Derby!

Detta inlägg var först publicerat hos Sjöstrand. Men eftersom farmor vill läsa allt jag skriver lägger jag in det här också, bara så där by-the-way.

Blev för ett tag sen tillfrågad om att gästblogga i Mäster Sjöstrands kungadöme, vilket var hedrande, och ett självklart Ja Tack!. Intentionen med detta lilla gästspel är att skriva om klassiska innebandyderbyn, och vi kommer dit så småningom… Men först måste vi reda ut: Vad är egentligen ett derby? För att fastslå det, måste man ge sig in i en klassisk bok, nämligen SAOL:

derby [därr´by el. därr´bi] substantiv, match mellan lag från samma ort (Svenska akademins ordlista över svenska språket, 2002, s. 132)

En del derbyn har historiska, politiska, religiösa eller sociala förtecken. Exempel på sådana är ”The Old Firm”, Glasgow Rangers - Celtic (protestantism mot katolicism); Roma - Lazio (höger- mot vänstersympatisörer); Örgryte - IFK Göteborg (borgerliga mot arbetarklass).

Matcher av derbykaraktär präglas ofta av rivalitet mellan lagen, och riskerar ofta att utsättas för huliganism, och polisen klassar ofta sådana matcher för högriskmatch.

Eftersom derbyn, enligt ovan, skall vara en match mellan två lag från samma ort, faller liksom klassiker som till exempel Brynäs - Leksand och Modo - Timrå i ishockey, Malmö FF - Helsingborg i fotboll och alla matcher i bandyn mellan Ljusdal – Broberg – Edsbyn - Bollnäs lite ur ramen och kan inte riktigt, riktigt räknas. Men man kan ju alltid säga Norrlands-, Skåne- eller Hälsingederby…

Många tror dessutom helt felaktigt, att El Clasico, matchen mellan FC Barcelona och Real Madrid är ett derby. Det är det ju inte, ”bara” en klassiker. I och för sig inte vilken klassiker som helst…

Men det finns ju ändå rätt så gott om ”riktiga” derbyn i den ”stora” idrottsvärlden (förutom de som nämndes i början), till exempel:

Real Madrid – Atletico Madrid, Inter – Milan, Liverpool – Everton (“The Merseyside”), Manchester City – Manchester United, New York Mets – New York Yankees, och New York Rangers – New York Islanders.

För att bara nämna några…


Men nu till, som man skulle kunna säga om man är hundägare, pudelns kärna.

Innebandyderbyn.

Om vi börjar med de ”falska” derbyna, finns det en del historiska genom åren. Till exempel: Pixbo – Warberg, Pixbo – Stenungsund, Alba – Gävle, Tomasgården – Kolarbyn/Fagersta, alla norrlandsderbyn, skånederbyn a la Högaborg/Lugi/Viskan med flera.

Går vi vidare med de enligt definitionen ”riktiga” derbyna, finns det många i lite mindre skala. Hela högen (några pointas senare i texten) med stockholmsderbyn i allmänhet (om man nu vill kalla Stockholm en ”ort”) med Haninge, Udden, Hagsätra, Kista (förr), AIK (nu), Balrog, Järfälla (förr och nu) med flera, Örnsköldsvik – Rasket, Umeå City – Dalen, Hölö – PIF Södertälje, Pixbo mot Älvstranden respektive Robertshöjd, Sjöstad och NB87 – Hammarö. På damsidan Hagsätra – Balrog, IKSU – Dalen, Pixbo – Hindås. Och många, många fler.

Ett antal derbyn, närmare bestämt sagt sju stycken, sticker dock ut som lite vassare, lite tuffare, och lite mer klassiska genom historien. Utan rangordning, för det är omöjligt, kommer dessa här:

Björkbergs IBK – Hudiksvalls IBK
Finlirarna mot grovjobbarna, överklassen mot arbetarklassen. Matcher som kokade i hallen i Hudiksvall som låg ovanpå en brandstation (!). Hallen tog väl in drygt 500 åskådare och det var alltid fullsatt, nästan omöjligt för publiken att röra sig. Och en ljudnivå utan dess like. Och som domare hörde man knappt sina signaler; det gick definitivt inte att döma på hörseln. Men ändå ett av de absolut roligaste derbyna att döma.

