Hundra Höjdare från Bloggen, 80-71

Del 3 av Hundra Höjdare från Bloggen.



I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.


Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.

Men: Jag kan utlova mycket humor.


Det är viktigt.

Här kommer nr 80-71.


/Nordström/


*****

Nummer 80 – I’m dreaming of a White Christmas



Isostar Cup var en riktig kvalitetsturnering som spelades i Falun under december eller januari på 90-talet. Bra arrangerat, bra lag, många elitlag (riktiga såna alltså, inga hopplock bakom föreningsnamn) och många bra domare. Under Isostar Cup fick alla domarna förmånen att bo i stugorna på Lugnetcampingen.


Ett år var det många Stockholmsdomare och många Gästrikedomare på plats och dessa bodde i varsin stuga. En natt kom det grymt mycket snö. Riktigt, riktigt mycket snö. Detta resulterade i att Stockholmsgänget med Sven Hammerin och Roger Nyström i spetsen på natten skottade in Gästrikedomarna med Kalle Seiler & Co i deras stuga. Och lag lovar, det var inte lite snö dom skottade upp... Följdaktligen så kom dessa inte ut dagen efter när de skulle äta frukost...


De fick därför lov att krypa ut genom det enda fönster som Stockholmarna lämnat någorlunda oskottat. Vilket innebar att Gert "Jätten" Olofsson fick ryggskott när han klättrade ut... Vet inte om Gästrikeligan hämnades på något vis men det gjorde de säkert. Jag hade i alla fall gjort det.


Då är det bättre att bo i Glasgow om det snöar. Där bor det 1,2 miljoner människor, och alla skottar.






Nummer 79 – Telefonsvararsvar


En av mina tidigare arbetskamrater och goda vän Therese Westman var även en duktig målvakt. Hon spelade nåt år i IBF Falun i Elitserien men fick väl inte stå så mycket utan var mest avbytare. Däremot hade hon ett underbart meddelande på telefonsvararen:


"Hej, du har kommit till Therese. Jag är inte hemma. Antingen sitter jag på bussen eller på bänken."


Humor.






Nummer 78 – Hur man löser ett problem


Innan Viking Line Cup hade vi en stor turnering i Falun som hette Isostar Cup (även Faluspelen och Hemköp Cup). Skillnaden var väl att Viking har minst dubbelt så många lag men däremot så hade Isostar betydligt bättre kvalitet på herr- och damklassen. Vilket innebar att de bästa lagen i Sverige ofta var där, och därigenom många stjärnor och legender (det var för övrigt där som jag tunnlade Bruno Lundberg *ler*).


Hölö från Södertälje var ett klassiskt lag som ofta deltog. Ett år hade de en målvakt (brukar vara bra på namn, men kommer tyvärr inte ihåg vad han hette...) i herrlaget som förutom att han syntes, hördes och var bra även stod i mål med på överkroppen endast - T-shirt!

Oerhört coolt.


I en match i D-hallen på Lugnet när Hölö spelade gick helt plötsligt det andra lagets målbur sönder nere vid staget som håller ihop de nedre rören. Vi hade ingen reservbur och det var ju lite snålt mellan matcherna så vi tänkte att vi kör ändå och så får vi åka och hämta en bur från nån annan hall. Men då vägrade målvakten att spela pga som han sa "skaderisken". Chicken tyckte vi, men han var obeveklig. Vi diskuterade hit och dit med kaptener, domare och ledning och det gick nåra minuter.


Då kommer han. Hölös målvakt. Gående över hela planen. I sin T-shirt. Bärandes på sin målbur. Släpper ner den framför den andre målvakten och säger:


- Här har du. Ta hit din nu så vi kan spela klart den här jävla matchen.


Så knallade han tillbaka igen.


Ord och inga visor.






Nummer 77 – Oves vanor, och blev det där verkligen rätt?


En av mina äldsta - och bästa - vänner heter Ove Larsson och var under många år målvakt i flera av de lag jag tränat (Falu IBK, Slätta IBK och Envikens IF). Otroligt lojal och ställde alltid upp när man än kallade. Och lika snäll som Ove är bredvid planen, lika hetlevrad var han på. En och annan utvisning för kastade hjälmar har kunnat räknats in på kontot, liksom bruten både hand och fot. Det gör nämligen rätt så ont när man slår och sparkar i målburen efter insläppt mål. Till pluskontot hör att Ove hade det bästa utkast jag sett en målvakt ha.


