Voltarenmannen.
Sex Voltaren om dagen, och några koppar kaffe, gör att Conny kan springa omkring och döma. Och döma bra också.
Skalman i Bamse har sin mat- och sovklocka, Conny har en Voltaren- och kaffeklocka.
Men det är roligt att döma med Conny, det är viktigt att man trivs bredvid planen också. Han brukar få sova hos oss när han är i Falun, och jag brukar få sova där när jag är i Mora och dömer.
*
Jag dömde 29 matcher på 57 timmar. Det är rätt så många det. Kändes i fötter och knän kan jag säga.
Tur man är ung fortfarande.
Not.
Rekordet för dömda matcher i rad under en turnering är nio.
2x15 visserligen, men ändå.
Men då var man i alla fall ung.
Faktiskt.
*
Min normale domarkollega Hubbe, är ju tävlingsledare nuförtiden (min gamla roll...) vilket han klarar galant.
Även om klassen på lagen inte var så där jättebra, så var det en del roliga matcher.
I det stora hela var det en lugn turnering. Och framför allt vad gäller föräldrarna (och det var många, för det var nästan bara ungdomslag) så skötte dom sig glädjande nog perfekt. Jag märkte då inget annat.
*
Och de flesta ledare och spelare skötte sig bra. Förutom några undantag.
En ledare i ett damlag var ganska "på" hela tiden. Kom med kommentarer och påpekanden hela tiden och var så där allmänt dryg. Var också in på planen vid ett tillfälle, vilket egentligen är matchstraff, men man får ju ha lite känsla. Men till slut var det nog så han fick en tvåminutare av Conny för störande coachning. Vilket ledde till att han till slut snackade ut sig så att han fick 2+10 och åkte upp på läktaren. Intelligent. Bra föredöme för tjejerna.
Här hände nåt roligt. Precis innan han blev uppskickad på läktaren så sa han till mig:
"Du, kom inte här och snacka innebandy med mig heller, för då är du ute på djävligt hal is!"
Oj, vad det var svårt att hålla sig för skratt.
Och vad jag väldigt jättegärna ville säga:
"Nej, jag som hållit på med innebandy i 25 år, coachat och dömt SM-finaler, varit med och skrivit delar av regelboken och jobbat på ett förbund i 20 år, ska nog inte komma här och snacka om innebandy."
Men det sa jag såklart inte.
Däremot hade jag sagt, om han kommit tillbaka efter matchen:
"Om jag är ute på hal is, då har du redan drunknat."
Men han kom inte tillbaka.
*
Ett lag i P94-klassen fick i en match några unga domare som inte hade det sådär jättelätt. Men jag tyckte att de klarade sig bra trots att de inte fick något som helst stöd av det ena laget, vare sig av spelare eller ledare. Lagets kapten betedde sig riktigt illa, och ingen av ledarna tog avstånd från detta.
Och på slutet av matchen var det en i det laget som sparkade (!) en av motståndarna som hade ramlat. Minst en av ledarna såg det. Ingen sa eller gjorde något.
Det är illa nog att någon sparkar någon som ligger ner. Men bara att man har den atmosfären i laget att nån gör det eller tillåts göra det är illavarslande. Vad är nästa steg?
Dessutom var jag närvarande vid en diskussion mellan de unga domarna och lagets ena ledare. Där ledaren försöker få fram något, jag vet inte vad. En av domarna säger då:
"Ni måste ju kunna köpa några beslut i alla fall?"
Då säger ledaren:
"Ja, var det några beslut då?"
Så otroligt opedagogiskt. Så otroligt hånfullt. Så dumt.
Så jag var tvungen att säga ifrån.
Vi måste vara rädd om våra domare, speciellt de unga. Annars har vi inga kvar längre. Och vad ska vi göra då?
Och det är här ledarna måste vara föredömen och visa spelarna vägen.
Inte tvärt om.
*
I en annan match som jag dömde, i P93, var det en spelare som blev av med bollen och svingade med klubban i huvudhöjd efter en motståndare. Missade visserligen med någon centimeter. Men han fick självklart fem minuter för våldsamt spel, vilket han såklart inte förstod varför. Hade han träffat huvudet, hade en lång, lång avstängning väntat.
Tränarna hade inte sett vad som hänt, och försvarade inte på något sätt det skedda, och uppträdde korrekt hela matchen. Däremot var dom kanske för snälla, för när utvisningen var klar så var han med och spelade igen. Vilket sänder, som jag tycker, felaktiga signaler.
Här borde man ha visat att detta inte är acceptabelt och bänkat honom för resten av matchen.
Det är också ett sätt att säga ifrån.
*
En annan sak som kändes lite... sådär var ett lag i Pojkar 98. Dom var visserligen jätteduktiga att spela, och skötte sig exemplariskt på planen och bredvid.
Men...
Ledarna hade taktiktavla framme hela tiden och pratade och ritade. Pratade helplanspress och uppspel och "spela inte på markerad gubbe!" och en massa annat hela matchen.
Det var elvaåringar...
Och när man fick frislag nära mål ropade en av spelarna: "Vi kör Subway!" Alltså, dom hade inövade frislagsvarianter med namn på...
Det var elvaåringar...
Och, det värsta, dom backade hem! Ett helt gäng spelsugna och glada ungdomar fick order av ledarna om att backa hem, ställa sig vid mittlinjen och vänta.
Det var elvaåringar...
Barn måste få vara barn. Barn måste få ha roligt.
Undrar hur många som slutar för att dom inte, just i den här åldern när det är så mycket annat än taktik och framgång som är viktigt, inte klarar av direktiven och kraven?
Otäckt.
Här kan man också säga ifrån. som ledare. Och förälder. För barnen kan ju inte göra det i den åldern.
*****
Jag dömde damfinalen med Peter Holback från Orsa. Det var, om jag räknat rätt, den 152:a domarkollegan i karriären. Det är lite roligt. Att det är så många olika. Tror aldrig jag har haft problem att döma med någon av dessa. Tror också att jag är ganska lätt att döma med själv.
Hoppas jag.
Roligt var också att träffa på KimC, äldste sonens Toms domarkollega som var hemma i Falun på besök från sin läkarutbildning i Ungern.
Och sprang återigen på den gamle (trevlige) Tomasgårdenspelaren Magnus Ericsson. Börjar bli en vana.
*****
Den senaste berättelsen om familjen Barbapapa:
BarbaPot badar i diskhon.
*
Fotsvamp:
Dressing Room:
*
Dressing Room:
*****
Nu är det dags att titta på nån serie på DVD. Och i morgon är det jobb igen.
*****
Kvällens låt: Save your Kisses for me - Brotherhood of Man
*****
Tålamod är en dygd
/Nordström/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar