SIBF 30 år - Människorna, anekdoterna & bilderna

Hur ska jag få ihop allt det här?

(Jag har ju lovat GittanG att blogga om detta...)

*****

Svenska Innebandyförbundet fyller alltså 30 år i år.

30 makalösa år.

Innebandyn står för en - i idrottsvärlden unik - fantastisk utveckling.

Från fritidsgårdslek till Sveriges näst största lagsport/världssport på så kort tid.

Egentligen omöjligt.

Men ändå har vi lyckats.

Jag är så stolt och lycklig över att ha fått varit med om denna resa, att varit en del av den och gjort innebandyn till vad den är idag.

*****

Och i helgen firades alltså dessa 30 år.

Med bokrealase och mingel på Riksidrottsmuséet på fredagen.

Med konferenser (ordförande, tävling, personal) under lördag och söndag.

Samt en fantastisk jubileumsfest på lördag kväll.

*****

Det var magiskt att få träffa så många gamla vänner och bekanta från förr.

Så många människor som betytt så mycket, utan vilka innebandyn aldrig hade blivit det den är idag.

Många kära återseenden, kramar och minnen.

*****

Så, var börjar jag?

Med hotellrummet kanske.

Vi bodde på Clarion Sign hotell, ganska centralt i Stockholm.

Det var trevligt. Skön säng, musik i hissarna, god mat, fantastisk frukost och bra lokaler i allmänhet.

*

Och när man klev in i rummet så möttes man av "Välkommen Per Nordström" på TV-skärmen.

Stort.

Det var säkert ingen annan som hade så på sitt rum.

Välkommen Per Nordström, alltså.

Det enda negativa var att man inte kunde ladda telefonen när man gick ut, för det var nyckelkortet som styrde strömmen. Lite märkligt.

Och jag glömde faktiskt bara kortet en gång på rummet när jag gick ut.

*

Däremot:.

När vi hade checkat in och skulle upp och in i rummet första gången.

Och möttes av denna skylt.

Jag hade nr 560. Och var i lite andra tankar. Såg bara 60 nånting. Så jag svängde höger.

Så klart.

Och gick den här vägen:

Och den här vägen:

Och den här vägen:

Säkert 300 meter runt.

När jag bara kunde gått den här vägen:

Ungefär 4 meter...

En klassiker.

*

Sen blir man ju lite besviken.

Här stod jag och hängde i flera timmar.

Och såg inte skymten av varken Mauro Scocco eller nån jädra Sarah.

*****

Efter incheckning, uppstart och lite information var det dags att hoppa i bussen och åka till Riksidrottsmuséet för utställningen SIBF 30 år och releasen av boken Innebandy - En världsidrotts födelse och expansion.

På vägen till muséet åkte vi förbi en hall som hette Berwaldhallen.

Var tvungen att fråga Anders Mörk (mannen som vet allt på SIBF):

- Vilka är det som lirar där?

Han bara skakade på huvudet.

Konstigt.

Kom på det sen.

Måste ju vara några klassiska spelare.

*

Väl framme blev det mingel och koll av utställningen.

Den var rätt okej, med information, gamla bilder, en liten innebandyplan där barn kunde spela två mot två.

Några av gästerna kunde så klart inte låta bli att gå ut och spela.

Någon med ett glas vin i handen.

Riktiga glaslirare, tyckte jag då.

*

Vid denna lilla plan berättade Simon Andrén från Uppland en otroligt rolig anekdot.

Han blev under en helg uppringd av en ganska upprörd ledare.

Denne sa:

- Jag måste bara fråga. Vi har precis fått en utvisning på tre minuter, kan det verkligen stämma?

Simon blev rätt så stum.

Förklaringen kom av domaren sen:

- Nämen, det är ju klart. Det var lite hårdare än två minuter, men inte tillräckligt hårt för fem minuter.

Jaja.

Självklart.

Tre minuters utvisning.

Underbart.

*

Och så fanns det några montrar.

Varav i den ena fanns - två av Nordströms egna gamla klubbor.

Stort.

