Återigen var broder Håkan med på varvet runt Hosjön, och återigen blev det rekord. Denna gång sänkte vi det med tre minuter. Det nya rekordet lyder alltså på 1 timme och 15 minuter.
Det är ganska roligt och knalla runt sådär. Det dyker alltid upp en massa minnen från förr. I damlaget i Falu IBK/IBF Falun spelade en del underbara, härliga och smarta tjejer, men de var samtidigt lite av typen virrpannor. Som Tom Wester ungefär.
Emma Matsdotter och Jenny "Clarra" Clarhäll var väl de som utmärkte sig mest.
Jag minns en gång när vi var med IBF-damerna till Lund och spelade SM-åttondelsfinal så blåste det väldigt mycket. Otroligt mycket. Precis när Emma skulle kliva ur bussen säger hon:
- Vi måste akta oss så det inte kommer en sån där torped.
Vi tror att hon menade tornado.
En annan gång när vi skulle möta HSK i nåt derby frågade hon:
- När ska vi möta dom där KAIS-HAIK?
Underbart.
Och när Håkan frågade vad dom hade för bil (en VW), så sa hon:
- Det är en sån där Wolfgang.
Även Clarra hade ett fint bilsvar en gång. Vad har ni för bil ?, frågade Håkan.
- Den är röd.
Svarade Clarra.
Clarra brukade även passa till sig själv på matcherna. Och ropa på sig.
Slå bollen i sargen och springa samtidigt som hon ropade:
- Jenny!
eller
- 23!
Så virriga. Så härliga att ha med i laget. Och dom bjöd alltid på sig själva.
*****
Så har det då hänt. Jag har gått med i Facebook. Det jag aldrig trodde skulle hända. Gick med igår kl 23:15. Idag, ett dygn senare, har jag 121 vänner.
Lite roligt är det, man känner ju så många och eftersom man har en tendens att tappa kontakten ju äldre man blir så är ju det ett ypperligt sätt,
Men som sagt, trodde aldrig att jag skulle åka dit.
Men nu är det så.
Just face it.
*****
Gumman är borta hela helgen. Hon skall tillbringa fredag-lördag-söndag i Dala-Järna/Vansbro, sina hemtrakter. Ena natten skall dom bo i nån stuga som är lika stor som vårt sovrum mitt ute i ingenstans. Tre fnittrande tjejer med en platta öl och lite vin och cider.
Hoppas hon får roligt, det är hon värd.
*****
CJ hade fått ett oerhört roligt skämt mailat till sig på sin blogg. Det dök (!) upp (ursäkta, det var inte meningen faktiskt) under pågående sim-VM antagligen.
Vilket är världens största djur?
200 meter fjäril.
Oerhört roligt.
Hoppas det inte gjorde något att jag lånade det, CJ.
*****
Nu ska jag lägga ut lite bilder på Facebook.
*****
Kvällens låt: Face the Face - Pete Townsend
*****
Att ta emot goda råd är svårt för den som bäst behöver dem
/Nordström/
fredag 31 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
Sommargästbloggare 3: Sjöstrand
Känns som att sommaren snart är slut, så vad kan passa bättre än att släppa fram gästbloggare nr 3. Turen har kommit till Johan Sjöstrand, en veteran i bloggvärlden. Bor i exil i Skåne. En bloggare som jag kanske inte alltid håller med till hundra procent men som jag däremot respekterar till hundra procent.
Johan säger vad han tycker och sticker ofta ut hakan. Åker därmed då och då på en smäll men står upp och står för det han skriver. Han är sådär ifrågasättande och tuff som en annan skulle vilja vara ibland. Men jag har ju inte riktigt den inriktningen på min blogg.
Johan har också sysslat med innebandy sedan lång tid, så han är en veteran även i själva sporten.
Nog tjötat, nu kommer gästinlägget!
*****
Klubbnostalgi
Förra året skrev Per Nordström en gästblogg hos mig och nu är det dags för mig att återgälda det. Jag befinner mig i ett bra sällskap när man ser vilka som gästbloggat hos honom och jag ser det som en ära. Eftersom det är hos Nordström jag bloggar så är ämnet lätt, nostalgi.
När jag började spela innebandy, för en 20 år sedan, var det inga större problem att hitta en klubba. I de flesta sportaffärer fanns det bara två olika Unihocmodeller att välja på. Antingen Original, såg ut som en bandyklubba, i svart eller vit. Sedan fanns toppmodellen med genombrutet blad, grått skaft och vit blad. Som de flesta på den tiden valde jag den genombrutna modellen.
Senare upptäckte jag Jollys Ultra (enligt uppgift världens första klubba med genombrutet blad) och Ultra Light. Ultra Lighten var svart med blad och text i neogult och blev under flera år mitt förstaval som klubba, inte för att jag var ensam. Nästan alla i mitt lag, Västertorps IBK, hade Ultra Light.
Men fortfarande var det hyfsat lätt att välja klubba, antingen spelade man med Unihoc eller Jolly. Men det var bara en tidsfråga, flera märken gjorde entré på marknaden samtidigt som Jolly och Unihoc pumpade ut flera nya klubbmodeller. Den nykomling från denna tid jag kommer ihåg bäst var Canadiens Octagon, som skilde sig från de andra genom att ha åttkantiga hål i bladet istället för rillor.
Men det var inte bara blad och utseende man experimenterade med utan även material. Från att vara av plast började innebandyklubborna tillverkas i olika kompositmaterial. Detta för att öka hållbarhet och minska känsligheten. Ibland blev det lyckat, och idag görs alla klubbor av olika kompositmaterial, men det kunde gå väldigt fel med.
Jolly presenterade under början av 90-talet ett riktigt monster till klubba, Jolly Killer. Det var verkligen en killer, en stenhård klubba som inte gick av för något och då menar jag verkligen att inget kunde krossa den. Vi försökte, vilket bland annat slutade med en stukad fot då en kille försökte hoppa sönder den. Inte helt oväntat blev modellen förbjuden till nästkommande säsong.
För de som börjar spela innebandy idag kan det låta tråkigt med bara två tillverkare på marknaden och det kan jag väl hålla med om, men shit vad lättare det var att välja klubba. Idag finns det inte bara 10-15 tillverkare, du har saker som flex, blad och längd att tänka på. Det är verkligen inte lätt att välja klubba idag och då håller jag mig ändå till Unihoc i nio fall av tio.
I det tionde väljer jag koncernbrodern Zone. Jag trodde cirkeln var sluten när jag hittade Unihocs Red Air för en sex år sedan. Men förra året kom jag som sagt i kontakt med Zone Rock Jock, 27 i flex, och nu har jag ett nytt märke att älska.
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på den gamla goda tiden med min första Unihoc, hade någon på den tiden sagt till mig hur det skulle se ut hade jag trott att personen i fråga var en större drömmare än jag.
Ps: Nu hoppas jag bara att folket på Unihoc/Zone ser min gästblogg hos Nordström och skickar mig lite urval av deras sortiment… jag är rightare :-D
Johan Sjöstrand
*****
Tack Johan för din medverkan.
Jag känner mig hedrad.
*****
Nu fattas bara en av de jag tillfrågat om att gästblogga. Få se om han hör av sig...
*****
Har hittat en ny favoritförfattare, norrmannen Jo Nesbö. Har läst två, inne på den tredje nu om Harry Hole. Rekommenderas.
*****
Två dagar semester kvar, sen är det dags att sparka igång igen på DIBF. Fast just nu är det ganska lugnt så det blir nog en mjukstart. Ser fram emot två saker i augusti, faktiskt dagarna efter varandra: Först Fönsterputsarfest på uppe på Dalaidrottens Hus med Kändis/Glamourtema den 21 augusti, och sen Tom Westers 40-årskalas den 22 augusti.
Få se om gubben orkar parta två dagar i rad. Förr var det inga problem. Nu vete sjutton...
Vi skall även försöka hitta lite nostalgikänsla och spela en tennismatch på jobbet eftermiddagen innan festen. Tror att jag ska höra med Gerhard "Gurra" Andersson (Bragekeepern) om vi ska utmana Stefan "Malung" Jonsson och Pär "Ume" Jonsson på en dubbel.
New Balls, Please!
*****
Håller på med nån sorts förvirrad städning/förändring/sortering och springer mellan Leksaksparadiset (leksaker från olika tidsepoker från barnen, noggrant sorterade och etiketterade i blåa IKEA-backar), klädförrådet, olika bokhyllor, garderober, vinden och annat. Flyttar grejor fram och tillbaka och hit och dit. Känns som jag aldrig blir klar. Eller nöjd.
Tror jag blivit lite så där manisk igen.
Dags att coola ner.
*****
Kvällens låt: Maniac - Michael Sembello
*****
Frihet är ett litet ord som betyder mycket
/Nordström/
Johan säger vad han tycker och sticker ofta ut hakan. Åker därmed då och då på en smäll men står upp och står för det han skriver. Han är sådär ifrågasättande och tuff som en annan skulle vilja vara ibland. Men jag har ju inte riktigt den inriktningen på min blogg.
Johan har också sysslat med innebandy sedan lång tid, så han är en veteran även i själva sporten.
Nog tjötat, nu kommer gästinlägget!
*****
Klubbnostalgi
Förra året skrev Per Nordström en gästblogg hos mig och nu är det dags för mig att återgälda det. Jag befinner mig i ett bra sällskap när man ser vilka som gästbloggat hos honom och jag ser det som en ära. Eftersom det är hos Nordström jag bloggar så är ämnet lätt, nostalgi.
När jag började spela innebandy, för en 20 år sedan, var det inga större problem att hitta en klubba. I de flesta sportaffärer fanns det bara två olika Unihocmodeller att välja på. Antingen Original, såg ut som en bandyklubba, i svart eller vit. Sedan fanns toppmodellen med genombrutet blad, grått skaft och vit blad. Som de flesta på den tiden valde jag den genombrutna modellen.
Senare upptäckte jag Jollys Ultra (enligt uppgift världens första klubba med genombrutet blad) och Ultra Light. Ultra Lighten var svart med blad och text i neogult och blev under flera år mitt förstaval som klubba, inte för att jag var ensam. Nästan alla i mitt lag, Västertorps IBK, hade Ultra Light.
Men fortfarande var det hyfsat lätt att välja klubba, antingen spelade man med Unihoc eller Jolly. Men det var bara en tidsfråga, flera märken gjorde entré på marknaden samtidigt som Jolly och Unihoc pumpade ut flera nya klubbmodeller. Den nykomling från denna tid jag kommer ihåg bäst var Canadiens Octagon, som skilde sig från de andra genom att ha åttkantiga hål i bladet istället för rillor.
Men det var inte bara blad och utseende man experimenterade med utan även material. Från att vara av plast började innebandyklubborna tillverkas i olika kompositmaterial. Detta för att öka hållbarhet och minska känsligheten. Ibland blev det lyckat, och idag görs alla klubbor av olika kompositmaterial, men det kunde gå väldigt fel med.
Jolly presenterade under början av 90-talet ett riktigt monster till klubba, Jolly Killer. Det var verkligen en killer, en stenhård klubba som inte gick av för något och då menar jag verkligen att inget kunde krossa den. Vi försökte, vilket bland annat slutade med en stukad fot då en kille försökte hoppa sönder den. Inte helt oväntat blev modellen förbjuden till nästkommande säsong.
För de som börjar spela innebandy idag kan det låta tråkigt med bara två tillverkare på marknaden och det kan jag väl hålla med om, men shit vad lättare det var att välja klubba. Idag finns det inte bara 10-15 tillverkare, du har saker som flex, blad och längd att tänka på. Det är verkligen inte lätt att välja klubba idag och då håller jag mig ändå till Unihoc i nio fall av tio.
I det tionde väljer jag koncernbrodern Zone. Jag trodde cirkeln var sluten när jag hittade Unihocs Red Air för en sex år sedan. Men förra året kom jag som sagt i kontakt med Zone Rock Jock, 27 i flex, och nu har jag ett nytt märke att älska.
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på den gamla goda tiden med min första Unihoc, hade någon på den tiden sagt till mig hur det skulle se ut hade jag trott att personen i fråga var en större drömmare än jag.
Ps: Nu hoppas jag bara att folket på Unihoc/Zone ser min gästblogg hos Nordström och skickar mig lite urval av deras sortiment… jag är rightare :-D
Johan Sjöstrand
*****
Tack Johan för din medverkan.
Jag känner mig hedrad.
*****
Nu fattas bara en av de jag tillfrågat om att gästblogga. Få se om han hör av sig...
*****
Har hittat en ny favoritförfattare, norrmannen Jo Nesbö. Har läst två, inne på den tredje nu om Harry Hole. Rekommenderas.
*****
Två dagar semester kvar, sen är det dags att sparka igång igen på DIBF. Fast just nu är det ganska lugnt så det blir nog en mjukstart. Ser fram emot två saker i augusti, faktiskt dagarna efter varandra: Först Fönsterputsarfest på uppe på Dalaidrottens Hus med Kändis/Glamourtema den 21 augusti, och sen Tom Westers 40-årskalas den 22 augusti.
Få se om gubben orkar parta två dagar i rad. Förr var det inga problem. Nu vete sjutton...
Vi skall även försöka hitta lite nostalgikänsla och spela en tennismatch på jobbet eftermiddagen innan festen. Tror att jag ska höra med Gerhard "Gurra" Andersson (Bragekeepern) om vi ska utmana Stefan "Malung" Jonsson och Pär "Ume" Jonsson på en dubbel.
New Balls, Please!
*****
Håller på med nån sorts förvirrad städning/förändring/sortering och springer mellan Leksaksparadiset (leksaker från olika tidsepoker från barnen, noggrant sorterade och etiketterade i blåa IKEA-backar), klädförrådet, olika bokhyllor, garderober, vinden och annat. Flyttar grejor fram och tillbaka och hit och dit. Känns som jag aldrig blir klar. Eller nöjd.
Tror jag blivit lite så där manisk igen.
Dags att coola ner.
*****
Kvällens låt: Maniac - Michael Sembello
*****
Frihet är ett litet ord som betyder mycket
/Nordström/
måndag 27 juli 2009
Legendarisk målvaktstrio på födelsdag, Michael Jacksons näsa, ett gångrekord, van Goghs öra och det här måste ha varit världens längsta inläggsrubrik
Bloggen har haft några dagars uppehåll, som ni kanske märkt. Frugans födelsedag, lite arbete, lite jobb i huset och annat har gjort att tiden - och orken - inte riktigt räckt till.
Födelsedag var det, ja. I torsdags fyllde som bekant Helena år och vi skulle gå ut och ta några öl. Vi skulle gå ut med några grannar/vänner men så backade den manliga delen av paret ur. Eftersom den kvinnliga delen skulle ha med sig sin syrra kan ni ju lätt räkna ut att min kväll skulle blivit lite... annorlunda. Jag menar tänk er, jag och så tre kackl... underbara kvinnor.
Så vi mailade både CJ och L, våra journalistvänner, och jag messade legenderna Patrik "Idof" Idofson och Ove "Hahn", "Yv" Larsson. L var på nån musikfestival i Bjurs (!?), CJ hade besök och Idof hade, som han sa, hyrt ett hotell i Stockholm och skulle åka tidigt nästa morgon. "Hyrt ett hotell?" sa jag. "Jaja, ett rum då", sa han och jag kunde pusta ut.
Men man vet aldrig med dom här grabbarna.
Som tur var så kunde Ove följa med.
Räddaren i nöden. Catcher in the rye*
* (berömd bok av JD Salinger som brukar användas i kurser i Litteraturhistoria för er som är obildade)
Vi bestämde att vi skulle ta taxi från oss och hämta upp Ove på vägen till stan. Synd nog lyckades jag räkna fel (trots att jag bara druckit Coca Cola fram till dess) när jag beställde taxin så Ove fick inte plats utan fick lov att gå ner.
Tur att Ove är en snäll en. Han knallade fogligt ner.
När vi kom ner på stan och suttit på Harry's dök ytterligare en målvaktslegend upp. Ingen mindre än Anders "Fleece" Svensson som var ute med en kompis. Svensson, hjälten från det lyckosamma kvalet mot Boda som jag skrivit om tidigare.
Och efter ett tag ringde det på mobilen. Då var det dags för nästa keeper. Mannen-myten-vännen Tom Wester, som hade varit på IKEA i Uppsala och handlat förvaringslådor med lock (måste man ha om man är pedant och ordningssam som jag är och skall sortera ungarnas Lego). Bara för att busa lät jag Svensson svara. Men Tom överraskade och kände igen honom och så fick de en trevlig pratsund också
På det hela taget blev det en trevlig kväll. Trots att Harry's stängde klockan elva och det enda öppna stället efter det stängde tolv. Jag säger bara: Sverige. Men grannens syster bor i en buss (!) som är inredd som en lägenhet så där blev det efterfest. Men jag var mogen och gick hem och la mig. Men jag tror dom sista hade hållit ut till halv fem...