Däremot blir Ove alltid väldigt rolig när vi har fest. Vilken vi inte har så ofta nu (typ vartannat år), det var lite vanligare i vår ungdom. I sina yngre dagar somnade alltid Ove i halvtid på Tipsextra (som det hette förr). Halvtid i Tipsextra var ungefär 16:45. Längre upp i åren, även då lite susig - men alltid glad, införskaffade han sig vissa ritualer, närmare bestämt fyra stycken:


1) Alltid be att man spelade låten If looks could kill med Heart (minst tre gånger).


2) Ett antal gånger per kväll säga "I said, welcome to my show". För varje gång svårare och svårare att höra. Lite som Grevinnan och betjänten-Look-a-like.


3) Tala om att han var en lika bra målvakt som Andreas "Anky" Olsson.


4) Skjuta undan bordet och visa innebandyräddningar.


En gång hamnade vi i en diskussion om inställning och attityd på planen. Av någon anledning jämförde Ove sig själv med Martin Dahlin, den gamle hjälten från VM i fotboll -94. Han tyckte att de båda var lika tuffa och hade en bra inställning. Ove avslutade, lite sluddrigt, diskussionen med:


"Jag, jag, jag... jag och Martin Dahlin är, är, lika, enda, enda skillnaden är att han är vit och jag är svart!"






Nummer 76 – Gläntan in memoriam


Detta blogginlägg skall handla om ett klassiskt fik som inte längre finns.


Det finns fik. Och så finns det fik.


Och så fanns Gläntan i centrala Falun.


Ett riktigt, riktigt legendariskt ställe. Som alltså tyvärr inte finns kvar längre. Där Gläntan tidigare låg, ligger nu Stadium. Man har ersatt det med ett väldigt dyrt och inte alls lika trevligt ställe som ligger ett tjugotal meter ifrån den gamla placeringen.


Gläntan gick även under benämningen "Innebandyfiket", då detta samlade massor av innebandyspelare och supportrar och kompisar till dessa. Luncher och eftermiddagar på vanliga dagar, och så lördagar (luncher och eftermiddagar), men framför allt på fredagseftermiddagar.


Fredag eftermiddag var alltid höjdpunkten på veckan. Då samlades alltid innebandyfolket och ockuperade ett antal bord från lunch till ungefär klockan fem (Jag förhandlade till och med till mig lediga fredagseftermiddagar på jobbet för att kunna njuta fullt ut av detta fredagsnöje). Många Falu-Kuriren , Expressen & Aftonbladet med bilagor har lästs på Gläntan. Många tips- och hästrader har planerats, många odds har diskuterats. Några hundratusen samtal och SMS har nog också passerat revy.


Gläntan ägdes av K-G Tärndahl och drevs av den mycket trevlige Fredrik Andersson (inte han i KFUM Falun, även om han också är väldigt trevlig) med fru och några andra anställda. Samtliga var oerhört serviceminded - och trevliga och glada - och man kände sig alltid hemma på Gläntan. Och välkommen. Undrar hur många timmar man spenderade där egentligen?


Helt klart är att ett mycket stort antal sallader, pajer, läsk, olika sorters kaffe, te, chokladbollar, kladdkakor, småkakor, bullar, wienerbröd, glassar och en massa annat måste ha distribuerats och inmundigats under de här åren. Allting var gott, och det var inte speciellt dyrt heller.


Gläntan låg mycket strategiskt till: nära till tobaksaffären, Hemköp, apoteket, Systembolaget och bankomat. Och toalett uppe på Terassen (nuvarande Etage). Dessutom fanns ju rulltrappan alldeles bredvid så man kunde titta på folk också. Och så strömmade ju folk hela tiden förbi på väg till och från olika affärer. Det var alltid någon som stannade till och pratade. Sen kunde man ju sitta och titta ner på Gobiten också, där en del annat innebandyfolk hade sitt favoritfik.


*


Jag var nog faktiskt den som var där mest av alla. Skyndade mig alltid och slängde i mig lunchen på jobbet (som då låg på Daljunkaregatan) för att hinna med en kopp kaffe (som jag kunde dricka på den tiden) på Gläntan. Men många andra innebandykändisar från Falun tillbringade också en del tid eller mycket tid på Gläntan.


