Hundra Höjdare från Bloggen, 100-91

Idag startar Hundra Höjdare från Bloggen.

I tio inlägg framåt kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.

Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.

Men: Jag kan utlova mycket humor.

Det är viktigt.

Här kommer nr 100-91.

/Nordström/

*****

Nummer 100 – Det är nåt som inte stämmer här…



När jag gick på gymnasiet (typ 1800-talet) så hade jag en kompis vars far var oerhört disträ. Man har vart med om mycket men detta är totally outstanding: Fadern cyklar till BP (nuvarande Statoil) för att - tanka bilen! Jag skulle vilja sett minen på honom (och alla runtomkring) när han klev av cykeln, stoppade in pengar, lyfte ur slangen och...





Nummer 99 – Kultmänniskor i Falun


Alla är inte lika här i världen, och tur är väl det. Därför handlar dagens lista om: några av Faluns (enligt moi) fem mest speciella människor


5) Spottkoppen
En liten man, alltid ganska arg. Tilltalar folk och svarar dom med enligt Spottkoppen fel svar så kommer det en loska.


4) Näspickaren/Gummimannen
En stor man, som alltid går omkring och pratar med folk som han inte känner och dessutom kommenterar deras utseende och annat. Slår alltid sig själv på näsan med ena pekfingret. Pratar vansinnigt fort och upprepar orden, därav gummimannen.


3) Skriktanten
En medelålders dam som slår till när man minst anar det. En touch av misstag eller en fel blick kan starta en utskällning som kan få fönster att spräckas. Här snackar vi riktigt arg och riktigt höga skrik. Och länge...


2) Skyltböjaren
En äldre man som går omkring och böjer skyltar, alltså vägskyltar. Dessutom har han en ovana att när han ska gå över en korsning inte går rakt över utan passerar samtliga övergångsställen inklusive det första en gång till. Han går alltså runt i ett plus innan han går vidare.


And the winner is:

1) Klara-Färdiga-Gå-Tanten
En äldre dam som alltid står och vaggar fram och tillbaka med sin väska i stillastående innan hon tills sist börjar gå. Detta alltid talandes för sig själv - och med sig själv.






Nummer 98 – Man ska inte vara långsint


När jag klev av elitdomarkarriären och lämnade brorsan ensam så tog "the Big Kahuna" Peter Bergestål över min plats vid Håkans sida. En gång när de dömt Fornudden i nån match så hade Håkan visat ut målvaktsgalningen, legenden i Uddens kasse, Michael "Murph" Murphy för protest mot domslut. Inte populärt. "Murph" kokade under ytan resten av matchen.


Efter matchen visade det sig att den som skulle betala ut domarpengarna var - "Murph". Men han vägrade helt enkelt att göra det. Moget. Det är tur att man kan skilja på sak och person.


Det hela slutade med att en annan legend, Matte Forslund, fick lägga ut pengarna ur egen ficka.






Nummer 97 – Vem ska åka med?


Tänk vad många bortamatcher man åkt på. Och bortamatcher innebär oftast att åka bil. Och att man lyssnar på radio. Eller band/CD. Många, många timmar har skvalat in i öronen.


Klassiska radioprogram man lyssnat på:


Sportradion (såklart)
Tracks
Eldorado (Kjell Alinge!)
Upp till 13
Melodikrysset
Ring så spelar vi (fast ingen vill erkänna det)
Rally (på fredagar)


Och var det inte radion så var det alltså band. För det mesta egenhändigt blandade band. Pop, rock, synt och hårdrock. I en härlig blandning. Inte så genrebundet som alla är idag.


(I kultmannen Patrik "Idof" Idofsons bil låg det alltid en mängd band och CD med dansbandsmusik. Idof hävdade alltid att "det är farsans". Hmm, vi undrade alltid hur det var med den saken.)


Dock så för alltid musik med sig något annat. Nämligen att de som åker i bilen förvandlas till en viss typ av medresenärer. Följande typer kan man få med sig i samma bil:


Prataren:
Helt ointresserad av musik, pratar hela tiden (speciellt under bra låtar), ställer frågor, undrar hur långt det är kvar, blir kissnödig, kommenterar saker efter vägen. Kan till och med stänga av ibland.


Spolaren:
Är aldrig nöjd med låtvalet, eller vill bara höra korta snuttar och i stället så många låtar som möjligt, eller vill höra en låt igen. Oerhört irriterande för den som vill lyssna.


