Jag blir förbannad

Var ett tag sen det kom ett inlägg. Föreningsträffar x 4, lite bokföring, någon dömning och lite annat har kommit emellan. Men nu så.

Anledningen till rubriken?

Flera.

Falun - AIK i måndags, flera andra slutspelsmatcher i innebandy, hela SM-slutspelet i ishockey, en egen dömning i går (läs lördag) i synnerhet.

Spelare, tränare och publik kontra domare i allmänhet.

Alltså, nu får det vara nog med allt skäll och gnäll på domarna. Kanske lagen ska titta på sin egen insats i stället? Domarna kan ju inte blåsa fel varje gång. Det är så oerhört lätt att hitta en syndabock hos någon annan än sig själv. Projektering. Capello beskriver det så bra i ett av sin senaste blogginlägg.

På något sätt har det blivit okej att skälla på domarna, och då snackar vi inte bara spelare på planen utan även tränare efter matcherna och publik ungefär hela tiden.

Det måste få ett stopp.

Någon måste säga ifrån. Sätta gränser.

Statuera exempel. Vända trenden.

Snart kommer det inte att finnas några domare kvar.

Och vad ska då alla överviktiga gamla föredettingar i hockey leva av till exempel?

Det är INTE okej att attackera, klaga på, skylla på och omyndighetsförklara domare.

I någon sport.

Det är oerhört otacksamt, och de som idrottar ska vara glada över att domarna står ut och orkar.

*

Sen blir jag också förbannad på det som händer efter matchen Falun - AIK i måndags. Slagsmål inför en stor publik. Det måste kunna gå att kontrollera sig. Nu ska inte alla dras över en kam, absolut inte, det var många spelare som inte deltog och som försökte avstyra det hela.

Men det där är inte idrott.

Än mera förbannad blir jag på de som säger att det är bra för innebandyn att det blir bråk och att det lockar publik.

Det är väl för ett bra spel som publiken ska vilja gå på innebandy?

Inte för att se omogna vuxna människor som flippar ur och beter sig som svin inför ögonen på massor av barn och ungdomar som ser upp till dom.

Barn och ungdomar som kanske tror att det ska vara så där.

Och än värre, tycker det är fränt. Eller "fett nice" kanske det heter idag.

Eller har jag totalt missuppfattat idrottens idé?

Och så har ytterligare två-tre domargenerationer fått en svår framtid.

*

Och förbannad blir jag också när jag dömer själv, och en del lag inte kan inse att det är de själva som gör fel. Jag har dömt så länge, och så många år på så hög nivå där man blir uttagen för sin kvalitet, och fått så mycket beröm genom åren, och jag är mycket väl medveten om när man gjort en mindre bra insats, det känner jag.

När lagen trots att man är "snäll", ger chanser, har en dialog, försöker ha glimten i ögat, själva ställer det. Vägrar inse. Vägrar lyssna. Vägrar förstå.

Projektering som sagt.

Värst blir det ju när katastroftypen av spelare dyker upp. Den som hur gärna som helst spelar hårt och tufft och delar ut men inte har tillstymmelse till att klara av att få tillbaka.

Ge men inte ta.

Jodå, det finns en del såna.

*

Som när man tar en tvåa för hårt spel. Självklart så är den utvisningen, enligt det gnällande laget, helt fel (trots att spelaren utan chans på bollen, i rygg möljer ner motståndaren i sarghörnet). Det andra laget gör mål på den utvisningen, vänder matchen. Självklart är allt vårat fel, detta trots att de sista två målen som görs är följden av två helt "rena" mål.

Vad det gnällande laget inte tänker på är att:

Jag släpper ett matchstraff på en i deras lag (han hade en 2+10 tidigare i matchen) som kastar klubban i väggen av besvikelse efter ett av de sista målen. En av motståndarnas spelare ser detta och påpekar det för mig. Jag säger att jag ser det, men var glad att ni gjort mål i stället, så sköter jag det. Spelaren som ifrågasätter accepterar detta direkt. Redan där kunde det varit kört för det gnällande laget, spelat fyra mot fem resten av matchen.

