare: i de fantastiska kvalmatcherna mot Sundborn 1998 (Byakampen som jag skrivit utförligt om tidigare), var det en back i Sundborn som i ett viktigt läge la en loska rakt i nacken på en av våra spelare, Micke "Nordon" Nordin.
Vem som helst skulle ha blivit tokig och kunnat vänt sig om och lappat till. Och sen åkt på matchstraff eller nåt och så hade matchen varit körd för oss. Antagligen precis vad motståndaren ville.
Micke var ju ganska ung, men som tur var höll han sig kall och gjorde ingenting annat än att bara vända sig om och flina och sen gå därifrån.
Starkt. Moget.
Det var tack vare ett antal såna saker vi vände och vann så många matcher och därigenom serien och kvalet.
p
*****
Och apropå brorsans AIK-jacka. Jag tror han beställde den och fick den, mycket stolt, hemskickad. En gång var han i Stockholm, hade varit ute på nånting då han i en tunnel mötte en något berusad Djurgårdare. Det var bara dom i tunneln och precis när dom passerar varandra stannar Djurgårdaren och tar tag i Håkan, drar fram en kniv (!) och väser:
- Jävla AIK-are, ska jag döda dig!?
En verkligt prekär situation.
Om nu inte Håkan varit Håkan.
Min ärade bror är nämligen oerhört pedagogisk, psykologisk, lugn och smidig. Han har verkligen talets gåva och är mycket övertygande.
Han har till exempel avstyrt ett bråk ensam mittemellan två stora ligor i centrala Falun, bara genom att diskutera med dem. Och tänk så många gånger när vi har dömt som han varit den snälle och fått alla att tycka om oss fast jag varit så elak.
Hursomhelst, Håkan börjar lugnt att diskutera med killen, håller på ett tag och avslutar med:
- Dessutom, tänk om vi AIK:are inte fanns. Vem skulle ni då bråka med?
Killen tittar länge på Håkan, tar bort kniven och fram en sjuttis och säger sen, avväpnat och lite sluddrande:
- Fan, det har du rätt i... Ska'ru ha en jävel?
Som sagt, ordets makt.
Det är min bror det.
p
*****
Nu ska jag fortsätta pysslandet.
*****
Kvällens låt: Tell it to my heart - Taylor Dayne
*****
I svårigheterna finner man möjligheterna
/Nordström/
den 9 juli 2009
Skumvarning och Västra Skolan
Det kändes ju...sådär att springa in på Vivo SparExtra tio minuter innan stängning och köpa ett sexpack folköl och en Barbie-tidning.
På bilden gör Lars "Sunken" Sundgren det han ofta gjorde: mål. Här han dragit någon back och lägger bollen under HSK:s målis Gunnar Wallin. Närmaste IBK:are är Anders Stenberg.
*
Nästa bild är en betydligt senare, i alla fall från 2005. Det var då vi hade 20-årsjubileum för Falu IBK. Här ser man lite bättre det klassiska välvda taket.
Övre raden från vänster: Bo "Bosse" Hedenskog, Mats "Polo" Johansson, Anders Stenberg, Peter "Linken" Lindqvist, Nils-Olov "Nisse" Johansen, Per Nordström, Magnus "Gren" Gren, Kenneth Hallin. Nedre raden från vänster: Micke "Hille" Hilleskär, Micke "Carllarsson" Larsson, Olle "Fot" Sundström, Anders "Fleece" Svensson, Tom Wester, Lars "Sunken" Sundgren, Torsten "Totte" Andersson.
Kan ju misstolkas.
Dock: Frugan håller på att måla om ett av rummen och behövde lite uppmuntran/bränsle. Och lilla prinsessan Ella har tjatat om den nya tidningen ett tag.
Så då får man ställa upp.
*****
p
På innebandyfronten är det otroligt dött just nu. Många bloggar ligger nere, och ute i föreningarna verkar det inte hända mycket heller.
Ja, just ja. Koppen har gjort comeback. Kul.
*****
p
Såg att en femtonårig amerikanska slagit världsrekord i simning.
Coolt.
Ännu coolare var namnet.
Amanda Reason.
Amanda Reason.
Men det fanns säkert ett skäl till det namnet också.
*****
Få se om jag och legenden-vännen-journalisten Bengt "Finger-Bengt" Pettersson blir tränarkollegor i höst.
p
Här ser vi Bengan i full färd med att spela hockeyspel på fritidsgården i Norslund någon gång på 80-talet. Jag och Bengan jobbade tillsammans där under några år.
Tränare ja... För flickor -03... Jag har ju en Ella och han en Molly. Vi har lite planer, vi får se om vi får ihop det.
SM-Guld 2018?
p
*****
Skrev ju om kval häromdagen. Och att Västra skolan var vår hemmaplan på den tiden. Detta klassiska Västra skolan. Innebandyns Hall of Fame i Falun. Tänkte det kunde vara kul med lite bilder från Västra. Både gamla och nya.
p
*
Västra skolan ligger en bit nedanför gruvan mitt emot OKQ8-macken. En gammal skola, som hänger på sista versen, tror dom skall lägga ner den. Gympasalen med sitt klassiska bågvalvformade tak är också ganska sliten, men oerhört klassisk. Det var alltså hit vi fraktade får egenhändigt byggda sarg och svetsade målburar en gång i tiden, hösten 1985.
Västra skolan ligger en bit nedanför gruvan mitt emot OKQ8-macken. En gammal skola, som hänger på sista versen, tror dom skall lägga ner den. Gympasalen med sitt klassiska bågvalvformade tak är också ganska sliten, men oerhört klassisk. Det var alltså hit vi fraktade får egenhändigt byggda sarg och svetsade målburar en gång i tiden, hösten 1985.
p
*
p
Här ser vi Patrik "Idof" Idofson i full fart med att runda målisen Tony "Klicken" Hansson. Observera, inget ansiktsskydd på Tony.
p
Det mest intressanta, om Idof ursäktar, är kanske målburarna. De berömda vinröda ihopfällbara.
p
Och så klassiskt det är med innebandy och ribbstolar på väggarna.
p
I bakgrunden ser vi Mikael "Hille" Hilleskär, ytterligare en legend, som försöker passa ihop sargen. Observera att sargbiten han håller i är brun. När vi köpte bitarna så räckte inte dom vita runt hela...
p
Kolla också Hilles kortbyxor a la Ralf Edström -74...
p
*
p
Nästa bild är en matchbild då vi i ett derby möter HSK Innebandy. Här ser man tydligare de bruna sargbitarna. Domaren till vänster är ingen mindre än Peter "Lillis" Wallin från Mora.
p
På bilden gör Lars "Sunken" Sundgren det han ofta gjorde: mål. Här han dragit någon back och lägger bollen under HSK:s målis Gunnar Wallin. Närmaste IBK:are är Anders Stenberg.
