Hundra Höjdare från Bloggen, 20-11

Näst sista delen.
I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.


Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.


Men: Jag kan utlova mycket humor.

Det är viktigt.


Här kommer nr 20-11.


/Nordström/

*****



Nummer 20 – Pungskydd


Apropå Tom, avdelningen saker som bara kan hända honom (den är i och för sig väldigt stor): Tom skulle köpa ny målvaktsutrustning, närmare bestämt den del som skyddar de ädlare delen, dvs en suspensoir. Tom går fram till kassan och säger:


- Hej, jag är målvakt i innebandy och skulle vilja köpa ett sånt där pessar.


Expediten börjar garva och i samma sekund kommer Tom på sig och säger:


- Nej, jag menar en pissoar!


Toms medhandlare hämtade sig inte på en lång, lång stund. Och inte expediten heller.


Som sagt, vissa saker händer bara Tom.





Nummer 19 – Game, set and maaaaaaaaaaaaaaaaaaatch!


Spelade en gång på 80-talet en tennismatch (tennis är en fantastiskt rolig sport både att titta på och spela) mot min gode vän och fd medspelare i Falu IBK, Micke Larsson. Torskade med 3-2 (glömmer aldrig setsiffrorna: 4-6, 7-6, 4-6, 7-6, 4-6) men det var inte själva resultatet på matchen som var det konstiga. Nej, matchen höll på i 7,5 timme. SJU OCH EN HALV TIMME. När Micke slog in matchbollen kastade han inte racketen upp i luften av glädje för vinsten utan cirka 40 meter bort av glädje för att matchen var slut.


Hans dåvarande (och nuvarande) flickvän Jessica Hedberg hann (också spelare i IBF Falun), och detta är sant, med följande under matchen:


- Börja titta på matchen (det var alltid folk som tittade på matcherna)


- Gå hem och äta


- Komma tillbaka


- Gå och handla


- Komma tillbaka


- Gå hem och sova en timme


- Komma tillbaka


- Gå hem och läsa ut en bok(!)


- Komma tillbaka


- Se racketen flyga


Makalöst.






Nummer 18 – Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg


Once upon a time, in galaxy far away.... Följande lilla innebandystory utspelar precis när regeln om krav på ansiktsskydd för målvakterna kommit. Detta var alltså, typ före Kristus. Eftersom det var ganska nytt så fanns det många varianter på målvakternas skydd: Speedwaymasker, bandyhjälmar, hockeyhjälmar, eller, bara ett galler. All-time-high-record uppstod dock när jag och brorsan dömde en innebandymatch i en låg division somewhere in nowhere.


Vi blåste igång matchen, ena laget försöker ett anfall, det andra laget bryter, två snabba pass, ett i sidled och så pang, skott på mål.

Målvakten får bollen mitt i ett - CYKLOP.

Ridå. Timeout. Lockout. Paus. Jag är alltid hundra % seriös när jag dömer men det gick inte... Resten av matchen blev ett enda stort leende. Varje gång målvakten räddade var man ju tvungen att bita sig i tungan. Snacka om att simma omkring i målet...


Dessutom fick dom torsk.






Nummer 17 – Klassiska spelare och spelare av klass


Brukar ju skriva om 80-talet men ramlade över ett dokument med en massa spelartrupper från den norra och södra Elitserien anno säsongen 1995/1996. Insåg ganska snabbt att man spelat mot, coachat mot och framför allt dömt en mängd klasspelare även under 90-talet. Var finns alla dessa profiler idag?


Idag känns det som om alla är duktiga men en enda stor duktig grå massa. Jag tror skillnaden ligger i just ordet profil. De som var bra på den tiden var verkligen profiler, och jag tror att innebandyfamiljen var tightare då, vilket skapade dessa legender. En och annan spelar faktiskt än idag. Och är faktiskt fortfarande väldigt bra. Vilket säger en hel del om klassen på spelarna från den tiden.


Eller vad sägs om dessa:


Uppsala City

Mikael Holmer, Johannes Gustavsson, Parre Singh, Max Holst, Markus Puskala, Johan Davidsson


IBF Falun


Andreas Olsson, Patrik Bäck, Tom Wester, Adam Grane


Guldstaden IB


Magnus Lindfors, Arash Moini, Bobby Hjelte (innebandyns coolaste namn?)


Hagsätra IBK


Zakarias Andersson, Björn Nordström


Haninge IBK


Robert Linder, Oscar Gleisner, Jonte Kronstrand, Erik Huijsers, Henrik Jensen


Järfälla IBK


Roger Eliasson, Joakim Lindström


Kista IBK


Johan Nilsen, Michael Östlund, Björn Eriksson, Joakim Liikamaa, Stefan Wahlman, Tom Lepistö


IBK Sundsvall


Magnus Näsman, Peter Svensson


Åkersberga IBF


Björn Bergström


Örnsköldsviks SK


Patrik Jägbring, Daniel Sedin, Joakim Bäckström, Jan Sjödin, Rickard Olofsson, Martin Olofsson, Peter Selin


Carlskrona IF


Jens Norrman, Elmar Gullbrandsson


IBK Lockerud


Esa Karjalainen, Keijo Pollari, Håkan Svensson


IBF NB87


Jens Rebane, Mikael Ekelund, Anders Helgesson, Mattias Larsson, Jan-Erik Vaara, Nicko Wilbourn, Mikael Enqvist


Pixbo IBK


Robert Bodén, Adam Lindberg, Petteri Loukkanen, Magnus Augustsson, Niklas Jihde, Lennart Lundgren


Sjöstad IF


Thomas Röhr, Joacim Holmén, Stefan Mattsson, Jonas Hareide, Mattias Axelsson, Tommy Jansson, Peter Ahnberg


Södra Kärrs FTK


Jonas "Osa " Carlsson


Tomasgårdens IF


Jimmy Gunnstedt, Jonas Lundberg, Michael Clauss, Zeid Momén


Warbergs IC 85


Niclas Wilhelmsson, Klas Karlsson


Vimmerby IBK


Jacob Olofsson


KFUM Örebro IB


Christer Wettéus, Kristian Edwertz, Jerker Lundgren


Ojojoj, mumma för oss nostalgiker...


I Pixbo IBK kunde man också hitta bloggkollegan Peter Zellén. Och i Hagsätra IBK hittade jag en viss Mika Packalén...


