Hundra Höjdare från Bloggen, 60-51

Vi säger hej till del fem av Hundra Höjdare från Bloggen.



I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.

Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.


Men: Jag kan utlova mycket humor.


Det är viktigt.


Här kommer nr 60-51.


/Nordström/


Nummer 60 – Anders Timell & innebandy


Följande lilla text (i alla fall delar av den) hittade jag på Stockholms IBF:s hemsida när jag surfade runt lite efter nostalgi och historik. Intressant läsning...


DM 1985: Det bortglömda DM-guldet...


Det har det på senare år framkommit uppgifter som tyder på att det redan 1985 spelades ett DM i Stockholm. Alltså var DM-historien tvungen att skrivas om. Det spelades inga seriematcher i Stockholm detta år, det fanns inte ens ett organiserat förbund i Stockholm. Men visst spelades det ett DM 1985.


Stockholms första DM hade 23 anmälda herrlag och spelades i seriespel med fyra grupper och sedan kvartsfinaler, semifinaler och final. De två etablerade elitlagen Hagsätra och Haninge var favoriter men de fick ge sig mot uppstickarna Åkersberga. I kvarten slog Åkersberga ut Balrog med 5-2 och i semifinalen besegrades Väsby med 3-1. I finalen ställdes Åkersberga mot Hagsätra och det blev en mycket jämn match som man vann med 5-4.


Därmed var de första DM-mästarna korade. Det dröjde nästan 10 år innan DM togs upp igen och Åkersberga har alltså varit regerande DM-mästare från december 1985 fram till DM-finalen 1995. Detta utan att behöva spela en enda DM-match under alla dessa år.


Fakta var bland annat hämtat från tidningen Svensk Innebandy (Nr 1, februari 1986, årgång. 4).


Men nu kommer vi till det riktigt roliga.


I texten stod också angående finalen:


Anders Timell avgjorde i sudden då han, med misstänkt hög klubba, satte 5-4 till Åkersberga.

Just det, den Anders Timell, som brukar sitta i radio i Mix Megapol och i Expressens sportpanel och såga innebandy å det grövsta. Men jag vet att han var en ganska duktig innebandyspelare. Det är väl säkerligen bara en image, det kanske inte är riktigt "fint" att gilla innebandy i hans kretsar. Jag tror nog att han tycker rätt så bra om innebandy egentligen.


Hur skulle man kunna undgå att göra det?





Nummer 59 – Domarn’ har tvåa på oddset!


Det är väl en av de roligare kommentarerna man fått genom åren. Att bli kallad hemmadomare hör ju också till vanligheterna. Men tvärtom är inte så vanligt. Men det har hänt. Såklart. Och självklart var det en Nordström inblandad. Men faktiskt, för en gångs skull, inte jag. Utan broder Håkan.


Detta utspelade sig (tror jag) i slutet på 80-talet, möjligen tidigt 90-tal. Vi skulle döma Tomasgården mot något lag i Sandviken (Jernvallen, denna klassiska arena). I veckan innan hade det gått ut direktiv från SIBF att bedömningarna skulle bli mycket tuffare från domarnas sida. Vi gick även in extra i omklädningsrummen till lagen och poängterade detta. Vilken Tomasgården förstod. Men inte det andra laget. När första perioden var till ända hade dom fått typ 23 minuter och två straffar emot sig.


I slutet av matchen får Tomasgårdens målvakt tag på bollen, gör ett utkast rakt på en spelare i hemmalaget och in i mål. Varpå hemmaspelaren jublar stort. Dock lite för tidigt, eftersom Håkan visar ut honom på två minuter för felaktigt avstånd mot målvakten. Vilket var helt korrekt, efetrsom han dels bara stod nån meter i från, och dels rörde på sig, vilket man inte heller får göra. Detta gillades INTE av hemmalaget. Som fick stryk.


Och i tidningen (Gävle Dagblad eller nåt) dagen efter var det en stor bild på Håkan med texten:


BORTADOMARE


Ganska ovanligt. Och så här i efterhand ohejdbart roligt.


Ännu roligare var det att SIBF frågade om vi ville åka dit nästa helg igen och döma samma hemmalag. Vilket vi självklart gjorde - man får inte vara feg - utmaningar är till för att klaras av. Då vann hemmalaget och då fick vi höra att vi var otroligt bra, och att de inte kunde förstå att det kunde vara sån skillnad. Att vi ena helgen kunde vara så otroligt dåliga och andra helgen så otroligt bra.