*
Nästa bild är en betydligt senare, i alla fall från 2005. Det var då vi hade 20-årsjubileum för Falu IBK. Här ser man lite bättre det klassiska välvda taket.
Notera även de madrasserade bärande stolparna. Den enda som trots allt nånsin sprang in en sån var Johan "Jottis" Hedberg.
Som var kortast i laget.
*
Här ser vi en matchbild från jubileumet. Bara legender på bilden: Mikael "MC" Carlsson, Adam "Strumpan" Grane, Peter "Linken" Lindvist och Lars "Sunken"Sundgren. Linken och Sunken var 2/3 av Falu IBK:s bästa kedja genom tiderna. Vem var den tredje då? Jo, bloggaren himself. Som på denna bild har nr 1 och befinner sig i kassen. Jo, minsann.
I andra kassen befann sig fd elitseriemålvakten, vännen-myten-mannen, Tom Wester. Vårt lag vann med 11-9.
Say no more...
*
Vi avslutar Västrasvepet med två klassiska uppsättningar av Falu IBK, båda tagna i Hall of Fame.
Falu IBK 1986/1987
Övre raden från vänster: Patrik "Idof" Idofson, Jonas "Ruppe" Rutz, Micke "Flätan" Norberg, Peter "Linken" Lindqvist, Tom Wester, Christer Wikström, Lars-Erik "Larsa" Håkansson, Torsten "Totte" Andersson, Micke "Hille" Hilleskär, Per Nordström. Nedre raden från vänster: Kenneth Hallin, Tony "Klicken" Hansson, Anders "Fleece" Svensson, Claes Ottewall, Anders Stenberg.
*
Falu IBK 1987/1988
Övre raden från vänster: Bo "Bosse" Hedenskog, Mats "Polo" Johansson, Anders Stenberg, Peter "Linken" Lindqvist, Nils-Olov "Nisse" Johansen, Per Nordström, Magnus "Gren" Gren, Kenneth Hallin. Nedre raden från vänster: Micke "Hille" Hilleskär, Micke "Carllarsson" Larsson, Olle "Fot" Sundström, Anders "Fleece" Svensson, Tom Wester, Lars "Sunken" Sundgren, Torsten "Totte" Andersson.
*****
Nu ska jag vara moraliskt stöd till gumman när hon kör strykning 2.
*****
Kvällens låt: West End Girls - Pet Shop Boys
*****
Bättre ensam än i dåligt sällskap
/Nordström/
den 6 juli 2009
Ytterligare ett kvalfyllt inlägg
Skrev ju igår om det lyckade kvalet till Elitserien 95/96 med IBF Falun. Idag backar vi ungefär tio år till bakåt i tiden, till säsongen 1986/1987. Närmare bestämt till våren 1987.
Vi hade startat Falu IBK 1985 och första säsongen (85/86) kom vi någonstans i mitten på division 2. Vi var lite för "gröna" och hade lite för lite spelare. Till säsongen 86/87 var vi lite bättre rustade med fler träningar och fler spelare. Bland annat hade vi fått Lars "Sunken" Sundgren (mycket duktig fotbollsspelare i Korsnäs också), Micke "Hille" Hilleskär, Anders Stenberg, Nisse Johansen och målvakten Anders "Fleece" Svensson.
Dessa spelare var precis vad som behövdes för att vi skulle kunna sätta målsättningen till serieseger i den södra tvåan och sen försöka kvala upp till division ett (serierna i Dalarna höll mycket bra klass på den tiden), som då var högsta serien.
*
Efter att ha tafflat oss i två hemmamatcher tog vi oss samman och vann resten, bland annat två stenhårda och hätska derbyn mot HSK Innebandy (vi slog ju senare ihop föreningarna till IBF Falun) på Västra skolan, och inför sista seriematchen hade vi allt i egna händer. Vi kämpade mot Garpenberg och det var även dom vi skulle möta borta i sista matchen. Eftersom dom hade vunnit med typ 2o mål i sin näst sista match räckte inte oavgjort för oss utan vi var tvungna att vinna.
Tufft läge.
Trots underläge med både 0-1, 2-3 och 3-4 lyckades vi till slut vinna med 5-4 efter ett sent mål av Nisse Johansen. Seriesegern var klar och det var ett glatt gäng som firade på Checkers i Hedemora och började ladda för det kommande kvalet.
*
Kvalet skulle spelas mot Boda IBK, som hade vunnit den norra tvåan. Ett rutinerat och tufft gäng med många bra och klassiska spelare som Conny Swan, Jonas Gudmunds, Kenneth Zetterqvist, Ola Jonsson, Magnus Åker, Patrik, Sven-Ove och Peter Olsén och målvakten Mikael "Captain America" Bengts.
Kvalet skulle spelas i bäst av tre matcher, en hemma var först, och sen en eventuell tredje och avgörande på neutral plan. Och matcherna fick inte sluta oavgjort. Boda var väl favoriter och fick också börja hemma i den svårspelade Rättviks gymnastiksal.
*
Av olika anledningar (skada, bortrest, en som bara spelade hemmamatcher) var vi bara åtta utespelare, tre backar och fem forwards, som vi rullade runt på.
Om man ska vara lustig kunde man sagt att det inte Bodade gått.
Boda satte högsta fart från första början, och vi fick backa hem. Skotten smattrade runt oss och vi var väl till och från ganska utspelade. Men vi hade två personer:
Tom Wester och Lars "Sunken" Sundgren.