Ett litet urval (oj, vad många trevliga människor det finns) av de som jag genom åren fikat med (självklart frugan också, men hon är liksom självklar, eftersom det var "vårat" ställe) på Gläntan:


Johan "Enga" Engström (Falu BS fotboll, Sundborn och IBF innebandy)
Fredrik "Pärlan" Söderström (Enviken)
Åsa Hansen (IBF)
Helena "Lunkan" Lundkvist (IBF)
Peter "Linken" Lindkvist (IBF, Enviken, Slätta)
Malin Leanders (IBF)
Mattias "Foppa" Forsberg (Enviken)
Maria "Söder" Söderström (IBF)
Rickard Hedlund (IBF)
Henrik "Henkan" Olsson (IBF)
Patrik Bäck (IBF)
Henrik "Lony" Ouchterlony (Aspeboda, Slätta, Enviken, IBF)
Peter "Salle" Sahlin (Enviken, IBF)
Jocke Lundberg (IBF, domare)
Ellinor "Ellen" Hansson (IBF, Sundborn)
Eva "21" Rönn (IBF)
Lasse "e du hugrig ällä mätt ällä"Methelä (BIK, KFUM)
Mattias "Helge" Sandmark (Enviken)
David Åberg (Enviken)
Niklas "Ribban" Ribjer (Enviken)
Therese "Tessan" Westman (IBF, Domnarvet)
Joel Jansson, Henrik "Henkle" Lundkvist, Daniel "Palle" Palm och Magnus "Bart" Engström (BIK, KFUM, IBF)
Pernilla "Pörnie" Forsell (IBF)
Magnus "Kula" Jernberg (IBK, IBF)
Daniel "Thuna" Thunstedt (IBK, IBF)
Micke "MC" Carlsson (IBF, IBK, BIK)
Fredrik "Froggen" Andersson (IBF, IBK)
Fredrik "Frasse" Johansson (BIK, Enviken)
Micke "Nordon" och Mattias "Norton" Nordin (Enviken)
Tomas Wiklund (Enviken)
Maria "Majsan" Wiklund (Svärdsjö)
Jenny "Larsson" Larsson (Svärdsjö)
Jenny Eklund (Svärdsjö)
Sara Andersson (Svärdsjö)
Ove "Hahn" Larsson (IBK, IBF, Enviken , Slätta)
Jessica Larsson (IBF)

Och det vara bara de jag kom ihåg, Har säkert glömt någon, förlåt i så fall.


Några övriga icke innebandyspelare som ofta var där:


Mattias Larsson, Micke Andersson och Magnus Korsgren (Falu BS fotboll)
Mikael "Vejsan" Veijgården (legendarisk vakt på Harry's)
Christer "Krille" Hedrén (bara legendar)
Malin Björk (frisörlegend)

Dessutom satt det alltid ett gäng lite äldre där herrar som alltid hade samma bord.


Imponerande.


*


Fikarekordet för min del, dvs inomhus, sattes självklart på Gläntan. Jag och Åsa Hansen tillbringade en fredag sex timmar och femton minuter där. Mellan 11:00 och 17:15 närmare bestämt. En och annan kopp te och en och annan Coca Cola slank ner. Liksom lunch och lite fika. jag tror vi hade typ 15 olika personer som kom och gick vid bordet...

(Utomhus är rekordet bara 5 timmar och fyrtiofem minuter.(Även denna gång var det jag
och Åsa, men då befann vi oss på Geislerska.)


*


Ett mycket berömt spel har för övrigt uppfunnits på Gläntan.


Kron - och Dosspelet.


Tror att det uppfanns av Joel Jansson, Henke Lundqvist, Daniel Palm och Magnus "Bart" Engström, de gamla legendarerna från BIK Lugnet. Det är dock oerhört svårt att förklara, det måste egentligen ses och upplevas på plats. Man spelar en mot en eller två mot två. Tvärs över fikabordet.


Skall ändå försöka göra en beskrivning.


Man spelar med en snusdosa eller en enkrona. Eller både och. Man kör varannan gång.


Man snärtar kronan/dosan med pekfingret (genom att ta spjärn mot tummen) från sin kant av bordet mot den andra kanten.


Om kronan/dosan stannar på andra kanten så att en liten (synlig) bit sticker ut så får man gå över till andra sidan. Annars får motståndaren snärta.


Väl där skall man slå upp kronan/dosan med undersidan av pekfingret och sedan fånga den i samma hand. Gör man det går man tillbaka till sin sida av bordet. Fångar man den inte är det motståndarens tur.


