Att skiljas är att dö en smula

Att skiljas är att dö en smula.

Är ett gammalt ordspråk.

Efter fem år, 714 inlägg och några hundra tusen besök är det nu slut.

*

Och vad passar bättre än att sluta idag?

Inget.

Jag började den 22 augusti (2007) och slutar den 22 augusti (2012).

Jag säger inte att jag inte kommer tillbaka i någon form.

Kan tänkas att jag startar en ny blogg senare i höst, men då kommer den inte att vara innebandyrelaterad.

Då blir det antingen en om livet i allmänhet, eller en 80-talsblogg (otippat va?).

Jag lovar att på något sätt promota den i så fall, att jag finns.

Men Nordström Bloggar är i och med detta inlägg definitivt över.

*

För att citera Karin Boye:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”

Det är lite så det är.

Största anledningen till att jag lägger ner bloggen är att inspirationen tryter lite.

Jag tycker att jag är färdig med just detta.

Har alltid sagt att den dagen jag inte tycker det är lika roligt eller att jag skriver bara för att jag förväntas göra det, då slutar jag.

Där är vi nu.

Vill sluta medan det fortfarande är bra.

*

Jag har haft fantastiskt roligt.

Jag vill tacka alla er som följt bloggen och gillat den.

Utan er hade den inte varit någonting.

*

Och kom ihåg:

- Det är roligare om man har kul (Ingrid)

*

Och nu säger jag som Limmet…

…Poff!

He’s gone.

*

Aldrig hata, bara älska
/Nordström/

A walk down Memory Lane, part II

Snart dags alltså att knyta ihop säcken.

Låta hissen gå ända upp.

Samla in getterna i hagen.

Stänga dörren och kasta nyckeln.

Whatever.

Två inlägg kvar.

*****

När jag trevande och lite nervöst startade bloggandet den 22 augusti 2007 trodde jag verkligen inte att jag skulle hålla på i fem år.

Men det var så roligt, så det blev en ganska lång fortsättning…

Här kommer det första inlägget i repris:

Gammelgubbebloggen är igång, dinosaurierna är INTE utdöda! Inte så dåligt av en kille som inte använder MSN, tror att "Skajp" är en idrottsförening och vars erfarenhet av TV-spel sträcker sig till något från (nittonhundra) 70- eller 80-talet som jag tror hette Pong. Speldosor med skruvrattar och telefonsladdar. Enda spelet var tennis där man kunde göra ett streck större eller mindre eller ha hastigheten hög eller låg. Oerhört spacigt (stavas det verkligen så?) och avancerat... Not. Sen kom nån variant av hockey där man hade två streck - en målvakt och en forward. Wow...

Får väl försöka lära mig det nya moderna språket också. Men det är svårt. Precis när jag lärt mig "softa" säger mina barn att nu säger man inte så. Nu ska man tydligen "chilla"...? Och 24/7? Snacka om att man känner sig lite ute. Men man får väl försöka göra barnen stolta och bli lite uppdaterad och inne. Eller heter det kanske hypad?

Jaja, bloggen är igång och den kommer att handla om allt mellan himmel och jord, men mycket idrott blir det väl. Är man nörd så är man... Är man sen även musik-, bok-, film- nostalgi- och statistiknörd bör det ju finnas en hel del att fundera över. För tankar finns, var så säkra. Ofta alldeles för många... Och dom måste ju ut nånstans och då vet jag att detta kommer att funka!

"You'll Never Walk Alone"
/Nordström/

*****

Jag hade läst några bloggar, och tyckte det verkade roligt.

Kände att jag hade mycket att berätta från innebandyhistorien.

Många roliga och annorlunda anekdoter, osannolika fast sanna.

Jag har ju varit med om en hel del.

Från början skrev jag mest för mig själv och för mina gamla kompisar, men även för att visa vilken annorlunda idrott innebandy faktiskt är, en idrott som verkligen vågat gått sina egna vägar.

Också för att beskriva den glädje och gemenskap som innebandyn ger och har gett.