Den med gult blad i mitten, den första Kevlar-modellen som kom från Unihoc. Dock kan jag då ha fuskat, jag hade ett Jollyblad på den, men det kanske var tillåtet då, kommer faktiskt inte ihåg.

Och så den längst till vänster.

En Unihoc Pro.

Den vita.

Utan hook och utan genombrutet blad.

Och en dekoration, som jag gjorde alldeles själv.

Gjorde många mål den där klubban.

Bland annat det första som gjordes i Falun på stor plan. I Västra skolan, innebandyns Hall of Fame.

Vi hade ju bara 2-3 bollar på de första träningarna så jag snappade åt mig en och sköt in den i det tomma målet. Man lär ju passa på.

Sen gjorde jag i och för sig det första målet på tvåmålsspelet också.

Och nej, det är inte filmrekvisita från Jason i filmen Fredagen den 13:e längst ner till vänster. Det är en ansiktsmask för målvakter.

*

Och i den andra fanns det en mycket klassisk affisch.

Från den första landskampen någonsin, mot Finland.

Coolt. Oerhört coolt.

*****

Sen skulle ju inte jag vara jag om jag inte var jag.

Jättefin utställning som sagt.

Men.

Såg det direkt.

Licensierade stavas inte med två c.

Bakläxa.

*****

Efter besöket uppe på utställningen var det dags att gå ner för bokreleasen.

Och plötsligt händer det.

Blir av en av bokförfattarna, Crister Gustafsson, presenterad för en legend.

En före detta idol.

Och får skaka hand och prata en stund (fem minuter i alla fall!) med honom.

Reijo Stävenborg (före detta Piippo).

Som visserligen en gång i tiden tecknade förbundets maskot Trixi (ett lodjur). Bra så.

Men som är, inte mindre än den som tecknade Åshöjdens BK i min favorittidning som ung, Buster.

Stort. Magiskt. Så klart.

Så här stod vid en annan utställning om honom:

Åshöjdens BK av Reijo Stävenborg

Reijo Stävenborg, född 1944, är särskilt känd för sin förmåga att i en illustration fånga fotbollens rörelser och fart. Han hette tidigare Reijo Piippo och blev under det namnet en legendarisk Buster-tecknare, då han från 1975 och 18 år framåt gjorde Åshöjdens BK till serie ihop med författaren Max Lundgren. Serien har kallats "tidernas bästa fotbollsserie" och består av totalt 1 500 sidor eller 125 avsnitt. Ett urval av originalsidorna visas på Seriegalleriet.

Det där lever jag länge på.

*****

Och så släpptes boken då.

Tur dom inte släppte den på någons fot.

Den vägde nämligen 3,4 kg.

*

Fem år hade det tagit.

Men resultatet blev makalöst bra.

Nästan 600 sidor och över 1500 bilder.

Helt otroligt.

Det som inte står där om de första 30 åren i svensk innebandy, är antagligen inte värt att veta.

På bilden ser vi från vänster moderatorn på releasen, legenden-gode vännen. TV4-murveln Michael Fasth, den ene författaren, statistikkungen Klas Pettersson, den andre författaren, legenden som bildade SIBF, Crister Gustafsson samt fotografen som tagit de flesta bilderna i boken, världens bäste innebandyfotograf, Stefan Svensson.

Ett fantastiskt jobb av dessa tre.

Kan inte hyllas nog.

*

Två legender som fastnade på bild från minglet på bokrealesen:

Mannen-myten-legenden Göran "Go Ackers!" Berg. En av världens bästa domare genom tiderna (som jag haft äran/fördelen att döma med). Alltid glad, alltid ett garv (som ni ser). Aldrig svarslös.

Christer Johansson. En av cheferna på SIBF:s kansli. Också alltid glad och trevlig. Skåning från början. Men det kan man ju förlåta honom för.

Båda två har jag haft fördelen att vara med på många träffar och konferenser.

Och båda har, såklart, betytt oerhört mycket för svensk innebandy.

******

Vi tar ett litet sidospår.

Dagens ungdomar kan nog inte riktigt förstå innebandyns särart och fantastiska rikedom på händelser.