*****
Som sagt, tre målvaktslegender och gamla vänner på samma kväll. Bra människor alla tre också.
Här ser vi Tom och Svensson spelandes luftgitarr på en Falu IBK-avslutning på klassiska Triangelgården i Norslund.
Året är 1987.
Dom har klassiska SunPocketbrillor på sig. Såna där som man kunde vika ihop och lägga i en liten plastask. Jag jobbade på Haga Optik som sålde såna på 80-talet och jag minns att jag gjorde satte ihop ett par gulsvarta (AIK, men vad gör man inte för vänner) åt Tom.
Fråga mig inte vad dom har i håret. I händerna ser det ut som dom har varsin del av en bro från en sån där BRIO-träjärnväg.
Födelsedag var det, ja. I torsdags fyllde som bekant Helena år och vi skulle gå ut och ta några öl. Vi skulle gå ut med några grannar/vänner men så backade den manliga delen av paret ur. Eftersom den kvinnliga delen skulle ha med sig sin syrra kan ni ju lätt räkna ut att min kväll skulle blivit lite... annorlunda. Jag menar tänk er, jag och så tre kackl... underbara kvinnor.
Så vi mailade både CJ och L, våra journalistvänner, och jag messade legenderna Patrik "Idof" Idofson och Ove "Hahn", "Yv" Larsson. L var på nån musikfestival i Bjurs (!?), CJ hade besök och Idof hade, som han sa, hyrt ett hotell i Stockholm och skulle åka tidigt nästa morgon. "Hyrt ett hotell?" sa jag. "Jaja, ett rum då", sa han och jag kunde pusta ut.
Men man vet aldrig med dom här grabbarna.
Som tur var så kunde Ove följa med.
Räddaren i nöden. Catcher in the rye*
* (berömd bok av JD Salinger som brukar användas i kurser i Litteraturhistoria för er som är obildade)
Vi bestämde att vi skulle ta taxi från oss och hämta upp Ove på vägen till stan. Synd nog lyckades jag räkna fel (trots att jag bara druckit Coca Cola fram till dess) när jag beställde taxin så Ove fick inte plats utan fick lov att gå ner.
Tur att Ove är en snäll en. Han knallade fogligt ner.
När vi kom ner på stan och suttit på Harry's dök ytterligare en målvaktslegend upp. Ingen mindre än Anders "Fleece" Svensson som var ute med en kompis. Svensson, hjälten från det lyckosamma kvalet mot Boda som jag skrivit om tidigare.
Och efter ett tag ringde det på mobilen. Då var det dags för nästa keeper. Mannen-myten-vännen Tom Wester, som hade varit på IKEA i Uppsala och handlat förvaringslådor med lock (måste man ha om man är pedant och ordningssam som jag är och skall sortera ungarnas Lego). Bara för att busa lät jag Svensson svara. Men Tom överraskade och kände igen honom och så fick de en trevlig pratsund också
På det hela taget blev det en trevlig kväll. Trots att Harry's stängde klockan elva och det enda öppna stället efter det stängde tolv. Jag säger bara: Sverige. Men grannens syster bor i en buss (!) som är inredd som en lägenhet så där blev det efterfest. Men jag var mogen och gick hem och la mig. Men jag tror dom sista hade hållit ut till halv fem...
*****
Som sagt, tre målvaktslegender och gamla vänner på samma kväll. Bra människor alla tre också.
Här ser vi Tom och Svensson spelandes luftgitarr på en Falu IBK-avslutning på klassiska Triangelgården i Norslund.
Året är 1987.
Dom har klassiska SunPocketbrillor på sig. Såna där som man kunde vika ihop och lägga i en liten plastask. Jag jobbade på Haga Optik som sålde såna på 80-talet och jag minns att jag gjorde satte ihop ett par gulsvarta (AIK, men vad gör man inte för vänner) åt Tom.
Fråga mig inte vad dom har i håret. I händerna ser det ut som dom har varsin del av en bro från en sån där BRIO-träjärnväg.
Här är tredje länken från kvällens mytiska målvaktstrio, Ove.
Bilden är från Falu IBK:s 20-årsjubileum 2005. Hållandes hårt i kvällens intag.
*****
Som sagt, gumman fyllde 37. Här ser vi henne med vännen/grannen Lisbeth innan utgången i torsdags.
p
Här är en annan bild, från FK Arena och IBK-jubileumet -05. Gud så mycket hår...
Och en tredje, när hon spelar Stiga fotbollsspel härom året. Så koncentrerad. Som alltid...
p
Nu är det bara tre år kvar till 40, gumman....
*****
Michael Jacksons näsa borta.
Tänk vad viktiga saker tidningarna skriver om.
Dom får väl leta upp nån spårhund som får nosa upp den.
Publicerade denna bild i bloggen för nån evighet sen:
Då var jag inte så fel ute alltså...
*****
Igår var vi ute och gick Hosjön runt för sjätte gången.
Efter att ha haft tiderna
1 timme och 24 minuter,
1 timme och 22 minuter,
1 timme och 20 minuter,
1 timme och 21 minuter och senast,
1 timme och 21 minuter igen
(en fantastisk jämnhet, för övrigt)
kallade vi in en en gångexpert.
Nämligen min ärade bror och f.d. elitdomarkollega Håkan.
Som går tusen gånger i veckan, slutat ätat godis och dricka läsk och på fyra månader gått ner 19 (!) kilo. Efter att han frågat om vi hade mellantider efter banan, vilket vi inte hade och han tyckte var oproffsigt, och efter att noga ha kalibrerat klockorna och startat på fast minut, gav vi oss av.
Proffshjälpen gav resultat.
Vi krossade rekordet och gick på 1 timme och 18 minuter.
p
*
Här ser vi ärade bror (till höger) tillsammans med en ur legendtvillingarna The Brothers of Talk, Jakob "Jake" Kruse (den andra är Martin).
Denna bild är också från IBK-jubileumet -05.
*****
Apropå Michael Jacksons borttappade näsa: Den berömde konstnären Vincent van Gogh skar av och skickade, som bevis på sin kärlek, sitt ena öra till sin älskade.
Tufft gjort.
Snacka om krav. Där räckte det inte med ett enkelt "Jag Älskar Dig", minsann.
Funderade lite bara på snacket efteråt:
- Herr van Gogh, det är alldeles för mycket!
- Va!?
- Jo, jag sa, det är alldeles för mycket!
- Vaa!?
Så kan det gå. Men inget att ta after at home, folks.
Och hör sen.
*****
Nu har Helena gjort mat, Kyckling Tikka Masala, så nu är det bäst att jag avslutar.
*****
Kvällens låt: Long Train Running - The Doobie Brothers
*****
Lev i nuet och känn att du har tillfredsställelsen just där du är och inte runt knuten
/Nordström/
torsdag 23 juli 2009
Sommargästbloggare 2: Ingrid
Dags för en ny sommargästbloggare. Goa gubben Koppen var ju först ut, och nu har jag äran att få ett inlägg från en av Bloggvärldens två drottningar, (den andra är Gratjova), Ingrid från Ume. p
p
Eller Innebandy Enligt Mig som hennes blogg heter. Som är fantastiskt bra och alltid väl underbyggd dessutom. Hon är väl insatt i dagens innebandy och det finns substans i allt hon skriver. Perfekt för en gammal historiefarbror som jag om man vill få en neutral och objektiv inblick av hur det är idag.
Let's roll!
*****
Tänk vad lätt Elvis hade det…
Igår stod jag och matade tvättmaskinen med illaluktande matchkläder från Gothia då min 14-åriga son kom ner till mig efter att ha hållit till på sitt rum några timmar och lyssnat på musik. Han hade spelat bland annat Bob Marley för både mig och grannarna. *ler*. (Spelade jag verkligen musik så där högt för si så där 25 år sedan?)
-Det kommer aldrig att komma någon ny musik, vi lyssnar på gammal musik som blivit modern igen sa tonåringen och fortsatte:-Tänk vad lätt till exempel Elvis hade det, han kunde komma med en helt ny musikstil, nu är allt redan uppfunnit.
Kunde man ana ett uns av uppgivenhet i hans röst? Jag minns inte exakt vad jag svarade… det var något i stil med att ”det kanske är med musik som med kläder, det som är inne just nu har varit modernt tidigare”.
Samtalet med tonåring dröjde sig kvar hos mig och jag inser att min kommentar var allt annat än klok. … det är klart att det kommer ny musik, nya stilar… helt nya grejer, coola saker. Det är klart att han och jag kommer att få vara med om ”revolutioner” inom olika områden. Hur kunde jag glömma? Jag är ju en av dem som tror att alla människor kan utvecklas och utveckla…
Just nu är 14-åringen hos en kompis men när han kommer hem måste jag säga till honom att all musik inte redan är uppfunnen… Att han och alla andra kan och kommer att skapa det som ingen gjort tidigare. Jag skall slå ett slag för ”den egna viljan” … mycket här i livet handlar om vad och hur vi väljer att göra och tänka.
Några har förmånen att möta kloka medmänniskor som stöttar, lyssnar, ser individen och därmed optimerar förutsättningarna. Andra möts av en vägg…
Snart kommer en ny innebandysäsong… Om sporten skall utvecklas måste vi tro på de som utövar den. Gör inte samma tankevurpa som jag gjorde i går…
Good luck!
Sådär ja, nu har jag skrivit mitt livs första gästblogg, en intressant upplevelse… tänk att skriva i någon annans dagbok. Grymt! Tack för förtroendet Nordström.
Avslutar med mitt hemsnickrade ordspråk: Det är roligare om man har kul!
/Innebandy Enligt Mig Ingrid
*****
Jag bugar för din medverkan, tack Ingrid!
*****
Idag fyller världens bästa tjej/kvinna år.
Min underbara fru Helena.
GRATTIS GUMMAN!
Nu har vi förgyllt varandras vardag i nästan tio år.
Vad skulle livet vara utan dig?
Ingenting.
Jag älskar Dig!
*****
Nu ska jag förbereda en potatisgratäng och åka ner på systemet och köpa lite öl.
*****
Kvällens låt: Happy Birthday - Stevie Wonder
*****
Ta vara på varje stund av livet, det går så fort
/Nordström/
p
Eller Innebandy Enligt Mig som hennes blogg heter. Som är fantastiskt bra och alltid väl underbyggd dessutom. Hon är väl insatt i dagens innebandy och det finns substans i allt hon skriver. Perfekt för en gammal historiefarbror som jag om man vill få en neutral och objektiv inblick av hur det är idag.
Let's roll!
*****
Tänk vad lätt Elvis hade det…
Igår stod jag och matade tvättmaskinen med illaluktande matchkläder från Gothia då min 14-åriga son kom ner till mig efter att ha hållit till på sitt rum några timmar och lyssnat på musik. Han hade spelat bland annat Bob Marley för både mig och grannarna. *ler*. (Spelade jag verkligen musik så där högt för si så där 25 år sedan?)
-Det kommer aldrig att komma någon ny musik, vi lyssnar på gammal musik som blivit modern igen sa tonåringen och fortsatte:-Tänk vad lätt till exempel Elvis hade det, han kunde komma med en helt ny musikstil, nu är allt redan uppfunnit.
Kunde man ana ett uns av uppgivenhet i hans röst? Jag minns inte exakt vad jag svarade… det var något i stil med att ”det kanske är med musik som med kläder, det som är inne just nu har varit modernt tidigare”.
Samtalet med tonåring dröjde sig kvar hos mig och jag inser att min kommentar var allt annat än klok. … det är klart att det kommer ny musik, nya stilar… helt nya grejer, coola saker. Det är klart att han och jag kommer att få vara med om ”revolutioner” inom olika områden. Hur kunde jag glömma? Jag är ju en av dem som tror att alla människor kan utvecklas och utveckla…
Just nu är 14-åringen hos en kompis men när han kommer hem måste jag säga till honom att all musik inte redan är uppfunnen… Att han och alla andra kan och kommer att skapa det som ingen gjort tidigare. Jag skall slå ett slag för ”den egna viljan” … mycket här i livet handlar om vad och hur vi väljer att göra och tänka.
Några har förmånen att möta kloka medmänniskor som stöttar, lyssnar, ser individen och därmed optimerar förutsättningarna. Andra möts av en vägg…
Snart kommer en ny innebandysäsong… Om sporten skall utvecklas måste vi tro på de som utövar den. Gör inte samma tankevurpa som jag gjorde i går…
Good luck!
Sådär ja, nu har jag skrivit mitt livs första gästblogg, en intressant upplevelse… tänk att skriva i någon annans dagbok. Grymt! Tack för förtroendet Nordström.
Avslutar med mitt hemsnickrade ordspråk: Det är roligare om man har kul!
/Innebandy Enligt Mig Ingrid
*****
Jag bugar för din medverkan, tack Ingrid!
*****
Idag fyller världens bästa tjej/kvinna år.
Min underbara fru Helena.
GRATTIS GUMMAN!
Nu har vi förgyllt varandras vardag i nästan tio år.
Vad skulle livet vara utan dig?
Ingenting.
Jag älskar Dig!
*****
Nu ska jag förbereda en potatisgratäng och åka ner på systemet och köpa lite öl.
*****
Kvällens låt: Happy Birthday - Stevie Wonder
*****
Ta vara på varje stund av livet, det går så fort
/Nordström/
måndag 20 juli 2009
Bloggprofiler 12: LarsG
Glädjande nog har jag lyckats få ytterligare en Bloggprofilintervju.
Denna gång är det ingen mindre än LarsG, min Oneliner-Wannabe.
LarsG som är en mycket trevlig och rolig prick. Innebandyfostrad i Krylbo. Spelarmässigt kommer jag faktiskt inte ihåg hur han var (han var säkert usel), men jag vet att han varit en duktig ledare och att han är en väldigt duktig domare. Dömer för övrigt i Uppland nuförtiden med en annan bekanting, Ken.
Nog snackat, Nordstrom Entertainment Group proudly presents:
LarsG!
*
Vad är ditt fullständiga namn: Lars Johan Gustafsson
Har du något smeknamn: LarsG, Lasse
När och var är du född: 27 mars 1983 i Avesta
Hur och var bor du idag: Lägenhet på Kapellgärdet i Uppsala
Har du någon familj: Mor, far, bror med fru och flickvän Josefin
Vad kör du för bil: Audi 80, Vorsprung Durch Technik.
Var gick du i skolan på högstadiet: Åvestadalskolan
Var gick du i skolan på gymnasiet: Domarhagsskolan
Har du någon högskoleutbildning: Japp, en magisterexamen i Kulturgeografi
Vad arbetar du som/med idag: Studerar vidare i väntan på drömjobbet
Har du några hobbys/fritidssysselsättningar: Fotboll, döma innebandy, umgås med vänner och familj
Vilken var din moderförening i innebandy: Krylbo AIS, för mig det riktiga KAIS men antar att några från Ovansiljan skulle misstycka.
Har du spelat innebandy i några andra klubbar: Nej
På vilken plats i laget spelade du innebandy: Back
Vilket klubbmärke spelade du med: Hmm, Exel, Canadien, Fatpipe som jag kommer ihåg men testade nog de flesta utan att för den skulle lära mig skjuta.
Vilken fattning på klubban hade du: Left
Vad var din styrka respektive svaghet i innebandy: Väldigt luriga lobbskott med knapp styrfart som en gång på miljonen ungefär kunde segla in, en riktig styrka! För att inte trötta ut alla läsare så väljer jag att inte rada upp mina svagheter.
Har du haft några andra uppdrag än som spelare i innebandy: Domare, tränare.
Har du spelat innebandy i de två viktigaste hallarna, Västra skolan (Hall of Fame) och Norslunds gympasal (alltings början) i Falun: Tror inte det
Vilket är ditt bästa innebandyminne (sportsligt): DM-guldet med flickor 87 som jag tränade, det var roligt, föreningens enda DM-guld och dessutom på hemmaplan i Kopparhallen.
Vilket är ditt bästa innebandyminne (övrigt): Årets Lunarstorm Cup i Falun står ju helt klart i en klass för sig, första gången jag träffade min Josefin.
Har du utövat några andra sporter än innebandy: Fotboll, hockey, orientering, längdskidor.
Tränar du någonting idag: ja, fotboll och lite innebandy då och då när tillfälle ges.
Och så ett antal frågor med favorit-:
-Sport förutom innebandy: Fotboll
-Lag: Leksand, Man United
-Semester: Släktgården utanför Nora.
-Film: Nyckeln till frihet
-TV-serie: Seinfeld
-70-talsprogram: Hmm, Hem till gården började väl då?
-80-talsprogram: Alf
-90-talsprogram: Nile City
-Bok: Wallanderböckerna, måste jag välja en så får det bli Villospår.
-Färg: Grön
-Mat: Fläskfilé med något smaskigt tillbehör
-Öl: Gärna!
-Musikgenre: Oj, svårt, verkligen en allätare.
-Artist: Samma som ovan men Håkan Hellström, Ulf Lundell med flera.