Efter hand när jag skrev och läste så insåg jag att många bloggare var duktiga, men att det var mycket negativt och många mindre duktiga som använde bloggen bara för att skälla, klaga och såra.

Så ville inte jag ha det.

Jag ville glädja, roa, berömma och inspirera.

Visst, i ett och annat inlägg har jag varit arg och tuff, men de är lätträknade. Och de har alltid varit ärliga och rättvisa.

Sen har jag, i den position jag varit i (kanslist på DIBF, ordförande i IBF Falun Ungdom, domare mm) inte alltid kunnat skriva det jag velat skriva.

*****

De bloggare som inspirerade mig mest att börja var Grettan (Johanna Gratjova), Ingrid (I Umeå) och Limmet (Jimmy Lundin).

Ingrid och Limmet är också de tillsammans med Koppen (Mikael Lindkvist), GittanG (Ahonen Gunnarzon), Sjöstrand (Johan) och Capello (Rune Engström) de som pushat och peppat mig mest under den här tiden.

Stort tack till er.

De bästa innebandybloggarna är enligt mig:

Ingrid

Limmet

Grettan

GittanG

Koppen

Stefan Edberg

Capello

Sjöstrand

Mika Packalén

Brolle (Thomas Brottman)

Mr Klister (Johan Selander)

Poeten från Bagis (Daniel Bron-Sundbom)

Ehsan Kahsavarz

Baland Reza

Den bästa bloggaren utanför innebandyn (även om han spelat själv och var jäkligt bra) är utan konkurrens Gyrot (Jocke Jonsson). Makalöst bra, och också en inspirationskälla.

Men även vännen CJ (Carl-Johan Bergman), fd krönikören på Falu Kuriren, numera headhuntad nyhetschef på Expressen (stort!) hade en mycket bra blogg på den tiden det begav sig.

Fan vad ni är duktiga.

Kom ihåg det.

*****

Inspirationskällor:

Min underbara familj: min älskade fru Helena, mina barn Tom, Alexander, Ella och Filip, mitt barnbarn (tänk att jag är farfar!), min bror Håkan, min mor och far. Love You!

Mina gamla innebandykompisar från Falu IBK, om vilka massor av historier har handlat. Lars-Erik ”Larsa” Håkansson, Peter ”Linken” Lindqvist, Mikael ”Hille” Hilleskär, Ove ”Yv” Larsson, Patrik ”Idof” Idofson, Micke ”Carllarsson” Larsson, Magnus ”Mange” Gren, Christer Wikström, Jessica ”Tate” Hedberg, Micke ”Flätan” Norberg och många fler.

Andra kompisar från senare år, Eva #21” Rönn, Pärlan, som egentligen heter Fredrik, Maria ”Söder” Söderström, Lena ”Biran” Birath, Sara Lindgren, Majsan, Larsson och alla ni andra.

Mina fantastiska arbetskamrater på Idrottens Hus. Malung, Maratonmannen, GurraG, Lasse Motown, Thai-mannen, CrossFit-Kungen, Gruppe-Staf, Meckar-Micke, Bärra-hem-Berra och alla andra. Jag har världens bästa jobb och definitivt världens bästa arbetskamrater.

Överhuvudtaget alla innebandymänniskor från förr.

Tack alla.

Utan er hade den här bloggen inte varit någonting.

*****

Innebandynostalgi var det.

Har det handlat en hel del om.

Gamla:

Anekdoter (så klart, en masse)

Föreningsnamn

Cuper

Klubbor

Programblad

Innebandytidningar

Spelare, domare, tränare

*

Lite olika ”serier och inslag” har det också blivit genom åren:

En geografisk resa i dalainnebandyns historia 1983-1999

Klassiska tidningsurklipp

Hall of Fame – personer i Dalarnas om äras bör

Hundra Höjdare – Det bästa från bloggen

Innebandylegender – intervjuer med betydande innebandymänniskor

Bloggprofiler – intervjuer med gamla polare

Lägg därtill några gästbloggare.