Ja, visst är det konstigt?







Nummer 58 – Stadshotellet i Hedemora


Apropå Sandviken så kopplar det till Gävle och där var jag och min gode kollega Håkan F på träff med Gästriklands förbund i lördags, en givande sådan för övrigt. På vägen hem åkte vi genom Hofors och då berättade Håkan en rolig sak:


Förr i tiden fanns i Hofors, precis bredvid rondellen när man kommer från Gävlehållet, en bemannad polisstation. En dag när poliserna tittade ut såg de en bil som åkte varv efter varv i rondellen. Runt, runt, runt. Efter ett tag kände de sig manade att gå ut och stoppa bilen, vilket de också gjorde. När de öppnar förardörren formligen ramlar en aspackad person ur bilen. Varpå poliserna, i Hofors, frågar: Var tror du att du är då?


- Stadshotellet i Hedemora.


Snacka om borta.






Nummer 57 – En hyllning till Ratata


Var ute och gick Hosjön runt (ca 9 km, applåd!) idag.


Hade då Ratata i lurarna.


Ett fullständigt fantastiskt band.


Som håller så bra än idag.


Musikaliskt var de fulländade.


Varenda blipp och blopp, varenda syntslinga, varenda stråke, varenda basgång är så noggrant inspelade och mixade.


Så klart ljud och så vackert.


Detta blandat med Mauro Scoccos fantastiska texter. Och sång.


Har karln varit med om allt det han sjunger om är det nästan lite synd om honom.


Blandningen mellan glada uppåtlåtar och perfekta depplåtar är också genial.


Scocco vet ju alla vem det är, men även kollegan Johan Ekelund (som kom med 1983 då bandet blev en duo) var en toppmusiker och en stor del av undret.


Bandet bildades 1981 och jag tror (men är inte säker) att namnet är taget efter hunden i Lucky Luke. Bandet splittrades 1989 efter sista skivan.


Ratata släppte sju LP:s (som det var på den tiden):


Ratata (1982)
Jackie (1982)
Äventyr (1983)
Paradis (1984)
Sent i september (1985)
Mellan dröm och verklighet (1987)
Människor under molnen (1989)


Hur många bra låtar som helst finns på dessa skivor.


Ett axplock:


Ögon av is, Jackie, Dansar på min video, Prinsessa på vift (82), Soulboy, Trick med speglar, Hemlighet, Vild, Pojkar (83), Någonting, Paradis (84), Ingenstans att gå, I dina ögon, Bara du (85), Så länge vi har varann, Om du var här, Se dig inte om (87), Himlen, Glad att det är över (89).


Basgången och syntslingan i Soulboy är magisk.


Duetten med Frida i Så länge vi har varann är...perfekt.


Jackie är världens bästa låt.


Trick med speglar är en makalös liten pastisch.


*


Som sagt, Ratata (och även Scoccos första soloskivor) var och är (även om jag ytterst sällan är deppad nu för tiden) perfekt deppmusik.


Minns en gång på det glada 80-talet då det blev slut med min dåvarande flickvän och mellan mannen-legenden-bäste vännen Tom Westers flickvän samtidigt.


I två veckors tid åkte vi kring på kvällarna/nätterna i Falu stad i Toms klassiska (den var (ö)känd i hela Falun) Ford Escort som hette Gotte (döpt efter Toms farfar Gottfrid) som var brun med svart vinyltak och hade AIK- och Coca Cola-klistermärke bak.


Och deppade.


Grät. Tröstade varandra.


Ömsom sjöng, ömsom lyssnade.


Alltid på Ratata.


På kassett.


Bra terapi.


*


Ett annat fantastiskt minne med Ratata är när jag, Tom, Jessica "Tate" Hedberg, Lars-Erik "Larsa" Håkansson och Christer Wikström (Hoppas du har det bra var du än är, vi saknar dig så oerhört mycket!) en fantastiskt vacker sommarkväll var på konsert i Gropen (Himlaspelsscenen) i Leksand.


Rock runt riket.


2 augusti 1987 klockan 18:00.


Ratata, Eva Dahlgren och Roxette (som precis slagit igenom) var huvudnumren. Orup (som då ännu inte slagit igenom än) var förband/uppvärmare. Och sjöng Är du redo?