-Låt: Svänger ofta men just nu är det Didn´t we almost have it all med Timo Räisänen.
Vilka tre saker skulle du ta med till dig en öde ö: Fotboll, solkräm och öl
Vilka tre personer (inte familjen) skulle du ta med till dig en öde ö: Josefin, Henrik Schyffert och Robert Gustafsson
Har du något motto/citat/ordspråk: Let´s win the Championship! Francis Bouillons ständiga motto under Leksands lyckade kvalserie 05.
Har du, avslutningsvis eftersom du är rätt känd, något du skulle vilja säga till alla bloggläsare ute i landet: Ha så kul ni kan så ofta som möjligt!
Tack för det, LarsG!
*****
Läser lite här och där om tydligen (tycker många, en del inte) märkliga turer kring Conny Svenssons (den gamle Balroglegenden, som man dömt och spelat mot så många gånger) roll som scout i det svenska herrlandslaget i innebandy.
Är för dåligt insatt för att döma eller inte döma någon, kan bara konstatera två saker:
Ett: Om man inte vet om någon står under kontrakt, bör man kontrollera det. Kan inte vara svårt.
Två: Om en i landslagsledningen kan ha en roll i ett klubblag, borde någon annan kunna ha det också. Oavsett roll och omfattning. Det måste vara lika, annars blir det snack.
Det är vad jag tror.
*****
Ni som följer bloggen vet att jag tycker att böcker och film är oerhört roligt. Eftersom det var länge sen det var några filmtips i bloggen, känns det som det är dags för det. Men filmerna är lite "doldisfilmer". Inga megakassasuccéer eller superklassiker, men däremot väldigt, väldigt bra filmer.
Här kommer dom!
Edward Scissorhands (1990)
I ett stort grått slott bor en gammal uppfinnare som har lyckats bygga en man, Edward. Men han hinner aldrig ge Edward ett par riktiga händer förrän han dör av en hjärtattack. Istället får Edward behålla de saxar som ersatt händerna i väntan på ett par riktiga. Där lever Edward nu helt ensam i det gamla slottet. Men en dag beger sig Peg upp till slottet för att sälja kosmetika, och där får hon syn på Edward. Hon tar då hem honom till sitt hus i Pastellstaden. Där har han det bra, han klipper buskar, hår på människor och hundar och gör isskulpturer. Men en dag så har Pegs dotters pojkvän lurat med honom på ett rån hos sina föräldrar. När polisen dyker upp lyckas alla inblandade förutom Edward hinna undan. Efter detta vänder sig alla i Pastellstaden emot honom för de tror att han är farlig.
Tim Burtons mästerverk om utanförskap och missförstådda människor. Johnny Depp i en av sina bästa roller mot en mycket ung Winona Ryder.
På väg med Miss Daisy (Driving Miss Daisy, 1989)
En äldre judisk änka (Jessica Tandy) som bor i Atlanta kan inte längre köra bil. Hennes sin insisterar på att hyra henne en chaufför, som på 1950-talet innebar en svart man. Hon vägrar förändra något i sitt liv men hennes son (Dan Akroyd) hyr ändå en chaufför, Hoke (morgan Freeman), åt henne. Hon vägrar låta honom köra henne först men sakta men säkert vinner han hennes förtroende.
Sling Blade (1996)
Den efterblivne Karl Childers har suttit på mentalsjukhus i 25 år, sedan han var 12 år. Han berättar för en journalist att han dödade sin mor och hennes älskare och han ångrar sig inte. Under tiden på sjukhuset har han lärt sig läsa. Ute i friheten får han en vän i den faderlöse pojken Frank (12 år liksom Karl när han kom på sjukhus). Han får ett arbete som bilmekaniker och en bostad i garaget som tillhör Franks mor Linda. Men Lindas pojkvän, den våldsamme och fördomsfulle Doyle tål inte Karl.
Billy Bob Thornton gör en makalös prestation som Karl Childers.
Muriels bröllop (Muriel's Wedding, 1994)
Muriel är blyg och tafatt och dagdrömmer om ett grandiost bröllop som ska ge lite omväxling i hennes tråkiga liv. Hon lämnar sina föräldrar och syskon i den lilla orten Porpoise Spit och flyttar till Sydney. Muriel är ett stort fan av ABBA och olika ABBA-låtar beledsagar hennes äventyr. Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade tidigare inte tillåtit användandet av deras låtar i filmer, men de gjorde ett undantag för den här filmen efter att ha tagit del av manus.
En sorts before Mamma Mia - en australisk film som man blir glad av.
Korpen flyger (Hrafninn flýgur, 1984)
Handlingen utspelar sig under vikingatiden. En grupp vikingar plundrar på Irland och en liten pojke - som aldrig namnges under filmens gång (men som däremot kallas "Gäst" (isländska, "Gestur"), eftersom karaktärerna bara känner honom som deras gäst) - blir vittne till hur föräldrarna dödas och systern blir bortrövad. Tjugo år senare kommer han till Island för att befria sin syster och söka hämnd på sina föräldrars mördare. Det visar sig dock att hans kristna syster inte vill befrias.
Ganska brutal och blodig isländsk skröna om hämnd.
I Faderns Namn (In the name of the Father, 1993)
Långt drama om ett gäng ungdomar som felaktigt anklagas för att vara IRA-medlemmar och deras kamp för upprättelse. Daniel Day-Lewis lysande som vanligt.
Shine (1996)
Handlar om David Helfgott, som är en brilliant pianist som hela tiden pendlar mellan geni och galenskap. Fascinerande. Och en jävel på piano är han.
Fisher King (1991)
Radioprataren Jack Lucas (Jeff Bridges) lever i en drömvärld med en egen radioshow och en kommande huvudroll i en tv-serie. Men när han via sina show oavsiktligen driver en människa till att begå ett massmord så kollapsar allt - och tre år senare lever han tillsammans med sin flickvän (Mercedes Ruehl) som driver en videoaffär. När han sent en natt vandrar igenom staden på fyllan anfalls han av två män. Jack räddas dock av uteliggaren Parry (Robin Williams) och dennes vänner. Tillsammans med Parry tar nu Jack klivet tillbaka in i livet.
Robin Williams i sin antagligen bästa roll nånsin.
The Breakfast Club (1985)
En typisk amerikansk Highschoolfilm, men den absolut bästa. Fem elever, av olika standardtyper (cooling, idrottare, tönt, udda, intelligent), har fått kvarsittning. Rollistan rymmer såna klassiker som till exempel Molly Ringwald, Emilio Estevez och Anthony Michael Hall.
La Bamba (1987)
La Bamba skildrar den sjuttonårige mexikansk-amerikanske rockmusikern Ritchie Valens färd mot berömmelsen, från livet som lantarbetare till det som rockstjärna med en rad hitsinglar. Tragisk och en stark rollprestation av Lou Diamond Phillips, man kan nog säga att det var hans genombrott.
The Commitments (1991)
Jimmy Rabbitte (Robert Atkins) vill bli manager för ett nytt band. Han har hittat musiker men ännu inte hittat sångare. Till slut får han tag på Deco (Andrew Strong) som har en bra röst. Filmen är inspelad i de fattiga delarna i norra Dublin. De får ihop en hel grupp som sedan kommer ut och får spelningar. De vill ha soulmusik, och de tar låtar från Otis Redding, Wilson Pickett och flera andra soulmusiker.
Irländsk kanonfilm. Komedi en masse och fantastiskt mycket bra och svängig musik.
Krigarens själ (Once were Warriors, 1994)
En familj i rakt nedstigande led från gamla Maorikrigare kompliceras av en våldsam far och de sociala problemen som följer av att vara behandlade som lägre stående i samhället. Utspelar sig i Auckland och handlar om familjen Heke där fadern Jake slår sin fru och alltid dricker och ändå älskar henne och familjen. Brutalt drama från Nya Zeeland om familjelivet i en maorisk familj.
Naket, hårt, elakt. Men oerhört starka skådespelarinsatser.
Fula, Skitiga & Elaka (Brutti, sporchi e cattivi, 1976)
Ett italienskt mästerverk av Ettore Scola. Handlar om en familj som är just det som titeln antyder. Den ene familjemedlemmen är värre och galnare än den andra. Ingen litar på någon, alla lura alla. Alla är helt utan skrupler.
Svart Katt, Vit Katt (Crna macka, beli macor, 1998)
Någonstans i ett land på Balkan, ett land med stängda gränser där lycksökande smågangstrar köper tågvagnar med bensin från Bulgarien. Gangsterkungen Grga Pitic sitter i sitt vardagsrum och citerar Humphrey Bogart för att lära sig att muttra djupt och manligt mellan guldtänderna. Kort sagt - galenskapen flödar men över alltihop vilar den starka tron på att kärleken alltid segrar. Mycket humor och ironi.
Emil Kusturica visar återigen vilken oerhört bra regissör han är.
Priscilla, Öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, 1994)
Återigen en australiensisk film. Handlar om ett gäng transvestiter på turné i en rosa buss, som kanske inte alltid tas emot så bra på den australiska landsbygden. Mycket ABBA-musik här också. Oerhört rolig och underhållande film.
Min vänstra fot (My left Foot: The story of Christy Brown, 1989)
Christy Brown är en spastisk pojke med en CP-skada född i en stor, fattig, irländsk familj. Hans mamma ser intelligensen och mänskligheten i pojken som alla andra betraktar som en grönsak. Christy utvecklas till konstnär och en fantastiskt bra författare genom att använda det enda han kan använda, sin vänstra fot. Daniel Day-Lewis är alltid lysande, men här är han utomjordisk.
Det var det.
*****
Nu stundar städning av stor garderob.
*****
Kvällens låt: Don't stop 'til you get enough - Michael Jackson
*****
The time to be is here and now
/Nordström/
Denna gång är det ingen mindre än LarsG, min Oneliner-Wannabe.
LarsG som är en mycket trevlig och rolig prick. Innebandyfostrad i Krylbo. Spelarmässigt kommer jag faktiskt inte ihåg hur han var (han var säkert usel), men jag vet att han varit en duktig ledare och att han är en väldigt duktig domare. Dömer för övrigt i Uppland nuförtiden med en annan bekanting, Ken.
Nog snackat, Nordstrom Entertainment Group proudly presents:
LarsG!
*
Vad är ditt fullständiga namn: Lars Johan Gustafsson
Har du något smeknamn: LarsG, Lasse
När och var är du född: 27 mars 1983 i Avesta
Hur och var bor du idag: Lägenhet på Kapellgärdet i Uppsala
Har du någon familj: Mor, far, bror med fru och flickvän Josefin
Vad kör du för bil: Audi 80, Vorsprung Durch Technik.
Var gick du i skolan på högstadiet: Åvestadalskolan
Var gick du i skolan på gymnasiet: Domarhagsskolan
Har du någon högskoleutbildning: Japp, en magisterexamen i Kulturgeografi
Vad arbetar du som/med idag: Studerar vidare i väntan på drömjobbet
Har du några hobbys/fritidssysselsättningar: Fotboll, döma innebandy, umgås med vänner och familj
Vilken var din moderförening i innebandy: Krylbo AIS, för mig det riktiga KAIS men antar att några från Ovansiljan skulle misstycka.
Har du spelat innebandy i några andra klubbar: Nej
På vilken plats i laget spelade du innebandy: Back
Vilket klubbmärke spelade du med: Hmm, Exel, Canadien, Fatpipe som jag kommer ihåg men testade nog de flesta utan att för den skulle lära mig skjuta.
Vilken fattning på klubban hade du: Left
Vad var din styrka respektive svaghet i innebandy: Väldigt luriga lobbskott med knapp styrfart som en gång på miljonen ungefär kunde segla in, en riktig styrka! För att inte trötta ut alla läsare så väljer jag att inte rada upp mina svagheter.
Har du haft några andra uppdrag än som spelare i innebandy: Domare, tränare.
Har du spelat innebandy i de två viktigaste hallarna, Västra skolan (Hall of Fame) och Norslunds gympasal (alltings början) i Falun: Tror inte det
Vilket är ditt bästa innebandyminne (sportsligt): DM-guldet med flickor 87 som jag tränade, det var roligt, föreningens enda DM-guld och dessutom på hemmaplan i Kopparhallen.
Vilket är ditt bästa innebandyminne (övrigt): Årets Lunarstorm Cup i Falun står ju helt klart i en klass för sig, första gången jag träffade min Josefin.
Har du utövat några andra sporter än innebandy: Fotboll, hockey, orientering, längdskidor.
Tränar du någonting idag: ja, fotboll och lite innebandy då och då när tillfälle ges.
Och så ett antal frågor med favorit-:
-Sport förutom innebandy: Fotboll
-Lag: Leksand, Man United
-Semester: Släktgården utanför Nora.
-Film: Nyckeln till frihet
-TV-serie: Seinfeld
-70-talsprogram: Hmm, Hem till gården började väl då?
-80-talsprogram: Alf
-90-talsprogram: Nile City
-Bok: Wallanderböckerna, måste jag välja en så får det bli Villospår.
-Färg: Grön
-Mat: Fläskfilé med något smaskigt tillbehör
-Öl: Gärna!
-Musikgenre: Oj, svårt, verkligen en allätare.
-Artist: Samma som ovan men Håkan Hellström, Ulf Lundell med flera.
-Låt: Svänger ofta men just nu är det Didn´t we almost have it all med Timo Räisänen.
Vilka tre saker skulle du ta med till dig en öde ö: Fotboll, solkräm och öl
Vilka tre personer (inte familjen) skulle du ta med till dig en öde ö: Josefin, Henrik Schyffert och Robert Gustafsson
Har du något motto/citat/ordspråk: Let´s win the Championship! Francis Bouillons ständiga motto under Leksands lyckade kvalserie 05.
Har du, avslutningsvis eftersom du är rätt känd, något du skulle vilja säga till alla bloggläsare ute i landet: Ha så kul ni kan så ofta som möjligt!
Tack för det, LarsG!
*****
Läser lite här och där om tydligen (tycker många, en del inte) märkliga turer kring Conny Svenssons (den gamle Balroglegenden, som man dömt och spelat mot så många gånger) roll som scout i det svenska herrlandslaget i innebandy.
Är för dåligt insatt för att döma eller inte döma någon, kan bara konstatera två saker:
Ett: Om man inte vet om någon står under kontrakt, bör man kontrollera det. Kan inte vara svårt.
Två: Om en i landslagsledningen kan ha en roll i ett klubblag, borde någon annan kunna ha det också. Oavsett roll och omfattning. Det måste vara lika, annars blir det snack.
Det är vad jag tror.
*****
Ni som följer bloggen vet att jag tycker att böcker och film är oerhört roligt. Eftersom det var länge sen det var några filmtips i bloggen, känns det som det är dags för det. Men filmerna är lite "doldisfilmer". Inga megakassasuccéer eller superklassiker, men däremot väldigt, väldigt bra filmer.
Här kommer dom!
Edward Scissorhands (1990)
I ett stort grått slott bor en gammal uppfinnare som har lyckats bygga en man, Edward. Men han hinner aldrig ge Edward ett par riktiga händer förrän han dör av en hjärtattack. Istället får Edward behålla de saxar som ersatt händerna i väntan på ett par riktiga. Där lever Edward nu helt ensam i det gamla slottet. Men en dag beger sig Peg upp till slottet för att sälja kosmetika, och där får hon syn på Edward. Hon tar då hem honom till sitt hus i Pastellstaden. Där har han det bra, han klipper buskar, hår på människor och hundar och gör isskulpturer. Men en dag så har Pegs dotters pojkvän lurat med honom på ett rån hos sina föräldrar. När polisen dyker upp lyckas alla inblandade förutom Edward hinna undan. Efter detta vänder sig alla i Pastellstaden emot honom för de tror att han är farlig.
Tim Burtons mästerverk om utanförskap och missförstådda människor. Johnny Depp i en av sina bästa roller mot en mycket ung Winona Ryder.
På väg med Miss Daisy (Driving Miss Daisy, 1989)
En äldre judisk änka (Jessica Tandy) som bor i Atlanta kan inte längre köra bil. Hennes sin insisterar på att hyra henne en chaufför, som på 1950-talet innebar en svart man. Hon vägrar förändra något i sitt liv men hennes son (Dan Akroyd) hyr ändå en chaufför, Hoke (morgan Freeman), åt henne. Hon vägrar låta honom köra henne först men sakta men säkert vinner han hennes förtroende.
Sling Blade (1996)
Den efterblivne Karl Childers har suttit på mentalsjukhus i 25 år, sedan han var 12 år. Han berättar för en journalist att han dödade sin mor och hennes älskare och han ångrar sig inte. Under tiden på sjukhuset har han lärt sig läsa. Ute i friheten får han en vän i den faderlöse pojken Frank (12 år liksom Karl när han kom på sjukhus). Han får ett arbete som bilmekaniker och en bostad i garaget som tillhör Franks mor Linda. Men Lindas pojkvän, den våldsamme och fördomsfulle Doyle tål inte Karl.