För att belysa lite hur det varit, hur roligt och annorlunda det varit måste jag återge tre underbara anekdoter som Göran Berg berättade för mig under kvällen.

*

Den första handlar om en match då han och en annan legend, Peter Kokocha (Mycket framgångsrik förbundskapten för herrlandslaget, TV-kommentator mm) coachade varsitt lag.

I nämnda match var domaren så fantastiskt dålig, så både Göran och Peter protesterade genom att resten av matchen ligga raklånga på rygg på golvet bakom sargen och coacha.

Helt underbart.

*

Den andra handlar om Gert "Jätten" Olofsson, legenddomare från Sandviken tillsammans med Kalle Seiler, för övrigt en ännu större legend.

På denna tid fanns en sarg i Fagersta som såg ut som ett upp-och-ner-vänt "V", det vill säga sargen lutade som en kana både ut mot planen och in mot väggen (bara det är ju helt makalöst).

Detta gjorde att sargen blev väldigt bred.

Vilket i sin tur gjorde att Jätten, som var väldigt kort (därav smeknamnet) inte kunde hoppa över sargen.

För den var för bred.

Otroligt roligt.

*

Den tredje och sista storyn är fantastisk.

Göran var ganska ny som domare, och skulle döma någon cup i Västerås.

Han träffade då på ett domarpar, far och son (nämner inga namn), som gärna ville berätta lite tips för Göran.

Ett tips som de tyckte var väldigt bra var att när spelet pågick så var den bästa placeringen för domarna att stå bakom målet, på det, med breda fötter och sen hålla i buren med båda händerna.

För då såg man bäst.

Göran tänkte så klart:

- Va fasen är det här?

Och självklart händer det.

Ett stenhårt skott går över målet.

Tar i domarens panna.

Studsar på målvaktens rygg.

Och in i mål.

Det blir helt tyst.

Sen pekar blåser domaren hur självklart som helst och pekar på mittpunkten.

Mål.

Fantastiskt, fantastiskt roligt.

Göran blev ju en mycket duktig domare med åren.

Med tanke på det var det nog tur att han inte tog till sig av tipsen från de lite mer rutinerade och "bättre" domarna.

*

Vid mingelbuffén sade en av kollegorna från DIBF som var med, Göran Rörvall, att "det är bra att det är fisk för det blir man intelligent av".

Vi tog vår buffétallrik och gick och ställde oss vid en monter och åt.

Plötsligt säger Göran:

- Varför visar dom egentligen en film om pingis här?

Jag och den andre kollegan som var med, Per Månsson, tittar på varandra och säger:

- Det kan bero på att det här är en monter om pingis.

Intelligent av fisk.

Jojo.

*

Efter releasen och mingelbuffé var det dags att ta bussen tillbaka till hotellet igen.

Då fick man en påse med boken, en badboll i form av en innebandyboll (som ungarna älskade när jag kom hem) och lite andra reklamprylar.

Berwaldhallen stod för övrigt kvar även på tillbakavägen.

En Coca Cola i baren (jajamän!) och så var det bara upp på hotellrummet och försöka få några timmars sömn inför den digra morgondagen.

*****

Det konfererades (och åts en hel del också) under lördagen.

Vi fick bland annat presenterat för oss den nya Svensk Innebandys Utvecklingsmodell, SIU. Ett bra jobb.

Emil Persson är ett riktigt bra nyförvärv till förbundskansliet under senare tid.

Men också Johan Olsson, tävling och domare verkar vara en höjdare.

Liksom den nye generalsekreteraren (som visserligen bara varit där i två veckor) Göran Harnesk som verkar vara en riktigt klippa.

Saker blir gjorda, saker blir gjorda i tid och saker blir gjorda på ett bra sätt.

Lägg därtill att Magnus "Persson" Fantenberg är tillbaka, och att Anders Mörk, Anders Jonsson, Christer Johansson och Anwar Samuelsson förutom en enorm kunskap också varit med nästan från början, vilket borgar för att det blir en bra mix mellan gammalt och nytt.