Detta är en utvisning som jag inte skulle ta någon gång i detta läge, oavsett hur tuff jag är som domare. Det hade inte varit någon psykologisk utvisning. Situationen löst, alla nöjda. Här klarar sig alltså det gnällande laget bra. Fingertoppskänsla.

Men det tänker man antagligen överhuvudtaget inte.

En annan situation. Ett lag leder en match. Till saken hör att de måste vinna matchen för att vinna serien. När det är två och en halv minut kvar drar det ledande laget på sig tre frislag efter sargen. Direkt efter det att det tredje frislaget är igångspelat knackar en spelare på en motståndarklubba varpå jag drar upp handen för avvaktande utvisning.

Inte en protest från det ledande laget, trots att det skulle kunna kosta dom seriesegern - och uppflyttning.

Här får det gnällande laget alltså chansen att kvittera på en mycket tuff men rättvis utvisning.

Undrar hur många domare som skulle "vågat" tagit den i det läget?

Men det tänker så klart det gnällande laget inte på.

Det ska gnällas, men man tänker ALDRIG på det man får med sig, det vill säga att exakt de saker som man får blåst mot sig för, får man också med sig. Det är ju rätt roligt att man gnäller när man blir avblåst för vissa saker, och så tycker man att det är bra när man får frislag med sig för exakt samma saker.

Hmm... Ekvationen går inte ihop. I alla fall inte i min hjärna. Som må vara svag.

Är det konstigt att man blir förbannad?

*

Förbannad blev jag också idag när jag tittade på SM-finalen i bandy.

Inte för snön. Även om det var parodi.

Utan för att bisittaren, Hasse Johansson (den gamle legenden), sa någonting i stil med:

"Hade det inte varit bara två-tre minuter kvar hade nog domaren blåst straff där"

Herregud.

Ska vi ha olika regelböcker för olika tidpunkter under matcherna?

Det där är så fantastiskt idiotiskt.

Lika idiotiskt som att superstjärnor och landslagsmän tydligen måste ha en annan regelbok än vanliga grovjobbare samt mindre kända och duktiga spelare.

Jag hatar att regelboken helt plötsligt, likt osynlige mannen i den gamla 70-talsserien med samma namn, bara försvinner. I ishockey får man i slutet av tredje perioden och i en eventuell sudden death, i princip ta in en linjebuss och köra över någon, utan att domaren blåser. Om man skulle skjuta någon med en bazooka kanske det skulle bli tekning i alla fall.

Och förklaringen till detta, oavsett sport, varför man inte tar utvisningar (eller straff/frislag/frispark eller vad det nu kan vara), är lika idiotisk.

"Jag vill inte förstöra matchen för laget"

Det är bland det dummaste jag vet.

Visst, okej, inte förstöra för det lag som gör fel (bara det är ju helt otroligt).

Vad man inte tänker på är att man förstör ju fullständigt matchen, kanske turneringen, för det lag som skulle haft utvisningen MED sig.

Oavsett hur lite tid det är kvar, vem det är som gör det eller vad det gäller.

Ojdå. Tänkte inte på det.

*

Själv minns jag när jag och ärade broder Håkan dömde en av våra SM-finaler. Det var i Fagersta och finalen i distriktslags-SM för HJ17.

Stockholm mot Västernorrland tror jag.

Nu snackar vi SM-final. Alltså rätt så viktig match.

När det är cirka 40 sekunder kvar tar vi en utvisning på det lag som ledde matchen. Motståndarna kvitterar på denna.

Det blir sudden death.

Väl inne i denna tar vi en utvisning för det andra laget. Men den ledde inte till något så det blev straffar.

Vi tog alltså två utvisningar som alltså inte enligt många domare går att ta.

