Bykampen Prolog

Detta är del 1 i historien om Bykampen, den fantastiska matchserien mellan Sundborn och Enviken 1998, som var det stora samtalsämnet i InnebandyFalun den våren, och som folk pratar om än idag. Matcher som var otroligt täta, spännande och hårda, knökfullt på läktarna och en elektrisk laddning mellan lagen man nästan kunde ta på.

Säsongen 1997/1998 blev jag ny tränare i Envikens IF. Denna fantastiska förening, där alla hjälpte alla och ingenting var omöjligt. Laget spelade i division 3 norra, och division 3-serierna skulle göras om till en division 3 via en serieomläggning till att omfatta gamla division 2 och endast ett av 20 division 3-lag. Laget hade försökt komma upp i några år men stupat på målsnöret. Jag fick väl mer eller mindre order av EIF:s store man, tyvärr numera avlidne Torbjörn Forsberg, att försöka ta laget upp. Detta var det svåraste året att ta sig upp någonsin så det var ett mycket hedrande uppdrag av en stor människa som jag saknar oerhört. Det finns inga ord som räcker till för att beskriva vad Torbjörn betydde för föreningen, laget, pojkarna och mig.

Laget var ett mycket ungt och tekniskt lag, med många duktiga individualister och fyllda av entusiasm men också utrustade med ett kanske lite för mycket temperament ibland vilket renderade i en del onödiga utvisningar. Dock fanns det en oerhört stark lagkänsla och gemenskap i laget och föreningen, en känsla som jag på få ställen, om något, upplevt så stark.

Sammanhållningen och det individuella kunnandet fick bli de två viktigaste byggstenarna i att försöka få "mission completed". Vi började med seriösa träningar med tanke bakom övningarna, vi körde en oerhört hård försäsong med träning specifikt anpassad för innebandy vilket var ovanligt på den tiden. Jag såg till att sätta ihop rätt backar med varandra, att teknikerna fick en grovjobbare mellan sig och framför allt, att alla trivdes och hade roligt.

Jag var ju även spelande tränare (klev dock alltid av och coachade när det hettade till ordentligt) och visade väl lite väg att som gamling alltid vara först på fysen och under matcherna alltid peppa, alltid ge hundra, alltid jobba hem och alltid sätta försvarsspelet i första hand så att individualisterna kunde få utrymme. Sakta men säkert byggde vi upp en relation med tränare och spelare som byggde på respekt från båda håll. Och viktigt att komma ihåg, att vi gjorde oerhört mycket med humor och glädje som ingredienser. Glada och nöjda spelare som mår bra, är bra spelare.

Tre spelare hade vi plockat utifrån: Peter Stålnäbb, defensiv, stabil center, Jocke Rytter, hård och defensiv back samt min gode vän Henrik "Lony" Ouchterlony som hjälptränare och rutinerad back att kunna slänga in. Tre spelartyper som passade mycket bra in som personer och kompletterade lagbygget.

Serien körde igång och redan här föddes de kvaliteter som laget fick och tog med sig längre fram i historien. Vi spelade 18 matcher, vann 16, spelade 2 oavgjorda, alltså 0 förluster. Vi var exakt lika bra borta som hemma. Vad vi däremot var riktigt djävla bra på, det var att vända matcher, och vi var alltid oerhört starka och bra den andra halvan av matchen. Detta var en kombination av att vi var mycket bra tränade och att vi lyckats få in i samtliga i laget att ingenting var omöjligt och att hårt jobb i kombination med att aldrig ge upp kommer att ge resultat i längden. Gång på gång bevisade vi detta genom att göra osannolika vändningar.

Trots att vi vann serien obesegrade var vi i underläge i tio av 18 matcher, minst efter halva matchen. Förutom några vanliga vändningar är det några som var lite extra:

0-2 efter 4 min hemma mot serietrean Vikarbyn, som också hade ett riktigt bra lag. Slutade med vinst 4-3

1-3 mot Vikarbyn borta, slutade med oavgjort 4-4.

1-5 mot Ore borta efter två perioder. Slutade med vinst 8-5 efter att vi vunnit sista perioden med 7-0!