Där snurrar man kronan/dosan på högkant och skall sedan försöka fånga den på bordet så man har den mellan sina båda tummar. Missar man går den över till motståndaren.


Klarar man det måste motståndaren göra ett mål av sina båda händer (på sin kant av bordet) genom att sätta tumme mot tumme (som blir mållinjen) och pekfinger mot pekfinger (som blir liksom ribban).


Därefter försöker man kasta iväg kronan/dosan (som man har mellan sina tummar alltså) för att göra mål vilket man gör om man då får igenom kronan/dosan genom fingrarna (målet) på motståndaren.


Oavsett om man gör mål eller missar blir det sen den andres tur. Och så kör man till exempel till först till tio.


Kron- och Dosspelet.


Oerhört fascinerande.


Spännande och teknikkrävande. Många moment inblandade.


Ett typexempel på dåtidens ungdomars uppfinningsrikedom.


Eller galenskap.


(Jävligt kul var det i alla fall. Varje lunchrast på jobbet (DIBF hade då sitt kansli på Daljunkaregatan) under något års tid spelade vi dubbel i Kron- och Dosspelet. Jag och min mycket gode vän Lena "Biran" Birath (som då jobbade på IBF Faluns kansli)spelade mot KFUM Baskets (dom hade också sitt kansli där) Magnus Ljung och Britta Nordin. Även här kom Birans enorma vinnarskalle fram. Vilket oftast var tur för utgången av matcherna. Men jag har också för mig att Magnus fick en krona i pannan en gång också efter det att vi förlorat.)


*


Faktum är, att jag och Helena faktiskt förlovade oss vid vårt favoritbord på Gläntan. Den fjärde oktober 2000. Ett av mitt livs lyckligaste dagar...


*


På det hela taget var Gläntan ett fantastiskt ställe som framkallat oerhört mycket skratt och glädje och gemenskap för väldigt många människor.


En tid och en plats som tyvärr aldrig kommer tillbaka. Men alla härliga minnen finns kvar!


Gläntan.

R.I.P.

Forever.




Nummer 75 – Underachievermentalitet


Jag tror ungarna idag helt enkelt har dålig fantasi.


Och så är vi tillbaka till det där med underachievermentaliten igen.


Göra så lite som det bara behövs.


Inte synas och inte märkas.


Inte vara för långt borta från hem och rutiner.


Jag förflyttade mig tillbaka lite i tanken och minnet, och tänkte på vad jag gjorde (detta är endast tränings- och tävlingsgrejer, sen höll man ju självklart på med alla "valiga" lekar också) i åldrarna, säg 8-16 år.


Det var en hel del.


Här kommer ett axplock.


Parkeringstennis
Vi spelade tennis med plastracketar och innebandyboll (fast det visste vi knappt att det var då). Man hade två parkeringsrutor var, där den ena var serveruta. Det gällde att hålla utkik när bilarna åkte iväg. Det blev ofta diskussioner om hur mycket nedåt man fick slå utan att det var oschysst.


Driv
Driv är en sorts match en-mot-en där man spelar med bandy/hockeyklubba och tennisboll. Det gäller att göra mål på den andre och man får bara stoppa bollen med klubban och har bara två touch på sig. Stoppa och skjuta. Eller skjuta direkt om man vill. Kom man åt bollen med något annat än klubban så blev det andres boll.


Inomhusgolf
Var det dåligt väder så man inte kunde använda sin inköpta minigolfklubba så gjorde man självklart banor i lägenheten, typ 2-3 i varje rum. Och hade olika muggar som hål.


Tennistrainer
Eftersom man inte hade någon garagevägg som Björn Borg, hade man i stället en Tennistrainer. Kommer ni ihåg dom? En tennisboll som satt fast i en lång och slitstark gummisnodd som i sin tur satt fast i en tyngd (endera en plastbox som man fyllde med vatten eller också var den gjord av tungt järn) som man ställde på marken. Sen stod man och slog och slog och bollen kom alltid tillbaka...


Skrivbordspingis
Förutom att göra läxor var skrivbordet bra till mycket. Till exempel att ställa det mitt på golvet i rummet, bygga ett nät av gamla legoklossar och sen spela pingis med miniracketar på det.


Skrivbordshockey
Ett annat sätt att använda skrivbordet var att ta bort stolen och sen spelade man hockey. En stod i mål, en spelade ute. Små hockeyklubbar och skumgummiboll.