*

Några enskilda inlägg om innebandy som är lite klassiska:

SIBF 30 år – människorna, anekdoterna och bilderna

Nattrajden

Stjärncupen – Rest in Peace

Derby!

Varför är det så dåligt med smeknamn nu för tiden?

*

Sen har det varit en del inlägg som inte varit direkt innebandyrelaterade.

De bästa enligt mig själv:

Norslunds fritidsgård – Lirarnas hemvist

Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Hockeyspel!

Dansband Special

Gläntan in Memoriam

TotoCalcio-gänget

Tema: hejaramsor

Vem ska åka med?

Benny Guldfot, Super-Mac och dom andra

Mina bästa idrottsminnen

Ratata och ren magi

Norslund Open – Lost but never forgotten

Metropol

Stockholmsresan

*

Historierna om Tom Wester har varit ett mycket uppskattat inslag. Den mannen är guld värd. Och världens bästa vän.

Tack Tom.

För att du är den du är.

*

Min sidekick Ryttarn (Johan Ryttare) har också gett bloggen en annan dimension och en underbar touch av ironisk humor.

Tack Johan för att jag fått dela med mig av dig.

*

Många listor har det blivit också.

Om allt.

*

Berättandet om innebandyns historia är alltså den ena centrala delen i bloggen.

Den andra är humor.

Vilket också är oerhört viktigt.

Att roa, att glädja, det är det bästa som finns.

När folk är positiva och glada.

Så mycket humor har det blivit:

One-liners

Bildhumor

Kommentarer

Ordvrängningar

Visst är det kul?

*

Några stående inslag har det också varit:

”Men först” – någon liten kommentar eller rolig bild innan själva inlägget startar.

Kvällens låt.

Ett avslutningscitat.

Samma juldikt varje år.

*

För övrigt har bloggen sett likadan ut som när jag började.

Här ska det inte ändras på något.

*

Nu är det bara ett inlägg kvar.

Det sista.

Kommer i morgon.

*****

Kvällens låt: One more Night – Phil Collins

*****

Retar du dig på de små tingen så är du väl inte större än så.
/Nordström/

Gästbloggare: Emelie Tinnerholm

Har genom åren haft en och annan gästbloggare här på bloggen.

Har länge haft tanken på att fråga en ung klok dam om hon skulle vilja göra ett inlägg här.

Och så här i Bloggens sista skälvande dagar så slog jag till och frågade.

Och fick napp.

Jag har varit tränare för Emelie Tinnerholm i innebandy tidigare, men det är inte därför jag har velat att hon skulle skriva här.

Jag har även Emelie som vän på Facebook.

Där hon alltid skriver så kloka ord.

Och, trots att hennes liv inte alltid varit en dans på rosor, så är hon så oerhört glad och positiv.

Alltid.

Vilket passar så bra in i min filosofi på bloggen.

Så hon fick möjligheten att skriva om vad hon ville, hur långt eller kort hon ville.

Här kommer Emelies ord och tankar.

Läs och njut!

*****

Hej på Er!


Första frågan och funderingen jag har är: Hur börjar man med ett sådant här inlägg?

För några dagar sedan fick jag förfrågan av fina Per Nordström om jag ville skriva ett gästinlägg i hans blogg och dela med mig av mig själv och hur jag ser på saker och ting i tillvaron, mycket beroende på att han alltid tycker att jag försöker vara positiv och se saker och ting från den ljusa sidan, istället för att fokusera på det negativa. Jag känner mig otroligt hedrad och glad, samtidigt som det är lite skrämmande och nervöst att få skriva detta och vara en del av någon annans blogg, där Per i detta fall är den som delar med sig av sig själv och sitt liv, men jag ska försöka göra mitt bästa och göra honom stolt.

Som en presentation av mig själv i väldigt korta drag så är jag en tös på 25 år, vid namn Emelie Tinnerholm, som är en ”pensionerad” innebandyspelare, som hade turen att få ha Per som min tränare i något/några år under min sena tonårstid, precis innan jag fick lov att sluta upp med idrottandet på grund av sjukdom.