Vilket i sin tur gör att jag tror att vi kan se framåt med tillförsikt.

*****

En rolig grej från konferensen var när Mikael Karlberg sa:

- Vi hoppas att Jocke Bååth kommer i hamn med detta.

Humor.

Omedveten humor.

Roligt det med.

*****

Och så till själva jubileumsfesten på lördag kväll.

Magiskt.

Jag vet.

Jag upprepar mig.

Men det var ju magiskt.

*

Det började redan när man tittade på gästlistan.

Drygt 200 personer.

Varav en stor procent var legender.

Herregud.

Eller vad sägs om dessa namn?

Axel Wester
Crister Gustafsson
Tomas Eriksson
Christer Johansson
Anant Vithlani
Andras Czitrom
Klas Pettersson
Anders Jonsson
Jan Lindberg
Stefan Edberg
Anders Mörk
Carl-Åke Ahlqvist
Stefan Svensson
Lena Schölin
Christian Hellström
Jocke Lindström
Hermine Dahlerus
Aarre Hietanen
Peter Öhman
Martin Wolmhed
Lars Broddevall
Roger Collin
Krister Kalte
Kim Fors
Kari Luukonen
Christer Olsson
Lena Hedström
Peter Wallin
Katarina Touminen
Jan Ögren Fjellestad
Magnus Fantenberg
Göran Berg
Anwar Samuelsson
Stefan Kratz
Preben Pedersen

Johan Bergdahl
Tomas Mariedahl
Helen Wiklund Wårell

Tår i ögat nästan.

Och det där var ändå bara ett fyrtiotal av de som var där.

*

Och det blev liksom ännu värre (värre = bättre) när folk började troppa in.

När man fick träffa dom på riktigt och inte bara se dom på ett papper.

Här ser vi till exempel två riktiga legender:

Anant Vithlani (före detta Daramshi), Upplandslegend i samspråk med före detta generalsekreteraren i SIBF, AIK:aren Axel "Acke" Wester.

Anant som faktiskt jobbat som chef tidigare på det hotell allting var på.

It's a small world, you know.

Acke som jag hade glädjen av att jobba ihop med under dam-VM i Borlänge 1999, men som jag även varít på en del konferenser med.

En oerhört kompetent människa.

Sprang också på bloggkollegan (fd U19-förbundskaptenen, fd bandymålisen, pelletsmaskinskötaren, oddssättaren mm mm), den genomtrevlige, Stefan Edberg.

Mycket kunskap hos den mannen.

Och humor.

Gillas.

*

Kvällen bjöd sen på mingel (så klart), en trerätters middag, en parad av gamla landslagslirare (Christer Olsson, Christian Hellström, Peter Wallin, Katarina Touminen, Pernilla "Panne" Gunnskog, Lena Sjölin och Jocke Lindström), en konferencier, Mats Persson, från Radiosporten som var riktigt bra, uppträdande av en före detta deltagare Fame Factory, Anders Fernette, en trollkarl vid namn Karl Tillenius som var kanonrolig samt såklart dans och en massa kära återseenden och trevliga diskussioner.

*

Vi tre från DIBF hamnade vid ett bord tillsammans med ett gäng trevliga glada människor från norr, Per Oscarsson, Levi Bergström, Ove Nordin och Håkan Boström.

Denne Håkan har tränat tjejlag i Röbäcks IF och varit ner flera gånger till Falun och spelat Newbody Cup.

Han har som ledare tagit silver, brons och brons i F13, F14 och F16 (USM).

Fina meriter alltså.

Men inget guld tyvärr.

Och vad händer?

Jo, på menyn står följande:

Kalvytterfilé, potatisbakelse och -

Silverlök.

Stackarn.

*

Just ja, kvällen bjöd också på ett tal av en person, eller högläsning ur en roman, eller vad det nu var. Tyvärr förstod nog ingen vad det var.

Tror det skulle vara en gratulation till SIBF men blev bara...pinsamt.

När folk började skruva på sig och gå ut var det jobbigt.

Efter 43 "dårå" gick jag ut.

Jag vet inte, han kanske hade en Doro telefonsvarare hemma.