Lägenhetshöjdhopp
Först byggde man sin egen höjdhoppsställning. Detta genom att återigen plocka fram de gamla legobitarna. Man byggde två stolpar (jag tror bitarna var 1 cm höga) och sedan la man morsans måttband över. Sen tog man sats ute från hela hallen, svängde in i rummet och hoppade i sängen. Lätt som en plätt.


Köksbordspingis
Om man inte hade någon polare att spela pingis mot, ställde man bara bordet mot en vägg i köket och sen spelade man mot sig själv. Bollen fick studsa en gång i bordet. Ibland spelade man matcher mellan på den tiden kända spelare (Jonyer, Douglas, Secretin, Surbek mfl) då man var en spelare vartannat slag.


Prickskytte
När man var lite yngre körde man prickskytte. Gummisnoddar och plastgubbar. Eller plastpistoler med pilar. Stående, sittande, liggande.


Elektrisk bilbana
Bilbanekörning var frekvent förekommande. Och då inte bara en mot en. Utan det var snabbaste varv, flest varv i rad. Hela VM-tävlingar där man körde varje Formel 1-lopp som fanns med alla förare på tid.


Manuell bilbana
Den klassiska från Matchbox där man släppte bilarna och hade en loop. Här hittade man också på en mängd olika tävlingsformer. Lagtävlingar (svenska bilar mot amerikanska bilar, Citroen mot Ford mm), höjdhopp och längdhopp för bilar, ja allt.


Legobilsformel-1
En egen påhittad. Jag kommer ihåg att jag byggde typ 20 likadana bilar av Lego i olika färger som jag sen släppte i hallen. Så fort nån bil tappade nån bit var den ute. Och så räknade man VM-poäng så klart.


Egna serier
Minns även att jag gjorde egna tävlingar i fotboll (VM, Europacupen, Engelska ligan mm), ishockey (Elitserien, Canada Cup mm) och tennis (Wimbledon, Davis Cup mm) där man gjorde noga uträknade resultatlappar och sen lottade man och hade tabeller och målskyttar mm.


Lägg därtill att man spelade hockeyspel (med puck, tärning och glaskula), Couronne, fotbollsspel, basketspel, Master Mind, Solitär, minigolf, slalom och störtlopp (!) med de klassiska miniskidorna.


Samt såklart vanlig tennis, pingis, fotboll, hockeybockey, simmade, åkte skridskor, sprang och alla de där vanliga sportaktiviteterna.


Och 18-håls frisbeegolfbana på Lugnet.


Och Falu Cykelklubbs tipspromenad på söndagarna.


Allt var tävling, på tid, i längd, på höjd, rekordjakt - och allt var jätteroligt och inte blev jag någon speciellt dålig människa för det.


Och så åkte man och tittade på Falu IF och Leksand i hockey, Falu BS i bandy och så Brage, Falu BS (bortamatcher också), Korsnäs, Slätta och HAIK i fotboll.


Och så sprang man på bio, hyrde VHS-filmer, läste böcker, serietidningar, följde TV-serierna (bara TV1 och TV2!), lyssnade på musik, spelade in band, lyssnade på Sportradion och lekte med kompisar. Gick hem till kompisar. Och knackade på. Och sen gick man ut och lekte. Och var ute tills det blev mörkt.


Hur kunde man hinna med allt då?


Ja just ja, det fanns inga datorer eller internet. Eller tusen TV-kanaler.


Var det någon som sa fantasi och aktivt liv?


Det var nästan lite overachievermentalitet.


Men bara nästan.






Nummer 74 – Religion


CJ, du får hoppa över det här stycket, det handlar om Kristian Luuks prat i Sommar i P1.


Sommar är för övrigt ett mycket bra radioprogram som man borde lyssna på ofta.


Luuk pratade lite om sina gäster i Sen kväll med Luuk (en och annan superstjärna har ju passerat där...), och när han lite nervöst mötte Madonna.


- Hello, I'm Kristian, sa Kristian.


- Hello, I'm jewish, sa Madonna.


Oerhört roligt.






Nummer 73 – En liten historia






Det är sällan jag droppar roliga historier på bloggen, är ju lite mera oneliner-typen. Men den här är faktiskt riktigt rolig:


På ett jättestort företag har fem kannibaler anställts som handläggare.