Jag har bestämt mig för att inte fundera så mycket över vad jag ska skriva om och hur jag ska skriva, utan jag tänker bara dela med mig av mina tankegångar, funderingar och mitt synsätt på livet i sig.

För min del så kan livet jämföras med en match/rond inom idrotten; man står där inför en stor utmaning, ett tufft motstånd och man ser sina konkurrenter rätt in i ögonen, samtidigt som adrenalinet pumpar och det enda man tänker är att jag ska göra mitt bästa, VI/JAG ska slå dem och vinna detta och vi ska kämpa ända in i det sista.

Jag har själv gått igenom två livsviktiga matcher i mitt liv, varav en livsavgörande och rent ut sagt livsfarlig, och en annan som höll på att knäcka mig totalt. Vad jag dock aldrig glömde eller förträngde under dessa tider var att jag alltid hade ”mitt lag” eller ”team” bakom mig, som alltid fanns där och stöttade mig, räddade mig och lyfte mig upp när jag som mest behövde det. I mina unga år så kände jag att jag alltid behövde vara alla till lags, jag behövde vara den där ”målspottaren” som alltid gjorde mål och presterade på topp. Men helt plötsligt, en vacker dag, blev jag knockad som i en boxningsmatch; jag fick mig en rak höger och mitt liv kollapsade totalt och jag började till slut ana att jag ej skulle kunna resa mig från detta fall och kunna stå emot anfallet som kom emot mig. Trots detta så fanns alltid hoppet kvar och även om oddsen var låga för att jag skulle övervinna denna kamp så lovade jag mig själv att aldrig sluta kämpa. Jag skulle överleva till vilket pris som helst, kosta vad det kosta vill, men jag skulle ej låta mig bli besegrad och förlora slaget om livet….

Vet ni vad: Jag VANN kampen till slut!!! Mycket på grund av min egen viljestyrka och bestämdhet, att jag aldrig skulle låta något knäcka mig eller ta ifrån mig det som betyder mest; LIVET! Men lika stor roll hade laget/teamet som stod bakom mig, och som i detta fall bestod av nära och kära, i att jag klarade mig igenom denna pärs. Jag hade folk som ”backade” upp mig i vått och torrt och jag hade en målvakt som alltid räddade mig i sista sekund när det såg som mörkast ut och de hårdaste skotten/bakslagen kom rätt emot mig….

Jag kom, jag kämpade och jag vann storslaget och tog hem den största segern man kan vinna: Livets Gåva.

Idag ser människor nog mig som en väldigt positiv person med glöd i blicken och en framåtanda som man aldrig verkar se änden på och det är precis så jag känner mig själv. Jag ser livet som en skör diamant och jag försöker uppskatta varje dag ännu mer än den föregående för man vet aldrig när det kan ta slut. Jag väljer också att alltid se det positiva, även i de mörkaste av stunder, för det är när man ligger i rejält underläge som man kan resa sig, tillsammans med sina medspelare, och återta kontrollen över matchen: det handlar bara om att få det mentala övertaget över den negativa situationen som råder och vända vindarna som blåser från motvind, till medvind.

Vi möter hela tiden nya motspelare, nya motstånd i livet och man vinner självklart inte alltid men det är inte det som är det viktigaste; utan det viktigaste är att kämpa för och tillsammans med andra och att själv som individ gör den bästa prestationen man kan, för mer än så kan man inte göra, men man har då gjort den bästa insatsen man kunnat….

Avslutningsvis så vill jag säga till er alla att det inte är livet som gör det värt att leva, det är Vi/Ni som gör livet värt att leva. Min livsfilosofi har de senaste åren varit att alltid försöka blicka framåt, att tänka positivt, att alltid försöka omvända en motgång till medgång, för det är av motgångarna vi lär oss och det är dem som formar oss, (och kommer forma oss) till den/dem vi är idag. Livet är ingen dans på rosor men tillvaron blir mycket mer blomstrande om vi varje dag vaknar upp med ett leende och omfamnar var dag med livsglädje. Ta alltid var dag för var det är och kom ihåg att alltid lita på dig själv och din intuition, var ej rädd för utmaningar/motgångar för det är tack vare dem vi tar oss framåt i livet.