Boda vann skotten under ordinarie tid med 30-12.
Matchen slutade 4-4.
Även här låg vi under tre gånger.
I sudden vann Boda skotten med 8-1.
Vi gjorde mål.
Tom var helt fenomenal: av många idiotmatcher jag sett honom göra var denna den värsta. och Sunken gjorde två mål och tre assist. Båda dessa personer skulle få en ganska lustig uppföljning i den andra kvalmatchen.
Vi hade i alla fall fått en kanonstart på kvalet och nu väntade hemmamatch på Västra skolan i returen.
Laget:
35 Tom Wester
23 Anders Stenberg
25 Nisse Johansen
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren (2min)
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Totte Andersson)
2-2 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
3-3 Lars Sundgren (straff)
4-4 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
5-4 Nisse Johansen (Lars Sundgren)
*
Match nummer två gick alltså hemma på Västra skolan i Falun. Det har nog aldrig varit så mycket folk kring Västras sarg som den här kvällen. Halva Norslund var nog där för att heja fram oss.
Till den här matchen blev dock Tom sjuk, och vi fick sätta in Anders Svensson i stället. Inget ont om Anders, men Tom var ju Tom. Och det gladde ju Boda något oerhört, då de såg en chans till kanske lite enklare mål.
Dessutom pratade vi lite med Boda innan, och dom sa att dom skulle markera Sunken stenhårt och se till att han inte fick göra någonting.
Vi rullade runt på tre backar och två kedjor. Innan match så satte brorsan Håkan som var coach taktiken: min kedja skulle gå in och spela 0-0. Vilket vi gjorde också. Sen skulle den andra kedjan göra målen.
Matchen blev oerhört spännande. Även denna gång låg vi under tre gånger, 0-1, 1-2 och till och med 2-4. Men vi vände och lyckades kvittera.
Och vann i sudden igen.
Vilken känsla.
Att gå upp i division 1 på detta sätt med sina härliga kompisar i innebandyns Hall of Fame inför så mycket folk var underbart.
Bodas två förhoppningar inför matchen sprack ganska rejält:
Anders Svensson i kassen var, även om dom hade helt olika spelstilar, minst lika bra som Tom i den första matchen och gjorde sitt livs match.
Och hur gick det då med Bodas markering av Sunken?
Sådär.
Han gjorde nämligen alla fem målen.
Efter sista målet hamnade alla, spelare, ledare och publik, i en enda stor hög ute på planen.
Klassisk TV-Puckshög.
Alla utom Anders Millén som passade fram Sunken ute från hörnet till det avgörande målet. Deras kedja hade spelat en 3-4 minuter i rad och han var, minst sagt, trött.
Han kom krypande (det är sant!) mot högen, viskandes:
- Grabbar...grabbar...såg...såg ni...såg ni...passningen!
Glömmer det aldrig.
På kvällen firade vi som man gjorde på den tiden:
Videokväll med film från gamla klassiska BP:s (numera Statoil) videoavdelning och så chips och Coca Cola.
Laget:
35 Anders Svensson
23 Anders Stenberg (2min)
24 Christer Sundin
25 Nisse Johansen
26 Anders Millén
27 Jonas Holmqvist
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär (2min)
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Micke Hilleskär, Anders Millén)
2-2 Lars Sundgren (Anders Stenberg)
3-4 Lars Sundgren (Micke Hilleskär)
4-4 Lars Sundgren(Micke Hilleskär)
5-4 Lars Sundgren (Anders Millén)
*
Året efter gjorde vi för övrigt en mycket bra säsong som nykomlingar i division1 då vi kom tvåa och tog poäng i båda matcherna mot suveränerna Mora IBK. Då hade spelare som Mats "Polo" Johansson, Stefan Andersson, Magnus Gren, Bosse Hedenskog, Micke "Carllarsson" Larsson och Olle "Fot" Sundström tillkommit.
*****
Kom på att det de två kval jag skrivit om inte är de enda jag lyckats i. Ett med Enviken (som jag skrivit om tidigare i bloggen, den fantastiska Byakampen mot Sundborn inför ett fullsatt Lugnet, två suddenvinster i rad) och ett med Slätta IBK.
Det verkar var något med mig och kvalspel.
Jag kanske är kval-itativt bra på såna.
*****
Tråkigt och orättvist att Änglarna bara fick 0-0 borta mot Halmstad trots ett massivt spel- och chansövertag. Tror det blir tufft att ta guldet med alla som blir proffs och skadade.
*****
Idag har frugan jobbat BÅDE dag och kväll. Men snart kommer hon hem. Och är ledig i två dagar. Skönt. Få se om vi skall planera en liten IKEA-tripp till i morgon. Kan bli trevligt. Äldste sonen Tom har ju flyttat ut (gonna miss you, kid!) så vi skall göra om rummen lite grann.
*****
Lars Sundgren, Sunken, har för övrigt gjort det snyggaste mål jag sett i innebandy. Och jag såg det på nära håll också eftersom vi spelade ytterforwards i samma kedja. Sunken, som precis jag inte kunde skjuta, hade en underbar teknik, Och detta trots de gamla sunk(haha)klubborna. Bra teknik både i innebandy och fotboll.
Vi spelade träningsmatch på Västra skolan mot Leksand. Motståndarna ligger på och drar iväg ett skott som vår målis Anders Svensson klistrar. Jag och Sunken är två mot två från mittplanen ungefär. Jag drar ut mot sargen och på djupet för att dra isär, Sunken söker sig in i mitten. Anders kastar ut bollen mot Sunken för att få en snabb kontring men det blir ett ganska lång och högt utkast.
Vad gör Sunken då?
Enkelt.
I steget så klackar han bollen på helvolley, alldeles innan mittlinjen, över den näst sista backen. Samtidigt som han tar ner den tunnlar han sista backen och sen rundar han målvakten. Och rullar in bollen i öppet mål.
Allt gick på någon sekund.
Makalöst.
Och där stod jag ute vid sargen som ett fån.
Sunken är en av två spelare i Falu IBK som fått stående applåder - av motståndarna.
Den andra är Tom Wester. Så klart.
*****
Sprang för övrigt på en gammal klassiker på stan idag. Killen med ett av Dalarnas coolaste innebandynamn.
Peter Stålnäbb.
Näbbe kallad, som jag har haft fördelen av att spela med och varit tränare för i både Slätta IBK och Envikens IF. Näbbe som är en de bästa defensiva centrarna jag spelat med. Även om han kunde hänga lite poäng också. En klok och smart spelare.
Kul och se honom, för det var verkligen länge sen.
Jag hade två barn med mig, han hade fru och två barn med sig.
Det är väl därför det var länge sen antagligen.
*****
Nu ska jag äta lite chokladbollar.
*****
Kvällens låt: Man on the Moon - R.E.M.
*****
Det som skrivs utan möda läses i regel utan glädje
/Nordström/
Vi hade startat Falu IBK 1985 och första säsongen (85/86) kom vi någonstans i mitten på division 2. Vi var lite för "gröna" och hade lite för lite spelare. Till säsongen 86/87 var vi lite bättre rustade med fler träningar och fler spelare. Bland annat hade vi fått Lars "Sunken" Sundgren (mycket duktig fotbollsspelare i Korsnäs också), Micke "Hille" Hilleskär, Anders Stenberg, Nisse Johansen och målvakten Anders "Fleece" Svensson.
Dessa spelare var precis vad som behövdes för att vi skulle kunna sätta målsättningen till serieseger i den södra tvåan och sen försöka kvala upp till division ett (serierna i Dalarna höll mycket bra klass på den tiden), som då var högsta serien.
*
Efter att ha tafflat oss i två hemmamatcher tog vi oss samman och vann resten, bland annat två stenhårda och hätska derbyn mot HSK Innebandy (vi slog ju senare ihop föreningarna till IBF Falun) på Västra skolan, och inför sista seriematchen hade vi allt i egna händer. Vi kämpade mot Garpenberg och det var även dom vi skulle möta borta i sista matchen. Eftersom dom hade vunnit med typ 2o mål i sin näst sista match räckte inte oavgjort för oss utan vi var tvungna att vinna.
Tufft läge.
Trots underläge med både 0-1, 2-3 och 3-4 lyckades vi till slut vinna med 5-4 efter ett sent mål av Nisse Johansen. Seriesegern var klar och det var ett glatt gäng som firade på Checkers i Hedemora och började ladda för det kommande kvalet.
*
Kvalet skulle spelas mot Boda IBK, som hade vunnit den norra tvåan. Ett rutinerat och tufft gäng med många bra och klassiska spelare som Conny Swan, Jonas Gudmunds, Kenneth Zetterqvist, Ola Jonsson, Magnus Åker, Patrik, Sven-Ove och Peter Olsén och målvakten Mikael "Captain America" Bengts.
Kvalet skulle spelas i bäst av tre matcher, en hemma var först, och sen en eventuell tredje och avgörande på neutral plan. Och matcherna fick inte sluta oavgjort. Boda var väl favoriter och fick också börja hemma i den svårspelade Rättviks gymnastiksal.
*
Av olika anledningar (skada, bortrest, en som bara spelade hemmamatcher) var vi bara åtta utespelare, tre backar och fem forwards, som vi rullade runt på.
Om man ska vara lustig kunde man sagt att det inte Bodade gått.
Boda satte högsta fart från första början, och vi fick backa hem. Skotten smattrade runt oss och vi var väl till och från ganska utspelade. Men vi hade två personer:
Tom Wester och Lars "Sunken" Sundgren.
Boda vann skotten under ordinarie tid med 30-12.
Matchen slutade 4-4.
Även här låg vi under tre gånger.
I sudden vann Boda skotten med 8-1.
Vi gjorde mål.
Tom var helt fenomenal: av många idiotmatcher jag sett honom göra var denna den värsta. och Sunken gjorde två mål och tre assist. Båda dessa personer skulle få en ganska lustig uppföljning i den andra kvalmatchen.
Vi hade i alla fall fått en kanonstart på kvalet och nu väntade hemmamatch på Västra skolan i returen.
Laget:
35 Tom Wester
23 Anders Stenberg
25 Nisse Johansen
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren (2min)
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Totte Andersson)
2-2 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
3-3 Lars Sundgren (straff)
4-4 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
5-4 Nisse Johansen (Lars Sundgren)
*
Match nummer två gick alltså hemma på Västra skolan i Falun. Det har nog aldrig varit så mycket folk kring Västras sarg som den här kvällen. Halva Norslund var nog där för att heja fram oss.
Till den här matchen blev dock Tom sjuk, och vi fick sätta in Anders Svensson i stället. Inget ont om Anders, men Tom var ju Tom. Och det gladde ju Boda något oerhört, då de såg en chans till kanske lite enklare mål.
Dessutom pratade vi lite med Boda innan, och dom sa att dom skulle markera Sunken stenhårt och se till att han inte fick göra någonting.
Vi rullade runt på tre backar och två kedjor. Innan match så satte brorsan Håkan som var coach taktiken: min kedja skulle gå in och spela 0-0. Vilket vi gjorde också. Sen skulle den andra kedjan göra målen.
Matchen blev oerhört spännande. Även denna gång låg vi under tre gånger, 0-1, 1-2 och till och med 2-4. Men vi vände och lyckades kvittera.
Och vann i sudden igen.
Vilken känsla.
Att gå upp i division 1 på detta sätt med sina härliga kompisar i innebandyns Hall of Fame inför så mycket folk var underbart.
Bodas två förhoppningar inför matchen sprack ganska rejält:
Anders Svensson i kassen var, även om dom hade helt olika spelstilar, minst lika bra som Tom i den första matchen och gjorde sitt livs match.
Och hur gick det då med Bodas markering av Sunken?
Sådär.
Han gjorde nämligen alla fem målen.
Efter sista målet hamnade alla, spelare, ledare och publik, i en enda stor hög ute på planen.
Klassisk TV-Puckshög.
Alla utom Anders Millén som passade fram Sunken ute från hörnet till det avgörande målet. Deras kedja hade spelat en 3-4 minuter i rad och han var, minst sagt, trött.