Första arbetsdagen säger chefen:


- Ni har nu fast arbete, tjänar bra och kan äta i vår matsal, så låt de andra människorna vara ifred! OK?


Kannibalerna lovar att inte röra kollegerna.


Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:


- Det saknas en städerska, är det någon av er som vet var det har blivit av henne?


Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra.


När chefen har gått vänder sig en av kannibalerna om till de andra:


- Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten??


Den bakersta kannibalen svarar med låg röst och skuld i blicken:


- Det var jag.


- Din förbannade jävla idiot!!! De sista fyra veckorna har vi ätit enhetschefer, funktionschefer, projektledare och IT-konsulter utan att någon har märkt det - och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen.





Nummer 72 – Sötsur sås


Mannen, myten, menisken Patrik "Idof" Idofson har många fördelar men han ska nog inte dricka för många öl. Ett år, när vi i IBK-gänget firade nyår på en kinesrestaurang, hade han tagit ett antal öl som inte var av stuket lätt. Vilket märktes när det blev hans tur att beställa mat. Han skulle ha fyra små rätter med sötsur sås. Hur det gick? Sådär.


- Jaha, jag vill ha fyra små rätter med schötsut...ääh!
- Jag vill ha fyra små rätter med störscur...
- Jag vill ha fyra små rätter med surstöt...vafan!
- Jag vill ha fyra små rätter med sutsör...


- Äh! Får jag en stor stark!






Nummer 71 – Serien innebandylegender


Under en period körde jag en liten (nåja, den blev ganska stor till slut...) serie som hette Innebandylegender.

Jag publicerade intervjuer med en mängd kända och lite mindre kända duktiga och legendariska innebandypersoner, både lokalt och nationellt.

Jag fick ihop 65 stycken, en ganska imponerande samling.

Och det var inga dåliga. Ett axplock kommer här.

Spelare/tränare:
Magnus "Aga" Augustsson", Jonathan "Jonte" Kronstrand, Martin "Murt" Olofsson, Esa Karjalainen, Peter Wallin, Micke Gunnarzon, Mats "Matte" Forslund", Thomas "Brolle" Brottman, Camilla Granelid, Jenny Magnusson, Lena Birath, Åsa "Kotten" Karlsson, Jimmy Gunnstedt, Mika Packalén, Danne Bron-Sundbom.

Domare:
Sven "Svenne" Hammerin, Glenn Boström, Håkan Nordström, Bjarne Wesenlund.

Bloggare:
Ingrid Hannerz, Mikael "Koppen" Lindkvist, Stefan Edberg, Gittan Ahonen Gunnarzon, Jimmy "Limmet" Lundin, Rune "Capello" Engström.

Gamla SIBF:are:
Stefan Kratz, Micael Fasth, Patrik Schavon, Klas Pettersson, Magnus Fantenberg (Persson).

Och så höjdpunkten.

Lasse Granqvist.

Hans intervju presenteras i sin helhet här.


*

Kvällens Innebandylegend är inte en legend bara i innebandy. Han är en riktig legend inom sportens värld överhuvudtaget.


Den överlägset bäste kommentatorn vi har - i både ishockey och fotboll.


Lasse Granqvist.


Mannen som kan göra varje match till ett konstverk genom sitt språk, sin inlevelse och sin esprit.


Jag känner Lasse sen länge.


Vi har varit på några kurser och SIBF-träffar ihop.


Och lika suverän som han är i rutan och i etern, lika ödmjuk är han bredvid.


Alltid med humöret på topp.


Han har gjort mycket gott gör innebandyn i Sverige och i Stockholm, även om han alltid hållit en låg profil.


Lasse var även en mycket bra domare en gång i tiden.


Med sin karakteristiska röst, sin mimik och sina gester var han en fröjd att se.


Vi dömde en match ihop i Universalen i Karlstad en gång för länge sen, i den legendariska Stjärncupen.


"Nr 10, två minuter på en MYCKET tydlig otillåten markering!"


Jag skrattar än.


Nr 60 är alltså en riktig legend, på alla vis. Här kommer han.


*****


Innebandylegend nr 60: Lasse Granqvist


Vilket är ditt fullständiga namn?
Lars Ivar Granqvist. Ivar efter farfar, som var busschaufför i Solna och Stockholm.


Har du något/några smeknamn?
Gran, Granen eller Grana.


När och var är du född?
Karolinska Sjukhuset i Solna den 25 oktober 1967 klockan 02.37.