Billy Bob Thornton gör en makalös prestation som Karl Childers.
Muriels bröllop (Muriel's Wedding, 1994)
Muriel är blyg och tafatt och dagdrömmer om ett grandiost bröllop som ska ge lite omväxling i hennes tråkiga liv. Hon lämnar sina föräldrar och syskon i den lilla orten Porpoise Spit och flyttar till Sydney. Muriel är ett stort fan av ABBA och olika ABBA-låtar beledsagar hennes äventyr. Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade tidigare inte tillåtit användandet av deras låtar i filmer, men de gjorde ett undantag för den här filmen efter att ha tagit del av manus.
En sorts before Mamma Mia - en australisk film som man blir glad av.
Korpen flyger (Hrafninn flýgur, 1984)
Handlingen utspelar sig under vikingatiden. En grupp vikingar plundrar på Irland och en liten pojke - som aldrig namnges under filmens gång (men som däremot kallas "Gäst" (isländska, "Gestur"), eftersom karaktärerna bara känner honom som deras gäst) - blir vittne till hur föräldrarna dödas och systern blir bortrövad. Tjugo år senare kommer han till Island för att befria sin syster och söka hämnd på sina föräldrars mördare. Det visar sig dock att hans kristna syster inte vill befrias.
Ganska brutal och blodig isländsk skröna om hämnd.
I Faderns Namn (In the name of the Father, 1993)
Långt drama om ett gäng ungdomar som felaktigt anklagas för att vara IRA-medlemmar och deras kamp för upprättelse. Daniel Day-Lewis lysande som vanligt.
Shine (1996)
Handlar om David Helfgott, som är en brilliant pianist som hela tiden pendlar mellan geni och galenskap. Fascinerande. Och en jävel på piano är han.
Fisher King (1991)
Radioprataren Jack Lucas (Jeff Bridges) lever i en drömvärld med en egen radioshow och en kommande huvudroll i en tv-serie. Men när han via sina show oavsiktligen driver en människa till att begå ett massmord så kollapsar allt - och tre år senare lever han tillsammans med sin flickvän (Mercedes Ruehl) som driver en videoaffär. När han sent en natt vandrar igenom staden på fyllan anfalls han av två män. Jack räddas dock av uteliggaren Parry (Robin Williams) och dennes vänner. Tillsammans med Parry tar nu Jack klivet tillbaka in i livet.
Robin Williams i sin antagligen bästa roll nånsin.
The Breakfast Club (1985)
En typisk amerikansk Highschoolfilm, men den absolut bästa. Fem elever, av olika standardtyper (cooling, idrottare, tönt, udda, intelligent), har fått kvarsittning. Rollistan rymmer såna klassiker som till exempel Molly Ringwald, Emilio Estevez och Anthony Michael Hall.
La Bamba (1987)
La Bamba skildrar den sjuttonårige mexikansk-amerikanske rockmusikern Ritchie Valens färd mot berömmelsen, från livet som lantarbetare till det som rockstjärna med en rad hitsinglar. Tragisk och en stark rollprestation av Lou Diamond Phillips, man kan nog säga att det var hans genombrott.
The Commitments (1991)
Jimmy Rabbitte (Robert Atkins) vill bli manager för ett nytt band. Han har hittat musiker men ännu inte hittat sångare. Till slut får han tag på Deco (Andrew Strong) som har en bra röst. Filmen är inspelad i de fattiga delarna i norra Dublin. De får ihop en hel grupp som sedan kommer ut och får spelningar. De vill ha soulmusik, och de tar låtar från Otis Redding, Wilson Pickett och flera andra soulmusiker.
Irländsk kanonfilm. Komedi en masse och fantastiskt mycket bra och svängig musik.
Krigarens själ (Once were Warriors, 1994)
En familj i rakt nedstigande led från gamla Maorikrigare kompliceras av en våldsam far och de sociala problemen som följer av att vara behandlade som lägre stående i samhället. Utspelar sig i Auckland och handlar om familjen Heke där fadern Jake slår sin fru och alltid dricker och ändå älskar henne och familjen. Brutalt drama från Nya Zeeland om familjelivet i en maorisk familj.
Naket, hårt, elakt. Men oerhört starka skådespelarinsatser.
Fula, Skitiga & Elaka (Brutti, sporchi e cattivi, 1976)
Ett italienskt mästerverk av Ettore Scola. Handlar om en familj som är just det som titeln antyder. Den ene familjemedlemmen är värre och galnare än den andra. Ingen litar på någon, alla lura alla. Alla är helt utan skrupler.
Svart Katt, Vit Katt (Crna macka, beli macor, 1998)
Någonstans i ett land på Balkan, ett land med stängda gränser där lycksökande smågangstrar köper tågvagnar med bensin från Bulgarien. Gangsterkungen Grga Pitic sitter i sitt vardagsrum och citerar Humphrey Bogart för att lära sig att muttra djupt och manligt mellan guldtänderna. Kort sagt - galenskapen flödar men över alltihop vilar den starka tron på att kärleken alltid segrar. Mycket humor och ironi.
Emil Kusturica visar återigen vilken oerhört bra regissör han är.
Priscilla, Öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, 1994)
Återigen en australiensisk film. Handlar om ett gäng transvestiter på turné i en rosa buss, som kanske inte alltid tas emot så bra på den australiska landsbygden. Mycket ABBA-musik här också. Oerhört rolig och underhållande film.
Min vänstra fot (My left Foot: The story of Christy Brown, 1989)
Christy Brown är en spastisk pojke med en CP-skada född i en stor, fattig, irländsk familj. Hans mamma ser intelligensen och mänskligheten i pojken som alla andra betraktar som en grönsak. Christy utvecklas till konstnär och en fantastiskt bra författare genom att använda det enda han kan använda, sin vänstra fot. Daniel Day-Lewis är alltid lysande, men här är han utomjordisk.
Det var det.
*****
Nu stundar städning av stor garderob.
*****
Kvällens låt: Don't stop 'til you get enough - Michael Jackson
*****
The time to be is here and now
/Nordström/
lördag 18 juli 2009
Så sant, så sant
Måste bara återge en fantastisk krönika som myten och legenden, Poeten från Bagis, Danne Bron-Sundbom skrev för några år sedan.
Förutom att den är otroligt bra skriven, så är det även igenkänningsfaktor 1000.
Jag minns tiden när det första man gjorde efter ett biobesök var att livligt prata om, såga eller hylla filmen man just hade sett. Istället för att slå på mobiltelefonen och lyssna av mobilsvaret? Någon gång före och under innebandyns intåg i mitt liv. Jag minns när det enda man kunde se på dumburken var TV1, TV2 och myrornas krig efter kl 23.
Kommer ni ihåg när man gick till parken för att träffa sina kompisar istället för att sitta hemma och chatta, surfa och messa? Då köket var fyra nyanser av brunt. Jag var ung, men jag kommer ihåg när innebandyn låg i sin vagga. Jag kommer också ihåg tiden innan man pratade om plastikoperationer, ozonlagret, kalorier, hockeyvåldtäkter och dokusåpor i alla dagstidningar.
Tiden innan folket gick och ”pratade med sig själv” med en strålande mobiltelefon i örat. När man skrev på skrivmaskin, lyssnade på vinyl och spelade på Commodore 64. Tiden då en ”femma” inte var något du straffades med för en hård tackling mot sargen, utan du belönades med för att du var bra i skolan. Morgondagens innebandyspelare kommer inte ha upplevt detta och den tiden. Tiden innan innebandyn och innebandyns begynnelse.
Någon kom på den underbara idén att leka med en liten vit plastboll med 26 hål. Innebandyns grundare, vem var det egentligen? Kanske en skäggig gubbe som slutade uppspikad på en målbur eller i en ribbstol? I en innebandyhall nära dig. Jag kommer såklart ihåg när Bruno och Jonas Eriksson dansade sin moonwalk. När publiksnittet var 113 åskådare och lagen hette Lockerud, Hölö, KFUM Örebro och VK Rasket?
Ingen har väl glömt de förnedrande jippomatcherna mot tennislandslaget på den tiden när alla utespelare stod i mål. Köttmuren även kallad. När man centrade istället för att teka och tecknet för matchstraff var när domarna klappade sig själva på huvudet. Då eran just hade startat. I innebandyns begynnelse kallades innebandyn för landbandy, låtsashockey eller mjukbandy. Begrepp som senare blev, plastbandy, floorball och innebandy.
Njut av att du lever i tiden då mjukbandy blev innebandy och innebandy blev en popsport. Precis innan innebandy slog igenom i media och björnen trampade ut ur blåbärsskogen för alltid. Njut av nuet men lägg gårdagen på minnet för det är, oj så lätt, att glömma.
Att skiljas är att dö. Att skiljas från innebandyn är för mej inte aktuellt. Inte ännu. Inte någonsin. För mej är låtsashockeyn en livsstil ända sedan Moonwalkarna, Köttmurarna och alla dom andra fick mig att le. En gång i tiden, när vår sport ännu var oskuld.
Det är ju precis så här det är - och känns.
*****
Vi köpte en ny dammsugare på ONOFF, ett riktigt rymdskepp. På ett av papperen som följde med stod en intressant sak. Hur namnet ONOFF kommit till.
Jag citerar:
ONOFF-kortens nya design är inspirerad av historien om hur namnet kom till. Det var 1982 som art directorn Ingald Andersson fick i uppdrag att ta fram ett nytt företagsnamn. Namnarbetet gick trögt. Ingald Andersson hade bläddrat i massor av tidningar i jakt på idéer, men utan resultat. En kväll när skulle lägga sig fastnade blicken på klockradion. Knappen lyste klart; ONOFF.
Fascinerande.
Ännu mer fascinerande är vad företaget skulle kunna ha hetat i stället. Beroende vilken knapp på klockradion han tittat på.
Frågan är om Sleep eller Alarm hade varit bra.
Eller Snooze.
*****
CJ, du får hoppa över det här stycket, det handlar om Kristian Luuks prat i Sommar i P1.
Sommar är för övrigt ett mycket bra radioprogram som man borde lyssna på ofta.
Luuk pratade lite om sina gäster i Sen kväll med Luuk (en och annan superstjärna har ju passerat där...), och när han lite nervöst mötte Madonna.
- Hello, I'm Kristian, sa Kristian.
- Hello, I'm jewish, sa Madonna.
Oerhört roligt.
*****
Detta är en annan tänkvärd historia:
En självgod och stöddig gymnasielev strosade längs stranden och mötte en äldre herre som satt och vilade sig. Den unge mannen stannade till och förklarade varför det var omöjligt för den äldre generationen att förstå hans egen generation.
"Ni växte upp i en annan, närmast primitiv, värld faktiskt", sa den unge mannen, tillräckligt högt för att andra i närheten skulle höra det. Han fortsatte: "Dagens unga människor har vuxit upp med TV, jetplan, rymdfärder och månpromenader. Vi har kärnkraft, kärndrivna fartyg, mobiltelefoner, blixtsnabba datorer...och mycket mer!"
Efter en kort paus, svarade den äldre mannen: "Du har rätt grabben, vi hade inte alla de där sakerna när vi var unga...så vi uppfann dom. Och nu din lilla arroganta fjant, vill jag att du berättar: Vad gör ni för nästa generation?"
Som urmakaren skulle sagt, klockrent.
*****
Nu ska jag, minutiöst, städa ett badrum.
*****
Kvällens låt: Boom! There she was - Scritti Politti
*****
Det är med ord som med solstrålar, ju mer de koncentreras desto djupare värmer de
/Nordström/
Förutom att den är otroligt bra skriven, så är det även igenkänningsfaktor 1000.
Jag minns tiden när det första man gjorde efter ett biobesök var att livligt prata om, såga eller hylla filmen man just hade sett. Istället för att slå på mobiltelefonen och lyssna av mobilsvaret? Någon gång före och under innebandyns intåg i mitt liv. Jag minns när det enda man kunde se på dumburken var TV1, TV2 och myrornas krig efter kl 23.
Kommer ni ihåg när man gick till parken för att träffa sina kompisar istället för att sitta hemma och chatta, surfa och messa? Då köket var fyra nyanser av brunt. Jag var ung, men jag kommer ihåg när innebandyn låg i sin vagga. Jag kommer också ihåg tiden innan man pratade om plastikoperationer, ozonlagret, kalorier, hockeyvåldtäkter och dokusåpor i alla dagstidningar.
Tiden innan folket gick och ”pratade med sig själv” med en strålande mobiltelefon i örat. När man skrev på skrivmaskin, lyssnade på vinyl och spelade på Commodore 64. Tiden då en ”femma” inte var något du straffades med för en hård tackling mot sargen, utan du belönades med för att du var bra i skolan. Morgondagens innebandyspelare kommer inte ha upplevt detta och den tiden. Tiden innan innebandyn och innebandyns begynnelse.
Någon kom på den underbara idén att leka med en liten vit plastboll med 26 hål. Innebandyns grundare, vem var det egentligen? Kanske en skäggig gubbe som slutade uppspikad på en målbur eller i en ribbstol? I en innebandyhall nära dig. Jag kommer såklart ihåg när Bruno och Jonas Eriksson dansade sin moonwalk. När publiksnittet var 113 åskådare och lagen hette Lockerud, Hölö, KFUM Örebro och VK Rasket?
Ingen har väl glömt de förnedrande jippomatcherna mot tennislandslaget på den tiden när alla utespelare stod i mål. Köttmuren även kallad. När man centrade istället för att teka och tecknet för matchstraff var när domarna klappade sig själva på huvudet. Då eran just hade startat. I innebandyns begynnelse kallades innebandyn för landbandy, låtsashockey eller mjukbandy. Begrepp som senare blev, plastbandy, floorball och innebandy.
Njut av att du lever i tiden då mjukbandy blev innebandy och innebandy blev en popsport. Precis innan innebandy slog igenom i media och björnen trampade ut ur blåbärsskogen för alltid. Njut av nuet men lägg gårdagen på minnet för det är, oj så lätt, att glömma.
Att skiljas är att dö. Att skiljas från innebandyn är för mej inte aktuellt. Inte ännu. Inte någonsin. För mej är låtsashockeyn en livsstil ända sedan Moonwalkarna, Köttmurarna och alla dom andra fick mig att le. En gång i tiden, när vår sport ännu var oskuld.
Det är ju precis så här det är - och känns.
*****
Vi köpte en ny dammsugare på ONOFF, ett riktigt rymdskepp. På ett av papperen som följde med stod en intressant sak. Hur namnet ONOFF kommit till.
Jag citerar:
ONOFF-kortens nya design är inspirerad av historien om hur namnet kom till. Det var 1982 som art directorn Ingald Andersson fick i uppdrag att ta fram ett nytt företagsnamn. Namnarbetet gick trögt. Ingald Andersson hade bläddrat i massor av tidningar i jakt på idéer, men utan resultat. En kväll när skulle lägga sig fastnade blicken på klockradion. Knappen lyste klart; ONOFF.
Fascinerande.
Ännu mer fascinerande är vad företaget skulle kunna ha hetat i stället. Beroende vilken knapp på klockradion han tittat på.
Frågan är om Sleep eller Alarm hade varit bra.
Eller Snooze.
*****
CJ, du får hoppa över det här stycket, det handlar om Kristian Luuks prat i Sommar i P1.
Sommar är för övrigt ett mycket bra radioprogram som man borde lyssna på ofta.
Luuk pratade lite om sina gäster i Sen kväll med Luuk (en och annan superstjärna har ju passerat där...), och när han lite nervöst mötte Madonna.
- Hello, I'm Kristian, sa Kristian.
- Hello, I'm jewish, sa Madonna.
Oerhört roligt.
*****
Detta är en annan tänkvärd historia:
En självgod och stöddig gymnasielev strosade längs stranden och mötte en äldre herre som satt och vilade sig. Den unge mannen stannade till och förklarade varför det var omöjligt för den äldre generationen att förstå hans egen generation.
"Ni växte upp i en annan, närmast primitiv, värld faktiskt", sa den unge mannen, tillräckligt högt för att andra i närheten skulle höra det. Han fortsatte: "Dagens unga människor har vuxit upp med TV, jetplan, rymdfärder och månpromenader. Vi har kärnkraft, kärndrivna fartyg, mobiltelefoner, blixtsnabba datorer...och mycket mer!"
Efter en kort paus, svarade den äldre mannen: "Du har rätt grabben, vi hade inte alla de där sakerna när vi var unga...så vi uppfann dom. Och nu din lilla arroganta fjant, vill jag att du berättar: Vad gör ni för nästa generation?"
Som urmakaren skulle sagt, klockrent.
*****
Nu ska jag, minutiöst, städa ett badrum.
*****
Kvällens låt: Boom! There she was - Scritti Politti
*****
Det är med ord som med solstrålar, ju mer de koncentreras desto djupare värmer de
/Nordström/
fredag 17 juli 2009
Underacheviermentalitet
Uttrycket underachievermentalitet myntades av Filip & Fredrik i den alldeles fantastiska boken Två nötcreme och en Moviebox. Det innebär ungefär att man gör precis det man behöver eller sämre än vad man egentligen skulle kunna göra.
Detta anser jag är en oerhört stort problem idag. Både i det verkliga livet och i det idrottsliga livet. Att inte ta i, att inte göra det där lilla extra. Att bara prestera precis så att man klarar sig. Det verkar inte finnas lika mycket vilja att lyckas längre. Nästan så att det är fult att lyckas.
Att inte sticka ut. I alla fall inte i skolans och arbetets värld. Och i idrottslivet finns det så många talanger som inte blir något. Som har talangen, men som inte har den rätta viljan. Att man inte är beredd att offra tid och arbete för att lyckas.
Ett bevis på det är ju det stora antal sporter som kommit fram som mera är uppvisning än tävling. Till exempel snowboard, skateboard och alla andra -board och liknande. Glömmer aldrig när sportens superstar, Ingemar Backman, satt i studion i sportspegeln och sa att tävlingen i OS inte var det viktigaste, utan att det var att se ishockeyn.
Sen har internet, datorer, TV-spel, msn, mobiltelefoner och gud vet allt gjort att många ungdomar blir försoffade och sitter inne i stället för att vara ute, träffa vänner, träna, idrotta, utvecklas. Många lägger av alldeles för tidigt. Såklart att det är enklare att sitta hemma och uppe till halv tre på natten och sitta på internet än att ta sig till och från en träning/match och uträtta hårt arbete.
Vi är inne i en farlig tid. Helt klart för idrotten, men även för samhället i stort.
Och någonstans tror jag faktiskt att det är vi föräldrar och vuxna som måste vända trenden.
CJ och jag diskuterade häromdagen också att idrotten blir allt mer och mer professionell på elitnivå och ändå förstår inte många ungdomar det utan tar det med en klackspark och glider på lite räkmacka. Förstår liksom inte riktigt allvaret och vad som behövs. Och många slutar alldeles för tidigt när det inte går tillräckligt fort att komma till toppen (sen ska det inte ta för lång tid heller, men det är ett annat problem), man har inte tålamodet.
Man kan tydligt se två saker som är stor skillnad mot när jag och mina kompisar var i åldern ung och lovande/på gränsen till senior/precis blivit senior:
Det ena är att majoriteten av de yngre spelarna (inte alla såklart, det finns lysande undantag) inte tar i riktigt på träningar och matcher. När vi var unga då var det verkligen 100% fart runt alla koner, i alla löpningar, på alla övningar. När man fick bollen ökade man farten, inte tvärtom. Och i matchspel var det liv och död och allt för laget som gällde.
Idag är det lite lunka-gå-löp, får man bollen sätter man inte fart utan kör några dribblingar, eller nån zorrning eller slänger iväg något skott i halvfart. Individuellt är alla bra, men lagspelet, passningsspelet och försvarsspelet känns åsidosatt. Man kommer ofta sent till träningar, många saker går före innebandyn (skola och familj är självklart giltiga orsaker) och träningsnärvaron är definitivt lägre än på min tid. Och då vet ni att jag spar alla listor, så allt är belagt.
Det andra är att ungdomarna idag känns mindre mogna än vad vi var, och tar saker på betydligt mindre allvar. Självklart finns det undantag här, bra sådana också. Men som sagt, man glömmer kläder, man kommer för sent, man hör inte av sig vid frånvaro, och framför allt, det är mycket flams och trams.
Väldigt mycket.
Jag säger inte att man inte får vara glad och ha roligt. Tvärtom, jag har alltid byggt mina lag på glädje och trivsel. Men det gäller att vara allvarlig och fokuserad vid rätt tillfällen, sen kan man ha roligt och ploja emellan.
Dagens spelare som är, säg 16-20 år, kastar och skjuter bollar på varandra, jagar varandra, pratar under genomgångar, skjuter på mål när man pratar, ja helt enkelt flamsar och tramsar.
Hade aldrig hänt på vår tid.
När vi bildade Falu IBK 1985 och var spelande tränare och styrelsemedlem (sekreterare) var jag 19 år.
19 år.
Tom Wester, Micke "Rette" Retsmar, Jessica "Tate" Hedberg och Lars-Erik "Larsa Håkansson var 16, Peter "Linken" Lindqvist, Christer Wikström och Jonas "Tjoppen" Sundström 17 och Patrik "Idof" Idofson 18.
Jag var alltså en riktig gamling.
Sen fanns det ytterligare ett gäng i 16-19-årsåldern, några 15-åringar och det var självklart några äldre också.
Vi spelade, planerade, jagade sponsorer, byggde sarg, jagade tränings- och matchtider, skötte styrelsen och föreningen och massor av saker.
Och nästan alla var under 20.
Tror inte att det skulle fungera idag.
Men jag kan ha fel.
Och ingen skulle bli gladare än jag om dagens ungdom överbevisade mig.
Jag lovar.
*****
Nu kom det ett sånt där allvarligt inlägg igen. Som kommer då och då. Men dom behövs dom också. Men livet är inte alltid en dans på rosor. Även om det oftast är det.
*****
Skulle jobba igår. Går glatt upp på morgonen, åker upp till Dalaidrottens Hus, helt ensam, alla har semester, drar kortet i läsaren och -
Ingenting händer.
Inte ett klick, inte ett ljud.
Fel på kortet, roligt.
Väntar en stund, tänkte att det kanske kommer någon.
Icke.
Börjar messa lite försiktigt, vill ju inte väcka folk som har semester.
Till slut svarar Ewa Henriksson, världens bästa kanslist, och säger att hon kan åka upp. Hon var hurtig och stod på löpbandet tidigt på morgonen minsann. Hon kommer upp och drar sitt kort - vilket heller inte fungerar.
Så det var bara att åka hem igen.
Var hemma kvart över elva.
Sen visade det sig att blixten slagit ned och slagit ut lås- och larmfunktionerna.
Så det blev till att gå upp tidigt i morse och åka och jobba i stället.
Som sagt, livet är inte alltid en dans på rosor.
*****
Tänkte lite på det där med ungdomarna av idag. Brukar ha med mig min näst äldste son, Alex, på promenaderna runt Hosjön. Då brukar vi prata om allt mellan himmel och jord. Jag brukar säga att han och hans polare är så tråkiga, att dom aldrig gör något. Och han håller väl lite hummande med, men vet inte vad dom skulle göra.
Brukar också berätta lite historier om som sånt som hänt och som man varit med om (mycket Tom Wester!) och det tycker han är skitkul. Jag brukar säga att sånt kommer ni aldrig att få vara med om för ni gör ju aldrig något, sitter bara och chattar och SMS:ar och spelar Counter Strike och Half Life och allt vad det heter.
Då brukar han humma lite mera.
Jag tror ungarna idag helt enkelt har dålig fantasi.
Och så är vi tillbaka till det där med underachievermentaliten igen.
Göra så lite som det bara behövs.
Inte synas och inte märkas.
Inte vara för långt borta från hem och rutiner.
Jag förflyttade mig tillbaka lite i tanken och minnet, och tänkte på vad jag gjorde (detta är endast tränings- och tävlingsgrejer, sen höll man ju självklart på med alla "valiga" lekar också) i åldrarna, säg 8-16 år.
Det var en hel del.
Här kommer ett axplock.
Parkeringstennis
Vi spelade tennis med plastracketar och innebandyboll (fast det visste vi knappt att det var då). Man hade två parkeringsrutor var, där den ena var serveruta. Det gällde att hålla utkik när bilarna åkte iväg. Det blev ofta diskussioner om hur mycket nedåt man fick slå utan att det var oschysst.
Driv
Driv är en sorts match en-mot-en där man spelar med bandy/hockeyklubba och tennisboll. Det gäller att göra mål på den andre och man får bara stoppa bollen med klubban och har bara två touch på sig. Stoppa och skjuta. Eller skjuta direkt om man vill. Kom man åt bollen med något annat än klubban så blev det andres boll.
Inomhusgolf
Var det dåligt väder så man inte kunde använda sin inköpta minigolfklubba så gjorde man självklart banor i lägenheten, typ 2-3 i varje rum. Och hade olika muggar som hål.
Tennistrainer
Eftersom man inte hade någon garagevägg som Björn Borg, hade man i stället en Tennistrainer. Kommer ni ihåg dom? En tennisboll som satt fast i en lång och slitstark gummisnodd som i sin tur satt fast i en tyngd (endera en plastbox som man fyllde med vatten eller också var den gjord av tungt järn) som man ställde på marken. Sen stod man och slog och slog och bollen kom alltid tillbaka...
Skrivbordspingis
Förutom att göra läxor var skrivbordet bra till mycket. Till exempel att ställa det mitt på golvet i rummet, bygga ett nät av gamla legoklossar och sen spela pingis med miniracketar på det.
Skrivbordshockey
Ett annat sätt att använda skrivbordet var att ta bort stolen och sen spelade man hockey. En stod i mål, en spelade ute. små hockeyklubbar och skumgummiboll.
Lägenhetshöjdhopp
Först byggde man sin egen höjdhoppsställning. Detta genom att återigen plocka fram de gamla legobitarna. Man byggde två stolpar (jag tror bitarna var 1 cm höga) och sedan la man morsans måttband över. Sen tog man sats ute från hela hallen, svängde in i rummet och hoppade i sängen. Lätt som en plätt.
Köksbordspingis
Om man inte hade någon polare att spela pingis mot, ställde man bara bordet mot en vägg i köket och sen spelade man mot sig själv. Bollen fick studsa en gång i bordet. Ibland spelade man matcher mellan på den tiden kända spelare (Jonyer, Douglas, Secretin, Surbek mfl) då man var en spelare vartannat slag.
Prickskytte
När man var lite yngre körde man prickskytte. Gummisnoddar och plastgubbar. Eller plastpistoler med pilar. Stående, sittande, liggande.
Elektrisk bilbana
Bilbanekörning var frekvent förekommande. Och då inte bara en mot en. Utan det var snabbaste varv, flest varv i rad. Hela VM-tävlingar där man körde varje Formel 1-lopp som fanns med alla förare på tid.
Manuell bilbana
Den klassiska från Matchbox där man släppte bilarna och hade en loop. Här hittade man också på en mängd olika tävlingsformer. Lagtävlingar (svenska bilar mot amerikanska bilar, Citroen mot Ford mm), höjdhopp och längdhopp för bilar, ja allt.
Legobilsformel-1
En egen påhittad. Jag kommer ihåg att jag byggde typ 20 likadana bilar av Lego i olika färger som jag sen släppte i hallen. Så fort nån bil tappade nån bit var den ute. Och så räknade man VM-poäng så klart.
Egna serier
Minns även att jag gjorde egna tävlingar i fotboll (VM, Europacupen, Engelska ligan mm), ishockey (Elitserien, Canada Cup mm) och tennis (Wimbledon, Davis Cup mm) där man gjorde noga uträknade resultatlappar och sen lottade man och hade tabeller och målskyttar mm.
Lägg därtill att man spelade hockeyspel (med puck, tärning och glaskula), Couronne, fotbollsspel, basketspel, Master Mind, Solitär, minigolf, slalom och störtlopp (!) med de klassiska miniskidorna.
Samt såklart vanlig tennis, pingis, fotboll, hockeybockey, simmade, åkte skridskor, sprang och alla dom där vanliga sportaktiviteterna.
Och 18-håls frisbeegolfbana på Lugnet.
Och Falu Cykelklubbs tipspromenad på söndagarna.
Allt var tävling, på tid, i längd, på höjd, rekordjakt - och allt var jätteroligt och inte blev jag någon speciellt dålig människa för det.
Och så åkte man och tittade på Falu IF och Leksand i hockey, Falu BS i bandy och så Brage, Falu BS (bortamatcher också), Korsnäs, Slätta och HAIK i fotboll.
Och så sprang man på bio, hyrde VHS-filmer, läste böcker, serietidningar, följde TV-serierna (bara TV1 och TV2!), lyssnade på musik, spelade in band, lyssnade på Sportradion och lekte med kompisar. Gick hem till kompisar. Och knackade på. Och sen gick man ut och lekte. Och var ute tills det blev mörkt.
Hur kunde man hinna med allt då?
Ja just ja, det fanns inga datorer eller internet. Eller tusen TV-kanaler.
Var det någon som sa fantasi och aktivt liv?
Det var nästan lite overachievermentalitet.
Men bara nästan.
*****
Apropå hockeyspel: jag har skrivit om det i bloggen förut, i en Hockeyspel Special, men det tål att upprepas.
Det märkligaste vi gjorde var när vi spelade med ett vingummi.
Först till fem, och den som förlorade fick äta upp det.
*****
Nu kommer snart gumman hemma från jobbet, då ska vi dricka cider!
*****
Kvällens låt: Working Class Hero - Jerry Williams
*****
Man har definitivt inte roligare än vad man gör sig
/Nordström/
Detta anser jag är en oerhört stort problem idag. Både i det verkliga livet och i det idrottsliga livet. Att inte ta i, att inte göra det där lilla extra. Att bara prestera precis så att man klarar sig. Det verkar inte finnas lika mycket vilja att lyckas längre. Nästan så att det är fult att lyckas.
Att inte sticka ut. I alla fall inte i skolans och arbetets värld. Och i idrottslivet finns det så många talanger som inte blir något. Som har talangen, men som inte har den rätta viljan. Att man inte är beredd att offra tid och arbete för att lyckas.
Ett bevis på det är ju det stora antal sporter som kommit fram som mera är uppvisning än tävling. Till exempel snowboard, skateboard och alla andra -board och liknande. Glömmer aldrig när sportens superstar, Ingemar Backman, satt i studion i sportspegeln och sa att tävlingen i OS inte var det viktigaste, utan att det var att se ishockeyn.
Sen har internet, datorer, TV-spel, msn, mobiltelefoner och gud vet allt gjort att många ungdomar blir försoffade och sitter inne i stället för att vara ute, träffa vänner, träna, idrotta, utvecklas. Många lägger av alldeles för tidigt. Såklart att det är enklare att sitta hemma och uppe till halv tre på natten och sitta på internet än att ta sig till och från en träning/match och uträtta hårt arbete.
Vi är inne i en farlig tid. Helt klart för idrotten, men även för samhället i stort.
Och någonstans tror jag faktiskt att det är vi föräldrar och vuxna som måste vända trenden.
CJ och jag diskuterade häromdagen också att idrotten blir allt mer och mer professionell på elitnivå och ändå förstår inte många ungdomar det utan tar det med en klackspark och glider på lite räkmacka. Förstår liksom inte riktigt allvaret och vad som behövs. Och många slutar alldeles för tidigt när det inte går tillräckligt fort att komma till toppen (sen ska det inte ta för lång tid heller, men det är ett annat problem), man har inte tålamodet.
Man kan tydligt se två saker som är stor skillnad mot när jag och mina kompisar var i åldern ung och lovande/på gränsen till senior/precis blivit senior:
Det ena är att majoriteten av de yngre spelarna (inte alla såklart, det finns lysande undantag) inte tar i riktigt på träningar och matcher. När vi var unga då var det verkligen 100% fart runt alla koner, i alla löpningar, på alla övningar. När man fick bollen ökade man farten, inte tvärtom. Och i matchspel var det liv och död och allt för laget som gällde.
Idag är det lite lunka-gå-löp, får man bollen sätter man inte fart utan kör några dribblingar, eller nån zorrning eller slänger iväg något skott i halvfart. Individuellt är alla bra, men lagspelet, passningsspelet och försvarsspelet känns åsidosatt. Man kommer ofta sent till träningar, många saker går före innebandyn (skola och familj är självklart giltiga orsaker) och träningsnärvaron är definitivt lägre än på min tid. Och då vet ni att jag spar alla listor, så allt är belagt.
Det andra är att ungdomarna idag känns mindre mogna än vad vi var, och tar saker på betydligt mindre allvar. Självklart finns det undantag här, bra sådana också. Men som sagt, man glömmer kläder, man kommer för sent, man hör inte av sig vid frånvaro, och framför allt, det är mycket flams och trams.
Väldigt mycket.
Jag säger inte att man inte får vara glad och ha roligt. Tvärtom, jag har alltid byggt mina lag på glädje och trivsel. Men det gäller att vara allvarlig och fokuserad vid rätt tillfällen, sen kan man ha roligt och ploja emellan.
Dagens spelare som är, säg 16-20 år, kastar och skjuter bollar på varandra, jagar varandra, pratar under genomgångar, skjuter på mål när man pratar, ja helt enkelt flamsar och tramsar.
Hade aldrig hänt på vår tid.
När vi bildade Falu IBK 1985 och var spelande tränare och styrelsemedlem (sekreterare) var jag 19 år.
19 år.
