1989 - those were the days (eller kanske inte)

Nya regler som kom 1989:

Köttmuren förbjöds. Ni vet den där, när man vid frislag ställde fyra man på mållinjen (i princip)och satte sin snabbaste kille att jaga boll.

Grepplinjen infördes. Efter detta kunde man inte hålla i bladet när man tekade.

Avvaktande utvisning infördes. Vilket så småningom ledde till klassikern då en förbundsdomare hade två avvaktande utvisningar samtidigt (nu kan man det, men inte då). Genom att ha båda armarna i luften. Hoppas det var i samma lag i alla fall.

Det blev tillåtet att ta Time Out. Tror det var Martin Timells idé.

Ansiktsskydd blev obligatoriskt för målvakterna. Vilket skapade en våg av mer eller mindre snygga och (o)användbara skydd. Varav självklart, som jag skrivit om tidigare, cyklop är oslagbart.

*

Dessa, och endast dessa, fick sälja burar 1989:

Kraft och Gymnastikmontage
Rantzows
Unihoc Sport
Prorink
Jollyprodukter

*

1989 fick domarna 14 kronor per mil i reseersättning (8 kronor om man åkte MC...). Dessutom, den stora summan av 50 öre per medpassagerare.

Dömde man en landskamp fick man 200 kronor i arvode.

*****

Äntligen, efter tre matcher utan vinst, fick vi en seger igen i IBF Falun Ungdom. Det svåra derbyt mot Kingsgården slutade i vinst med 10-6. Då serietvåan KFUM Falun förlorade så är det minst 8 poäng ner till att missa uppflyttning. Skönt att få lite andrum. Men det känns som vi måste vinna fem av sju kvarvarande matcher för att vara säkra.

Vi spelade på två femmor hela matchen vilket fungerade bra. Klarade tre Boxplay strålande. Anfallsspelet gladde mest, när det blev farligt var det vi som bjöd, och det var väl aldrig riktigt fara på taket. Men Kingsgården har en fantastisk lirare i Robban Pettersson. Cred! Och The Big Kahuna, Peter Bergestål, är fortfarande en stor spelare på alla sätt. och stor människa.

*****

Och IBF Falun slog Balrog med 6-3. Kul att Gustav "Zäta" Zetterberg som spelat med oss stora delar av säsongen fick göra mål. Få se hur många spelare vi får kvar i vår trupp av de elitkontrakterade spelarna efter den 31 januari. Lutar åt att det bara blir en. Tufft i så fall...

*****

Läste en artikel i FK i torsdags om draghunds-VM. Det svenska paret - hund och husse - tog brons i Pulka. Jag utgår från att husse satt i pulkan. Men man vet aldrig. Man kanske får välja?

Däremot hade det inte gått så bra i klassen Lina. Hunden vägrade äta. VM gick i Kanada. Eller som husse uttryckte det: Här har man åkt 900 mil och så äter inte hunden.

Mmm, det är ju en bit.

Sen finns det tydligen en klass som heter Combined. Och så stafett. Vad har man som stafettpinne tro? Ett ben?

*

Några konstateranden:

Det verkar vara drag i sporten.

Har hundarna spetskompetens?

En väldigt ung hund skulle varit med, men han lämnade Valp Over.

Bättre att vara med i linaklassen och dra en pulka, än att vara med i pulkaklassen och dra en lina.

Hade man varit på träningsläger på Hundfjället innan?

Det var hundväder under tävlingarna.

Det måste ju vara bra om hunden löper.

Var dom andra svenskarna tog vägen vete katten.

Var det några prispengar ? Nja, några hund-ringar.

Man kan ju alltid handla i Taxfree-shopen på vägen hem.

Jag kan ju inte låta bli...

*****

Jobbig vecka. Frugan jobbar kväll måndag-tisdag-torsdag-fredag-lördag-ochsånästamåndagockså. Det är vid såna tillfällen man kommer på hur mycket man saknar någon.

*****

Den här texten är skriven av någon okänd förälder som en reflektion efter en match.