Tycker ni att två lag saknas. Visst är det så, men Balrog IK och Fornudden IB hade så många klassiska spelare så deras trupper måste presenteras i sin helhet.

Fornudden IB


Jens Hansson, Örjan Skogström, Mats Forslund, Marcus Hagerud, Dennis Cimitian, Lars Fogelberg, Thomas Fogelberg, Stefan Eklund, Mikael Björkén, Stefan Eriksson, Håkan Marklund, Einar Humlin, Roger Östergren, Mats Ågren, Mikael Gunnarzon, Peter Fischerström, Anders Kihlmark, Patrik Nyqvist, Per Karlsson, Lars Wester, Lennart Johansson och Daniel Wåg.

Balrog IK


Nicklas Lärnvåg, Mats Andersson, Gustav le Juge, Andreas Dahlström, Linus Jönsson, Christian Hellström, Bruno Lindberg, Jonas Eriksson, Conny Svensson, Nicklas Hedståhl, Micael Holmström, Leif Sipilä, Thomas Brottman, Peter Lundin, Nicklas Grufman, Jan Skald, Jonas Rosqvist, Christer Svensson, Kristian Houtari, Mikael Kling, Patrik Westlin och Dan Södergren.


Den sistnämnda måste vara truppernas trupp.

*


Även en mängd klassiska tränare fanns med. Snacka om namedropping:





Rolf Sipilä


Andras Czitrom


Christer Alkelöw


Peter Kokocha


Staffan Thönners


Håkan Wirén


PerLindfors


Magnus Athley


Stefan Grääs


Tomas Eriksson


Tomas Colling


Jan-Inge Forsberg


Anwar Samuelsson


Jan Reinitz

Mycket kunskap där...






Nummer 16 – Var är vi?


När jag gick på gymnasiet (a long, long time ago) hade vi alltid en stor friluftsdag på våren där hela skolan skulle orientera. Om v säger så här, orientering är inte min starka sida.


I årskurs ett var vi en trio som orienterade. Vi sprang bort oss totalt, och var ungefär en och en halv timme efter dom som kom näst sist. Man var tvungen att lämna kvar en lärare för att vänta på oss. Detta var ju oerhört pinsamt så vi fejkade en fotskada på mig och strax innan vi kom ut ur skogen fick de andra två lyfta upp mig och bära in mig i mål.


I årskurs två sprang jag och en klasskompis tillsammans. Och jävlar vad det gick undan det här året! Vi spikade varenda kontroll och sprang klart snabbast på hela skolan. Och ändå så kom vi absolut sist ändå.


För tyvärr så hade vi stämplat tjejernas bana.


Sista året på gymnasiet fick man välja om man skulle orientera eller göra någon annan aktivitet.


Jag orienterade inte.






Nummer 15 – Stjärncupen – Rest in Peace


Stjärncupen - denna cupernas cup inom innebandy - levde ett kort men intensivt liv under åren 1990-1998 (tror jag). När det var som mest lag var det nog närmare 500 lag med. Massor av hallar, spelare, domare, publik och framför allt funktonärer passerade revy. Stjärncupen var verkligen en mastodonthändelse. När den var som bäst var standarden otroligt bra, allt från elitklassen ned till yngsta ungdomsklass. Det var dessutom mixedklass, motionsklass och jag tror till och med att de hade klass för skollag nåt år.


Tyvärr gick det fort nedåt på slutet, de sista två åren sjönk både deltagarantalet och klassen på lagen. Det blev tyvärr lite för mycket suparavslutningscup i stället för den största innebandyhändelsen under säsongen. Jag hade fördelen att var med flera år, både som spelare, tränare, domare och som domaransvarig från SIBF:s sida. Vilket innebär att man har många minnen, både roliga och trevliga såväl som dråpliga och kanske lite mindre roliga.


*


På väg från en dömning såg vi en ledare ligga i diket (!), mycket mycket berusad. Vad som inte gjorde saken bättre var att han var ledare i Torshälla.


IOGT-NTO Torshälla.

*


Samme ledare var för övrigt även domare (inte samma år som tur var). En gång hoppade axeln ur led men han vägrade att ge upp och dömde då med armen i en mitella. Detta tyckte österrikeättade domarlegenden Kalle Seiler var mycket roligt. Han satt på läktaren och ropade: Vischa schstraff, x! Vischa hög klubba, x! Kalle hade humor han. Rå men hjärtlig.

*


Turneringen spelades ju dygnet runt med massor av matcher i mängder av olika hallar vilket innebar att det då och då inte dök upp nån domare. Jag har därför sett människor som hoppat in döma i:


Träskor


Hawaiiskjorta


Kostym


*


En domare, Jan-Inge Sörensen, dömde ett år 85 matcher på 5 dagar! Han hade för övrigt en streamer på bilen där det stod: Västernorrlands bäste domare. Ödmjukt? Nja. Med sanningen överensstämmande? Nja.


Han var i alla fall Västernorrlands meste domare.


*

Vanliga lag checkade in genom att skicka fram nån lagledare som fyllde i nån lista. Balrogs herrar checkade in genom att åka in på inlines i sina Nikekläder, kasta in golfbagarna bakom personalen och säga "Nu är vi här, nu kan turneringen börja!", varpå de åkte ut igen ner på city. Ödmjukt? Nja. Med sanningen överensstämmande? Ja.


Nånstans här började hypen och legenden om Demonerna från Norsborg.


*


Ett år var det faktiskt 40 000 kronor i första pris i elitklassen.


*

Ett annat år ställde poplaget PIF Södertälje upp med oerhört få spelare. Ryktet gör gällande att resten befann sig i en helt annan bur...


*


Det var även under en Stjärncup som Tom Wester försökte kasta över 100 km/tim. Han tillbringade timmar vid speedshootingmaskinen.


Allt slutade med en muskelinflammationen i kastarmen.


*

Har även sett en fantastisk match i Universalen. Dock inte i innebandy. En spelare i NB87 skulle gifta sig och fick under svensexan gå en boxningsmatch i mittcirkeln mot en riktig boxare.


Har aldrig sett nån springa så mycket under en boxningsmatch utan att slå ett enda slag.