Sist men inte minst så avslutar jag med mitt citat och motto här i livet, som Per för ca två år sedan lånade av mig från min sida och delade med sig av här:

"Man måste satsa för att vinna, man måste lysa för att synas, man måste leva för att lyckas."
Varma hälsningar

Emelie Tinnerholm

*****

Kloka ord.

Vackert skrivet.

Många kan lära mycket av Emelie, det kan jag garantera.

Stort tack till dig, Emelie.



Det var en ära att du ville skriva här.

******

Bloggen lever i två dagar till.

Två inlägg kvar.

Det känns lite...konstigt.

*****

Kvällens låt: Joy - Soul II Soul

*****

Det glada hjärtat lever längst
/Nordström/

That's What Friends are for

pp

Vänner.

Förutom familjen är vänner det viktigaste man har.

Såna som finns där och bryr sig.

Såna som man har roligt med.

Såna som man trivs med.

Såna man kan prata med.

Såna som förstår en.

Tyvärr blir man med åren, lite dålig på att höra av sig till och umgås med sina vänner, det tror jag gäller alla.

Även om jag brukar försöka rätt ofta med fester, återträffar m.m.

Oftast är man också ganska dålig på att tala om vad man tycker och känner, att uppskatta och berömma.

Även om jag också där brukar försöka på både bloggen, Facebook och annat.

*****

En människa med många vänner är lyckligt lottad.

*****

Så denna blogg, en av de sista i bloggens historia, är en hyllning till mina vänner.

Vänner från förr, vänner som alltid finns och nya vänner.

Jag vill bara att ni ska veta hur mycket ni har betytt och betyder.

Och att jag tycker om er väldigt mycket.

*****

Mina första bästa kompisar hette Kenneth Rydén och Mia Hallberg (numera Simmins).

Mia och jag umgicks hela skoltiden ut, ändå upp till gymnasiet.


Här snackar vi lekis (dagis fanns nog inte då...) och låg- och mellanstadiet.

Vi växte upp på det lugna och Härliga området Knoppen i Falun.

Burken, Tatten, Röda Vita Rosen och alla andra lekar så klart. Cykling och lek i skogen.

Många roliga timmar.

Under lågstadiet var en av mina bästa vänner Johan Dotzky. Jag var en liten plutt och han var störst på skolan och min beskyddare.
p

Mia.

*

På mellanstadiet och högstadiet var Anders Stenberg den jag umgicks med mest.

Och det var bara idrott som gällde.

På TV, på radio, engelska fotbollstidningar.

Och eget idrottande så klart.

Fotboll, landbandy, tennis, minitennis, pingis, badminton.

Och hockeyspel och couronne och fotbollspel och basketspel och bilbana och - allt.

Alltid tävling.

Inte blev vi några sämre människor för det.

*****

På högstadiet umgicks jag mycket med en klasskompis som hette Svante Nyberg. Vi åkte runt och tittade oerhört mycket på idrott "live". Fotboll (Brage, Falu BS, Korsnäs, Slätta, HAIK mm), bandy (Falu BS) och hockey (Falu IF) plus en massa andra ställen.

Detta fortsatte vi med på gymnasiet också.

*****

På gymnasiet fick man ju nya klasskamrater, och i och med det nya vänner som man kom lite närmare.

Speciellt Thomas Wallberg, Jan-Erik Andrén och Tobias Hedberg.

Mycket bus men också mycket allvar i en värld som låg mellan ungdomen och vuxenlivet.

Jan-Erik

Thomas

Tobbe

*****

Första svängen på Högskolan (1987-1989) var riktigt rolig med många fantastiska klasskamrater som alla verkligen bjöd på sig själv.

Två kom jag lite närmare, Patrik Forsmark (som jag senare också jobbade med) och Janne Lundeberg (som jag senare spelade innebandy med).