Den är bara SÅ tänkvärd. För det är ju precis så här det är.

Tur man är vuxen … så man får leka

Jag har lekt innebandy i 25 år. Just det. Lekt. Inte spelat. Tio 40-åringar som springer runt på en plan och jagar varandra och en plastboll två gånger i veckan. Höga klubbor, ”elefantpussar” på låren och vrickade vrister. Hur barnsligt och riskfyllt det än kan verka så är det fortfarande lika vansinnigt roligt samtidigt som kroppen mår bra.

Men en lördag åker jag med min tolvårige son på ett så kallat sammandrag. Sex lag från olika orter som träffas på någons hemmaplan och spelar innebandy en hel lördag. Där sitter jag bland de andra föräldrarna och ser min son göra det ena målet efter det andra, och lite stolt känner jag mig ibland. Han har fått mitt bollsinne. Men när jag tittar mig omkring ser jag ofta helt andra saker, på och utanför planen, som inte gör mig lika stolt.

Föräldrar som gnäller på sina barn för att de ”passar för sent”, föräldern som säger åt sitt barn att hugga efter smalbenen på motståndaren, barn och föräldrar som gnäller på domaren för att han dömer för hårt eller inte alls, tränare som i halvlek talar om hur värdelöst spelet är, stressade föräldrar i kiosken som inser att kaffet plötsligt tagit slut, trötta föräldrar som egentligen vill hem och vila, besvikna föräldrar som klagar över att andra föräldrar inte ställer upp och hjälper till.

Men mitt i allt detta, finns det trots allt ett visst gemyt och barn som vrålar av lycka vid slutsignal. Bland föräldrarna i klubben där sonen spelar är det även mest trivsel som råder och måttfulla kommentarer hörs någon gång när domaren dömer lite tokigt. Men … barnens lekfullhet är inte längre lika självklar. De spelar för att vinna. Ungdomsidrott i stort verkar inte längre gå ut på att bara ha skoj, man ska även prestera.

Om man gör bra ifrån sig på planen får man applåder från de vuxna på läktaren. Inte konstigt att man ibland ser ett barn med tårar i ögonen när han eller hon har förlorat en ”viktig” match. Inte sällan får inredningen i omklädningsrummen ta stryk av små innebandyklubbor när förlusten blir för tung att bära. Även om jag tycker att ledsna eller arga barn på innebandyplan är helt uppåt väggarna, sitter jag ändå där på läktaren och hejar och trivs ganska bra för stunden. Men någonstans skäms jag också å allas vägnar.

För vad är egentligen viktigast? Barnen eller engagemanget? Om man tycker att barnen är viktigast borde man släppa in max en vuxen person i hallen under leken. Tränare går bort. Engagemang handlar inte om att arrangera turneringar eller seriespel utan om att uppmuntra barnen till att röra på sig. Barn springer lika bra utan applåder från läktaren eller kaffe i kiosken.

När jag var 14 år och cyklade till innebandyn hade vi jätteroligt utan föräldrar, tränare, sekretariat, kiosk eller domare. Allt vi behövde var gympakläder, boll och klubba samt någon som kunde låsa upp dörren till hallen. Vi skapade våra egna regler och gick hem efter leken utan att vara förbannade över att domaren dömt fel. När vi trötta, nöjda och lite våta i håret kom hem till våra familjer var det ingen som sa åt oss att vi inte passat medspelaren. Möjligen att vi inte hade passat tiden.

Nu, 25 år senare, har till min stora glädje inte mycket förändrats för mig och mina gamla innebandypolare, om man bortser från att vi fått egna familjer och att klubborna går av oftare. Våra barn har däremot fått en massa yttre störningsmoment att ta hänsyn till.

Tur att man är vuxen så man får leka.

*****

Har en och annan punkt kvar på min Att-göra-lista. Dags att hugga in!

*****

Kvällens låt: The Boxer - Simon & Garfunkel

*****

Det är inte många som vet hur bra de har det - däremot hur bra andra har det
/Nordström/