*


Samme blivande man fick även stå i mål och folk fick skjuta på honom. Tre skott för fem kronor. Haken var att han bara hade susp och hjälm. Inget annat. Alla var snälla och sköt lite fjuttisar på honom. Sen kom Stefan Skantz, en ung kaxig spelare från IBF Falun som låg på tio-i-topp på speedshootinglistan. Skantz slängde ner en femma i burken, flinade, lade upp bollarna på rad och drog på tre slagskott. Smack!-Smack!-Smack!


Rött var bara förnamnet.


*


När jag och brorsan dömde en match så blåste Håkan plötsligt av för inslag fast bollen tog mitt i sargen. Varken jag eller lagen fattade nånting. Håkan klagade på att han såg konstigt och att han hade ont i ögat. Man kan ju få ett hårstrå i ögat, men Håkan hade fått en - garnbit!


Jag dömde resten av matchen själv.


*


Under en final i division 3-klassen för herrar hällde en spelare i ena laget vatten ur sin flaska på halva andra laget när han gick förbi i pausen. Slagsmål utbröt. Alltså i pausen.

Fantastiskt.


Ett annat jätteslagsmål utbröt mellan IBF Falun och Fornudden IB i en semifinal i herrjuniorklassen. Någon slog Andreas Olsson i Falun på fingrarna varpå Fredrik Olsson slog av klubban mot den spelaren och sen var kalabaliken igång. Ovanligt förresten att The Olsson Brothers var inblandade. Privat är de dock hur snälla som helst. Och trevilga. Spelare, ledare samt publik deltog i ett riktigt gammalt hederligt rallarslagsmål i grupp. Detta tog säkert 20 minuter att lösa upp. Efter detta ställde lagen upp och domaren blåste igång matchen igen.


I spel fem mot fem...


*


Har även dömt Håkan Loob i cupen. Jag tror Boltic/Färjestad hade nåt lag i division 4-klassen.


Dom var rätt så bra...


*

Thomas Brottman var nåt år både spelare i herrlaget och coach i damlaget i Balrog. En gång var det bråttom mellan matcherna så "Brolle" fick åka med oss i Håkans Camaro iförd matchdräkt. Dock med fötterna utanför eftersom skorna luktade så illa... Han tyckte dock det var kul att åka i, som ha uttryckte det, div-domarnas divbil...


*


En grej som däremot inte var så bra eller upplyftande för sporten var när en landslagsback och stor profil hade gått till final i Speedshootingen elitklass. Problemet var bara att hans lag hade åkt ur och spelaren i fråga var minst sagt onykter. Faktiskt riktigt askalas. Kommer ut på planen i badtofflor med en öl i ena handen och en bagett i den andra. Lånar en klubba som är alldeles för lång, missar bollen två gånger och skjuter sen iväg ett skott på 47 km/tim. Snubblar sen iväg.


Pinsamt sa Bill. Patetiskt sa Bull.






Nummer 14 – När Peter talar, tiger man


Det var för övrigt under en Stjärncup som ett internationellt domarpar (de får också vara anonyma) bröt ihop efter att ha tappat en match totalt med Sjöstads herrjuniorer. Det var både sorgedränkning medelst öl och tårar på natten. Jag som var ansvarig för domartillsättningen fick köra ett pars timmars tröstning och peppning. Sen tog jag och den levande domarlegenden från Sandviken och Österrike, Karl-Heinz Seiler tag i saken. Jag och Kalle tog nästa match med dessa hetlevrade juniorer. Två matchstraff efter fem minuter och saken var biff. Sen var dom inte så jädra kaxiga längre.


Tänk att det skall vara så svårt? Respekt tar eller får man inte, den förtjänar man. Det gäller bara att visa att dom inte kan leka med en.


Eller, som "The Big Kahuna" Peter Bergestål, brukade säga till stöddiga spelare eller ledare:


- Lägg av, såna som er äter jag till frukost varje dag.






Nummer 13 – Frontalkrock


Fotboll är kul. Också. Det var min första sport som jag fastnade för. Därför kommer här en liten fotbollsanekdot. I Falun fanns en gång ett gäng som hette Falu BK, eller närmare bestämt Falu Biljardklubb (undrar om dom var i stöten ofta?). Det var ett gäng kompisar bestående av före detta fotbollsspelare, aktiva fotbollsspelare och även såna som inte spelade fotboll som bestämde sig för att börja spela tillsammans i riktigt seriespel.


Det gick väl sådär, och dom fanns väl inte så många säsonger, men roligt hade dom. Och det hände alltid något omkring dom. Dom tyckte bland annat om att ha kul, så söndagsmatcher var väl inget för dom direkt. En gång hade dom glömt matchtröjorna (!) och då var det en av spelarna som kom med förslaget att man skulle skriva tröjnumren med tusch direkt på ryggen. Hmm. Lysande förslag.


Nåväl. En annan gång så hade dom väl haft trevligt kvällen före match så det blev väl krångel med både dräkter, spelare, bilar, spelare som var kapabla att köra bilar och en hel del annat. Vilket fick till följd av att man kom iväg väldigt sent och inte kom i tid till matchen. Domaren skulle precis blåsa WO när man kom inspringandes.

- Nu vill jag ha en bra förklaring, sa domaren.

- Ja, vi ber om ursäkt, men en av bilarna var med om en viltolycka.

 - Jaha, ja okej då sa domaren.

- Ni får väl spela matchen då. Men då kör vi igång direkt!


Matchen spelades och efter matchen gick domaren fram till en av spelarna och frågade : - Vilken tur att ni klarade er i alla fall. Vad krockade ni med?


- En gråsparv.






Nummer 12 – När snålheten bedrar visheten


När vi var yngre var vi ett gäng innebandykompisar som umgicks ganska flitigt även på fritiden och var rätt så sammansvetsade. På den tiden (mitten 80-talet) fanns det en happening som hette Lugnetkarnevalen som pågick några dagar och var som det låter, lite karuseller, lite lottstånd och en hel del band som uppträdde. Detta brukade vi försöka gå in på varje kväll och speciellt på helgerna.


Ett år skulle vi dit hela gänget men vissa tyckte det var lite dyrt på tredje dagen i rad. Så de tyckte att vi helt enkelt (vi var unga och oförstående) skulle försöka planka in. De flesta köpte inte idén men två, låt oss kalla dom Tom Wester och Lars-Erik Håkansson, skulle testa lyckan.