Nåja, det var väl det enda negativa på hela kvällen.

Och det kan man leva med.

Men det kanske hade varit bättre om trollkarlen trollat bort honom.

*

Däremot hände något jätteroligt.

Det har sedan länge varit osäkert vem som gjorde det första svenska landslagsmålet någonsin (i den där landskampen mot Finland 1985).

Lite märkligt i sig, att ingen i hela truppen kommer ihåg vem som gjorde det.

Tråkigt nog gjorde ju Finland första målet (även om Sverige sen vann till slut med 13-1).

Pratade lite med Christer Olsson (som betytt oerhört mycket för svensk innebandys utveckling), en av våra bästa lirare genom tiderna, som är den man tror möjligen skulle kunna vara den som gjorde det.

Men som han sa:

"Jag sköt i stolpen först, och sen gjorde Finland mål. Och då blev det lite besviket oklart, och sen gjorde jag ju tre mål. Så jag vet faktiskt inte, och vill inte ta åt mig något som jag inte är hundra på. Men det kan vara jag."

Stort sagt. Osjälviskt.

Men under jubileumet så fick faktiskt kvällens konferencier Mats Persson hela lokalen att godkänna att det var Christer som gjorde det första målet, och Christer gick med på det.

Här ser vi Christer lite senare på kvällen, glad som få.

Så klart. Vem skulle inte vara det?

Jag menar, i elitserien i ishockey ringer man måldomaren och får målet godkänt efter någon minut.

Här snackar vi ett mål som blivit godkänt efter...

...drygt 26 år.

DET är stort.

*

Lite fler bilder på riktiga legender:

Kari Lukkonen. Den gamle lappen.

Jan Ögren Fjellestad. Som Göran Berg: alltid glad - och alltid något bus på gång...

Kollega på Gästrikland, Roger "Collina" Collin (fd Persson).

Eller som han själv kallar sig:

A5.

Liten irriterande lappdjävel.

*****

Var upp och shakade lite på dansgolvet med denne i detta inlägg ständigt återkommande Göran Berg.

Denna gång var han riktigt lik John Travolta.

Till skillnad från förra gången samma situation uppstod.

På en konferens i Nådendal, Finland.

Då såg det mer ut som han höll på med brottning.

*

Kom i säng vid ett, inte så sent.

Somnade nöjd och glad med ett leende på läpparna efter en, just det, magisk kväll.

Som sagt, ett stort tack till jubileumets koordinator.

Vännen Magnus "Persson" Fantenberg.

Också han en man med en stor portion (rolig) humor.

Men som denna gång framför allt gjorde ett fantastiskt jobb.

Stort cred.

Kul att ha dig tillbaka, Magnus!

*****

Självklart hade jag en liten egen utställning på mitt hotellrum.

Mina gamla elitdomartröjor.

Den vänstra från mitten av 90-talet.

Den märkliga. Som var grön i vissa hallar och grå i andra.

Den högra från tidigt 90-tal.

Den klassiskt randiga med silver och grått och reklam från Folksam.

Lite olika material:

Utbildningsmaterial från 90-talet, broschyr om spelarförsäkring, en av de första SI-tidningarna (86), en av de första regelböckerna (89), en spelarlicens från 85-86.

Och så lite klassiska programblad från cuper:

Julcupen, Orsa, 1986

Siljansspelen, Mora 1987
Faluspelen, Falun (nähä?), 1987
Albatrofén, Sandviken, 1988
St Mikaelsspelen, Mora, 1991

*****

Och så en jag-mötte-Lassie:

När vi åkte hem körde vi för övrigt förbi en riktig kändis.

Henrik Hjelt.

Det ni.

*****

Puh.

Det var det.

Ett av de längsta inläggen sen bloggens start 2007.

Men det var det värt.

*****

Nu får vi vänta på ett fint 50-årsjubileum.

*****

Kvällens låt: Happy Birthday - Stevie Wonder

*****

SIBF leve, Hipp Hipp: Hurra!, Hurra!, Hurra!, Hurraaaaaaaaaaa!

/Nordström/