Hur och var bor du idag?
Hyreslägenhet i Huvudsta i Solna. Jag har faktiskt bott i Solna hela mitt liv; först på Backvägen vid gamla Sporthallen, sedan på Gustafsvägen i Hagalund, Västra Vägen, också i Hagalund, för att nu bo i Huvudsta. Kuriosa är att den gamle fotbollslegendaren Kurre Hamrin under sina ungdomsår bodde i samma hus.


Har du någon familj?
Mamma, pappa, storasyster och storebror. Fyra syskonbarn. Jag är fadder till Sofie, min systers äldsta dotter. Hon blev mamma för ett år sedan. Jag är ensamstående (anses ofta vara gift med mitt arbete).


Vad kör du för bil?
Volvo S80, Diesel. 205 hk. Fantastisk bil.


Vad gick du för linje på gymnasiet och har du någon högskoleutbildning?
Tre årig ekonomisk linje. Anledningen att jag sökte den från början var att man kunde välja bort matematik efter första året. På ekonomisk linje... En aning lustigt. Jag gick ut skolan med 4,9 i snittbetyg (på den tiden förstod man betygssystemet...). Efter en termin Engelska på Stockholms Universitet kom jag in på Journalisthögskolan, där jag slutförde utbildningen 1988.


Vad arbetar du med idag?
Jag är egenföretagare i mediabranschan. Jag jobbar via mitt bolag, Granqvist Production i huvudsak åt Canal +. Tillsammans med kollegan Tommy Åström arbetar vi i Lars Tommy AB åt Sveriges Radio. I våras fick jag förmånen att vara med och starta ett produktionsbolag i mediabranschen tillsammans med Jens Fjellström och Tommy Åström. Bolagets namn är inte klart ännu. Just nu heter vi "JLT" men det påminner tydligen för mycket om Jönköpings Läns Trafik...


Har du några fritidssysselsättningar?
Under nästan hela livet har jag funnits med i och runt innebandysporten. Som hedersledamot i Svenska Innebandyförbundet är jag ju egentligen förbundsmänniska. Å andra sidan är mina år hos Stockholms Innebandyförbund, där jag landade som hedersordförande, något som gör mig till distriktsmänniska. Fast i grunden kanske vi alla är föreningsmänniskor. Jag var en av tre initiativtagare till innebandyn i Solna 1985. Den klubben är idag (sedan 1996) AIK, där jag för dagen sitter med i Sportkommittén. Skratta inte nu, men jag kallas "Senior Adviser", kanske är det det allra tydligaste ålderstecknet...


Spelar du innebandy fortfarande, och i så fall var, eller är du aktiv inom innebandyn på något annat sätt idag?
Nej. Dessvärre dömer jag inte heller längre. Under flera säsonger dömde jag i distriktet med Lennart Bresky, Göran Berg och Tomas Eriksson. Bland flera!


Har du haft någon förebild inom innebandyn?
Många. Stefan Kratz för sin överblick och sitt sunda förnuft. Göran Berg för passionen och närheten. Per Jansson och Tomas Eriksson för deras sätt att lyfta innebandysporten dimensioner. Roger Nyström för glädjen Eric Huijsers för att vara rakryggad. Idag är det Erik Bjerlestam och Lars Ekholmer för att de är en blandning av allt.


Vilken är din moderklubb?
IBK Solna, bildat 14 november 1985 som IBK Legenderna.


Har du spelat i några andra klubbar?
Nej. jag lirade 50 matcher och svarade för 38 poäng. Nu kom jag förresten på ett smeknamn till. Jag var center och låg och blockerade allt i "mittzon", eftersom jag är lång och planen var liten (32x16). Jag kallades för bläckfisken.


På vilken plats i laget spelade/spelar du?
Center.


Vad var/är din styrka respektive svaghet i innebandy?
Som spelare var jag knappt medioker. Som ledare är jag entusiastisk, lösningsinriktad och otålig.


Har du haft några andra uppdrag än som spelare genom åren?
Se förbunds och klubbuppdragen ovan. OBS! Jag ser mig verkligen INTE som en spelare värd ens en parentes i historieböckerna om innebandyns framväxt i Solna. En anekdot är att vi tre som bildade IBK Solna var oroliga för att de första riktiga tränarna klubben skrev kontrakt med skulle kräva för mycket av vår kondition. I deras avtal skrev vi in att "endast konstruktiv träning med klubba och boll får förekomma". Året efter slutade vi, alla tre...