Efter att ha smugit runt hela det inhägnade området och utsatts för följande:


trampat i vatten upp till fotknölarna i ett dike utanför staketet,


fastnat i ett träd med en ryggsäck som gick av,


fastnat i staketet på vägen upp,


stukat en fot,


skrapat en hand,


lortat ner kläderna,


blivit jagade av vakter,


blivit jagade av vakternas hundar,


rivit sönder en byxa och slutligen,


landat i en djup lerpöl på insidan av staketet


lyckades de till slut ta sig in på området.


Där vi andra redan var. Glada och med ganska gott om pengar på fickan.


För just den här kvällen var det nämligen gratis inträde.






Nummer 11 – Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Hockespel!


Hockeyspel - denna Guds gåva till ungdomen. Hur många matcher har man inte spelat, hur många spel har inte slitits ut. Jag hade tidigt i mitt liv ett spel med spelare som var nästan lika tunna som ett papper. Gubbarna var målade och utskurna i plåt. Kanada mot Sverige. Självklart inga hjälmar på Kanadickerna.

Problemet var bara att eftersom gubbarna var så smala så kunde de åka ner i springan om dom ramlade av pinnen och så fick man skruva isär spelet för att ta upp dom.

*

Sen kom spelen med de lite mer verklighetstrogna plastgubbarna. Stiga skulle det vara så klart och i början kunde man inte åka bakom mål som man kan idag. Sverige - Sovjet var det som gällde. Gubbarna var alltså nu i plast och de första klassiska hade bruna skridskor och bruna handskar. Sen kom Sverige - Finland i de spel där man kunde åka bakom mål.

*

Jag minns från fritidsgården i Norslund där jag jobbade ett antal år att vi hade turnering i stort sett året runt. Två divisioner med 16 (!) spelare i varje och med upp- och nedflyttning och slutspel. Serierna spelades med dubbelmöten... Jag tror vi nötte 2-3 hockeyspel. I månaden.

*

En som var en jävel på detta med hockeyspel var Tom Wester. Den mannen har oerhört många strängar på sin lyra. Han har till och med slagit före Svenske Mästaren Göran Agdur (från Orsa) i en match. Tom var superbra på Skyffeln. Det finns nämligen en massa finter i hockeyspel (läs ishockeyspelbibeln - fantastisk bok). Skyffeln är den där man fintar skott med yttern och spelar in till centern varpå man "skyfflar" in bollen med denne. I och för sig, bättre att vara bra på att skyffla än att vara en sopa i alla fall.

Hur som helst, en gång på fritidsgården hade jag en fredagskväll lyckas, via mitt livs match, slå Tom med 10-9. Varpå man genast blev skitkaxig. Såklart. Föreslog att vi spelar en gång till och så slår vi vad om något. Ganska säker på seger slog vi vad om en (fy på oss) kvarting sprit. Matchen var intensiv, välspelad (i alla fall från Toms sida) och mycket kort.

0-10.

*

I åldern 10-15 (cirka) spelade jag och en kompis (Anders, fasen vad roligt vi hade; vi tävlade i allt, och inte blev vi sämre människor för det) jämt hockeyspel. Till slut tyckte vi pucken var så seg och tråkig att spela med så vi började spela med en liten trätärning istället. Detta tog spelet till en ny och helt annan dimension. Till slut blev vi så bra på det också så vi fick lov att förbjuda skott med center och vänsterback... Jag kommer också ihåg att jag klippte ut plastnätet i burarna och så fick morsan sy in riktigt nät i stället. Herregud vilka idéer man hade.

*

Glas- eller stenkula var också roligt att lira med. Det var stenkul men inget för glaslirare.

*

Fem vanliga hockeyspelsskador:

1) Puck i ögat/på näsan (oftast vid målvaktsräddning)

2) Knät i bordsskivan (underifrån vid målglädje)

3) Skavsår på vänster tumme (målvaktsräddningsskada)

4) Fingerklämning mellan spak och spelkortsida (vid centerskott)

5) Träsmak i arselet (utvecklades lätt till sendrag i skinkanvid långa matcher)

*

Varje år hade vi en turnering på Julafton med alla familjemedlemmar. Många härliga matcher utkämpades under granen mellan paketöppning, Kalle Anka och matglufs. Denna turneringstradition fick dock ett abrupt slut ett år.

Då slog nämligen mormor, i en kvartsfinal, ut farsan med 2-1.

*
En annan idé som man bara kan få när man är typ 8 år är att man ska slå farmor i hockeyspel. Det låter kanske inte så konstigt om det inte varit för två saker:

1) Min underbara gamla farmor hade reumatiskt, speciellt i fingrarna och

2) Jag skulle absolut vinna med 50-0 (femtio - noll) hade jag betsämt.

I de tre första matcherna lyckades farmor göra mål vid ställningen 16-0, 28-0 och 36-0. I den fjärde matchen råkade jag göra självmål vid 48-0. Till slut vann jag i alla fall med 50-0.

Sa jag att min farmor var en oerhört snäll farmor? Och att hon hade en ängels tålamod?

*

Man skulle kunna tro att jag drack en massa PUCKo på den tiden.

*

Det absolut roligaste till sist, och jag förstår än idag inte hur vi kunde göra det men; min kompis Anders och jag brukade spela med ett vingummi... Först till fem mål vann.

Och den som förlorade fick äta upp det.

Hundra Höjdare från Bloggen, 30-21

Åttonde delen, vi börjar närma oss slutet.



I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.


Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.


Men: Jag kan utlova mycket humor.

Det är viktigt.


Här kommer nr 30-21.


/Nordström/


*****


Nummer 30 – Benny Guldfot, Super-Mac och dom andra



Kom att tänka på häromdagen att Buster inte finns mer. Buster, denna pojktidningarnas pojktidning. Med alla klassiska serier där underdogs och antihjältar alltid lyckades, där strul och motgångar alltid slutade i lyckligt slut och framför allt så fick man läsa om sport, sport och mera sport. Och reportage. Och idolbilder.


Jag tror att jag har fulla årgångar kvar från i alla fall åren 1973-1985. Plus ett antal lösa nummer och en hel del Buster Sport special.


