Underacheviermentalitet

Uttrycket underachievermentalitet myntades av Filip & Fredrik i den alldeles fantastiska boken Två nötcreme och en Moviebox. Det innebär ungefär att man gör precis det man behöver eller sämre än vad man egentligen skulle kunna göra.

Detta anser jag är en oerhört stort problem idag. Både i det verkliga livet och i det idrottsliga livet. Att inte ta i, att inte göra det där lilla extra. Att bara prestera precis så att man klarar sig. Det verkar inte finnas lika mycket vilja att lyckas längre. Nästan så att det är fult att lyckas.

Att inte sticka ut. I alla fall inte i skolans och arbetets värld. Och i idrottslivet finns det så många talanger som inte blir något. Som har talangen, men som inte har den rätta viljan. Att man inte är beredd att offra tid och arbete för att lyckas.

Ett bevis på det är ju det stora antal sporter som kommit fram som mera är uppvisning än tävling. Till exempel snowboard, skateboard och alla andra -board och liknande. Glömmer aldrig när sportens superstar, Ingemar Backman, satt i studion i sportspegeln och sa att tävlingen i OS inte var det viktigaste, utan att det var att se ishockeyn.

Sen har internet, datorer, TV-spel, msn, mobiltelefoner och gud vet allt gjort att många ungdomar blir försoffade och sitter inne i stället för att vara ute, träffa vänner, träna, idrotta, utvecklas. Många lägger av alldeles för tidigt. Såklart att det är enklare att sitta hemma och uppe till halv tre på natten och sitta på internet än att ta sig till och från en träning/match och uträtta hårt arbete.

Vi är inne i en farlig tid. Helt klart för idrotten, men även för samhället i stort.

Och någonstans tror jag faktiskt att det är vi föräldrar och vuxna som måste vända trenden.

CJ och jag diskuterade häromdagen också att idrotten blir allt mer och mer professionell på elitnivå och ändå förstår inte många ungdomar det utan tar det med en klackspark och glider på lite räkmacka. Förstår liksom inte riktigt allvaret och vad som behövs. Och många slutar alldeles för tidigt när det inte går tillräckligt fort att komma till toppen (sen ska det inte ta för lång tid heller, men det är ett annat problem), man har inte tålamodet.

Man kan tydligt se två saker som är stor skillnad mot när jag och mina kompisar var i åldern ung och lovande/på gränsen till senior/precis blivit senior:

Det ena är att majoriteten av de yngre spelarna (inte alla såklart, det finns lysande undantag) inte tar i riktigt på träningar och matcher. När vi var unga då var det verkligen 100% fart runt alla koner, i alla löpningar, på alla övningar. När man fick bollen ökade man farten, inte tvärtom. Och i matchspel var det liv och död och allt för laget som gällde.

Idag är det lite lunka-gå-löp, får man bollen sätter man inte fart utan kör några dribblingar, eller nån zorrning eller slänger iväg något skott i halvfart. Individuellt är alla bra, men lagspelet, passningsspelet och försvarsspelet känns åsidosatt. Man kommer ofta sent till träningar, många saker går före innebandyn (skola och familj är självklart giltiga orsaker) och träningsnärvaron är definitivt lägre än på min tid. Och då vet ni att jag spar alla listor, så allt är belagt.

Det andra är att ungdomarna idag känns mindre mogna än vad vi var, och tar saker på betydligt mindre allvar. Självklart finns det undantag här, bra sådana också. Men som sagt, man glömmer kläder, man kommer för sent, man hör inte av sig vid frånvaro, och framför allt, det är mycket flams och trams.

Väldigt mycket.

Jag säger inte att man inte får vara glad och ha roligt. Tvärtom, jag har alltid byggt mina lag på glädje och trivsel. Men det gäller att vara allvarlig och fokuserad vid rätt tillfällen, sen kan man ha roligt och ploja emellan.

Dagens spelare som är, säg 16-20 år, kastar och skjuter bollar på varandra, jagar varandra, pratar under genomgångar, skjuter på mål när man pratar, ja helt enkelt flamsar och tramsar.

Hade aldrig hänt på vår tid.

När vi bildade Falu IBK 1985 och var spelande tränare och styrelsemedlem (sekreterare) var jag 19 år.

19 år.

Tom Wester, Micke "Rette" Retsmar, Jessica "Tate" Hedberg och Lars-Erik "Larsa Håkansson var 16, Peter "Linken" Lindqvist, Christer Wikström och Jonas "Tjoppen" Sundström 17 och Patrik "Idof" Idofson 18.

Jag var alltså en riktig gamling.

Sen fanns det ytterligare ett gäng i 16-19-årsåldern, några 15-åringar och det var självklart några äldre också.

Vi spelade, planerade, jagade sponsorer, byggde sarg, jagade tränings- och matchtider, skötte styrelsen och föreningen och massor av saker.

Och nästan alla var under 20.

Tror inte att det skulle fungera idag.

Men jag kan ha fel.

Och ingen skulle bli gladare än jag om dagens ungdom överbevisade mig.

Jag lovar.

*****

Nu kom det ett sånt där allvarligt inlägg igen. Som kommer då och då. Men dom behövs dom också. Men livet är inte alltid en dans på rosor. Även om det oftast är det.

*****

Skulle jobba igår. Går glatt upp på morgonen, åker upp till Dalaidrottens Hus, helt ensam, alla har semester, drar kortet i läsaren och -

Ingenting händer.

Inte ett klick, inte ett ljud.

Fel på kortet, roligt.

Väntar en stund, tänkte att det kanske kommer någon.

Icke.

Börjar messa lite försiktigt, vill ju inte väcka folk som har semester.

Till slut svarar Ewa Henriksson, världens bästa kanslist, och säger att hon kan åka upp. Hon var hurtig och stod på löpbandet tidigt på morgonen minsann. Hon kommer upp och drar sitt kort - vilket heller inte fungerar.

Så det var bara att åka hem igen.

Var hemma kvart över elva.

Sen visade det sig att blixten slagit ned och slagit ut lås- och larmfunktionerna.

Så det blev till att gå upp tidigt i morse och åka och jobba i stället.

Som sagt, livet är inte alltid en dans på rosor.

*****

Tänkte lite på det där med ungdomarna av idag. Brukar ha med mig min näst äldste son, Alex, på promenaderna runt Hosjön. Då brukar vi prata om allt mellan himmel och jord. Jag brukar säga att han och hans polare är så tråkiga, att dom aldrig gör något. Och han håller väl lite hummande med, men vet inte vad dom skulle göra.

Brukar också berätta lite historier om som sånt som hänt och som man varit med om (mycket Tom Wester!) och det tycker han är skitkul. Jag brukar säga att sånt kommer ni aldrig att få vara med om för ni gör ju aldrig något, sitter bara och chattar och SMS:ar och spelar Counter Strike och Half Life och allt vad det heter.

Då brukar han humma lite mera.

Jag tror ungarna idag helt enkelt har dålig fantasi.

Och så är vi tillbaka till det där med underachievermentaliten igen.

Göra så lite som det bara behövs.

Inte synas och inte märkas.

Inte vara för långt borta från hem och rutiner.

Jag förflyttade mig tillbaka lite i tanken och minnet, och tänkte på vad jag gjorde (detta är endast tränings- och tävlingsgrejer, sen höll man ju självklart på med alla "valiga" lekar också) i åldrarna, säg 8-16 år.

Det var en hel del.

Här kommer ett axplock.

Parkeringstennis
Vi spelade tennis med plastracketar och innebandyboll (fast det visste vi knappt att det var då). Man hade två parkeringsrutor var, där den ena var serveruta. Det gällde att hålla utkik när bilarna åkte iväg. Det blev ofta diskussioner om hur mycket nedåt man fick slå utan att det var oschysst.

Driv
Driv är en sorts match en-mot-en där man spelar med bandy/hockeyklubba och tennisboll. Det gäller att göra mål på den andre och man får bara stoppa bollen med klubban och har bara två touch på sig. Stoppa och skjuta. Eller skjuta direkt om man vill. Kom man åt bollen med något annat än klubban så blev det andres boll.

Inomhusgolf
Var det dåligt väder så man inte kunde använda sin inköpta minigolfklubba så gjorde man självklart banor i lägenheten, typ 2-3 i varje rum. Och hade olika muggar som hål.

Tennistrainer
Eftersom man inte hade någon garagevägg som Björn Borg, hade man i stället en Tennistrainer. Kommer ni ihåg dom? En tennisboll som satt fast i en lång och slitstark gummisnodd som i sin tur satt fast i en tyngd (endera en plastbox som man fyllde med vatten eller också var den gjord av tungt järn) som man ställde på marken. Sen stod man och slog och slog och bollen kom alltid tillbaka...

