Det här, det är det roligaste tecknade skämtet någonsin.
*****Någonting som jag retar mig på - och alltid gjort - både som spelare, ledare, publik och framför allt som domare är dessa lagkaptener som i tid och otid skall komma fram och diskutera domslut efter domslut. Vid insläppt mål, eller vid straffslag emot, eller vid utvisning emot, då står de där och pratar och undrar och frågar och gestikulerar. Gång efter gång.
Och detta även om det är (som det oftast är) solklara saker och förseelser. Och ju högre upp i serierna man kommer, desto vanligare blir det. Som domare tappar man till slut all respekt för en sån kapten. Man behöver ju faktiskt inte diskutera om och förklara varför på alla domslut. Det kan ju trots allt inte vara fel på varje bedömning man gör som domare. Och dessutom, har man bedömt så har man bedömt. Man kanske ändrar sig en gång på 10 000 som domare.
Därför har jag alltid, när jag varit ledare, endast låtit mina lagkaptener gå fram till domaren när jag sagt att denne skall göra det. Och det har inte varit ofta. Det behövs ju inte. Det kan ha varit för att uppmärksamma domaren på nån otrevlig spelare, eller få nåt enstaka domslut förklarat. Det är trots allt bara slöseri med tid.
Då är det bättre att kunna ha en bra kommunikation under spelets gång med domarna, och ha lite glimten i ögat. Och lita på att domarna vet vad dom gör.
Så, snälla ni. Sluta!
*****
Snart är det dags för OS i Peking. Sommar-OS är alltid speciellt, det finns ju så mycket roligt att titta på. Men när OS går i såna länder som Kina blir det ju lite konstiga TV-tider. Så var också fallet 1984. Då gick OS i Los Angeles. Vid den tiden var man 17-18 år och som mest idrottsintresserad. Men det var dock det här med tiderna. Ett pass slutade vid klockan ett på natten och sen började nästa vid klockan fem på morgonen. Det passet som innehöll boxning och bollsporter...
Det ville man ju inte missa men det var svårt hur man skulle göra. Skulle man lägga sig några timmar eller skulle man hålla sig vaken? Inget var bra. En natt kom min ärade broder Håkan med en idé. Han undrade om vi inte skulle springa Sundborn runt medan vi väntade.
Vilken underbar idé.
Springa typ 2,5 mil mitt i natten från Knoppen i Falun, till Sundborn och tillbaka. Men å andra sidan, hade vi nåt bättre för oss? Så vi satte igång ungefär vid kvart över ett på natten. När vi hade sprungit ungefär 17 km (det är dock fortfarande det längsta jag sprungit i hela mitt liv) pallade inte Håkans ena fot längre, utan vi var tvungen att gå resten av vägen och då genade vi genom skogen tillbaka.
Men: det intressanta med denna nattlöpning/vandring (i och för sig var det just igen när vi kom hem vid halv fem på morgonkvisten) var den otroliga mängd olika djur vi stötte på i hagar, efter vägen och i skogen när vi sprang vår lilla rundtur.
I tur och ordning fick vi se:
katt
häst
sork
ko
hund
hare
får
get
räv
rådjur
groda
och faktiskt, en älg(!) som kom lufsande mitt framför oss.
Mot slutet av vandringen hörde vi nåt brölande och såg hur buskar och annat rörde sig en bit bort i skogen.
Håkans fot kvicknade till på direkten och så sprang vi attans fort hem. Detta eftersom vi kom på vilket djur som var i stort sett det enda i djurfloran vi inte stött på. Än.
Björn.
*****
Första dagen på jobbet på förbundet idag efter semestern. Kändes OK. Dessutom blir det kortvecka då jag och brorsan skall ta med mor och far till Lysekil (där vi tillbringat ca 20 somrar när vi var små och unga) på en korttripp torsdag-fredag.
*****
Dagens klassiska lag: Sveriges lag från fotbolls-VM 1958 på Råsunda (far och farfar var där!) som inhöstade en silverpeng efter en klassisk final mot Brasilien (2-5)
Kalle Svensson, Orvar Bergmark, Sven Axbom, Reino Börjesson, Bengt Gustavsson, Sigge Parling, Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Nils Liedholm, Lennart Skoglund.