Klassiskt.


Mest jubel och liv vid scenen blev det självklart när Roxette spelade.


Eva Dahlgren var som vanligt cool och känslosam. Dock hade hon med sig en Anders Glenmark (som heller inte slagit igenom än) som skuttade omkring som en vilde och slog på en sån där ring med pinglor på, vad heter det, har fått hjärnsläpp, nämen...tamburin! Puuh...


Och så var det Ratata då.


För mig var det så klart magiskt.


Och mitt i Jackie så stannade Mauro Scocco låten och sa:


- Det här min mammas favoritlåt.


Och så fortsatte dom spela.


Oförglömligt.


Den kvällen.


Det vädret.


Den stämningen.


Det fantastiska sällskapet.


Ratata live.


Ren magi.




Nummer 56 – JO Waldners teknik


Satt och tittade på Boston Tea Party med galningarna Filip & Fredrik. Två underbara grejer passerade: ett inslag och en diskussion.


Inslaget handlade om huruvida pingis var en materialsport eller inte. Filip eller Fredrik, lär mig aldrig vem som är vem, skulle spela pingis mot J-O Waldner med olika material. Med pingisracket blev det 11-0 till J-O. Han vann även med följande material:


CD-skiva med Bamse i fodral


Snabba Cash av Jens Lapidus


Snusdosa (!)


Dock fick J-O stryk när han spelade med en banan.


Jag tror dom kom fram till att det var en kombination av materialsport och teknik.


J-O hävdade dessutom att F eller F slagit sönder hans banan.






Nummer 55 – Roliga historier


Har ytterst sällan berättat roliga historier i bloggen, tycker oneliners är roligare oh intelligentare.


Men det finns ett par som är riktigt roliga och smarta. Här kommer två.


*


En man kommer in på Zooaffären.


- Hur stor kan en pingvin bli?


- Ja, den kan väl bli en meter ungefär.


- Kan den inte bli större?


- Nja , nån decimeter kanske.


- Är du säker?


- Ja.


- Fan också! Då var det en nunna jag körde över i alla fall.


*


Ett plan hade kraschat och de överlevande hade simmat till en öde ö. Det var några tyskar, några engelsman, några amerikaner och en japan. Efter några dagar började en av tyskarna organisera upp arbetet på ön och gav alla arbetsuppgifter. Till en sa han: You could be the minister of work, till en annan: You could be the minister of defense och till en tredje: You could be the minister of finance. Och så vidare.


Efter ett tag hade alla fått ministerposter utom japanen som blev väldigt ledsen för detta. De andra märkte det och fick en idé. De sa till honom: You could be the minister of supplies. Japanen blev jätteglad och sprang direkt ut i skogen och försvann. Efter några dagar när han fortfarande inte kommit tillbaka blev man oroliga för honom och bestämde sig för att gå in i skogen och leta efter honom.


Allihopa gick in i den mörka skogen och efter ett tag hoppade japanen helt plötsligt fram från ett träd och skrek högt:


SUPPLIES!






Nummer 54 – Idof är smidig, del 2


Vi hade rätt mycket roligt umgänge och en del partyn på den gamla goda Falu IBK-tiden (dock aldrig före match, utom den gången vi inte kunde hjälpa det). Självklart var mannen, myten, legenden, hästälskaren Patrik "Idof" Idofson med på alla dessa partaj. Runt alla oss IBK:are fanns det alltid en massa andra kompisar och kompisar till kompisar. Det var väl dåtidens "Wannabes" och "Hangarounds". Där fanns speciellt en kille som man av någon anledning tyckte hade vissa likheter med E.T. Ni vet, han med "Phone home". Fast det visste han inte om själv såklart. Och inget man sa. Det finns ju andra man kanske hellre skulle vilja ha likheter med.


(Undrar förresten om E.T. hade Comviq Kompis?)


Hur som helst. Killen skulle komma till en av festerna. Eftersom vi visste att Idof blir ganska glad på festerna och alltid säger precis vad han vill - och alltid rakt ut - och dessutom alltid är den som skall öppna om nån ringer på dörren tänkte vi försöka undvika om man så säger, vissa känsliga problem som skulle kunna uppstå.