Somnaren:
Vill säkert lyssna, men orkar inte. Inom några minuter efter det att musiken börjat skvala, så sover vederbörande. Rätt som det är så har man ett huvud mot axeln. Det kan väl vara trevligt. Om det är en tjej. Värsta mardrömmen är om personen ifråga även snarkar. Högt.


Trummaren:
Skall alltid trumma med i takten, med fingrar, hand eller det som finns i närheten, typ pennor, burkar, petflaskor eller annat. Mycket drygt, speciellt om denne även använder de närmaste passagerarna i sin "konsert".


Och så den värsta av alla:


Medsångaren:
Personen som alltid, utan undantag, skall sjunga med i ALLA låtar. Och detta oavsett om denne kan texten, eller ännu värre, om denne inte har någon som helst sångröst. Vilket den ofta inte har.


Gud, så många låtar som blivit förstörda genom åren.






Nummer 96 - Man ska aldrig slå vad


Att man aldrig skall säga för mycket finns det många bevis för. Och man brukar ju också säga att man kan få äta upp saker om man blir för stöddig. Precis vad som hände Steffo Törnqvist som då var sportkrönikör på Expressen. På 1980-talet fanns det en squashspelare från Pakistan, Jahangir Khan, som var utomjordiskt bra. Mellan åren 1981 till 1986 vann han 555 (!) matcher i rad. Inför VM-finalen 1986 lovade Törnqvist att, om Khan skulle förlora, äta upp ett antal klädesplagg (typ skor, nån mössa, nån jacka).


Eftersom, det enligt honom, var ett helt riskfritt vad.


Tjena.


Ni kan ju tänka er vad som hände. Världstvåan Ross Norman från Nya Zeeland vann såklart.


Och dagen efter käkade Törnqvist hatt i Expressen.


Man ska aldrig, aldrig säga för mycket.





Nummer 95 - Klubbor


Ikväll blir det en riktig nostalgiblogg. Klubbnostalgi.


Men det skall inte handla om innebandyklubbAr. Utan om innebandyklubbOr.


Lite materialnostalgi alltså.


En liten uppräkning på klubbor som fanns från begynnelsen och såna som kom ut fram till ungefär 1995.


Många är kända. En del helt okända. Många var bra. Många var inte så bra. En del är kult, en del är klassiska, en del är bara fjantiga. Men många olika märken och modeller har det funnits.


Vi börjar med de lite mer kända och klassiska märkena, varav de flesta håller än idag.


Jolly
Air
Champion
Fighter
Active
Ultra Pro
Ultra Light
Lady
Viking
No1
Floor King
Kid
Queen
Prestige
Interlight
Viper
Sirocco
Magic
Maxi

Unihoc
Original
Pro
Elite
International
Fiber
Super
Super Match
Super Formuls
Unihoc (bara blad)
Stinger
Red Hook
Black Star
Unistar
Kevlar Hot Shot
Kevlar Exel
Super Star
Future
Kevlar Standard
Classic Composite
Super STD
Classic 25
Classic Flex
Kevlar Flex

Boden
1500
2500
4000
5000
6000
6001

Elpex (fd Boden)
500
1000
3000
3002
5000
5002
6000
6002
Composite 8000
Aramide 9000


Canadien
6000
7000
Pro
Sky
Dual Shape Composite
Euro
Light
Dual Shape II Hexagon
Hit
AFT


Christian
Carbon
Classic Pro
Star
Reed
Air
Compund


Exel
Pro
Light
Oval
Light Flex
Pen Flex
Oval Flex
Fire
Cat Blade
Tiger
Junior Flex
Spectrum


Vi fortsätter med några "mittemellan-kända", som höll några år, förutom Salming då som lyckades leva vidare.


Salming
Legend
Gold
Power Magic
1000
3000
5000
Black Magic
White Magic


Goalmaker
Elit
Kevlar Megalight
Street Junior


Och avslutar med några ganska och helt okända. Som kom, sågs och försvann ganska snabbt.


Spindel
Black Widow
Tarantula
Antrax
Aquila
Contender
Winger
Junior
Supreme


Stjärnklubban
Kevlar
Grafit
Grafit Super
Juper
Juper skola
Pro Direct
Alpha
Supra
Delta
Tempra


Swede
1000
2000
Star
Kevlar
Wilson
Agressor 2001
Sting 5000
Sting 5001
Sting SLS


FLX Floorball
FLX


En hyfsad lista...