Vem kan glömma klassiska serier som:


Super-Mac
Bullen
Benny Guldfot
Åshöjdens BK
Roy of the Rovers
Johnny Puma
Greppet direkt
Kid Cox
Skid Solo
Barry King
Häxmästaren
Korpen
Nicke
Lefty Lampton
Bröderna Marks
Bob - tennisspelaren
Danny Boyd
Ice Rockets
IFK Trumslagaren
Fyndet från Argentina
Arvtagaren
Freddy King
Dynamite-Danny
Dick - skyttekungen
Spökliraren
Globe Champions
Nobby Tåfjutt

En och annan timme har spenderats i dessas sällskap.


Och så hade vi så klart Busterklubben, Busterläsarnas Hat-trick samt Busterläsarnas galna rekord. Nostalgi i superformat.






Vila i frid, Buster!





Nummer 29 – Giltig frånvaroorsak?


Anders Myszak har för övrigt droppat den mest fantastiska frånvaroorsak för en träning jag fått som tränare:


- Hej Per. Jag kan inte komma idag för jag har ont i ögonbrynen.






Nummer 28 – Mina fem främsta innebandymeriter


1) Tacklat omkull Tobbe Jonsson (han är 3 ggr så stor som mig, tänk er en hob och ett grottroll), storbacken i gamla Hölö SK. Jag passade på när han inte var beredd.


2) Visat ut sveriges lagkapten Robert Bodén (Pixbo) för snack i en landskamp. Rätt så kärringaktigt egentligen, men vafan, varför ska man förneka sig? Var man sveriges elakaste domare så var man ju tvungen att hålla uppe imagen...


3) Tunnlat Bruno Lundberg i Balrog. Att jag sen satt som ett frimärke i ribbstolen och Bruno log sist, det är en annan femma.


4) Gjort 3 mål i samma match på världens bästa målvakt Stefan Matsson. Jag minns dessutom när Matsson tänkte lägga av med innebandy då reglerna ändrades och han inte fick stå i sin Leksands IF-tröja.


5) Som domare fått BÅDE Tommy Jansson och Peter Ahnberg (båda då lirandes i Sjöstad) att vara tysta* en hel match. Jansson log dessutom. En gång.


* Det högsta enskilda jubel jag fått som domare var när jag visade ut ovan nämnde Jansson för snack i ett derby i numera avsomnade Stjärncupen mellan Sjöstad och NB87. Typ 3000 människor i ishallen i Karlstad stod upp och jublade. Av nån anledning var inte Jansson så poppis hos vare sig domare, publik, mot- eller medspelare.





Nummer 27 – Det man inte vet...

Men man kan komma undan med annat också: Anders Järryd, en av storspelarna under Sveriges storhetstid i tennis under 80-talet, var utrustad med ett ganska häftigt humör. Som han dock oftast höll i schack. Men inte en gång. Han var oerhört irriterad på domaren när han spelade en match i England men kunde ju inte ta ut aggressionen mot honom. Därför fick en stackars bollflicka ut för det. Delvis. När han skulle serva tittade han på henne och sa:

- Gimme the ball din jävla fläskfia!

Det man inte vet lider man inte av.



Nummer 26 – Not for sale

Antagligen tidigt 80-tal, möjligen, möjligen sent 70-tal. En tidig söndagsmorgon, ca 07:00, ringer det på dörren till en lägenhet i Norslund i Falun. Dörren öppnas och utanför står en person med 1.000 000 (1 miljon kronor) i handen.

- Jag vill köpa Zabrek.

Nu var inte detta så hemskt som det lät, ingen uppgörelse i den undre världen eller liknande.

Denna lilla, men ack så klassiska, händelse utspelade sig på Kopparvägen 47c, där familjen Håkansson (bl a Larsa o Sven) och familjen Retsmar (bl a Rette) bodde. Kopparvägen 47 är för övrigt en riktigt legendaradress vad gäller innebandy eftersom Jessica "Tate" Hedberg bodde i 47b och Christer Wikström i 47a, även dessa båda tillhörande den inre kretsen i Norslunds- och Falu IBK-gänget.

Bakgrunden var att Larsa, Rette, Christer, Micke "Häger" Häger och legenden-målvakten-vännen Tom Wester körde någon form av serie i ishockeyspel där man hittade på namn på spelarna och hade statistik med tabeller, mål och assist och All Star Team och sånt. Man turades om att spela på olika arenor (dvs hemma hos varandra) och hade nån inget spel tog man med sig ett.

Vi ska komma ihåg att legenderna vid den här tiden var 11-12 år.

Nåväl, i Larsas lag, som var Tjeckoslovakien (70/80-tal som sagt...), spelade en av seriens bästa spelare, en back vid namn Zabrek Zateng.

Känn bara på namnet.

Zabrek Zateng.

Vilken ljuvlig fantasi, vilket välklingande namn. Det hördes ju på namnet att han var bra.

Denne Zabrek Zateng var som sagt en riktig höjdare. Så bra så att Rette, alltså klockan 07:00 en söndagsmorgon, knallar två våningar ner och ringer på hos familjen Håkansson. Mamma Kerstin öppnar yrvaket dörren och Rette ber henne hämta Larsa.

Med sig har han alltså 1.000 000 kronor i leksakspengar. Pengarna kom, troligtvis, från Nya Finans. Rette vill då köpa Zabrek, eftersom han är så bra.

Det blev inget av den affären.

Zabrek var INTE till salu.

Mamma Kerstin hade däremot roligt hela dagen åt händelsen, gick småskrattandes för sig själv. Och har det än idag, då hon återkommer till den då och då fortfarande.

07:00 en söndagsmorgon.

1.000 000 kronor

Zabrek Zateng.

En sann* historia ur den härliga barndomens värld.

*Tack till Larsa som hjälpte till med rätta smådetaljerna till historien. Känner mig lite typ som en journalist som skriver en bok åt nån.



Nummer 25 – Elvis has left the builing

Nånting som vi alltid gjorde förut i gamla Falu IBK (nuvarande IBF Falun) var att köra musikfrågesporter när vi hade bortamatcher, läger, cuper eller avslutningar. Ni vet, den klassiska, en poäng för rätt artist och en poäng för rätt låt. Och så lite bonusfrågor med extrapoäng. Många dråpliga gissningar och felsvar har noterats under åren. Ibland körde vi också ropar först -svarar först.