Och detta även om det är (som det oftast är) solklara saker och förseelser. Och ju högre upp i serierna man kommer, desto vanligare blir det. Som domare tappar man till slut all respekt för en sån kapten. Man behöver ju faktiskt inte diskutera om och förklara varför på alla domslut. Det kan ju trots allt inte vara fel på varje bedömning man gör som domare. Och dessutom, har man bedömt så har man bedömt. Man kanske ändrar sig en gång på 10 000 som domare.
Därför har jag alltid, när jag varit ledare, endast låtit mina lagkaptener gå fram till domaren när jag sagt att denne skall göra det. Och det har inte varit ofta. Det behövs ju inte. Det kan ha varit för att uppmärksamma domaren på nån otrevlig spelare, eller få nåt enstaka domslut förklarat. Det är trots allt bara slöseri med tid.
Då är det bättre att kunna ha en bra kommunikation under spelets gång med domarna, och ha lite glimten i ögat. Och lita på att domarna vet vad dom gör.
Så, snälla ni. Sluta!
*****
Snart är det dags för OS i Peking. Sommar-OS är alltid speciellt, det finns ju så mycket roligt att titta på. Men när OS går i såna länder som Kina blir det ju lite konstiga TV-tider. Så var också fallet 1984. Då gick OS i Los Angeles. Vid den tiden var man 17-18 år och som mest idrottsintresserad. Men det var dock det här med tiderna. Ett pass slutade vid klockan ett på natten och sen började nästa vid klockan fem på morgonen. Det passet som innehöll boxning och bollsporter...
Det ville man ju inte missa men det var svårt hur man skulle göra. Skulle man lägga sig några timmar eller skulle man hålla sig vaken? Inget var bra. En natt kom min ärade broder Håkan med en idé. Han undrade om vi inte skulle springa Sundborn runt medan vi väntade.
Vilken underbar idé.
Springa typ 2,5 mil mitt i natten från Knoppen i Falun, till Sundborn och tillbaka. Men å andra sidan, hade vi nåt bättre för oss? Så vi satte igång ungefär vid kvart över ett på natten. När vi hade sprungit ungefär 17 km (det är dock fortfarande det längsta jag sprungit i hela mitt liv) pallade inte Håkans ena fot längre, utan vi var tvungen att gå resten av vägen och då genade vi genom skogen tillbaka.
Men: det intressanta med denna nattlöpning/vandring (i och för sig var det just igen när vi kom hem vid halv fem på morgonkvisten) var den otroliga mängd olika djur vi stötte på i hagar, efter vägen och i skogen när vi sprang vår lilla rundtur.
I tur och ordning fick vi se:
katt
häst
sork
ko
hund
hare
får
get
räv
rådjur
groda
och faktiskt, en älg(!) som kom lufsande mitt framför oss.
Mot slutet av vandringen hörde vi nåt brölande och såg hur buskar och annat rörde sig en bit bort i skogen.
Håkans fot kvicknade till på direkten och så sprang vi attans fort hem. Detta eftersom vi kom på vilket djur som var i stort sett det enda i djurfloran vi inte stött på. Än.
Björn.
*****
Första dagen på jobbet på förbundet idag efter semestern. Kändes OK. Dessutom blir det kortvecka då jag och brorsan skall ta med mor och far till Lysekil (där vi tillbringat ca 20 somrar när vi var små och unga) på en korttripp torsdag-fredag.
*****
Dagens klassiska lag: Sveriges lag från fotbolls-VM 1958 på Råsunda (far och farfar var där!) som inhöstade en silverpeng efter en klassisk final mot Brasilien (2-5)
Kalle Svensson, Orvar Bergmark, Sven Axbom, Reino Börjesson, Bengt Gustavsson, Sigge Parling, Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Nils Liedholm, Lennart Skoglund.
ppp
*****
ppp
Magen knorrar.
*****
Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad
/Nordström/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar