Gästbloggare: Emelie Tinnerholm

Har genom åren haft en och annan gästbloggare här på bloggen.

Har länge haft tanken på att fråga en ung klok dam om hon skulle vilja göra ett inlägg här.

Och så här i Bloggens sista skälvande dagar så slog jag till och frågade.

Och fick napp.

Jag har varit tränare för Emelie Tinnerholm i innebandy tidigare, men det är inte därför jag har velat att hon skulle skriva här.

Jag har även Emelie som vän på Facebook.

Där hon alltid skriver så kloka ord.

Och, trots att hennes liv inte alltid varit en dans på rosor, så är hon så oerhört glad och positiv.

Alltid.

Vilket passar så bra in i min filosofi på bloggen.

Så hon fick möjligheten att skriva om vad hon ville, hur långt eller kort hon ville.

Här kommer Emelies ord och tankar.

Läs och njut!

*****

Hej på Er!


Första frågan och funderingen jag har är: Hur börjar man med ett sådant här inlägg?

För några dagar sedan fick jag förfrågan av fina Per Nordström om jag ville skriva ett gästinlägg i hans blogg och dela med mig av mig själv och hur jag ser på saker och ting i tillvaron, mycket beroende på att han alltid tycker att jag försöker vara positiv och se saker och ting från den ljusa sidan, istället för att fokusera på det negativa. Jag känner mig otroligt hedrad och glad, samtidigt som det är lite skrämmande och nervöst att få skriva detta och vara en del av någon annans blogg, där Per i detta fall är den som delar med sig av sig själv och sitt liv, men jag ska försöka göra mitt bästa och göra honom stolt.

Som en presentation av mig själv i väldigt korta drag så är jag en tös på 25 år, vid namn Emelie Tinnerholm, som är en ”pensionerad” innebandyspelare, som hade turen att få ha Per som min tränare i något/några år under min sena tonårstid, precis innan jag fick lov att sluta upp med idrottandet på grund av sjukdom.

Jag har bestämt mig för att inte fundera så mycket över vad jag ska skriva om och hur jag ska skriva, utan jag tänker bara dela med mig av mina tankegångar, funderingar och mitt synsätt på livet i sig.

För min del så kan livet jämföras med en match/rond inom idrotten; man står där inför en stor utmaning, ett tufft motstånd och man ser sina konkurrenter rätt in i ögonen, samtidigt som adrenalinet pumpar och det enda man tänker är att jag ska göra mitt bästa, VI/JAG ska slå dem och vinna detta och vi ska kämpa ända in i det sista.

Jag har själv gått igenom två livsviktiga matcher i mitt liv, varav en livsavgörande och rent ut sagt livsfarlig, och en annan som höll på att knäcka mig totalt. Vad jag dock aldrig glömde eller förträngde under dessa tider var att jag alltid hade ”mitt lag” eller ”team” bakom mig, som alltid fanns där och stöttade mig, räddade mig och lyfte mig upp när jag som mest behövde det. I mina unga år så kände jag att jag alltid behövde vara alla till lags, jag behövde vara den där ”målspottaren” som alltid gjorde mål och presterade på topp. Men helt plötsligt, en vacker dag, blev jag knockad som i en boxningsmatch; jag fick mig en rak höger och mitt liv kollapsade totalt och jag började till slut ana att jag ej skulle kunna resa mig från detta fall och kunna stå emot anfallet som kom emot mig. Trots detta så fanns alltid hoppet kvar och även om oddsen var låga för att jag skulle övervinna denna kamp så lovade jag mig själv att aldrig sluta kämpa. Jag skulle överleva till vilket pris som helst, kosta vad det kosta vill, men jag skulle ej låta mig bli besegrad och förlora slaget om livet….

Vet ni vad: Jag VANN kampen till slut!!! Mycket på grund av min egen viljestyrka och bestämdhet, att jag aldrig skulle låta något knäcka mig eller ta ifrån mig det som betyder mest; LIVET! Men lika stor roll hade laget/teamet som stod bakom mig, och som i detta fall bestod av nära och kära, i att jag klarade mig igenom denna pärs. Jag hade folk som ”backade” upp mig i vått och torrt och jag hade en målvakt som alltid räddade mig i sista sekund när det såg som mörkast ut och de hårdaste skotten/bakslagen kom rätt emot mig….

Jag kom, jag kämpade och jag vann storslaget och tog hem den största segern man kan vinna: Livets Gåva.

Idag ser människor nog mig som en väldigt positiv person med glöd i blicken och en framåtanda som man aldrig verkar se änden på och det är precis så jag känner mig själv. Jag ser livet som en skör diamant och jag försöker uppskatta varje dag ännu mer än den föregående för man vet aldrig när det kan ta slut. Jag väljer också att alltid se det positiva, även i de mörkaste av stunder, för det är när man ligger i rejält underläge som man kan resa sig, tillsammans med sina medspelare, och återta kontrollen över matchen: det handlar bara om att få det mentala övertaget över den negativa situationen som råder och vända vindarna som blåser från motvind, till medvind.

Vi möter hela tiden nya motspelare, nya motstånd i livet och man vinner självklart inte alltid men det är inte det som är det viktigaste; utan det viktigaste är att kämpa för och tillsammans med andra och att själv som individ gör den bästa prestationen man kan, för mer än så kan man inte göra, men man har då gjort den bästa insatsen man kunnat….

Avslutningsvis så vill jag säga till er alla att det inte är livet som gör det värt att leva, det är Vi/Ni som gör livet värt att leva. Min livsfilosofi har de senaste åren varit att alltid försöka blicka framåt, att tänka positivt, att alltid försöka omvända en motgång till medgång, för det är av motgångarna vi lär oss och det är dem som formar oss, (och kommer forma oss) till den/dem vi är idag. Livet är ingen dans på rosor men tillvaron blir mycket mer blomstrande om vi varje dag vaknar upp med ett leende och omfamnar var dag med livsglädje. Ta alltid var dag för var det är och kom ihåg att alltid lita på dig själv och din intuition, var ej rädd för utmaningar/motgångar för det är tack vare dem vi tar oss framåt i livet.

Sist men inte minst så avslutar jag med mitt citat och motto här i livet, som Per för ca två år sedan lånade av mig från min sida och delade med sig av här:

"Man måste satsa för att vinna, man måste lysa för att synas, man måste leva för att lyckas."
Varma hälsningar

Emelie Tinnerholm

*****

Kloka ord.

Vackert skrivet.

Många kan lära mycket av Emelie, det kan jag garantera.

Stort tack till dig, Emelie.



Det var en ära att du ville skriva här.

******

Bloggen lever i två dagar till.

Två inlägg kvar.

Det känns lite...konstigt.

*****

Kvällens låt: Joy - Soul II Soul

*****

Det glada hjärtat lever längst
/Nordström/