Han kom krypande (det är sant!) mot högen, viskandes:
- Grabbar...grabbar...såg...såg ni...såg ni...passningen!
Glömmer det aldrig.
På kvällen firade vi som man gjorde på den tiden:
Videokväll med film från gamla klassiska BP:s (numera Statoil) videoavdelning och så chips och Coca Cola.
Laget:
35 Anders Svensson
23 Anders Stenberg (2min)
24 Christer Sundin
25 Nisse Johansen
26 Anders Millén
27 Jonas Holmqvist
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär (2min)
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Micke Hilleskär, Anders Millén)
2-2 Lars Sundgren (Anders Stenberg)
3-4 Lars Sundgren (Micke Hilleskär)
4-4 Lars Sundgren(Micke Hilleskär)
5-4 Lars Sundgren (Anders Millén)
*
Året efter gjorde vi för övrigt en mycket bra säsong som nykomlingar i division1 då vi kom tvåa och tog poäng i båda matcherna mot suveränerna Mora IBK. Då hade spelare som Mats "Polo" Johansson, Stefan Andersson, Magnus Gren, Bosse Hedenskog, Micke "Carllarsson" Larsson och Olle "Fot" Sundström tillkommit.
*****
Kom på att det de två kval jag skrivit om inte är de enda jag lyckats i. Ett med Enviken (som jag skrivit om tidigare i bloggen, den fantastiska Byakampen mot Sundborn inför ett fullsatt Lugnet, två suddenvinster i rad) och ett med Slätta IBK.
Det verkar var något med mig och kvalspel.
Jag kanske är kval-itativt bra på såna.
*****
Tråkigt och orättvist att Änglarna bara fick 0-0 borta mot Halmstad trots ett massivt spel- och chansövertag. Tror det blir tufft att ta guldet med alla som blir proffs och skadade.
*****
Idag har frugan jobbat BÅDE dag och kväll. Men snart kommer hon hem. Och är ledig i två dagar. Skönt. Få se om vi skall planera en liten IKEA-tripp till i morgon. Kan bli trevligt. Äldste sonen Tom har ju flyttat ut (gonna miss you, kid!) så vi skall göra om rummen lite grann.
*****
Lars Sundgren, Sunken, har för övrigt gjort det snyggaste mål jag sett i innebandy. Och jag såg det på nära håll också eftersom vi spelade ytterforwards i samma kedja. Sunken, som precis jag inte kunde skjuta, hade en underbar teknik, Och detta trots de gamla sunk(haha)klubborna. Bra teknik både i innebandy och fotboll.
Vi spelade träningsmatch på Västra skolan mot Leksand. Motståndarna ligger på och drar iväg ett skott som vår målis Anders Svensson klistrar. Jag och Sunken är två mot två från mittplanen ungefär. Jag drar ut mot sargen och på djupet för att dra isär, Sunken söker sig in i mitten. Anders kastar ut bollen mot Sunken för att få en snabb kontring men det blir ett ganska lång och högt utkast.
Vad gör Sunken då?
Enkelt.
I steget så klackar han bollen på helvolley, alldeles innan mittlinjen, över den näst sista backen. Samtidigt som han tar ner den tunnlar han sista backen och sen rundar han målvakten. Och rullar in bollen i öppet mål.
Allt gick på någon sekund.
Makalöst.
Och där stod jag ute vid sargen som ett fån.
Sunken är en av två spelare i Falu IBK som fått stående applåder - av motståndarna.
Den andra är Tom Wester. Så klart.
*****
Sprang för övrigt på en gammal klassiker på stan idag. Killen med ett av Dalarnas coolaste innebandynamn.
Peter Stålnäbb.
Näbbe kallad, som jag har haft fördelen av att spela med och varit tränare för i både Slätta IBK och Envikens IF. Näbbe som är en de bästa defensiva centrarna jag spelat med. Även om han kunde hänga lite poäng också. En klok och smart spelare.
Kul och se honom, för det var verkligen länge sen.
Jag hade två barn med mig, han hade fru och två barn med sig.
Det är väl därför det var länge sen antagligen.
*****
Nu ska jag äta lite chokladbollar.
*****
Kvällens låt: Man on the Moon - R.E.M.
*****
Det som skrivs utan möda läses i regel utan glädje
/Nordström/
den 5 juli 2009
Elitseriekvalet 1994/1995
Jag har varit med om två lyckosamma kval i min innebandykarriär. Det ena skall jag berätta om nu, det andra kommer nån gång senare.
Jag har ju i två omgångar vardera tränat/coachat både IBF Faluns herrar (plus en säsong till) och IBF Faluns damer i högsta serien. Det är ganska kul att ha varit på den nivån, och framför allt eftersom jag har haft fördelen av att vara där både på dam- och herrsidan.
*
En av säsongerna med IBF Faluns herrar fick jag hoppa in efter halva serien eftersom man sparkat sina tränare. Det hade inte gått bra alls, laget och spelarna hade underpresterat, och det hade lett till att det var en mycket dålig stämning och samarbete i truppen.
Det var lite snärjigt, eftersom jag samtidigt var spelande tränare i Slätta IBK i division 4 (jag hade ju tänkt trappa ner...). Och dömde högt upp i seriesystemet. Det blev tolv fullbokade veckor...
Den första träningen jag ledde var rätt så kaosartad, det var grinigt, det var stökigt, och faktum är att smockan hängde i luften ett par gånger. Jag funderade faktiskt vad jag gett mig in på egentligen. Men bara för ett tag. Sen knöt jag näven, avbröt träningen och gjorde det jag är bra på. Att skapa sammanhållning och glädje. Att få folk och trivas och känna att dom mår bra.
Vi började med att diskutera situationen ordentligt, vikten av att hålla ihop och dra åt samma håll, att vi inte skulle ge upp. Jag gav också chansen till dom som inte trodde på detta eller kunde följa de regler vi satte upp att lämna truppen.
Ingen gjorde det.
Sen tränade vi klart.