0-4 efter 13 min mot Älvdalen borta. Ingen toppning, bara time out, rullade vidare på tre femmor och sen vann vi resten av mathen med 12-2.

Seriefinalen mot Sundborn, underläge 2-5 i sista perioden. 14:25 gör vi 4-5, sen plockar vi målvakten och gör 5-5 19:57.

Allt detta gjorde att vi kände att vi var mentalt starka vilket var lika viktigt som den fysiska styrkan. Seriesegern innebar att vi skulle få möta tvåan i division 3 södra, Grängesberg i kvalsemifinalen. Alla ni som spelat mot Grängesberg i Parkskolan en fredagskväll vet att det är ingen lek. Men vi redde ut stormen och vann med 4-3 . Även hemmamatchen var tuff och vi var i underläge med 2-3 , och efter 11 minuter in på tredje perioden stod det fortfarande 5-5 men i en tuff slutminut satte vi 8-6 i öppen kasse.

Eftersom samtidigt Sundborn slog Harnäs med 2-1 i matcher i den andra kvalsemifinalen var det alltså upplagt för matchen med stort M. Den som skulle bli benämnd Bykampen av tidningarna och i folkmun. Och som jämfördes med de gamla raggarslagsmålen från förr mellan byarna och som, visade det sig, skulle få folk att åka i karavan från Sundborn och Enviken.

To be continued...

*****

Fantastiskt bra gjort av IBF Falun att slå AIK på bortaplan. Detta "lågbudgetFalun" mot stora starka Real AIK. Jag bugar och bockar. Sen får väl folk klaga hur dom vill att Falun är dåliga och tråkiga, man måste väl få spela efter sina egna resurser. Har man inget motdrag så är man väl i så fall ännu sämre själv. Tänk på det...

IBF ska ju inte behöva be om ursäkt. Johannes Skog har på sin blogg skrivit ett oerhört bra - och roligt - inlägg om just detta. Han har hittat orden klockrent.

Kul också att damerna vann sina två matcher i helgen, även om det var lite darrigt till och från. Där tror jag att det finns mycket mer att hämta. Positivt nog. Undrar hur många mål Malin Dalbjer och hur många poäng Sara Kristoffersson kommer att göra innan säsongen är slut...

*****

Man brukar ju säga att "det måste vara brevbäraren som är far till det där barnet".

Om det är ett sladdbarn, är det elektrikern då?

*****

0-0 för 'Pool mot Stoke var...inte bra.

*****

Falu FK ser tyvärr ut att ramla ur division 1 i fotboll. Tunn trupp, och vad jag förstår så är inte ekonomin den bästa heller. Oroväckande. Då hjälper det inte att man har en mycket duktig tränare i Peter Moberg.

Men som vanligt så binder fotbollen ris åt sin egen rygg genom att elitsatsa för tidigt, slita ut spelarna i förtid, tvinga dom att välja sport så dom blir av med spelare mm mm. Det sitter för många gamla rävar på för många poster i fotbollen som inte kan acceptera till exempel innebandyn som sport och som i själva verket är livrädda för att bli utkonkurrerade, och avundsjuka för att innebandyn lyckas. Vi skyller ju ofta på att vi är en ung sport, men fotbollen verkar inte ha lärt sig så mycket, jag tror det behövs ett nytänk och lite nya människor i verksamheten.

Samarbete med innebandyn nån? Mångfald någon?

Låt framtidens spelare hålla på med många sporter. Låt dom ha roligt. Stressa och satsa inte sönder dom.

Att hålla på med fler sporter längre ger bättre spelsinne och större glädje.

För allas bästa. Idrottens. Föreningarnas. Men framför allt, FÖR BARNENS OCH UNGDOMARNAS.

*****

Nu ska jag sluta innan klockan blir elva faktiskt. Har lite städning och småpyssel att göra innan gumman kommer hem från jobbet.

*****

Dagens låt: September - Earth, Wind & Fire

*****

Denna enda sanna glädjen är den som kommer från hjärtat
/Nordström/