Tom Wester, Micke "Rette" Retsmar, Jessica "Tate" Hedberg och Lars-Erik "Larsa Håkansson var 16, Peter "Linken" Lindqvist, Christer Wikström och Jonas "Tjoppen" Sundström 17 och Patrik "Idof" Idofson 18.
Jag var alltså en riktig gamling.
Sen fanns det ytterligare ett gäng i 16-19-årsåldern, några 15-åringar och det var självklart några äldre också.
Vi spelade, planerade, jagade sponsorer, byggde sarg, jagade tränings- och matchtider, skötte styrelsen och föreningen och massor av saker.
Och nästan alla var under 20.
Tror inte att det skulle fungera idag.
Men jag kan ha fel.
Och ingen skulle bli gladare än jag om dagens ungdom överbevisade mig.
Jag lovar.
*****
Nu kom det ett sånt där allvarligt inlägg igen. Som kommer då och då. Men dom behövs dom också. Men livet är inte alltid en dans på rosor. Även om det oftast är det.
*****
Skulle jobba igår. Går glatt upp på morgonen, åker upp till Dalaidrottens Hus, helt ensam, alla har semester, drar kortet i läsaren och -
Ingenting händer.
Inte ett klick, inte ett ljud.
Fel på kortet, roligt.
Väntar en stund, tänkte att det kanske kommer någon.
Icke.
Börjar messa lite försiktigt, vill ju inte väcka folk som har semester.
Till slut svarar Ewa Henriksson, världens bästa kanslist, och säger att hon kan åka upp. Hon var hurtig och stod på löpbandet tidigt på morgonen minsann. Hon kommer upp och drar sitt kort - vilket heller inte fungerar.
Så det var bara att åka hem igen.
Var hemma kvart över elva.
Sen visade det sig att blixten slagit ned och slagit ut lås- och larmfunktionerna.
Så det blev till att gå upp tidigt i morse och åka och jobba i stället.
Som sagt, livet är inte alltid en dans på rosor.
*****
Tänkte lite på det där med ungdomarna av idag. Brukar ha med mig min näst äldste son, Alex, på promenaderna runt Hosjön. Då brukar vi prata om allt mellan himmel och jord. Jag brukar säga att han och hans polare är så tråkiga, att dom aldrig gör något. Och han håller väl lite hummande med, men vet inte vad dom skulle göra.
Brukar också berätta lite historier om som sånt som hänt och som man varit med om (mycket Tom Wester!) och det tycker han är skitkul. Jag brukar säga att sånt kommer ni aldrig att få vara med om för ni gör ju aldrig något, sitter bara och chattar och SMS:ar och spelar Counter Strike och Half Life och allt vad det heter.
Då brukar han humma lite mera.
Jag tror ungarna idag helt enkelt har dålig fantasi.
Och så är vi tillbaka till det där med underachievermentaliten igen.
Göra så lite som det bara behövs.
Inte synas och inte märkas.
Inte vara för långt borta från hem och rutiner.
Jag förflyttade mig tillbaka lite i tanken och minnet, och tänkte på vad jag gjorde (detta är endast tränings- och tävlingsgrejer, sen höll man ju självklart på med alla "valiga" lekar också) i åldrarna, säg 8-16 år.
Det var en hel del.
Här kommer ett axplock.
Parkeringstennis
Vi spelade tennis med plastracketar och innebandyboll (fast det visste vi knappt att det var då). Man hade två parkeringsrutor var, där den ena var serveruta. Det gällde att hålla utkik när bilarna åkte iväg. Det blev ofta diskussioner om hur mycket nedåt man fick slå utan att det var oschysst.
Driv
Driv är en sorts match en-mot-en där man spelar med bandy/hockeyklubba och tennisboll. Det gäller att göra mål på den andre och man får bara stoppa bollen med klubban och har bara två touch på sig. Stoppa och skjuta. Eller skjuta direkt om man vill. Kom man åt bollen med något annat än klubban så blev det andres boll.
Inomhusgolf
Var det dåligt väder så man inte kunde använda sin inköpta minigolfklubba så gjorde man självklart banor i lägenheten, typ 2-3 i varje rum. Och hade olika muggar som hål.
Tennistrainer
Eftersom man inte hade någon garagevägg som Björn Borg, hade man i stället en Tennistrainer. Kommer ni ihåg dom? En tennisboll som satt fast i en lång och slitstark gummisnodd som i sin tur satt fast i en tyngd (endera en plastbox som man fyllde med vatten eller också var den gjord av tungt järn) som man ställde på marken. Sen stod man och slog och slog och bollen kom alltid tillbaka...
Skrivbordspingis
Förutom att göra läxor var skrivbordet bra till mycket. Till exempel att ställa det mitt på golvet i rummet, bygga ett nät av gamla legoklossar och sen spela pingis med miniracketar på det.
Skrivbordshockey
Ett annat sätt att använda skrivbordet var att ta bort stolen och sen spelade man hockey. En stod i mål, en spelade ute. små hockeyklubbar och skumgummiboll.
Lägenhetshöjdhopp
Först byggde man sin egen höjdhoppsställning. Detta genom att återigen plocka fram de gamla legobitarna. Man byggde två stolpar (jag tror bitarna var 1 cm höga) och sedan la man morsans måttband över. Sen tog man sats ute från hela hallen, svängde in i rummet och hoppade i sängen. Lätt som en plätt.
Köksbordspingis
Om man inte hade någon polare att spela pingis mot, ställde man bara bordet mot en vägg i köket och sen spelade man mot sig själv. Bollen fick studsa en gång i bordet. Ibland spelade man matcher mellan på den tiden kända spelare (Jonyer, Douglas, Secretin, Surbek mfl) då man var en spelare vartannat slag.
Prickskytte
När man var lite yngre körde man prickskytte. Gummisnoddar och plastgubbar. Eller plastpistoler med pilar. Stående, sittande, liggande.
Elektrisk bilbana
Bilbanekörning var frekvent förekommande. Och då inte bara en mot en. Utan det var snabbaste varv, flest varv i rad. Hela VM-tävlingar där man körde varje Formel 1-lopp som fanns med alla förare på tid.
Manuell bilbana
Den klassiska från Matchbox där man släppte bilarna och hade en loop. Här hittade man också på en mängd olika tävlingsformer. Lagtävlingar (svenska bilar mot amerikanska bilar, Citroen mot Ford mm), höjdhopp och längdhopp för bilar, ja allt.
Legobilsformel-1
En egen påhittad. Jag kommer ihåg att jag byggde typ 20 likadana bilar av Lego i olika färger som jag sen släppte i hallen. Så fort nån bil tappade nån bit var den ute. Och så räknade man VM-poäng så klart.
Egna serier
Minns även att jag gjorde egna tävlingar i fotboll (VM, Europacupen, Engelska ligan mm), ishockey (Elitserien, Canada Cup mm) och tennis (Wimbledon, Davis Cup mm) där man gjorde noga uträknade resultatlappar och sen lottade man och hade tabeller och målskyttar mm.
Lägg därtill att man spelade hockeyspel (med puck, tärning och glaskula), Couronne, fotbollsspel, basketspel, Master Mind, Solitär, minigolf, slalom och störtlopp (!) med de klassiska miniskidorna.
Samt såklart vanlig tennis, pingis, fotboll, hockeybockey, simmade, åkte skridskor, sprang och alla dom där vanliga sportaktiviteterna.
Och 18-håls frisbeegolfbana på Lugnet.
Och Falu Cykelklubbs tipspromenad på söndagarna.
Allt var tävling, på tid, i längd, på höjd, rekordjakt - och allt var jätteroligt och inte blev jag någon speciellt dålig människa för det.
Och så åkte man och tittade på Falu IF och Leksand i hockey, Falu BS i bandy och så Brage, Falu BS (bortamatcher också), Korsnäs, Slätta och HAIK i fotboll.
Och så sprang man på bio, hyrde VHS-filmer, läste böcker, serietidningar, följde TV-serierna (bara TV1 och TV2!), lyssnade på musik, spelade in band, lyssnade på Sportradion och lekte med kompisar. Gick hem till kompisar. Och knackade på. Och sen gick man ut och lekte. Och var ute tills det blev mörkt.
Hur kunde man hinna med allt då?
Ja just ja, det fanns inga datorer eller internet. Eller tusen TV-kanaler.
Var det någon som sa fantasi och aktivt liv?
Det var nästan lite overachievermentalitet.
Men bara nästan.
*****
Apropå hockeyspel: jag har skrivit om det i bloggen förut, i en Hockeyspel Special, men det tål att upprepas.
Det märkligaste vi gjorde var när vi spelade med ett vingummi.
Först till fem, och den som förlorade fick äta upp det.
*****
Nu kommer snart gumman hemma från jobbet, då ska vi dricka cider!
*****
Kvällens låt: Working Class Hero - Jerry Williams
*****
Man har definitivt inte roligare än vad man gör sig
/Nordström/
onsdag 15 juli 2009
Hellre än bra
Var och fikade med CJ idag. En trevlig stund med en massa prat om, som han skulle sagt, Ditten & Datten.
The o wienerbröd för min del, endast kaffe med påtår för honom. Vilken karaktär. Detta tillsammans med hans gå-lunka-löprundor borde snart rendera i en start i Stockholm Maraton eller något. Själv är jag stolt över att jag börjat gå Hosjön runt. Det tar i alla fall cirka en timme och tjugo minuter, så det är en bit.
*
Ove "Yv" "Hahnberger" Larsson. Att han inte sjöng If Looks could kill? Det kanske hade varit det som det gjort då?
Peter "The Big Kahuna" Bergestål. Jag tror musklerna var mer imponerande än sången.
*
Per "Porre" Fagerström
*
The o wienerbröd för min del, endast kaffe med påtår för honom. Vilken karaktär. Detta tillsammans med hans gå-lunka-löprundor borde snart rendera i en start i Stockholm Maraton eller något. Själv är jag stolt över att jag börjat gå Hosjön runt. Det tar i alla fall cirka en timme och tjugo minuter, så det är en bit.
Vi diskuterade bland annat dagens idrottare, de unga kontra de äldre. Idrotten idag blir i sig själv allt mer seriös, ändå känns det som att många ungdomar tar det med en klackspark och slarvar bort sina karriärer. På något sätt inte beredda att lägga ner lika mycket tid och energi som man gjorde förr.
Detta gav mig lite idéer till ett blogginlägg jag tänkt göra ett tag. Få se om det kommer i veckan.
Tiden går alldeles för fort när man har roligt och vips så var CJ tvungen att hasta upp till jobbet på FK och själv skulle man hem till barnen eftersom frugan jobbar kväll fem (!) kvällar i rad.
Blir mycket pyssel och städ hemma den här veckan med andra ord.
*****
När vi firade 20-årsjubileum med Falu IBK 2005 så var en av aktiviterna en Karaoketävling. Tänkte jag skulle redovisa lite från den...
Bidragen som var med var:
1/ Lars Sundgren (doa Jonas Karlsson) - Michelangelo
Sunken brukar inte göra några tavlor men… Ted Gärdinfarkt gjorde låten…
2/ Ove Larsson - Oa hela natten
Snälla Ove, håll dig till målvaktsspelet… Norsk karaoke är nog din grej…
3/ Lars Dahlin (doa Jonas Karlsson) - Jag vill ha en egen måne
Du får gärna uppträda på månen nästa gång, Dalle…
4/ Camilla Dofs med Space Girls (doa Jonas Karlsson) - Touch me
Ja, det var verkligen touching, Camilla… Rörande…Ingen kunde sluta gråta
p
5/ Tom Wester (doa Jonas Karlsson) - Hallå hela pressen
Tom i all ära, men det blir nog tyvärr blir det nog varken rubriker eller listetta av detta…
6/ Peter Bergestål - Eye of the tiger
Eye, Eye, Eye. Kanske bäst att du tiger, Peter…
7/ Per Fagerström - Just nu
Just då… Borde kanske Porre gjort något annat…
p
8/ Lars Dahlin o Micke Hilleskär (doa Jonas Karlsson) - Girls just wanna have fun
Girls just wanna have… silence…
9/ Larsa o Sven Håkansson (doa Jonas Karlsson m fl) - Run through the hills
Hård rock… Kanske bättre med överrock… Eller lock… över…
Inget av dessa nummer vann, det gjorde däremot...
p
Extranummer: Lars Sundgren - Oh la la jag vill ha dej
Vinnaren! Ett fantastiskt nummer med inlevelse, vilja och glädje! Oh la la vi vill ha dej Sunken!
Noterbart:
Att Jonas "Sockan" Karlsson var med i stort sett överallt trots att han inte var anmäld...
Att Tom Wester bör ägna sig åt att sjunga Thåströmlåtar
Att extranumret alltså vann var ju på något vis lite...talande
Att de flesta verkar har hittat rätt saker i livet livnära sig på...
Att devisen hellre än bra väl aldrig har passat så bra som denna kväll...
Vi avslutar med lite idolbilder från tävlingen:
Lars "Sunken" Sundgren och Jonas "Sockan" Karlsson
Lars "Sunken" Sundgren och Jonas "Sockan" Karlsson*
Ove "Yv" "Hahnberger" Larsson. Att han inte sjöng If Looks could kill? Det kanske hade varit det som det gjort då?p
*
Peter "The Big Kahuna" Bergestål. Jag tror musklerna var mer imponerande än sången.*
Per "Porre" Fagerström*
Camilla Dofs & Space Girls (och så den eviga doan Sockan förstås)
Som sagt, hellre än bra.
MEN: Det är underbart med folk som bjuder på sig.
p
*****
Nu ska jag flytta lite möbler, dammsuga, skura golv och torka ett skrivbord och en garderob. Klockan är ju trots allt bara kvart över tio. Långt kvar på dagen än...
*****
Kvällens låt: Ordinary World - Duran Duran
*****
Till en väns hus är vägen aldrig lång
/Nordström/
måndag 13 juli 2009
Otroligt otrevligt
Ett av lagen som spelade i gamla riksserien var Hallstahammars FF. Ett lag som spelade mycket ojuste och var väl sådär trevliga att ha att göra med. Jag och brorsan blev ditskickade några gånger när det var lite "riskmatcher". Bland annat en gång när man mötte Storvik, som också var ganska heta på planen och "tuggiga". Men den match som detta skall handla om var när IF Domnarvet var på besök.
Hallen var ganska liten och trång, med ribbstolar och gymnastikbänkar runt. Publiken var mycket hätsk under matchen, som var väldigt hård. Domnarvsspelarna flög som vantar ibland mot ribbstolarna.
Vilket innebar, såklart eftersom det var vi som dömde, att Hallstahammarspelarna flög som vantar till utvisningsbåset. Vi har aldrig vikt ner oss, jag och brorsan, hur tuff än publik, ledare och spelare varit. I Hallstahammar spelade två bröder (kommer inte ihåg vad dom hette) som spelade riktigt fult. Efter en sådan ful förseelse visar jag ut den ena av dom.
När vi går mot utvisningsbåset så applåderar en kvinna i publiken (sitter på en bänk). Kvinnan i fråga är fru till Domnarvets tränare. När Hallstahammarspelaren går förbi henne harklar han sig.
Och lägger sen en loska mitt i ansiktet på henne.
Helt ofattbart.
Då fattar ni nivån på vissa av spelarna.
Jag har väl sett idrottare spotta på varandra, men på nån i publiken? Aldrig.
Det blev, om man säger så, en ganska otrevlig stämning resten av matchen. Men vi redde ut det också.
Men det var helt klart bland det värsta jag varit med om som domare i min innebandykarriär.
*****
Sjöstrand tipsade om att Gratjova ska börja blogga igen. Härligt. The Queen is back. Även om hon numera får dela det epitetet med Ingrid.
*****
Sverige tog två JVM-guld i friidrott. Det är ganska otroligt, med tanke på att man som mest tagit ett brons förut. Dels i stav för damer, men sen också på en sån klassisk distans som 800 meter. Tittade på svt.se och det var verkligen en makalöst lopp som Johan Rogestedt, som han heter, gjorde. Han låg sist efter ett varv, han låg femma en bit in på upploppet och han spurtar förbi två kenyaner (bara det!).
Och killen är ett år yngre än dom andra.
Vad månde bliva?
*****
Ikväll var prinsessan Ella på sin första bio. Hon och mamma gick på Ice Age 3. Och därefter på McDonalds.
Gissa om det var en nöjd och uppspelt liten flicka som kom hem?
*****
Jag väntar fortfarande in tre stycken gästbloggare. Men sommar och semester ställer väl till lite antar jag.
Men den som väntar på något gott...väntar alltid för länge!
*****
Har fått städdille tror jag. Mer än vanligt alltså. Har dammsugit alla mattor tre gånger (två på ovansidan och en på undersidan), rullat ihop dom och ska sen skaka dom. Burit ut stolar och byråer och grejer och torkat golven minutiöst. Skurat skohyllor, dator- och elsladdar och grejer.
Nu känns det mycket bättre.
*****
Efter att ha skrivit om kvalet 85/86 och Västra skolan fick jag lite 80-talsflashbacks.