Efter detta följde ett antal träningar genomsyrade av glädje och byggande av självförtroende. Sakta men säkert växte vi. Jag hade ett ungt lag med många av den klassiska 74/75-kullen som vann JSM två år i rad. Plus riktigt bra målvakter, som det inte spelade nån roll vilken jag satte in; den som stod var alltid bra. Det gällde att med fingertoppskänsla välja rätt keeper mot rätt motstånd bara.
*
Seriespelet satte igång igen. Första matchen var mot Åmål borta. Vi spelade ganska bra, höll i en period och fick stryk med 7-10. Andra matchen, Strandgården borta höll vi i två perioder, och fick 4-4. Dessa två matcher gjorde i alla fall att vi kom på rätt spår och sedan började vi vinna lite matcher. Efter att ha slagit Kristinehamn borta i näst sista matchen hade vi chansen att slippa åka ur och ta oss till kval.
Vi spelade mot NB87 som var ett topplag och dom vi stred mot, Strandgården, hade Kristinehamn som var superjumbo i sista matchen. Vi fick stryk med 5-1 eller 5-2 men allt var lugnt eftersom vi hade betydligt bättre målskillnad. Strandgårdens match började senare och helt plötsligt började dom ösa in mål på slutet. Dom fick vinna med åtta mål, men inte nio, eftersom vi hade gjort färre mål.
Det stannade vid åtta mål.
Och vi kunde dra en lättnadens suck och börja ladda för kval.
Som skulle spelas mellan oss, IFK Åmål (också från vår serie), IBK Succé och Örebro SK. En tuff serie mot ett lag (Åmål) som vi torskat mot i serien och som var en hemsk bortamatch pga arena, publik och liknande, och så två lag som vunnit sina serier och var på väg uppåt i en positiv trend.
Dessutom skulle vi av någon anledning (tror det var något strul med Lugnet) börja med alla tre bortamatcherna i rad. Och dessutom ha första hemmamatchen i - Borlänge.
*
Men det var liksom aldrig något snack.
Spelidén fungerade klockrent, spelarna höjde sig, självförtroendet var på topp. Disciplinen hölls någorlunda bra (IBF har alltid haft svårt med den..). Målvakterna var som sagt på topp, oavsett vem som stod. Vi gjorde många mål, släppte in få. Jag körde en ganska tuff coaching (jag är annars ganska mjuk och spelar på så många som möjligt så länge det bara går) och alla köpte det.
Till exempel så fick Peter "The Big Kahuna" Bergestål inte spela en match då han varit och dömt innan och inte hann till matchen i tid. Däremot fick han göra ett inhopp på tio sekunder. Att stå i den berömda köttmuren på ett frislag. Peter är ju stor och ståtlig som ett hus och man skall ju utnyttja det man är bra på...
Dom som var bra fick verkligen spela mycket, andra avlastade. Men vi var alla lika viktiga.
Kvalseriens avbröts innan sista omgången. Vi var i stort sett klara efter fjärde omgången.
Eller som tidningarna skrev: Falun är landets bästa kvallag.
Härlig läsning.
*
Vi startade med att möta IBK Succé borta i Linköping. Som jag tror då tränades av legenden och gamle vännen (numera tävlingschefen på SIBF) Anwar Samuelsson.
Vi startade upp bra med ett mål i vardera första (numerärt underläge) och andra perioden. I sista reducerade dock Succé och det blev nervöst men vi punkterade matchen med ett tredje mål och matchen slutade 3-1 och vi hade fått en kanonstart på kvalet.
Målen gjordes av Christer "Crippa" Larsson (2) en viss Adam "Strumpan" Grane. I kassen var en annan viss Andreas "Andy/Anky" Olsson en vägg.
*
Andra matchen spelades i Örebro mot Örebro SK. Här kunde äventyret tagit slut. Vi spelade normalt i rött - men det gjorde Örebro också. Och vårt reservställ hade inte kommit med. Någon minut från WO så fick vi låna ett gammalt rosa (!) ställ av hemmalaget som dom hittade i nåt rum. Hedrande av Örebro i stället för att vinna på WO.
Matchen var en riktig kämpamatch. Vi drabbades av massor av utvisningar. Några välförtjänta, några definitivt inte. Vi spelade bland annat tre mot fem i fyra minuter (!). Precis när vi blivit fulltaliga, gjorde vi 3-0, som var spiken i kistan och även slutresultatet.
Målen gjordes av återigen av Christer Larsson, Adam Grane och så Patrik Bäck. Denna gång stod Patrik "Wallan" Wallin i kassen och var helt omutlig.
Det roligaste med den matchen var nog annars att en gång när domaren skulle meddela en utvisning gick han till långsidan och började prata med seket. Fick inget svar dock. Han hade gått till fel långsida.
Det enda som fanns där var en tom läktare...
*
Match nummer tre spelades i Åmål. Lång resa, svår hall, dryg publik och ett lag som vi haft svårt för. Som tur var gjorde vi vår bästa match i kvalserien då. Redan efter första perioden sstod det 3-0, som blev 5-0. Men då började Åmålspelarna provocera oss och fick såklart med några spelare. Men innan sista perioden tog vi varandra i hand på att spela vårt spel och inte bry oss mer och de funkade utmärkt.
Till slut blev det 7-3 och vi hade tre raka segrar. Alla på bortaplan. Imponerande.
Målen gjordes Jonas "Sockan" Karlsson (4), Jonas "Bo" Berglund (som också hade tre assists), Christer Larsson och Peter Bergestål.
Patrik Wallin stod återigen i kassen. Vilket han gjorde i de två sista matcherna också.
*
Fjärde matchen, och vår första hemmamatch, spelades alltså i Borlänge. I Maserhallen. Serien vände så det var Åmål vi mötte igen. Vi höll koncentrationen på det vi skulle göra och vann med 5-3. matchen var jämn i början, sen drog vi ifrån. Det blev lite stökigt så jag fick lov att bänka något hete Klas "Klasöga" Nordin efter hans tredje utvisning.
Målen gjorde av Adam Grane 2, Patrik Bäck 2 och Jonas Berglund.
Dagen efter fick vi reda på att Succé slagit Örebro och vi därmed vara klara för Norra Elitserien kommande säsong. Och detta redan efter bara fyra omgångar.