Skrivbordspingis
Förutom att göra läxor var skrivbordet bra till mycket. Till exempel att ställa det mitt på golvet i rummet, bygga ett nät av gamla legoklossar och sen spela pingis med miniracketar på det.

Skrivbordshockey
Ett annat sätt att använda skrivbordet var att ta bort stolen och sen spelade man hockey. En stod i mål, en spelade ute. små hockeyklubbar och skumgummiboll.

Lägenhetshöjdhopp
Först byggde man sin egen höjdhoppsställning. Detta genom att återigen plocka fram de gamla legobitarna. Man byggde två stolpar (jag tror bitarna var 1 cm höga) och sedan la man morsans måttband över. Sen tog man sats ute från hela hallen, svängde in i rummet och hoppade i sängen. Lätt som en plätt.

Köksbordspingis
Om man inte hade någon polare att spela pingis mot, ställde man bara bordet mot en vägg i köket och sen spelade man mot sig själv. Bollen fick studsa en gång i bordet. Ibland spelade man matcher mellan på den tiden kända spelare (Jonyer, Douglas, Secretin, Surbek mfl) då man var en spelare vartannat slag.

Prickskytte
När man var lite yngre körde man prickskytte. Gummisnoddar och plastgubbar. Eller plastpistoler med pilar. Stående, sittande, liggande.

Elektrisk bilbana
Bilbanekörning var frekvent förekommande. Och då inte bara en mot en. Utan det var snabbaste varv, flest varv i rad. Hela VM-tävlingar där man körde varje Formel 1-lopp som fanns med alla förare på tid.

Manuell bilbana
Den klassiska från Matchbox där man släppte bilarna och hade en loop. Här hittade man också på en mängd olika tävlingsformer. Lagtävlingar (svenska bilar mot amerikanska bilar, Citroen mot Ford mm), höjdhopp och längdhopp för bilar, ja allt.

Legobilsformel-1
En egen påhittad. Jag kommer ihåg att jag byggde typ 20 likadana bilar av Lego i olika färger som jag sen släppte i hallen. Så fort nån bil tappade nån bit var den ute. Och så räknade man VM-poäng så klart.

Egna serier
Minns även att jag gjorde egna tävlingar i fotboll (VM, Europacupen, Engelska ligan mm), ishockey (Elitserien, Canada Cup mm) och tennis (Wimbledon, Davis Cup mm) där man gjorde noga uträknade resultatlappar och sen lottade man och hade tabeller och målskyttar mm.

Lägg därtill att man spelade hockeyspel (med puck, tärning och glaskula), Couronne, fotbollsspel, basketspel, Master Mind, Solitär, minigolf, slalom och störtlopp (!) med de klassiska miniskidorna.

Samt såklart vanlig tennis, pingis, fotboll, hockeybockey, simmade, åkte skridskor, sprang och alla dom där vanliga sportaktiviteterna.

Och 18-håls frisbeegolfbana på Lugnet.

Och Falu Cykelklubbs tipspromenad på söndagarna.

Allt var tävling, på tid, i längd, på höjd, rekordjakt - och allt var jätteroligt och inte blev jag någon speciellt dålig människa för det.

Och så åkte man och tittade på Falu IF och Leksand i hockey, Falu BS i bandy och så Brage, Falu BS (bortamatcher också), Korsnäs, Slätta och HAIK i fotboll.

Och så sprang man på bio, hyrde VHS-filmer, läste böcker, serietidningar, följde TV-serierna (bara TV1 och TV2!), lyssnade på musik, spelade in band, lyssnade på Sportradion och lekte med kompisar. Gick hem till kompisar. Och knackade på. Och sen gick man ut och lekte. Och var ute tills det blev mörkt.

Hur kunde man hinna med allt då?

Ja just ja, det fanns inga datorer eller internet. Eller tusen TV-kanaler.

Var det någon som sa fantasi och aktivt liv?

Det var nästan lite overachievermentalitet.

Men bara nästan.

*****

Apropå hockeyspel: jag har skrivit om det i bloggen förut, i en Hockeyspel Special, men det tål att upprepas.

Det märkligaste vi gjorde var när vi spelade med ett vingummi.

Först till fem, och den som förlorade fick äta upp det.

*****

Nu kommer snart gumman hemma från jobbet, då ska vi dricka cider!

*****

Kvällens låt: Working Class Hero - Jerry Williams

*****

Man har definitivt inte roligare än vad man gör sig
/Nordström/