Har du några meriter?
Var lagledare för IBK Solnas första juniorlag, när vi tog silver i DM typ 1992 eller 1993. Fungerade som överledare för Stockholms Distriktslag under ett gäng år. Där blev det också en del segrar.


Vilket är ditt bästa innebandyminne sportsligt sett?
När AIK gick upp i Elitserien den 26 mars 2000 efter förlängningsavgörande i Skellefteå. Dessutom SM gulden 2006 och 2009. Även de tre Europacupgulden som inramas av SM gulden är värda att minnas.


Vilket är ditt bästa innebandyminne ”bredvid planen”?
Se ovan...


Har du utövat några andra sporter än innebandy?
Skojar Du...? Jag kunde bara stanna åt ett håll när vi åkte skridskor, så fallen blev rätt många. jag hamnade i snövallen och refererade matcherna i stället. I fotboll gjorde det för ont att nicka, så där la jag också av...


Och så ett antal frågor med favorit-:


sport (förutom innebandy): Ishockey och fotboll.


lag: AIK Innebandy.


semesterort: New York.


film: När lammen tystnar. Sagolik slutreplik i "I’m havin´an old friend for dinner".


TV-serie: Kommissarie Morse.


70-talsprogram: Fem myror är fler än fyra elefanter.


80-talsprogram: Razzel.


90-talsprogram: Pass.


bok/författare: Senaste lästa var Henning Mankell, så jag svarar så.


färg: Blå.
mat: Svensk husmanskost i alla former. Exempelvis fläsk med löksås.


dryck: Öl. Kilkenny eller Guiness. Eller Tjeckisk lager.


artist: Radiosportens band som användes i sändningarna på 90-talet.


låt: Heaven is a place on Earth - Belinda Carlisle.


Vilka tre saker skulle du ta med till dig en öde ö?
Mat, dryck och Iphone.


Vilka tre personer (inte familjen) skulle du ta med till dig samma ö?
En fartygskonstruktör, en kock och en kompis.


Har du något motto/citat/ordspråk?
Hårt arbete ger framgång.


Min blogg är ju uppbyggd mycket på nostalgi och humor. Har du någon rolig innebandyanekdot du skulle kunna dela med dig av?
Förhoppningsvis något i den här intervjun...


Har du avslutningsvis eftersom du antagligen är rätt känd och rätt så många kommer att läsa detta, något du skulle vilja säga till alla bloggläsare ute i landet?
Bygg Din uppfattning på det Du vet, inte på rykten och skvaller. Att tycka är bra; att tänka och tycka är trovärdigt.


*****


Vi hade även ett annat smeknamn på Lasse:


Stävja.


För hans bestämda, tydliga och något yviga stil.


Men det var sagt med kärlek.


*****


Jag hade Lasse som domarobservatör en gång i tiden när jag gjorde comeback i Elitserien. Då hade jag inte dömt Elitserien på 1,5 år. Och det var inte vilken match som helst. Derby i Torvalla, Haninge - Balrog, på den tiden båda var storlag av den typ som inte finns i innebandyn idag. Jonte Kronstrand, Brolle, Christian Hellström, you name it, alla var med.


Det var en tuff och tät match som slutade 2-2.


Jag visade ut Balrog två gånger för protest.


Efter matchen sa Lasse, med den typiska Granqvistska inlevelsen:


"Här har Balrog gjort som dom velat med domarna hela säsongen, och så kommer du tillbaka efter 1,5 år och visar ut dom två gånger för snack. Jag har bara ett ord att säga:


Världsklass!"


*


Under samma Stjärncup när Lasse dömde en annan match så klagade ena laget på att bollen var trasig fast den inte var det. Till slut tröttnade Lasse och gick till sekretaratet, och när det var någon meter kvar kastade han bollen till personalen, och sa sen högt och tydligt:


- Får jag en ny boll!


Sen gick han jättenära sekretariatsbordet och viskade:


- Får jag tillbaka samma boll!


Sen kastade han ut den på planen.


Och log.


Typiskt Lasse.


Jag vet att hans kollega, tror det var mannen-myten Svenne Hammerin (de dömde ihop då) hade väldigt svårt att hålla sig för skratt.


Lika svårt som Lasse (och vi andra) hade att hålla sig för skratt när militären på I2 (?), regementet där vi bodde först vägrade släppa in Svenne för att de trodde att han var spion.