Vilken känsla.
*
I omgång fem skulle vi möta Örebro hemma. Då fick vi faktiskt spela på Lugnet. Minsann. Det var svårt att tända till, eftersom vi var klara, det var påskhelg och vi ställde upp med ett lite reservbetonat lag. Men självklart ville vi vinna alla matcher. Men efter oinspirerat spel och mycket solokörning stod det 2-2 efter två perioder. Men vi vann till slut med 4-2.
Eller som det stod i tidningen:
När lagen gick till sista pausvilan muttrade Per Nordström något om att "det var dags att käka småspik", och av allt att döma fick laget i sig ett halvkilo.
Målen gjordes av Adam Grane, Patrik Bäck, Jonas Berglund och Lars "Dalle" Dahlin.
Och vi hade alltså vunnit alla fem matcherna och efter denna omgång avbröts kvalet.
*
Det här är ju femton år sen, men det är roligt att läsa vilka som skrivit om hemmamatcherna i tidningarna: Thomas Lind i FK och Bosse Hedenskog i DD. Båda still going strong. Bosse har ju dessutom spelat i Falu IBK en gång i tiden.
*
Hela den här kvalserien var ett enda stort rus. Allt gick så bra. Coachning, laguttagning och toppningar fungerade klockrent, spelarna toppresterade och vi hade dessutom oerhört roligt tillsammans.
Ett minne för livet.
Och vilka legender inom faluinnebandyn som spelade i laget: Andreas "Andy/Anky" Olsson, Fredrik "Freak/Frank" Olsson, Patrik "Wallan" Wallin, Lars "Dalle" Dahlin, Peter "The Big Kahuna Bergestål", Magnus "Monken" Pettersson, Klas "Klasöga" Nordin, Christer "Crippa/Chips" Larsson, Adam "Strumpan" Grane, Patrik Bäck, Jonas "Bo" Berglund, Jonas "Sockan" Karlsson, Martin Kruse, Johan Östman. Och några till.
*****
Nu ska jag städa och sortera lite av barnens leksaker. Behöver lite terapiarbete.
*****
Kvällens låt: Sextiosju, sextiosju - Ulf Lundell
*****
Det är viktigt att då och då stanna upp och göra en summering av livet
/Nordström/
Jag har ju i två omgångar vardera tränat/coachat både IBF Faluns herrar (plus en säsong till) och IBF Faluns damer i högsta serien. Det är ganska kul att ha varit på den nivån, och framför allt eftersom jag har haft fördelen av att vara där både på dam- och herrsidan.
*
En av säsongerna med IBF Faluns herrar fick jag hoppa in efter halva serien eftersom man sparkat sina tränare. Det hade inte gått bra alls, laget och spelarna hade underpresterat, och det hade lett till att det var en mycket dålig stämning och samarbete i truppen.
Det var lite snärjigt, eftersom jag samtidigt var spelande tränare i Slätta IBK i division 4 (jag hade ju tänkt trappa ner...). Och dömde högt upp i seriesystemet. Det blev tolv fullbokade veckor...
Den första träningen jag ledde var rätt så kaosartad, det var grinigt, det var stökigt, och faktum är att smockan hängde i luften ett par gånger. Jag funderade faktiskt vad jag gett mig in på egentligen. Men bara för ett tag. Sen knöt jag näven, avbröt träningen och gjorde det jag är bra på. Att skapa sammanhållning och glädje. Att få folk och trivas och känna att dom mår bra.
Vi började med att diskutera situationen ordentligt, vikten av att hålla ihop och dra åt samma håll, att vi inte skulle ge upp. Jag gav också chansen till dom som inte trodde på detta eller kunde följa de regler vi satte upp att lämna truppen.
Ingen gjorde det.
Sen tränade vi klart.
Efter detta följde ett antal träningar genomsyrade av glädje och byggande av självförtroende. Sakta men säkert växte vi. Jag hade ett ungt lag med många av den klassiska 74/75-kullen som vann JSM två år i rad. Plus riktigt bra målvakter, som det inte spelade nån roll vilken jag satte in; den som stod var alltid bra. Det gällde att med fingertoppskänsla välja rätt keeper mot rätt motstånd bara.
*
Seriespelet satte igång igen. Första matchen var mot Åmål borta. Vi spelade ganska bra, höll i en period och fick stryk med 7-10. Andra matchen, Strandgården borta höll vi i två perioder, och fick 4-4. Dessa två matcher gjorde i alla fall att vi kom på rätt spår och sedan började vi vinna lite matcher. Efter att ha slagit Kristinehamn borta i näst sista matchen hade vi chansen att slippa åka ur och ta oss till kval.
Vi spelade mot NB87 som var ett topplag och dom vi stred mot, Strandgården, hade Kristinehamn som var superjumbo i sista matchen. Vi fick stryk med 5-1 eller 5-2 men allt var lugnt eftersom vi hade betydligt bättre målskillnad. Strandgårdens match började senare och helt plötsligt började dom ösa in mål på slutet. Dom fick vinna med åtta mål, men inte nio, eftersom vi hade gjort färre mål.
Det stannade vid åtta mål.
Och vi kunde dra en lättnadens suck och börja ladda för kval.
Som skulle spelas mellan oss, IFK Åmål (också från vår serie), IBK Succé och Örebro SK. En tuff serie mot ett lag (Åmål) som vi torskat mot i serien och som var en hemsk bortamatch pga arena, publik och liknande, och så två lag som vunnit sina serier och var på väg uppåt i en positiv trend.
Dessutom skulle vi av någon anledning (tror det var något strul med Lugnet) börja med alla tre bortamatcherna i rad. Och dessutom ha första hemmamatchen i - Borlänge.
*
Men det var liksom aldrig något snack.
Spelidén fungerade klockrent, spelarna höjde sig, självförtroendet var på topp. Disciplinen hölls någorlunda bra (IBF har alltid haft svårt med den..). Målvakterna var som sagt på topp, oavsett vem som stod. Vi gjorde många mål, släppte in få. Jag körde en ganska tuff coaching (jag är annars ganska mjuk och spelar på så många som möjligt så länge det bara går) och alla köpte det.