Vi umgicks en hel del privat åren efter högskolan.

Patrik

Janne

En hel del roliga historier har berättats i bloggen om Saxdalen-Janne...

*****

Andra svängen på högskolan (2001-2004) var studierna uppdelade mera på kurser så då blev det ganska många olika klasskamrater, även om några stycken var med på de flesta.

En var min gamle kompis-tränarkollega-domarkamrat Henrik "Lony" Ouchterlony.

En av världens galnaste och roligaste människor.

Det var riktigt kul att få plugga med honom också, och vi har umgåtts mycket även bredvid skolan.

Lony

En annan som jag lärde känna bra och kom bra överens med var Anna Björk.

Vi jobbade bra ihop och tyckte och tänkte ungefär lika och gjorde ett par riktigt bra arbeten tillsammans.

Anna.

*****

En del vänner har man fått genom arbetet - och en del vänner har man kommit att arbeta med.

Therese Westman var duktig innebandymålis och fick jobb på Dalarnas IBF, och efterhand blev vi goda vänner brdevid också.

Med Micke Nordström, den vindsnabbe backen (nåja) från Gustafs, var det tvärtom. Vi spelade ihop i Falu IBK och dömde ihop. Senare kom han också att arbeta med mig på Dalarnas IBF.

Många är de kvällar som vi åt varma mackor, tittade på Al Bundy och diskuterade livets svängningar.

Therese

Micke (till vänster)

*****

Och apropå arbete.

De kanske inte hör till den allra innersta kretsen av vänner, men genom åren man fått många fina arbetskamrater.

På mitt första jobb, Haga Optik, fanns Roger, Robban, Janne, och Kenneth.

På Norslunds fritidsgård (bästa jobbet i världshistorien!) var det brorsan, Häger, Ulla och Ove.

På fritids Järlinden var det Catharina, Patrik (som nämnts) och Malin (som vi kommer till).

Och så på Dalaidrottens Hus, mitt nuvarande jobb, alla de fantastiska människorna.

Alla mina vänner på jobbet får symboliseras av två på fotbollsförbundet, en tidigare (Pär Jonsson) och en nuvarande (Stefan Jonsson).

"Hästhatarn'" och "Malung"

*****

Sen har man självklart fått en mängd vänner inom innebandyn, människor man spelat med (i Falu IBK, IBF Falun, Envikens IF och Slätta IBK), människor man tränat (i Falu IBK, IBF Falun herr och dam, Envikens IF, Slätta IBK, Svärdsjö IF dam och IBF Falun Ungdom), människor man dömt med, människor man spelat mot och dömt, människor man arbetat med och människor sen tiden (som faktiskt var fem år) som jag tränade och tävlade i badminton.

Bland alla dessa fanns den fantastiska kullen med 74:or och 75:or i Falu IBK, som jag tränade i fem år. Killar som man nästan var som en "extrapappa" åt allihopa. En fin samling unga killar, och en fin tid.

Alla ovanstående får symboliseras av Adam Grane, som jag tränat och spelat med, och som är både svensk juniormästare, svensk mästare och världsmästare i innebandy. Och Conny "Voltarenmannen" Törehed, som jag brukar bo hos ibland och som bor hos oss när det är cupdömning.

Adam

Conny

*****

Vi har också Jörgen Andersson, som jag känt länge. Vi har dömt ihop, och han har jobbat för Dalarnas IBF. Men vi har umgåtts en hel del bredvid planen genom åren också. Och gör fortfarande.

Magnus Ljung, demoncoachen i basket, som numera bor i Stockholm. Jag hade mycket kontakt med Magnus eftersom han först jobbade på Falu kommun och sen på Falu Basket/Dalarnas BBF som hade kansliet i samma lokal som DIBF. Efter hand började vi umgås privat också.