Kolla dessa bilder...
Vi börjar med en bild av min ärade bror Håkan, tagen i augusti 1985. På Tallbacksvägen 6a. Vi kan väl ignorera att han sitter i AIK-jacka.
Hallen var ganska liten och trång, med ribbstolar och gymnastikbänkar runt. Publiken var mycket hätsk under matchen, som var väldigt hård. Domnarvsspelarna flög som vantar ibland mot ribbstolarna.
Vilket innebar, såklart eftersom det var vi som dömde, att Hallstahammarspelarna flög som vantar till utvisningsbåset. Vi har aldrig vikt ner oss, jag och brorsan, hur tuff än publik, ledare och spelare varit. I Hallstahammar spelade två bröder (kommer inte ihåg vad dom hette) som spelade riktigt fult. Efter en sådan ful förseelse visar jag ut den ena av dom.
När vi går mot utvisningsbåset så applåderar en kvinna i publiken (sitter på en bänk). Kvinnan i fråga är fru till Domnarvets tränare. När Hallstahammarspelaren går förbi henne harklar han sig.
Och lägger sen en loska mitt i ansiktet på henne.
Helt ofattbart.
Då fattar ni nivån på vissa av spelarna.
Jag har väl sett idrottare spotta på varandra, men på nån i publiken? Aldrig.
Det blev, om man säger så, en ganska otrevlig stämning resten av matchen. Men vi redde ut det också.
Men det var helt klart bland det värsta jag varit med om som domare i min innebandykarriär.
*****
Sjöstrand tipsade om att Gratjova ska börja blogga igen. Härligt. The Queen is back. Även om hon numera får dela det epitetet med Ingrid.
*****
Sverige tog två JVM-guld i friidrott. Det är ganska otroligt, med tanke på att man som mest tagit ett brons förut. Dels i stav för damer, men sen också på en sån klassisk distans som 800 meter. Tittade på svt.se och det var verkligen en makalöst lopp som Johan Rogestedt, som han heter, gjorde. Han låg sist efter ett varv, han låg femma en bit in på upploppet och han spurtar förbi två kenyaner (bara det!).
Och killen är ett år yngre än dom andra.
Vad månde bliva?
*****
Ikväll var prinsessan Ella på sin första bio. Hon och mamma gick på Ice Age 3. Och därefter på McDonalds.
Gissa om det var en nöjd och uppspelt liten flicka som kom hem?
*****
Jag väntar fortfarande in tre stycken gästbloggare. Men sommar och semester ställer väl till lite antar jag.
Men den som väntar på något gott...väntar alltid för länge!
*****
Har fått städdille tror jag. Mer än vanligt alltså. Har dammsugit alla mattor tre gånger (två på ovansidan och en på undersidan), rullat ihop dom och ska sen skaka dom. Burit ut stolar och byråer och grejer och torkat golven minutiöst. Skurat skohyllor, dator- och elsladdar och grejer.
Nu känns det mycket bättre.
*****
Efter att ha skrivit om kvalet 85/86 och Västra skolan fick jag lite 80-talsflashbacks.
Kolla dessa bilder...
Vi börjar med en bild av min ärade bror Håkan, tagen i augusti 1985. På Tallbacksvägen 6a. Vi kan väl ignorera att han sitter i AIK-jacka.
Man kan kolla in den beiga lite "tygiga" tapeten, den öppna spisen, soffbordet, klassiska duken på bordet samt bokhyllan i bakgrunden. Allt så sjuttiotal (eftersom det var hemma hos morsan och farsan). Fjällkontrollen Håkan håller måste vara en av de första vi hade.
*
Den andra bilden är från en studentfest på klassiska Triangelgården i Norslund. Tagen i juni 1987. Måste vara i slutet av festen. Inte minst nät man ser allt skräp på golvet.
Vi kan notera flera intressanta saker med bloggaren: de inte så små brillorna (parabolerna), den snygga röda Lacostetröjan, de oerhört klassiska seglarskorna och framför allt, luggen!
Vilka tider.
I bakgrunden ser vi legenden Lars-Erik "Larsa" Håkansson sittandes på en stol, med som det ser ut, lite för korta byxor. Och randiga sådana dessutom. Däremot vet jag inte vem han pratar med. Väggen?
*
På sista bilden flyttar vi fram cirka ett och ett halvt år, fram till december 1988. Här befinner vi oss i bloggarens allra första egena lägenhet, den på Hyttgatan 43b. Oj vad många fester, pokerkvällar, videokvällar och annat vi hade där...
p
Denna bild vimlar av klassiska 80-talsgrejer. Vinröd plyschsoffa 3-2-1 självklart), bord i svart folie, virkad duk på bordet och stora högtalare (notera den matchande skålen på högtalaren, vinröd, imponerande va?).
Något mindre brillor men fortfarande lika mycket hår. Två klassiska klädesplagg: vita tubsockor med röda ränder och en tennisskjorta, tror det var en Tenson eller Tacchini (hade för resten två Tacchini-overaller, oerhört exklusiva som en gammal flickvän tyvärr la beslag på, typiskt tjejer, låna kläder av sina killar).
Observera den grymt klassiska påsen på soffan. En röd från Åhléns med en LP-skiva i.
På väggen hänger tre planscher som var såååå 80-tal:
En ihopknöcklad (heter det så?) Coca Cola-burk, en filmaffisch från Plutonen och så Musse & Mimmi i en gullig pose.
Vilken nostalgi...
p
*****
Apropå spotta på spelare: i de fantastiska kvalmatcherna mot Sundborn 1998 (Byakampen som jag skrivit utförligt om tidigare), var det en back i Sundborn som i ett viktigt läge la en loska rakt i nacken på en av våra spelare, Micke "Nordon" Nordin.
Vem som helst skulle ha blivit tokig och kunnat vänt sig om och lappat till. Och sen åkt på matchstraff eller nåt och så hade matchen varit körd för oss. Antagligen precis vad motståndaren ville.
Micke var ju ganska ung, men som tur var höll han sig kall och gjorde ingenting annat än att bara vända sig om och flina och sen gå därifrån.
Starkt. Moget.
Det var tack vare ett antal såna saker vi vände och vann så många matcher och därigenom serien och kvalet.
p
*****
Och apropå brorsans AIK-jacka. Jag tror han beställde den och fick den, mycket stolt, hemskickad. En gång var han i Stockholm, hade varit ute på nånting då han i en tunnel mötte en något berusad Djurgårdare. Det var bara dom i tunneln och precis när dom passerar varandra stannar Djurgårdaren och tar tag i Håkan, drar fram en kniv (!) och väser:
- Jävla AIK-are, ska jag döda dig!?
En verkligt prekär situation.
Om nu inte Håkan varit Håkan.
Min ärade bror är nämligen oerhört pedagogisk, psykologisk, lugn och smidig. Han har verkligen talets gåva och är mycket övertygande.
Han har till exempel avstyrt ett bråk ensam mittemellan två stora ligor i centrala Falun, bara genom att diskutera med dem. Och tänk så många gånger när vi har dömt som han varit den snälle och fått alla att tycka om oss fast jag varit så elak.
Hursomhelst, Håkan börjar lugnt att diskutera med killen, håller på ett tag och avslutar med:
- Dessutom, tänk om vi AIK:are inte fanns. Vem skulle ni då bråka med?
Killen tittar länge på Håkan, tar bort kniven och fram en sjuttis och säger sen, avväpnat och lite sluddrande:
- Fan, det har du rätt i... Ska'ru ha en jävel?
Som sagt, ordets makt.
Det är min bror det.
p
*****
Nu ska jag fortsätta pysslandet.
*****
Kvällens låt: Tell it to my heart - Taylor Dayne
*****
I svårigheterna finner man möjligheterna
/Nordström/
torsdag 9 juli 2009
Skumvarning och Västra Skolan
Det kändes ju...sådär att springa in på Vivo SparExtra tio minuter innan stängning och köpa ett sexpack folköl och en Barbie-tidning.
På bilden gör Lars "Sunken" Sundgren det han ofta gjorde: mål. Här han dragit någon back och lägger bollen under HSK:s målis Gunnar Wallin. Närmaste IBK:are är Anders Stenberg.
*
Nästa bild är en betydligt senare, i alla fall från 2005. Det var då vi hade 20-årsjubileum för Falu IBK. Här ser man lite bättre det klassiska välvda taket.
Övre raden från vänster: Bo "Bosse" Hedenskog, Mats "Polo" Johansson, Anders Stenberg, Peter "Linken" Lindqvist, Nils-Olov "Nisse" Johansen, Per Nordström, Magnus "Gren" Gren, Kenneth Hallin. Nedre raden från vänster: Micke "Hille" Hilleskär, Micke "Carllarsson" Larsson, Olle "Fot" Sundström, Anders "Fleece" Svensson, Tom Wester, Lars "Sunken" Sundgren, Torsten "Totte" Andersson.
Kan ju misstolkas.
Dock: Frugan håller på att måla om ett av rummen och behövde lite uppmuntran/bränsle. Och lilla prinsessan Ella har tjatat om den nya tidningen ett tag.
Så då får man ställa upp.
*****
p
På innebandyfronten är det otroligt dött just nu. Många bloggar ligger nere, och ute i föreningarna verkar det inte hända mycket heller.
Ja, just ja. Koppen har gjort comeback. Kul.
*****
p
Såg att en femtonårig amerikanska slagit världsrekord i simning.
Coolt.
Ännu coolare var namnet.
Amanda Reason.
Amanda Reason.
Men det fanns säkert ett skäl till det namnet också.
*****
Få se om jag och legenden-vännen-journalisten Bengt "Finger-Bengt" Pettersson blir tränarkollegor i höst.
p
Här ser vi Bengan i full färd med att spela hockeyspel på fritidsgården i Norslund någon gång på 80-talet. Jag och Bengan jobbade tillsammans där under några år.
Tränare ja... För flickor -03... Jag har ju en Ella och han en Molly. Vi har lite planer, vi får se om vi får ihop det.
SM-Guld 2018?
p
*****
Skrev ju om kval häromdagen. Och att Västra skolan var vår hemmaplan på den tiden. Detta klassiska Västra skolan. Innebandyns Hall of Fame i Falun. Tänkte det kunde vara kul med lite bilder från Västra. Både gamla och nya.
p
*
Västra skolan ligger en bit nedanför gruvan mitt emot OKQ8-macken. En gammal skola, som hänger på sista versen, tror dom skall lägga ner den. Gympasalen med sitt klassiska bågvalvformade tak är också ganska sliten, men oerhört klassisk. Det var alltså hit vi fraktade får egenhändigt byggda sarg och svetsade målburar en gång i tiden, hösten 1985.
Västra skolan ligger en bit nedanför gruvan mitt emot OKQ8-macken. En gammal skola, som hänger på sista versen, tror dom skall lägga ner den. Gympasalen med sitt klassiska bågvalvformade tak är också ganska sliten, men oerhört klassisk. Det var alltså hit vi fraktade får egenhändigt byggda sarg och svetsade målburar en gång i tiden, hösten 1985.
p
*
p
Här ser vi Patrik "Idof" Idofson i full fart med att runda målisen Tony "Klicken" Hansson. Observera, inget ansiktsskydd på Tony.
p
Det mest intressanta, om Idof ursäktar, är kanske målburarna. De berömda vinröda ihopfällbara.
p
Och så klassiskt det är med innebandy och ribbstolar på väggarna.
p
I bakgrunden ser vi Mikael "Hille" Hilleskär, ytterligare en legend, som försöker passa ihop sargen. Observera att sargbiten han håller i är brun. När vi köpte bitarna så räckte inte dom vita runt hela...
p
Kolla också Hilles kortbyxor a la Ralf Edström -74...
p
*
p
Nästa bild är en matchbild då vi i ett derby möter HSK Innebandy. Här ser man tydligare de bruna sargbitarna. Domaren till vänster är ingen mindre än Peter "Lillis" Wallin från Mora.
p
På bilden gör Lars "Sunken" Sundgren det han ofta gjorde: mål. Här han dragit någon back och lägger bollen under HSK:s målis Gunnar Wallin. Närmaste IBK:are är Anders Stenberg.
*
Nästa bild är en betydligt senare, i alla fall från 2005. Det var då vi hade 20-årsjubileum för Falu IBK. Här ser man lite bättre det klassiska välvda taket.
Notera även de madrasserade bärande stolparna. Den enda som trots allt nånsin sprang in en sån var Johan "Jottis" Hedberg.
Som var kortast i laget.
*
Här ser vi en matchbild från jubileumet. Bara legender på bilden: Mikael "MC" Carlsson, Adam "Strumpan" Grane, Peter "Linken" Lindvist och Lars "Sunken"Sundgren. Linken och Sunken var 2/3 av Falu IBK:s bästa kedja genom tiderna. Vem var den tredje då? Jo, bloggaren himself. Som på denna bild har nr 1 och befinner sig i kassen. Jo, minsann.
I andra kassen befann sig fd elitseriemålvakten, vännen-myten-mannen, Tom Wester. Vårt lag vann med 11-9.
Say no more...
*
Vi avslutar Västrasvepet med två klassiska uppsättningar av Falu IBK, båda tagna i Hall of Fame.
Falu IBK 1986/1987
Övre raden från vänster: Patrik "Idof" Idofson, Jonas "Ruppe" Rutz, Micke "Flätan" Norberg, Peter "Linken" Lindqvist, Tom Wester, Christer Wikström, Lars-Erik "Larsa" Håkansson, Torsten "Totte" Andersson, Micke "Hille" Hilleskär, Per Nordström. Nedre raden från vänster: Kenneth Hallin, Tony "Klicken" Hansson, Anders "Fleece" Svensson, Claes Ottewall, Anders Stenberg.
*
Falu IBK 1987/1988
Övre raden från vänster: Bo "Bosse" Hedenskog, Mats "Polo" Johansson, Anders Stenberg, Peter "Linken" Lindqvist, Nils-Olov "Nisse" Johansen, Per Nordström, Magnus "Gren" Gren, Kenneth Hallin. Nedre raden från vänster: Micke "Hille" Hilleskär, Micke "Carllarsson" Larsson, Olle "Fot" Sundström, Anders "Fleece" Svensson, Tom Wester, Lars "Sunken" Sundgren, Torsten "Totte" Andersson.
*****
Nu ska jag vara moraliskt stöd till gumman när hon kör strykning 2.
*****
Kvällens låt: West End Girls - Pet Shop Boys
*****
Bättre ensam än i dåligt sällskap
/Nordström/
måndag 6 juli 2009
Ytterligare ett kvalfyllt inlägg
Skrev ju igår om det lyckade kvalet till Elitserien 95/96 med IBF Falun. Idag backar vi ungefär tio år till bakåt i tiden, till säsongen 1986/1987. Närmare bestämt till våren 1987.
Vi hade startat Falu IBK 1985 och första säsongen (85/86) kom vi någonstans i mitten på division 2. Vi var lite för "gröna" och hade lite för lite spelare. Till säsongen 86/87 var vi lite bättre rustade med fler träningar och fler spelare. Bland annat hade vi fått Lars "Sunken" Sundgren (mycket duktig fotbollsspelare i Korsnäs också), Micke "Hille" Hilleskär, Anders Stenberg, Nisse Johansen och målvakten Anders "Fleece" Svensson.
Dessa spelare var precis vad som behövdes för att vi skulle kunna sätta målsättningen till serieseger i den södra tvåan och sen försöka kvala upp till division ett (serierna i Dalarna höll mycket bra klass på den tiden), som då var högsta serien.
*
Efter att ha tafflat oss i två hemmamatcher tog vi oss samman och vann resten, bland annat två stenhårda och hätska derbyn mot HSK Innebandy (vi slog ju senare ihop föreningarna till IBF Falun) på Västra skolan, och inför sista seriematchen hade vi allt i egna händer. Vi kämpade mot Garpenberg och det var även dom vi skulle möta borta i sista matchen. Eftersom dom hade vunnit med typ 2o mål i sin näst sista match räckte inte oavgjort för oss utan vi var tvungna att vinna.
Tufft läge.
Trots underläge med både 0-1, 2-3 och 3-4 lyckades vi till slut vinna med 5-4 efter ett sent mål av Nisse Johansen. Seriesegern var klar och det var ett glatt gäng som firade på Checkers i Hedemora och började ladda för det kommande kvalet.
*
Kvalet skulle spelas mot Boda IBK, som hade vunnit den norra tvåan. Ett rutinerat och tufft gäng med många bra och klassiska spelare som Conny Swan, Jonas Gudmunds, Kenneth Zetterqvist, Ola Jonsson, Magnus Åker, Patrik, Sven-Ove och Peter Olsén och målvakten Mikael "Captain America" Bengts.
Kvalet skulle spelas i bäst av tre matcher, en hemma var först, och sen en eventuell tredje och avgörande på neutral plan. Och matcherna fick inte sluta oavgjort. Boda var väl favoriter och fick också börja hemma i den svårspelade Rättviks gymnastiksal.