En står dock lite över de andra; låten som spelades var Living next door to Alice med Smokie. En spelare i damlaget ropar snabbt till och säger: det här kan jag! Det är Smokie med Living next door to... Elvis!

Poäng? - nej. Klassiker ?- ja.



Nummer 24 – Korv

Apropå korv med bröd; jag hade äran att få närvara när Tom Wester fick oss att vrida oss i positiva plågor (skratt och tårar) när han skulle beställa i en korvkiosk och säger till tjejen i Sibyllaluckan:

- Jag vill ha en kokt med korv.

- Va?

- Jag vill ha en kokt med korv.

- Vaaa?

- Har ni inte kokt med korv?

Hon fattade ingenting. Och inte han heller.

Men vi hade fruktansvärt roligt.



Nummer 23 – När jag mötte världens bäste

Jag och några polare deltog ett antal år i sveriges (och därmed världens) största och bästa småmålsturnering (tre mot tre, liten plan, klassiskt), Nattrajden i Borlänge. Som namnet antyder var det en dygnet-runt-turnering. Vi vann den faktiskt en gång och gick till några semifinaler och finaler.

De som alltid slog oss var ett gäng från Nacka med Jonatan Kronstrand (just han ja, no. 1) i spetsen. Vi hade många hårda fajter och med åren blev vi bra kompisar och träffades ju varje år i Borlänge. Jag var faktiskt en riktigt duktig småmålsspelare på den tiden. Faktiskt. Man får skryta ibland. Fast det är Sverige vi bor i.

Ett av åren gick vi runt och kikade på lite matcher när vi var spellediga. På en av planerna hade det blivit en sällsynt WO-match vilket gjorde att av en planerna var tomma.

Och det var då det hände.

Blackouten. Hybrisanfallet.

Jag hörde mig själv säga det och kände läpparna röra sig men hann inte stoppa mig: Jonte, kolla, det är tomt på planen. Ska vi köra en match EN MOT EN först till tio?

Vad tänkte jag på?

Jag, en halvhyfsad division 1-spelare mot världens bästa innebandyspelare.

Gissa vad han svarade?

Såklart svarade han: Javisst!

Vad var oddset på det? - ej spelbart.

Resultatet?

Kronstrand - Nordström 10 - 3.

Men jag fick i alla fall in en tunnel.



Nummer 22 – Engelska är inte lätt

Skrev ju om min gamle vän Tom Wester i bloggen förut. Förutom sina dåliga utkast hade han en svaghet till: Det engelska språket...

Vi hade besök av två engelska tjejer en gång och då myntade han bland annat uttryck som:

Are you golvsitters?

och

Shall i put on a skajva?

På skrivningar i engelska har han bland annat lyckats med:

lunginflammation = lungsfly

och, en riktig klassiker:

Rökning förbjuden = You can not smells

Rekordet måste dock vara när han inte kom på vad tjock hette på engelska, utan skrev det tyska ordet som han kunde.

Dvs dick...



Nummer 21 – Nattrajden (och speciellt 1987) Special

(Detta är en litet inlägg för inbördes beundran och den närmsta kretsen, men förhoppningsvis kan den glädja och intressera er andra också)

Nattrajden - bara smaka på namnet.

Sååå klassiskt.

Denna turnering som arrangerades av UNF Domnarvet i jag vet inte hur många år.

(Nu finns den tyvärr inte längre, även om jag tror att den återuppstod (tillfälligt?) för högstadiet i Borlänge i år)

Spelades i Borlänge. I början och många år alltid i den lilla Honefshallen i Borlänge. Detta känns som den absolut "mest riktiga" nattrajdshallen. Men den gick även i Maserhallen och sista året, tror jag, i Kupolen.

Det var en riktigt stor turnering. Något år var det över 300 lag med (senior och ungdom), med lag från hela Sverige, från norr till söder.

******

För att få ett grepp om hur roligt det var måste man berätta lite om formen.

För det första så var det en dygnet-runt-turnering, vilket innebar att man spelade match var tredje-fjärde timme. Turneringen spelades alltid vid Allhelgonahelgen och startade vid nio på lördagsmorgonen och var slut ungefär vid fyratiden på söndagen.

Matcherna spelades på en badmintonplan med en sarg som var lite lägre än en vanlig. Med mål som var ett mellanting mellan småmål och stora mål. Med en liten halvcirkel framför målen som man inte ens fick vistas i med klubban . Gjorde man det som försvarare blev det straff med öppet mål från eget mål.

Man spelade tre mot tre (fick ha tre avbytare, sammanlagt alltså sex spelare), och fick stoppa bollen med händerna som siste back. Man fick däremot inte lyfta klubban vid skott utan bara skjuta drag-, handleds- och svepskott. Det fanns även två frislagslinjer där man fick lägga frislag. Matcherna var 12 minuter.

Det roligaste till sist: Domarna som dömde matcherna (oftast bara för mål och mord) satt i en tennisdomarstol vid ena långsidan. Så fort bollen gick ut (var som helst) över sargen släppte domaren ner en ny vid mitten. Vilket innebar att spelet alltid var igång. Oerhört kul. En del lag hade det till och med som taktik. Över med bollen i trängda lägen, och sen till mitten. Vissa stod redan där när till exempel ett skott gick utanför.

******

En del spelare och lag var Nattrajdspecialister: åkte runt och spelade liknande turneringar i hela Sverige. En del spelade bara såna. Men även många riktiga innebandyspelare var med. Det var riktigt, riktigt bra klass på turneringen ett antal år under 80-talet och början på 90-talet.

******

Det finns självklart många stories från Nattrajden. Kommer till det senare.

******

Jag spelade fem år på turneringens storhetstid. De tre första i Honefshallen, de två sista i Maserhallen. Första året, 1986, med Peter "Linken" Lindqvist, Jonas "Ruppe" Rutz, Anders Stenberg och Tom Wester, andra och tredje året, 1987 och 1988, spelade jag med Linken, Tom och Mikael "Hille" Hilleskär, fjärde året, 1989, spelade jag med Linken, Thomas"Kemahl" Sundin och Christer Sundin, femte året, 1990, spelade jag i ett riktigt hopplock med tre riktiga innebandylegender: Jonas "Bullen" Björkman (Aspeboda SK), Ronny Hjelm (HAIK och HSK Innebandy) och Gunnar Helge (HSK Innebandy).