*****


Måste gå in på några modeller lite mer ingående...


Unihoc Original och Pro måste väl betecknas som de första "riktiga" innebandyklubborna.


*


Jolly (Air) var först med genombrutna blad.


Revolution 1...


*

Unihoc var först med en kevlarklubba.


Revolution 2...


*


Unihocbladet Unistar var flockat. Dvs det var nån form av filt på det. Jag vet inte om köparna flockades runt det dock...

*


Canadien Light hade ett - gult Jollyblad!


*


Canadien AFT hade en F.E.M.-beräkning.


Vad sjutton nu det var då. Det lät bra i alla fall...


*


Aquila Supreme hade en funktion som kallades "clickshift". Inga skruvar, inget lim. Det skulle med ett enkelt "klick" gå att byta blad till klubban.


*


Den första Christianklubban som kom skulle tåla "många hårda slag".


Det var väl bra.


*


Jolly Lady måste för övrigt vara den sämsta klubban som tagits fram. Bara idén att ta fram en speciell "damklubba".


1800-talet någon?




Nummer 94 - SM-finaler

SM-finaler var det.

Några klassiska på 90-talet.

*


Vi börjar med säsongen 90/91.
 Finalen denna säsong spelades mellan klassiska Lockerud och Tomasgården från Västerås.


Lockerud som hade spelare som Esa Karjalainen, Jan-Erik Vaara, Håkan Svensson, Keijo Pollari, Robert Bodén och Anders Yseus. Tomasgården hade Leif Hedlund, Hans Eklund, Patrik Pettersson och superbacken Jimmy Gunnstedt.


Lockerud vann till slut finalen med 2-1 i matcher efter att ha avgjort på hemmaplan.

Jag och bäste broder Håkan hade äran att döma första SM-finalen i gamla Idrottshallen i Västerås.


Detta var första gången det inom innebandyn noterades en fyrsiffrig åskådarsiffra.


Stort att få vara med om det. 1050 personer i en hall som tog kanske 800. Folk överallt.

Men vilken stämning det var.
 *

Vidare till säsongen 92/93.


Här tog Balrog sitt första SM-guld med ett otroligt propagandaspel. Denna säsong kan ha varit den säsong som det har spelats bäst innebandy i genom tiderna. Många bra lag många bra spelare.


I finalen möttes Balrog och Sjöstad. Balrog med profiler som Bruno Lundberg, Conny Svensson, Jonas "Silen" Eriksson, Nicklas Lärnvåg, Peter Lundin, Christian Hellström och Thomas "Brolle" Brottman. Sjöstad kontrade med bland andra Thomas Röhr, Klas Karlsson, Peter Ahnberg och Tommy Jansson.

Här skedde en av mycket få missräkningar i mitt innebandyliv. Jag och Håkan fick välja om vi skulle ta den andra finalmatchen, som vi visste skulle bli av, eller en eventuell tredje och avgörande, som kanske inte skulle bli av.

Det blev den inte.

Balrog vann finalen i två raka matcher.


Eftersom vi valde att chansa, och stod över andra matchen så blev det ingen SM-final det året.


Det är klart att man grämer sig lite, med tanke på att den säsong som det var. Men vad sjutton, vågar man inte vinner man aldrig.


*


Nästa säsong: 1995/1996.


I denna final möttes Balrog och NB87 (som slagit ut Fornudden i en gastkramande semi). Finalen gick till tre matcher där Balrog avgjorde i sudden death i sista matchen genom Christian "Trollkarlen från Botkyrka" Hellström.


Även detta år var det mycket bra innebandy som spelades. Balrog hade ungefär samma lag som 92/93, medan NB87 hade såna spelare som Nicko Wilbourn*, Jens Rebane, Anders "Fimpen" Olsson, Per Johansson, Mattias "Bult" Larsson och Jan-Erik Vaara.


*(eller Nicko Nickburn som Tom Wester trodde att han hette)


Till detta år hade jag slutat att döma på elitnivå pga familjen, men Håkan hade en ny fantastiskt bra kollega: Peter "The Big Kahuna" Bergestål. Dessa herrar dömde den andra finalen i Karlstad.


*


Sista säsongen med klassiska SM-finaler är 98/99.