Och så Malin Halvarsson, numera Rune (i förnamn alltså). Vi jobbade ihop på Järlindens fritidshem men hittade varandra som bra kompisar bredvid. Många härliga danskvällar på Klassiska Shopen och Golden Night blev det. Och Trivial Pursuit och musiklyssning. Och filmen Imse Vimse Spindel under en filt (Malin blev rädd).

Jörgen

Magnus

Malin

*****

Vidare har vi Anna "Tele" Teledahl, en mycket spontan och härlig människa. Dessutom den intelligentaste människan jag känner. Inget dåligt betyg. Vi har gjort mycket tillsammans inom innebandyn. Numera lärare på högskolan och professor och säkert doktor och lite till.

Under några år gjorde jag och Malin Leanders fiket Gläntan osäkert med ett stort antal fikastunder. Mycket innebandyn och skvaller som avhandlades där. Och ett och annat besök på restaurang Banken blev det också har jag för mig... Ett typexempel på två människor som aldrig träffats men som direkt klickade som kompisar.

Jessica Larsson. Granne, arbetskamrat, spelare när jag varit tränare och en en hel del. och en riktigt bra vän. Ställer alltid upp när man behöver hjälp med något. Vi har jobbat tillsammans både på dam-VM 1999, Viking Line Cup och ett antal Newbody Cup.

Tele

Malin

Jessica

*****

Under några makalöst roliga år så partade jag, Maria "Majsan" Wiklund, Jenny Larsson (numera Gustafsson) och Fredrik "Pärlan" Söderström loss ordentligt på dåvarande legendariska "Harry's". Detta inkluderade då alltid även förfester och efterfester. Rätt så ofta.

Vi hade som sagt mycket roligt, alltid full fart med med mycket humor. Och mycket tid på dansgolvet blev det. Vi uppfann till och med en dans med egna moves, "Utvisningsdansen". Herregud...

Och en och annan Red Bull och Vodka kan det ha blivit också.

Partyligan...

Majsan

Larsson

Pärlan

Fredrik är för övrigt en av de allra bästa. Vi umgicks ganska mycket en längre period. Mogen, klok och full av värme.

En mycket bra människa.

*****

Och så ett gäng från Falu IBK-tiden. Som jag lärde känna via innebandyn men som blev riktigt bra vänner bredvid.

Christer Sundin, sifferfantomen, som även arbetat med mig i IBF Falun och Dalarnas IBF. Vi har haft många roliga pokerkvällar också. Oftast  med Christer som vinnare.

Lars "Dalle" Dahlin, pingisvirtuosen, som blev inlurad av Torsten "Totte" Andersson. En mästare på musikfrågesporter.

Mikael "Hille" Hilleskär. En man med ett stort hjärta. Tillsammans med Henrik "Lony" Ouchterlony den roligaste människan i världen.

Bengt Pettersson, journalist, galning, mannen som gav uttrycket "Fighting Spirit" ett ansikte. Vi jobbade även ihop på Norslunds fritidsgård.

Olle "Fot" Sundström. Målvakt. Domare. Innebandyfunktionär. Ultragalning. Tar nog tillbaka att Hille och Lony delar titeln världens roligaste människa. Det är nog Olle.

Christer

Dalle

Hille

Bengt

Olle

*****

Patrik Bäck och Torsten "Totte" Andersson har jag också spelat innebandy med, men dessa kände jag innan.

Totte sen låg- och mellanstadietiden plus det att jag spelade badminton med honom innan vi började spela innebandy.

Patrik från tiden på Norslunds fritidsgård då han spelade hockey och fotboll. Innan jag lurade över honom till innebandyn. Även Patrik var flitig deltagare på pokerkvällarna förr.

Totte

Bäck

*****

En som jag inte känt så länge, men som blivit en mycket god vän.

Thomas Lind, journalisten på sporten på Falu Kuriren.

Kan allt om allt och lite till. Duktig på att sjunga också. Fenomenal på texter.

Vi är på samma vågländ och har samma humor.



Thomas

*****

Jocke Lundberg.

Två meter snäll människa.

Jag har dömt med Jocke, som flyttade till Falun från Nyköping.