******

1986 (då var vi tråkiga och hette Falu IBK) åkte vi ut i gruppspelet. Vi spelade sista matchen mot våra värsta konkurrrenter, Banana Bollers. Det hade räckt med seger för att gå vidare. Vi leder med 4-3 när det är lite kvar och Tom Wester bryter ett anfall. Han gör nån snurr och slänger iväg ett dragskott. Perfekt i krysset!

Tyvärr i fel kryss.

Matchen slutade 4-4. Och vi fick åka hem.

1986 (Falu IBK) åkte kom vi tvåa i gruppen men åkte ut i åttondelsfinal tror jag.

1987 kommer vi till senare.

1988 (Team Hille) vann vi vår grupp och kvartsfinalen. I semifinalen ställdes vi mot Nattrajdens bästa lag genom tiderna, Nacka Maxi. Vet inte hur många gånger dom vunnit. Innehållandes Jonatan "världens bästa innebandyspelare genom tiderna" Kronstrand, hans bror Danne Joselito och så två till lirare. Vi ledde med 2-0 men dom gick upp till 2-2 och så fick Jonte bollen ensam med Tom och så satte han dit den.

1989 (Farmor är Farlig) vann vi gruppen och gick till final där vi mötte Nacka Maxi igen. En riktigt bra match som gick till sudden death. Väl där fick Jonte bollen ute på kanten och siktade, siktade och siktade och så smekte han in bollen i krysset.

1990 (Farmor är Farlig) vann vi gruppen men åkte ut i semifinal mot - gissa vilka? - Nacka Maxi. Denna gång var det dock inget snack om saken, 5-1.

Tilläggas skall att trots alla förluster mot Nacka Maxi var det alltid roligt och alltid fantastiskt bra matcher. Och Jonte & Co var alltid ödmjuka. Vi hade kul tillsammans bredvid planen och ville absolut inte möta varandra tidigt, därtill var respekten för stor.

******

Som sagt, mycket roligt hände under Nattrajden. Dels på grund av turneringens utformning och upplägg såklart, men även på grund av alla härliga - och annorlunda - profiler som var med.

Till exempel Jan-Erik "Korpen" Larsson, en riktig Nattrajdslegend, bröderna Arnberg och Dehlborn i arrangörsstaben, en tjej som jag inte kommer ihåg vad hon heter eller var hon kom ifrån, men hon spelade alltid i herrklassen och lirade tröjan av killarna i många matcher. Jonte & Co såklart, ett gäng från Hudik som var kanonduktiga (spelade i Elitserien också). Och så tror jag att vi galningar från Falu IBK och Norslundgänget också bidrog till stämningen och mycket tokigheter.

******

En gång spelade vi mot en som var ensam. Det är sant. Polarna ville gå på fest i stället. Men han ville absolut spela så han fick väl det eftersom det var mitt i natten och han hade gått upp. Vi var lite snälla, gav honom bollen och släppte in lite mål. Alla utom Linken. Som öste in mål. Vi tyckte det var lite...sådär. Vi vann med 14-6.

Och gick vidare med ett mål.

Tack Linken.

*

Ofta stannade bollen mitt i målområdet (man fick ju inte vara där ens med klubben). Det hände ibland att folk försökte blåsa in den i mål alternativt ut den ur området. Innan domaren hann reagera. Dråpligt.

*

Det var ju även i Nattrajden som Lars-Erik "Larsa" Håkansson yttrade de klassiska orden "Hör du din jädra Djungel-Jim"! när han blev slagen på fingrarna i en match.

*

Det hände också nån gång att domaren ramlade ur sin tennisstol. Till hallens stora jubel.

*

Bollarna tog ju slut då och då i domarhinkarna. Då var det bara att samla.

*

Det blev ju till en egen sport att inte sova under den här helgen. Ett år sov jag av misstag 12 minuter. Inte bra. Ganska ofta vaknade folk (man sov i skolsalar och korridorer) mitt i natten och skrek saker som: "Vad står det!?" eller "Vi har missat en match!" för att därefter somna om igen...

*

Mängder av olika matchdräkter och klubbor av alla de slag passerade revy under de här åren. Helt makalöst egentligen. Det var ju inte att utrustningen var regelenlig som var det viktigaste. Men en gång fick en faktiskt inte använda sin klubba. Hooken var så stor så att bladet nästan gick runt hela bollen...

*

Ett lag som vi ofta stötte på var ett gäng hårdrockare från Borlänge. Skjut och Spring hette dom. Dom var inte bara hårdrockare, dom spelade hårt också. Riktiga hatmatcher var det. Två av dom döptes till (av Thomas Sundin) Barbapappa och Rabarberpappa. Oerhört roligt. Tyckte vi. En match var det en lirare - han hade brillor och hårdrocksfrilla, fast håret under brillorna, han kan inte ha sett nånting - i ACDC-tröja som tog sats från egna målet, över hela badmintonplanen och tacklade in mig, över sargen, och in i väggen. Fick följaktligen en minuts utvisning.

Tittade på domarna och sa:

-Ööö ba, de var ju han som tackla mej jö, ba!

*

En gång stod det 2-2 när det var två minuter kvar av en match. När slutsignalen gick stod det 11-2. Nordström hade hängt nio baljor. Hyfsat om man får säga det själv.

*

Mycket bus hittade vi på mellan matcherna. Ett år spelade vi in ett kassettband som hette "Nattrajdsbandet", oerhört kul. Hille, Tom och Olle "Fot" Sundström i sitt esse. Påhittad reklam, härmning av idrottskommentatorer och en massa tok.

Och som grädden på moset gick Magnus "Mange" Green gick runt och spelade in folk som sov, vilket blev till Sov-SM, kommenterat av Olle Fot. Fick dock ett abrupt slut när Mange skulle ha en inspelning från, som man sa, "upploppet".

Mange ramlade över (den för honom helt okände) personen med bandspelare och allt.

Jag kan säga att det låter otroligt kul på bandet.

Bara Falu IBK, mina vänner, bara Falu IBK.

*

Och ett år hade Tom spelat in ett laddarband. Med Don't Say Go (Trance Dance) och Battery (Metallica).

Bara dom två låtarna. Varannan låt på ett helt kassettband.

Och sytt ett par egna shorts han skulle spela i.

Som han sytt på "TranceBatt" på.