Till exempel så fick Peter "The Big Kahuna" Bergestål inte spela en match då han varit och dömt innan och inte hann till matchen i tid. Däremot fick han göra ett inhopp på tio sekunder. Att stå i den berömda köttmuren på ett frislag. Peter är ju stor och ståtlig som ett hus och man skall ju utnyttja det man är bra på...
Dom som var bra fick verkligen spela mycket, andra avlastade. Men vi var alla lika viktiga.
Kvalseriens avbröts innan sista omgången. Vi var i stort sett klara efter fjärde omgången.
Eller som tidningarna skrev: Falun är landets bästa kvallag.
Härlig läsning.
*
Vi startade med att möta IBK Succé borta i Linköping. Som jag tror då tränades av legenden och gamle vännen (numera tävlingschefen på SIBF) Anwar Samuelsson.
Vi startade upp bra med ett mål i vardera första (numerärt underläge) och andra perioden. I sista reducerade dock Succé och det blev nervöst men vi punkterade matchen med ett tredje mål och matchen slutade 3-1 och vi hade fått en kanonstart på kvalet.
Målen gjordes av Christer "Crippa" Larsson (2) en viss Adam "Strumpan" Grane. I kassen var en annan viss Andreas "Andy/Anky" Olsson en vägg.
*
Andra matchen spelades i Örebro mot Örebro SK. Här kunde äventyret tagit slut. Vi spelade normalt i rött - men det gjorde Örebro också. Och vårt reservställ hade inte kommit med. Någon minut från WO så fick vi låna ett gammalt rosa (!) ställ av hemmalaget som dom hittade i nåt rum. Hedrande av Örebro i stället för att vinna på WO.
Matchen var en riktig kämpamatch. Vi drabbades av massor av utvisningar. Några välförtjänta, några definitivt inte. Vi spelade bland annat tre mot fem i fyra minuter (!). Precis när vi blivit fulltaliga, gjorde vi 3-0, som var spiken i kistan och även slutresultatet.
Målen gjordes av återigen av Christer Larsson, Adam Grane och så Patrik Bäck. Denna gång stod Patrik "Wallan" Wallin i kassen och var helt omutlig.
Det roligaste med den matchen var nog annars att en gång när domaren skulle meddela en utvisning gick han till långsidan och började prata med seket. Fick inget svar dock. Han hade gått till fel långsida.
Det enda som fanns där var en tom läktare...
*
Match nummer tre spelades i Åmål. Lång resa, svår hall, dryg publik och ett lag som vi haft svårt för. Som tur var gjorde vi vår bästa match i kvalserien då. Redan efter första perioden sstod det 3-0, som blev 5-0. Men då började Åmålspelarna provocera oss och fick såklart med några spelare. Men innan sista perioden tog vi varandra i hand på att spela vårt spel och inte bry oss mer och de funkade utmärkt.
Till slut blev det 7-3 och vi hade tre raka segrar. Alla på bortaplan. Imponerande.
Målen gjordes Jonas "Sockan" Karlsson (4), Jonas "Bo" Berglund (som också hade tre assists), Christer Larsson och Peter Bergestål.
Patrik Wallin stod återigen i kassen. Vilket han gjorde i de två sista matcherna också.
*
Fjärde matchen, och vår första hemmamatch, spelades alltså i Borlänge. I Maserhallen. Serien vände så det var Åmål vi mötte igen. Vi höll koncentrationen på det vi skulle göra och vann med 5-3. matchen var jämn i början, sen drog vi ifrån. Det blev lite stökigt så jag fick lov att bänka något hete Klas "Klasöga" Nordin efter hans tredje utvisning.
Målen gjorde av Adam Grane 2, Patrik Bäck 2 och Jonas Berglund.
Dagen efter fick vi reda på att Succé slagit Örebro och vi därmed vara klara för Norra Elitserien kommande säsong. Och detta redan efter bara fyra omgångar.
Vilken känsla.
*
I omgång fem skulle vi möta Örebro hemma. Då fick vi faktiskt spela på Lugnet. Minsann. Det var svårt att tända till, eftersom vi var klara, det var påskhelg och vi ställde upp med ett lite reservbetonat lag. Men självklart ville vi vinna alla matcher. Men efter oinspirerat spel och mycket solokörning stod det 2-2 efter två perioder. Men vi vann till slut med 4-2.
Eller som det stod i tidningen:
När lagen gick till sista pausvilan muttrade Per Nordström något om att "det var dags att käka småspik", och av allt att döma fick laget i sig ett halvkilo.
Målen gjordes av Adam Grane, Patrik Bäck, Jonas Berglund och Lars "Dalle" Dahlin.
Och vi hade alltså vunnit alla fem matcherna och efter denna omgång avbröts kvalet.
*
Det här är ju femton år sen, men det är roligt att läsa vilka som skrivit om hemmamatcherna i tidningarna: Thomas Lind i FK och Bosse Hedenskog i DD. Båda still going strong. Bosse har ju dessutom spelat i Falu IBK en gång i tiden.
*
Hela den här kvalserien var ett enda stort rus. Allt gick så bra. Coachning, laguttagning och toppningar fungerade klockrent, spelarna toppresterade och vi hade dessutom oerhört roligt tillsammans.
Ett minne för livet.
Och vilka legender inom faluinnebandyn som spelade i laget: Andreas "Andy/Anky" Olsson, Fredrik "Freak/Frank" Olsson, Patrik "Wallan" Wallin, Lars "Dalle" Dahlin, Peter "The Big Kahuna Bergestål", Magnus "Monken" Pettersson, Klas "Klasöga" Nordin, Christer "Crippa/Chips" Larsson, Adam "Strumpan" Grane, Patrik Bäck, Jonas "Bo" Berglund, Jonas "Sockan" Karlsson, Martin Kruse, Johan Östman. Och några till.
*****
Nu ska jag städa och sortera lite av barnens leksaker. Behöver lite terapiarbete.
*****
Kvällens låt: Sextiosju, sextiosju - Ulf Lundell
*****
Det är viktigt att då och då stanna upp och göra en summering av livet
/Nordström/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