IBK Lockerud – IBK Strandgården
Storebror mot lillebror. Trots alla SM-guld för Lockerud så är även Strandgården ett mycket klassiskt lag. Många legender har passerat revy i Vadsbohallen: Esa Karjalainen, Jan-Erik Vaara, Robert Bodén, Keijo Pollari, Håkan Svensson (Lockerud), Anders Svantesson och Anders Yséus (Strandgården). Verkligen ett derby från innebandyns begynnelse. Som jag tyvärr aldrig fick möjlighet att döma.

Kristinebergs AIS – Mora IBK
Det mest klassiska av alla daladerbyn. Självklart det derby jag dömt flest av. Först i den riktigt kultiga St Mikaelskolan och sen i Noretskolan (Garderoben, även kallad). Även dessa matcher och hallar har sett ett antal landslagsspelare: Peter ”Lillis” Wallin, Jan Zachrisson, Göran Spännar, Perkka Halvarsson mfl. Stämningen runt planerna i de trånga hallarna i Mora (man hade alltid Peter Wallins morsa skrikande i öronen när man dömde) gick verkligen att ta på. Och Mora är ett av dessa innebandyfästen i Sverige som skulle kunna bli K-märkt vad det lider. Det skall tydligen finnas någon gammal videofilm från 80-talet från ett Moraderby där målvakten i ena laget lyfter upp och kastar en motståndare över sargen. Vem sa att innebandy var en käringsport?

Balrog IK – Haninge IBK, Fornuddens IB – Balrog, IBK Haninge IBK – Fornudden IB
Mer klassiska stockholmsderbyn går inte att hitta, i alla fall inte under 90-talet. Matcherna i Albyhallen, Eriksdalshallen, Torvalla sporthall och Nacka sporthall formligen osade laddning, kaxighet och attityd. Jonas Eriksson, Thomas Brottman, Conny Svensson, Christian Hellström, Bruno Lundberg, Nicklas Lärnvåg, Jonathan Kronstrand, Oscar Gleisner, Eric Huijsers, Robert Linder, Mats Forslund, Michael Murphy, Stefan Eklund, Roger Östergren, Peter Fischerström, Mats Ågren, Thomas Fogelberg, Mikael Gunnarzon. Bland andra.

Räcker dom namnen eller?

Lägg till intriger som med flit fel bortaställ, ändrade hallar i sista stund, ont om uppvärmningstid, inte vatten i duscharna mm så förstår ni att dom här matcherna var fantastiskt roliga att döma.

Sjöstads IF – NB 87
Dessa matcher är för mig THE DERBY inom innebandyn. I Universalen och Sundsta spelade oerhört legendariska spelare oerhört klassiska matcher under både 80- och 90-talet. Sjöstad var alltid det lite grinigare laget, även om NB87 kunde också. Matcherna var alltid täta, alltid jämna, alltid tuffa och nagelbitande spännande oavsett om det var seriematch, semifinal i Stjärncupen (R.I.P.) eller SM-slutspel. Det bästa med matcherna var att det alltid var hög klass på dom. Sola’ i Karlstad lyste alltid.

Sjöstad å ena sidan hade gudomliga spelare som Stefan Mattsson, Klas Karlsson och Peter Ahnberg, gnälliga och tjuriga spelare som Tomas Röhr och Tommy Jansson, dragskottskungen Joakim Holmén, eleganten Mattias Axelsson och fightern Jonas Hareide. NB87 å andra sidan hade med eleganter som Jens Rebane och Mikael Ekelund, den intelligente Anders Helgesson, bollstopparen Mikael Engkvist, taktikern Janne Vaara, bombskytten Nico Wilbourn och fulingen Mattias ”Bult” Larsson. Samlingen av stjärn- och kultspelare var nästan lika stor här som i derbyna i Stockholm.

Det finns säkert derbyn jag glömt, och det finns säkert dom som tycker att andra derbyn är mer klassiska. Men detta är ju min högst personliga åsikt tolkad från mina egna erfarenheter under snart 25 års innebandyverklighet. Men oavsett, derbyn både rör, berör och rör till.

Eller för att göra en mycket fri och personlig tolkning av Askungen:

”Och förresten… vad är väl ett derby? Det kan ju vara förfärligt trist och tråkigt och alldeles, alldeles… underbart!”

/Nordström/