Detta slutspel är berömt för två saker:


För det första så var det rekordjämnt. Alla kvarts- och semifinaler gick till tre matcher. Finalen, som spelades mellan Haninge och Örnsköldsvik slutade visserligen 2-0, men båda finalmatcherna avgjordes i sudden death!


För det andra så var detta starten på Haninges storhetstid med tre raka SM-guld. Inte så konstigt kanske med tanke på att de hade spelare som Jonathan Kronstrand, Johan Davisson, Johannes Gustavsson, Mårten Blixt, Robert Linder och Micke Östlund. Bland annat. Inga dåliga lirare.


I Örnsköldsvik spelade Martin och Rickard Olofsson, Peter Svensson, Mikael Söderström och Janne Sjödin. Inga dåliga spelare heller.


I denna final möttes alltså de två bästa innebandyspelarna genom alla tider, min gode vän Jonathan "Jonte" Kronstrand och Martin Olofsson.


*

Det var några riktigt legendariska SM-finaler det!





Nummer 93 – Men kan man heta så?


Från idrottsboken 1998 hämtar vi några "idrottsnamn du inte trodde fanns":


Jean Jacques Misse-Misse (fotboll, Kamerun)
Alla Super (freetyle, Ukraina)
Kent Kotte (badminton ledare, Sverige)
Gordon Langballe (fotboll, Sverige)
Milton Ryttarbris (bilsport, Sverige)
Ofisa Ofisa (tyngdlyftning, Västra Samoa)
Jocke Småfisk (squash, Sverige)
Ko Kasse (rallycross, Holland)
Bertel Storkrubb (häcklöpning, Finland)
Anna Smashanova (tennis, Israel)
Jill Rutten (fotboll, Sverige)
Hans Halt (speedskiing, Sverige)
Janos Panik (skidskytte, Ungern)






Nummer 92 - Idof är smidig, no 1


Falu IBK-legenden (och en av de största favoritbloggkaraktärerna) Patrik "Idof" Idofson brukar alltid säga rätt saker vid rätt tillfälle. NOT. Minns "ET" (tidigare inlägg). En annan gammal IBK:are som var med förr hette Per Fagerström. Men kallades, av någon anledning, ofta för det kanske lite mindre smickrande namnet Porre.


Party hemma hos Lars-Erik ”Larsa Håkansson (en annan favoritbloggkaraktär), och denne Per Fagerström skall också komma dit, tillsammans med sin alldeles nya flickvän. Som inte hade träffat vårt kompisgäng förut. Eftersom vi inte ville att hon skulle bli chockad direkt så sa vi att vi måste ta det lite lugnt i början, och vara så där lagomt spontana. Vi sa också att vi absolut inte fick kalla honom Porre så hon hörde det.


De kommer dit, tar av sig ytterkläderna, hälsar på några i hallen och går sen in i vardagsrummet. Där sitter Idof och äter Popcorn och diggar musik. Han tittar upp på Per Fagerström med flickvän, skruvar lite på sig, tittar på oss, skruvar lite till på sig och sen ropar han:


- TJEEENA PORRE FAAAAGERPEEEENIS!


Jag vet inte hur många dagar dom var ihop.






Nummer 91 - Står det något intressant i tidningen idag tro?


Det enskilt största jubel jag fått som domare av en publik var inte för något domslut eller liknande.


Förut spelades årligen en turnering i Lorensbergahallen i Ludvika en turnering till minne av en spelare som dog, Halvarssons minne.


Många tuffa derbymatcher spelades mellan lagen i området.


Ett år satt det en gubbe på läktaren och klagade på allt.


Och då menar jag ALLT.

Oavsett lag, oavsett domare så klagade han minsta grej.


Nedvärderande och hånfullt.


Han började på fredag kväll och fortsatte under lördagen.


Och på lördag eftermiddag hade jag tröttnat.


Efter ett domslut och ett nytt utrop från gubben, blåste jag av matchen.


Gick över planen, klev över sargen, klättrade upp på läktaren där han satt.


Sen tog jag av mig tröjan och gav den och pipan till gubben, och sen tog jag hans Expressen ur handen på honom och satte mig och började läsa.


Jublet i hallen visste inga gränser.


Liksom skrattet.


Nästan stående ovationer.


Men han ville inte döma.


Så jag tog väl tröjan och pipan och gick ner och fortsatte döma.


Gubben sa inte ett ljud på resten av lördagen.


Tror inte ens han var där på söndagen.


*