"För lite kvar, för mycket på spel och man vill ju inte förstöra"

Men vi vågade.

Man måste ju. Det är ens plikt.

Sedan kanske inte alla har nerver eller pallar för det.

Men det är en annan sak. Då har man nog inte på den nivån att göra.

Stockholm leder med ett mål. Västernorrlands kapten ska lägga deras sista straff. Går fram mot målvakten, missar.

Det första han gör är att gå ner till hörnet där jag står som måldomare och säger till mig:

- Ni är dom bästa domare jag nånsin haft.

Att säga det, i den stund då man just förlorat ett SM-guld, är stort.

Jag tror det stavas (för att citera en gammal Aretha Franklin-låt) r-e-s-p-e-k-t.

Detta alltså sagt av en ung kille.

Det finns många idag som har mycket att lära.

Respekten förtjänade vi, vi tog den inte. Som det skall vara.

*

Det finns två företeelser till som gör mig förbannad:

Den ena är alla dessa kaptener som i tid och otid kommer fram och ska ifrågasätta allt, och då menar jag verkligen allt, hela tiden.

Återigen, alla utvisningar och insläppta mål kan inte vara domarens fel. Det blir bara patetiskt, och jag lovar, till slut blir det inte trovärdigt och som domare lyssnar man inte ens på kaptenen. Här har ledarna/tränarna ett stort ansvar och se till att skicka fram kaptenen endast när det är verkligen behövs.

(Jag har till och med visat ut landslagskaptenen Robert Bodén i en landskamp för protest mot domslut. Han gick över gränsen, inget mer med det. Sen spelade det ingen roll att han var kapten eller stjärna. Det hände aldrig igen. Återigen: respekt)

Den andra företeelsen är de folksamlingar, eller snarare syjuntor, som uppstår allt oftare i SSL-matcherna. Ett antal spelare ska komma och diskutera inslagshåll och tveksamma frislag och vad som hänt och inte hänt. Små petitesser.

Herregud, titta på tecken och riktning och spela på.

Det jämnar ut sig.

Jag vet att legendaren Stefan Edberg (inte tennisspelaren, han är inte lika känd, utan värmlänningen, före detta U19-kaptenen och numera landslagsscouten) i en gästblogg hos Ingrid hade ungefär samma uppfattning:

PS. Får vi även bort alla dessa förhatliga ”möten” emellan domare och spelare, som nu förekommer vid alla avblåsningar och då kortar matchtiden med 25% kommer det bli riktigt fartfullt. DS.

Så det är inte bara jag.

Tvärtom. Långt ifrån.

*

Man ska ju faktiskt inte heller behöva förklara alla domslut.

Även om många spelare lämnar, tillfälligt ska tilläggas, hjärnan utanför sargen.

(För man ska komma ihåg, att man aldrig, ALDRIG, får tro att en spelare är likadan utanför planen som på, och att idrottare och privatperson till 95% är två helt olika saker)

Fick en fantastisk fråga av en spelare för ett tag sen när jag blåste av honom för att han tryckt till en motståndare i ryggen precis när denne skulle dra iväg ett skott.

Först sa han: Vad var det för fel?

Jag svarar: Ja, du täcker bra med ena handen på klubban men du släpper den andra och trycker till honom så han kommer ur balans, därför blir det frislag (jag visar också tecknet för trängning).

Då kommer det:

Med vilken hand?

Herregud.

Som om det skulle spela någon roll?

Man får väl börja med noteringar under matcherna som man mejlar ut sen.

Som sagt, ibland är det inte så konstigt att man som domare blir förbannad.

Eller frustrerad.

Utan domarna, oavsett sport (förutom frisbee då), så blev det inget spel.

Tänk på det.

Det kanske inte finns några kvar snart.

*****

Men jag blir glad också!

Till exempel av att domarparet Sven/Glenn i matchen efter "bråkmatchen" i Falun verkade ha bestämt sig för att inte acceptera några dumheter i nästa match mellan AIK och Falun utan satte en stenhård nivå från början och framför allt - höll den hela matchen. Starkt.

Det är ju ganska väl känt att det är så att Falun och AIK är de två lagen av alla slutspelslagen som har flest spelare som det brinner till för. Och som är väldigt svåra att släcka.

Eller som Stefan Edberg också skrev i inlägget hos Ingrid (nu citerar jag alltså delar av ett citat eller något):

---

Den andra företeelsen som fick mitt hjärta att åter ta ett stort och härligt skutt, var ett besök i en innebandyhall och där två herrar vid namn Sven Hammerin och Glenn Boström.

---

Domarinsatsen de gjorde under den 3e kvartsfinalen emellan AIK-Falun var bland det häftigaste jag sett!

Likt två dammiga Clint Eastwoods stred de mot den befarade övermakten i en Vilda Västernstad, helt i anarkins grepp, men de svek inte sin ideal en enda gång under matchens 60 minuter utan stred oförtrutet vidare, helt utan påverkan från någotdera håll utan bara med rättvisan som rättesnöre.

---

Otroligt imponerande!

---

Så sant som det är sagt.

Jag tror till och med att Stefan på Facebook skrev att det var "detta årtiondets bästa domarinsats".

*

En annan sak som gör mig glad är att KAIS Mora IF:s herrars fina start på kvalserien till SSL. Bara att vara där är stort, att sedan ha fyra poäng efter två matcher är ännu större.

Men det är inte bara resultatet som gör mig glad. Utan sättet de spelar innebandyn.

Positiv innebandy. Rolig innebandy. Anfallsinnebandy.

Att de trots en del belackare säger att det inte ska gå att spela så på hög nivå.

Kul då att det räckt till seger i division 1 och till poäng i SSL-kvalet.

Nej, inte kul för resten.

Underbart.

Bort med alla backa-hem-lag.

Bort med låt-oss-vinna-på-motståndarnas-misstag-lag.

Som det är nu så faller ju den hemska slogan som SIBF hade förut helt.

Ni vet, den där nedlåtande, avskrämmande, nedtryckande:

"Är du inte snabb nog hänger du inte med"

Som spelet är nu hänger ju alla med.

Man kan ju inte bli frånsprungen av några som står, går eller joggar innebandy.

Nej, fram för det som en gång gjorde innebandyn känd och populär.

Glädje och offensiv.

Att göra saker i fart.

Att lura bort folk, inte att lura folk att göra bort sig.

Forza KAIS Mora!

*****

Det är ju inte likt mig att vara arg. Och så kan jag ju inte skriva vad som helst med tanke på min position. Och jag brukar inte vara så allvarlig heller. Men vart hundrade inlägg ungefär så måste det ut lite.

Så, skönt!

*****

Och ett oerhört långt inlägg blev det också. Hoppas ni orkar läsa.

*****

Apropå SM-finalen i bandy:

Det är ju normalt svårt att se bollen.

Nu hade det inte hjälpt ens om man spelat med en badboll.

Har nog aldrig sett så mycket snö på ett idrottsevenemang någon gång.

Det fanns folk i publiken som hade en decimeter snö på mössorna.

Snö-pligt.

Spelarna fick käka sikt-kaka i pauserna.

Och Bajen fick äntligen sitt guld.

Vilket gläder falulegenden Jocke "Bajen" Östlund och min arbetspolare Tommy "Bajen" Staf något oerhört.

Av någon konstig anledning.

Men inte min gode vän Eva "21" Rönn speciellt mycket. Bollnästös som hon är.

*****

Nu ska jag sortera lite pärmar och papper.

*****

Kvällens låt: Push it - Salt'n'Pepa

*****

Den viktigaste egenskapen är att alltid vara ärlig och vänlig mot sina medmänniskor
/Nordström/