Makalöst trevlig, och min familj avgudar honom.

Bor numera tyvärr (för oss) i Gävle, så vi ses inte så ofta.



Jocke.

*****

Många partykvällar blev det också med Åsa Hansen (numera Lundqvist).

En kompis med en otrolig fart. Aldrig stilla och tråkig.

Banken, Shopen, Harry's, you name it.

Och framför allt, fikastunder.

Åsa och jag innehar fikarekordet, på legendariska Gläntan (R.I.P.), sex timmar och femton minuter.

Det blev många kaffe, cola, mackor, fikabröd, olika tidningar mm den dagen.

Ute var vårt rekord inte lika bra. Fem timmar och fyrtiofem minuter på Geislerska.



Åsa

*****

En annan vän som jag haft mycket roligt med är Eva "#21" Rönn.

Bollnäs stolthet.

Tacokvällar på shopen, kebabluncher på Falugrillen, gått på innebandymatcher mm.

Och lite party förstås.

Eva är för övrigt en jäkel på att trolla.

På riktigt. Inte bara på innebandyplanen.

Eva (till höger)

*****

Maria "Söder" Söderström och jag brukar ett par gånger per år träffas och gå ut och ta nån öl och snacka.

Tyvärr lite för sällan nu för tiden. Men vi har väldigt trevligt när vi väl göra det.

Söder som var en mycket bra innebandyspelare, världsmästare minsann.

Söder

*****

En annan vän som jag känt länge är Sara Lindgren, ib-målis i IBF Falun och klassiska HSK.

Vi bodde tillsammans på Knoppen några år och umgicks då ganska mycket, med fester, utflykter, idrott och annat.

*****

Lena Birath.

Presentation överflödig.

En av mina allra bästa vänner.

Vi har dömt ihop, jobbat ihop och umgåtts en hel del.

Många djupa diskussioner har vi haft genom åren.

Lena

*****

Och så återstår...järngänget.

Norslundsfolket (och några från Knoppen).

Människorna från Falu IBK-tiden.

Det är den överlägset roligaste och bästa (undanräknat familjen så klart, men det går ju inte att jämföra, familjen är utom tävlan) tiden i mitt liv.

Finns inget som slår dom.

Har känt alla i snart trettio år. Och har umgåtts med och umgås fortfarande då och då med dom.

Vi har haft så mycket roligt tillsammans, upplevt så mycket, glädje (95%) och sorg (5%), gjort så mycket kul, varit med om så mycket osannolikt.

Tom Wester, Peter Lindqvist, Jessica Hedberg, Larsa Håkansson, Patrik Idofson, Micke Norberg, Micke Larsson, Ove Larsson och Christer Wikström (Som inte längre finns med oss, och saknaden efter dig är oerhörd, Christer. Hoppas du har det bra var du nu än är).

Man hade hört så mycket dåligt och negativt om Norslund.

Och så var det så...fel.

Värme. Glädje. Gemenskap.

En för alla, alla för en.

Alla fick vara som dom var, sig själva. Inget konstgjort eller fjäsk.

Ingen utanför. Alla accepterades.

Öppna dörrar. Jämt. Alla välkomna. Alltid.

De som inte var med kan nog inte förstå.

Bättre vänner och människor än ni finns inte.

Jag älskar Er.

Micke (Larsson)

Jessica
p

Idof
p

Micke (Norberg)

Peter och Tom

Ove
p

Larsa
p

*****

Det var en bunt.

Och det finns så många fler.

Bra och trevliga människor.

Jag skulle kunna hålla på och skriva rätt länge.

Tyvärr har jag säkert glömt några.

Förlåt mig i så fall.

*****

Nu är det dags att ta det lite lugnt.

Ta en kopp te kanske.

Och sitta och tänka på hur lyckligt lottad jag har som har så många underbara vänner.

*****

Kvällens låt: That's what friends are for - Dionne Warwick, Elton John, Gladys Knight och Stevie Wonder

*****

En vän är en som vet allt om dig men ändå tycker om dig

/Nordström/