Bara Tom Wester, mina damer och herrar, bara Tom Wester.

*

Ett år vann även legenden Patrik "Idof" Idofson ett antal tusen på trav under turneringen.

Hille döpte honom snart till Pat-Rik.

Men eftersom Idof var snål och inte bjöd på fika döpte Hille snart om honom igen.

Till Pat-Fattig.

Det är Hille det.

******

Och så namnen. Många osannolika, fantastiska, kultiga och galna namn fick man vara med om. Många hette sina föreningsnamn, eller namnet på orten dom kom ifrån. Men en del hittade på.

Och som dom hittade på.

Jag tror dom bästa var:

Klart grabben ska ha glass
Pressa brossan genom skossten

och den absoluta favoriten

Dynamo Bengtsson.

Men det fanns många, många fler...

*****

Men tillbaka till 1987.

Det historiska året.

Det magiska året.

Detta år deltog lag som Mögelsvamparna, De vilda gässen, Tapirerna, Ungradion Team Fika, Odöpta, Soporna, Proffsen och TC Turnballs. Bland andra.

Och så tre lag från Falu IBK:

Team 88, bestående av Olle "Fot" Sundström, Magnus "Mange" Green, Lars-Erik "Larsa" Håkansson, Bengt "Finger-Bengt" Pettersson och Per "Porre" Fagerström.

Idof, bestående av Patrik "Idof" Idofsson (såklart), Lars "Dalle" Dahlin, Micke "Flätan" Norberg, Torsten "Totte" Andersson och Micke "Carllarsson" Larsson.

Och så...Team Hille.

Bestående av bloggaren själv, Peter "Linken" Lindqist, Tom Wester och Mikael "Hille" Hilleskär.

*

Team 88 var i en mycket jämn grupp en poäng från att gå till slutspel. Idof vann sin grupp efter en förlust och vi vann vår grupp efter sju raka segrar.

Hille fick dock öroninflammation efter gruppspelet så jag, Linken och Tom fick spela slutspel utan honom - och därmed utan avbytare, vilket alla andra lag hade. Även om matcherna bara var 12 minuter och planen var liten, så var det förbannat drygt.

Vi spelade för övrigt i Falu IBK:s första klassiska matchdräkt. Basebolltröjor inköpta från USA. Vita med röda, gula och oranga ränder med svart tryck "Rune Eriksson Byggnadsfirma AB" (en sponsor som farsan fixat såklart). Stora svarta siffror med höga nummer. Jag hade 99, Linken 77, Hille 50 och Tom tror jag hade 23.

*

I kvartsfinalen bar det sig inte bättre än att vi fick möta Idof. Ett Falu IBK-derby alltså. Idof hade ett mycket bra lag. Och vi som hade spelat mycket bra i gruppspelet tappade allt och kom under med 5-1, med bara 2-3 minuter kvar. Då ställde sig Linkens dåvarande sambo Anette upp och skrek: "Nu får ni fan skärpa er, ni är ju skitdåliga!"

Så det var väl bara att göra det då.

Fem Nordströmmål senare (Linken hade gjort det första), det sista ca femton sekunder från slutet, var semifinalen ett faktum. Lika roligt som det var att vinna, lika tråkigt var det att det var mot just lag Idof vi vann.

*

I semifinalen ställdes vi mot - Nacka Maxi. Så klart. Som redan vunnit och skulle komma att vinna Nattrajden många gånger. Vi var trötta, vi hade inga avbytare, vi trodde nog inte riktigt på själva att vi skulle kunna gå till final.

Vi hade inte räknat med den innebandy vi skulle spela.

Gudomlig innebandy.

Ingen av oss har nog varken före eller efter spelat en mer perfekt småmålsinnebandy. Jag och Linken hittade varandra med perfekta pass och direktskott, och Tom var omutlig där bak. Räddade med allt utom handen (som man ändå fick använda, men inte Tom inte, då blir det ju lättare...). Linken och jag hade gjort tre mål var och ställningen var 6-2 med knappt två minuter kvar.

Men med Nacka Maxi vet man aldrig. Så bra spelare och så många matcher dom vänt och vunnit. Men när Tom på en ribbretur kom springande från sin backposition och drämde in ett svepskott i krysset var det klart.

Den berömda Spiken i Kistan.

Matchen slutade 7-2 och Jonte & Co var stora i stunden och sa att det var fullkomligt rättvist och den största överkörning dom åkt på. Och önskade oss självklart lycka till.

FINAL!

*

Finalen spelades mot Långvården Hudik. Massor av folk hade bänkat sig och ställt sig runt den sista arenan man spelade på. Honefshallen var smockfull. Långvården Hudik var också ett mycket bra lag, inte många snäpp sämre än Nacka Maxi och finalen blev en riktig kanonmatch. Som, efter två mål av mig och ett var av Linken och Tom, slutade 4-4.

Sudden death väntade.

Den blev inte gammal. Cirka 20 sekunder in i den satte Linken det avgörande målet från den offensiva frislagslinjen.

VINST!

Till stor glädje för alla kvarvarande IBK-are. Och en hel del andra också, för vi var lite publikfavoriter, eftersom vi spelade en rolig och bra "landbandy". Och ett lag med Tom i kan ju omöjligt INTE vara publikfavoriter.

*

Först en tomhet och lättnad. Vi var ju så trötta. När vi kom in med våra medaljer i omklädningsrummet (vi åkte förbi Hille hemma i Korsgårn' där han låg och yrade i feber och lämnade hans) satte jag mig på bänken och sopade bakhuvudet i en klädkrok. Jag märkte inget men Tom och Linken gjorde det. Så trött var jag.

Sen började vi inse storheten i det hela. Och då kom glädjen. Var sitt leende spred sig över läpparna. Och var kvar ett bra tag. Efter dusch och stopp vid Sibylla åkte vi hemåt.

The Best of the Best!

*

Att få vinna (på den tiden) Sveriges (=världens) största, bästa och mest klassiska småmålsturnering är ett av de bästa innebandyminnena jag har.

Och på sättet vi vann. Vinna alla tio matcherna, vändningen i kvarten, superspelet i semin och vinna i sudden i finalen. Det innehöll ju liksom allt.

Och att få göra det med Hille, Tom Och Linken, tre av dom bästa människorna som finns.

Det blir inte bättre än så.

Punkt.