*
Av olika anledningar (skada, bortrest, en som bara spelade hemmamatcher) var vi bara åtta utespelare, tre backar och fem forwards, som vi rullade runt på.
Om man ska vara lustig kunde man sagt att det inte Bodade gått.
Boda satte högsta fart från första början, och vi fick backa hem. Skotten smattrade runt oss och vi var väl till och från ganska utspelade. Men vi hade två personer:
Tom Wester och Lars "Sunken" Sundgren.
Boda vann skotten under ordinarie tid med 30-12.
Matchen slutade 4-4.
Även här låg vi under tre gånger.
I sudden vann Boda skotten med 8-1.
Vi gjorde mål.
Tom var helt fenomenal: av många idiotmatcher jag sett honom göra var denna den värsta. och Sunken gjorde två mål och tre assist. Båda dessa personer skulle få en ganska lustig uppföljning i den andra kvalmatchen.
Vi hade i alla fall fått en kanonstart på kvalet och nu väntade hemmamatch på Västra skolan i returen.
Laget:
35 Tom Wester
23 Anders Stenberg
25 Nisse Johansen
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren (2min)
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Totte Andersson)
2-2 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
3-3 Lars Sundgren (straff)
4-4 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
5-4 Nisse Johansen (Lars Sundgren)
*
Match nummer två gick alltså hemma på Västra skolan i Falun. Det har nog aldrig varit så mycket folk kring Västras sarg som den här kvällen. Halva Norslund var nog där för att heja fram oss.
Till den här matchen blev dock Tom sjuk, och vi fick sätta in Anders Svensson i stället. Inget ont om Anders, men Tom var ju Tom. Och det gladde ju Boda något oerhört, då de såg en chans till kanske lite enklare mål.
Dessutom pratade vi lite med Boda innan, och dom sa att dom skulle markera Sunken stenhårt och se till att han inte fick göra någonting.
Vi rullade runt på tre backar och två kedjor. Innan match så satte brorsan Håkan som var coach taktiken: min kedja skulle gå in och spela 0-0. Vilket vi gjorde också. Sen skulle den andra kedjan göra målen.
Matchen blev oerhört spännande. Även denna gång låg vi under tre gånger, 0-1, 1-2 och till och med 2-4. Men vi vände och lyckades kvittera.
Och vann i sudden igen.
Vilken känsla.
Att gå upp i division 1 på detta sätt med sina härliga kompisar i innebandyns Hall of Fame inför så mycket folk var underbart.
Bodas två förhoppningar inför matchen sprack ganska rejält:
Anders Svensson i kassen var, även om dom hade helt olika spelstilar, minst lika bra som Tom i den första matchen och gjorde sitt livs match.
Och hur gick det då med Bodas markering av Sunken?
Sådär.
Han gjorde nämligen alla fem målen.
Efter sista målet hamnade alla, spelare, ledare och publik, i en enda stor hög ute på planen.
Klassisk TV-Puckshög.
Alla utom Anders Millén som passade fram Sunken ute från hörnet till det avgörande målet. Deras kedja hade spelat en 3-4 minuter i rad och han var, minst sagt, trött.
Han kom krypande (det är sant!) mot högen, viskandes:
- Grabbar...grabbar...såg...såg ni...såg ni...passningen!
Glömmer det aldrig.
På kvällen firade vi som man gjorde på den tiden:
Videokväll med film från gamla klassiska BP:s (numera Statoil) videoavdelning och så chips och Coca Cola.
Laget:
35 Anders Svensson
23 Anders Stenberg (2min)
24 Christer Sundin
25 Nisse Johansen
26 Anders Millén
27 Jonas Holmqvist
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär (2min)
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Micke Hilleskär, Anders Millén)
2-2 Lars Sundgren (Anders Stenberg)
3-4 Lars Sundgren (Micke Hilleskär)
4-4 Lars Sundgren(Micke Hilleskär)
5-4 Lars Sundgren (Anders Millén)
*
Året efter gjorde vi för övrigt en mycket bra säsong som nykomlingar i division1 då vi kom tvåa och tog poäng i båda matcherna mot suveränerna Mora IBK. Då hade spelare som Mats "Polo" Johansson, Stefan Andersson, Magnus Gren, Bosse Hedenskog, Micke "Carllarsson" Larsson och Olle "Fot" Sundström tillkommit.
*****
Kom på att det de två kval jag skrivit om inte är de enda jag lyckats i. Ett med Enviken (som jag skrivit om tidigare i bloggen, den fantastiska Byakampen mot Sundborn inför ett fullsatt Lugnet, två suddenvinster i rad) och ett med Slätta IBK.
Det verkar var något med mig och kvalspel.
Jag kanske är kval-itativt bra på såna.
*****
Tråkigt och orättvist att Änglarna bara fick 0-0 borta mot Halmstad trots ett massivt spel- och chansövertag. Tror det blir tufft att ta guldet med alla som blir proffs och skadade.
*****
Idag har frugan jobbat BÅDE dag och kväll. Men snart kommer hon hem. Och är ledig i två dagar. Skönt. Få se om vi skall planera en liten IKEA-tripp till i morgon. Kan bli trevligt. Äldste sonen Tom har ju flyttat ut (gonna miss you, kid!) så vi skall göra om rummen lite grann.
*****
Lars Sundgren, Sunken, har för övrigt gjort det snyggaste mål jag sett i innebandy. Och jag såg det på nära håll också eftersom vi spelade ytterforwards i samma kedja. Sunken, som precis jag inte kunde skjuta, hade en underbar teknik, Och detta trots de gamla sunk(haha)klubborna. Bra teknik både i innebandy och fotboll.
Vi spelade träningsmatch på Västra skolan mot Leksand. Motståndarna ligger på och drar iväg ett skott som vår målis Anders Svensson klistrar. Jag och Sunken är två mot två från mittplanen ungefär. Jag drar ut mot sargen och på djupet för att dra isär, Sunken söker sig in i mitten. Anders kastar ut bollen mot Sunken för att få en snabb kontring men det blir ett ganska lång och högt utkast.
Vad gör Sunken då?
Enkelt.
I steget så klackar han bollen på helvolley, alldeles innan mittlinjen, över den näst sista backen. Samtidigt som han tar ner den tunnlar han sista backen och sen rundar han målvakten. Och rullar in bollen i öppet mål.
Allt gick på någon sekund.
Makalöst.
Och där stod jag ute vid sargen som ett fån.
Sunken är en av två spelare i Falu IBK som fått stående applåder - av motståndarna.
Den andra är Tom Wester. Så klart.
*****
Sprang för övrigt på en gammal klassiker på stan idag. Killen med ett av Dalarnas coolaste innebandynamn.
Peter Stålnäbb.
Näbbe kallad, som jag har haft fördelen av att spela med och varit tränare för i både Slätta IBK och Envikens IF. Näbbe som är en de bästa defensiva centrarna jag spelat med. Även om han kunde hänga lite poäng också. En klok och smart spelare.
Kul och se honom, för det var verkligen länge sen.
Jag hade två barn med mig, han hade fru och två barn med sig.
Det är väl därför det var länge sen antagligen.
*****
Nu ska jag äta lite chokladbollar.
*****
Kvällens låt: Man on the Moon - R.E.M.
*****
Det som skrivs utan möda läses i regel utan glädje
/Nordström/
Vi hade startat Falu IBK 1985 och första säsongen (85/86) kom vi någonstans i mitten på division 2. Vi var lite för "gröna" och hade lite för lite spelare. Till säsongen 86/87 var vi lite bättre rustade med fler träningar och fler spelare. Bland annat hade vi fått Lars "Sunken" Sundgren (mycket duktig fotbollsspelare i Korsnäs också), Micke "Hille" Hilleskär, Anders Stenberg, Nisse Johansen och målvakten Anders "Fleece" Svensson.
Dessa spelare var precis vad som behövdes för att vi skulle kunna sätta målsättningen till serieseger i den södra tvåan och sen försöka kvala upp till division ett (serierna i Dalarna höll mycket bra klass på den tiden), som då var högsta serien.
*
Efter att ha tafflat oss i två hemmamatcher tog vi oss samman och vann resten, bland annat två stenhårda och hätska derbyn mot HSK Innebandy (vi slog ju senare ihop föreningarna till IBF Falun) på Västra skolan, och inför sista seriematchen hade vi allt i egna händer. Vi kämpade mot Garpenberg och det var även dom vi skulle möta borta i sista matchen. Eftersom dom hade vunnit med typ 2o mål i sin näst sista match räckte inte oavgjort för oss utan vi var tvungna att vinna.
Tufft läge.
Trots underläge med både 0-1, 2-3 och 3-4 lyckades vi till slut vinna med 5-4 efter ett sent mål av Nisse Johansen. Seriesegern var klar och det var ett glatt gäng som firade på Checkers i Hedemora och började ladda för det kommande kvalet.
*
Kvalet skulle spelas mot Boda IBK, som hade vunnit den norra tvåan. Ett rutinerat och tufft gäng med många bra och klassiska spelare som Conny Swan, Jonas Gudmunds, Kenneth Zetterqvist, Ola Jonsson, Magnus Åker, Patrik, Sven-Ove och Peter Olsén och målvakten Mikael "Captain America" Bengts.
Kvalet skulle spelas i bäst av tre matcher, en hemma var först, och sen en eventuell tredje och avgörande på neutral plan. Och matcherna fick inte sluta oavgjort. Boda var väl favoriter och fick också börja hemma i den svårspelade Rättviks gymnastiksal.
*
Av olika anledningar (skada, bortrest, en som bara spelade hemmamatcher) var vi bara åtta utespelare, tre backar och fem forwards, som vi rullade runt på.
Om man ska vara lustig kunde man sagt att det inte Bodade gått.
Boda satte högsta fart från första början, och vi fick backa hem. Skotten smattrade runt oss och vi var väl till och från ganska utspelade. Men vi hade två personer:
Tom Wester och Lars "Sunken" Sundgren.
Boda vann skotten under ordinarie tid med 30-12.
Matchen slutade 4-4.
Även här låg vi under tre gånger.
I sudden vann Boda skotten med 8-1.
Vi gjorde mål.
Tom var helt fenomenal: av många idiotmatcher jag sett honom göra var denna den värsta. och Sunken gjorde två mål och tre assist. Båda dessa personer skulle få en ganska lustig uppföljning i den andra kvalmatchen.
Vi hade i alla fall fått en kanonstart på kvalet och nu väntade hemmamatch på Västra skolan i returen.
Laget:
35 Tom Wester
23 Anders Stenberg
25 Nisse Johansen
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren (2min)
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Totte Andersson)
2-2 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
3-3 Lars Sundgren (straff)
4-4 Anders Stenberg (Lars Sundgren)
5-4 Nisse Johansen (Lars Sundgren)
*
Match nummer två gick alltså hemma på Västra skolan i Falun. Det har nog aldrig varit så mycket folk kring Västras sarg som den här kvällen. Halva Norslund var nog där för att heja fram oss.
Till den här matchen blev dock Tom sjuk, och vi fick sätta in Anders Svensson i stället. Inget ont om Anders, men Tom var ju Tom. Och det gladde ju Boda något oerhört, då de såg en chans till kanske lite enklare mål.
Dessutom pratade vi lite med Boda innan, och dom sa att dom skulle markera Sunken stenhårt och se till att han inte fick göra någonting.
Vi rullade runt på tre backar och två kedjor. Innan match så satte brorsan Håkan som var coach taktiken: min kedja skulle gå in och spela 0-0. Vilket vi gjorde också. Sen skulle den andra kedjan göra målen.
Matchen blev oerhört spännande. Även denna gång låg vi under tre gånger, 0-1, 1-2 och till och med 2-4. Men vi vände och lyckades kvittera.
Och vann i sudden igen.
Vilken känsla.
Att gå upp i division 1 på detta sätt med sina härliga kompisar i innebandyns Hall of Fame inför så mycket folk var underbart.
Bodas två förhoppningar inför matchen sprack ganska rejält:
Anders Svensson i kassen var, även om dom hade helt olika spelstilar, minst lika bra som Tom i den första matchen och gjorde sitt livs match.
Och hur gick det då med Bodas markering av Sunken?
Sådär.
Han gjorde nämligen alla fem målen.
Efter sista målet hamnade alla, spelare, ledare och publik, i en enda stor hög ute på planen.
Klassisk TV-Puckshög.
Alla utom Anders Millén som passade fram Sunken ute från hörnet till det avgörande målet. Deras kedja hade spelat en 3-4 minuter i rad och han var, minst sagt, trött.
Han kom krypande (det är sant!) mot högen, viskandes:
- Grabbar...grabbar...såg...såg ni...såg ni...passningen!
Glömmer det aldrig.
På kvällen firade vi som man gjorde på den tiden:
Videokväll med film från gamla klassiska BP:s (numera Statoil) videoavdelning och så chips och Coca Cola.
Laget:
35 Anders Svensson
23 Anders Stenberg (2min)
24 Christer Sundin
25 Nisse Johansen
26 Anders Millén
27 Jonas Holmqvist
28 Kenneth Hallin
50 Micke Hilleskär (2min)
66 Totte Andersson
72 Lars Sundgren
77 Peter (då Israelsson) Lindqvist
99 Per Nordström (K)
Målen:
1-0 Lars Sundgren (Micke Hilleskär, Anders Millén)
2-2 Lars Sundgren (Anders Stenberg)
3-4 Lars Sundgren (Micke Hilleskär)
4-4 Lars Sundgren(Micke Hilleskär)
5-4 Lars Sundgren (Anders Millén)
*
Året efter gjorde vi för övrigt en mycket bra säsong som nykomlingar i division1 då vi kom tvåa och tog poäng i båda matcherna mot suveränerna Mora IBK. Då hade spelare som Mats "Polo" Johansson, Stefan Andersson, Magnus Gren, Bosse Hedenskog, Micke "Carllarsson" Larsson och Olle "Fot" Sundström tillkommit.
*****
Kom på att det de två kval jag skrivit om inte är de enda jag lyckats i. Ett med Enviken (som jag skrivit om tidigare i bloggen, den fantastiska Byakampen mot Sundborn inför ett fullsatt Lugnet, två suddenvinster i rad) och ett med Slätta IBK.
Det verkar var något med mig och kvalspel.
Jag kanske är kval-itativt bra på såna.
*****
Tråkigt och orättvist att Änglarna bara fick 0-0 borta mot Halmstad trots ett massivt spel- och chansövertag. Tror det blir tufft att ta guldet med alla som blir proffs och skadade.
*****
Idag har frugan jobbat BÅDE dag och kväll. Men snart kommer hon hem. Och är ledig i två dagar. Skönt. Få se om vi skall planera en liten IKEA-tripp till i morgon. Kan bli trevligt. Äldste sonen Tom har ju flyttat ut (gonna miss you, kid!) så vi skall göra om rummen lite grann.
*****
Lars Sundgren, Sunken, har för övrigt gjort det snyggaste mål jag sett i innebandy. Och jag såg det på nära håll också eftersom vi spelade ytterforwards i samma kedja. Sunken, som precis jag inte kunde skjuta, hade en underbar teknik, Och detta trots de gamla sunk(haha)klubborna. Bra teknik både i innebandy och fotboll.
Vi spelade träningsmatch på Västra skolan mot Leksand. Motståndarna ligger på och drar iväg ett skott som vår målis Anders Svensson klistrar. Jag och Sunken är två mot två från mittplanen ungefär. Jag drar ut mot sargen och på djupet för att dra isär, Sunken söker sig in i mitten. Anders kastar ut bollen mot Sunken för att få en snabb kontring men det blir ett ganska lång och högt utkast.
Vad gör Sunken då?
Enkelt.
I steget så klackar han bollen på helvolley, alldeles innan mittlinjen, över den näst sista backen. Samtidigt som han tar ner den tunnlar han sista backen och sen rundar han målvakten. Och rullar in bollen i öppet mål.
Allt gick på någon sekund.
Makalöst.
Och där stod jag ute vid sargen som ett fån.
Sunken är en av två spelare i Falu IBK som fått stående applåder - av motståndarna.
Den andra är Tom Wester. Så klart.
*****
Sprang för övrigt på en gammal klassiker på stan idag. Killen med ett av Dalarnas coolaste innebandynamn.
Peter Stålnäbb.
Näbbe kallad, som jag har haft fördelen av att spela med och varit tränare för i både Slätta IBK och Envikens IF. Näbbe som är en de bästa defensiva centrarna jag spelat med. Även om han kunde hänga lite poäng också. En klok och smart spelare.
Kul och se honom, för det var verkligen länge sen.
Jag hade två barn med mig, han hade fru och två barn med sig.
Det är väl därför det var länge sen antagligen.
*****
Nu ska jag äta lite chokladbollar.
*****
Kvällens låt: Man on the Moon - R.E.M.
*****
Det som skrivs utan möda läses i regel utan glädje
/Nordström/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