Därför försökte vi, när vi såg att killen var på väg in i huset, att få Idof att INTE öppna dörren. Det gick såklart inte, självklart skulle han öppna. Som andra utväg sa vi då till honom:


- Idof, nu säger du ingenting dumt. Ingenting om några likheter eller nåt.


- Nädå, det är lugnt. Tror du jag är dum eller? Säger Idof.


Vi borde vetat bättre.


Det ringer på dörren, Idof rusar dit, rycker upp den och skriker:


TJEEEEEEENA EEEEEEEEE TEEEEEEEEE!


Inte bara phone home. I wanna go home.






Nummer 53 – Det är på riktigt


Vi hade besök på DIBF igår av ordföranden i Svenska Innebandyförbundet, L-G Tjärnqvist. En trevlig bekantskap som stod med båda fötterna på jorden och med stor förståelse för "gräsrötterna".


Vi visade honom även Lugnet och FK Arena, och jag kan inte låta bli att fundera, tänka efter och tillbaka, samt faktiskt nypa mig lite i armen. Där står vi, i en innebandyförenings EGEN hall, alltså en egenägd hall BARA för innebandy, och tittar på en Lek- och Lärträning för 99:0r och yngre.


Som leds av en gammal elitseriespelare i ishockey och en gammal fotbollstränare. Världen är liten och - bevisligen - världen förändras.


Innebandy har, på endast ca 27 år, blivit Sveriges näst största lagidrott med över hundratusen licensierade spelare, mörkertalet av människor som spelar innebandy sägs vara en halv miljon, TV-sändningar, VM och annat.


Det vi inom innebandyn har lyckats med, har ingen annan lyckats med. Nu gäller det bara att fortsätta se framåt, våga vara annorlunda och våga förändra och förnya. Det är som alla vet betydligt lättare att ta sig till toppen än att stanna där.


Ni som har varit, och är med om detta, skall vara stolta! Och vara lyckliga över att ni fått varit med om den här resan.


Innebandy är inte längre bara en livsstil. Och heller inte ett begrepp eller en företeelse bara i svensk idrott, utan i hela Sverige som land och kultur också. Innebandy är kultur.


Förstå.






Nummer 52 – Hille i ett nötskal


Ett annat minne som inte släpper är när vi i Falu IBK spelade seriematch mot Rättvik borta under tidig stenålder. Vi är i ledningen med ett mål, en minut kvar av matchen. Micke "Hille" Hilleskär som då var lagkapten hamnar i nåt gruff på mittplanen och klappar helt sonika till en motståndare. Matchstraff i dag, men på den tiden blev det endast två minuter. Dock fick vi ju avsluta matchen i box play.


Vi lyckades dock reda ut stormen efter en hel del besvär och vann med 3-2. Efter matchen frågade jag Hille hur han som lagkapten kunde göra så när vi var i ledning och det var så lite kvar. Han harklade sig lite, och sade (för en gångs skull) lite tyst:


- Jag trodde det stod 3-1.


Jaså, jamen då var det ju helt OK.


*


- En annan gång hade Hille lite synpunkter på ett domslut:


- Domarn', domarn', det var ju spark!


- Nej, det var det inte.


- Var det en bob då?


Lovely.






Nummer 51 – Varför är det så dåligt med smeknamn nu för tiden?


När jag var ung (och ännu tidigare) hade jättemånga idrottare (och människor överhuvudtaget) smeknamn.


Idag är det knappt någon. Ja, om man undantar att Isaksson blir Isak, Ibrahimovic blir Ibra och andra tråkiga förkortningar av befintliga namn.


Visst. Ett och annat finns idag också. Typ Bult. Och Murt. Men de började ju på 80- och 90-talet och fick smeknamnen då...


Varför är det så?


Är det ytterligare ett led i den opersonlighet som präglar idrotten? Eller den allt mer avtagande vi-, lag- och klubbkänslan? Alla spelar ju för sig själv nu för tiden.


Man fick namn efter händelser, efter saker man gjort eller råkat ut för. Eller så gjorde någon finurlig kompis om namnet på något vis.


Vi stofiler brukar ju få höra att vi tycker att saker var bättre förr.


Men i det här fallet var det faktiskt det.


Så här kommer, ett ganska stort antal smeknamn från 80- och 90-talet.


Jag lovar att ni kommer att småle och smila en hel del.


Håll till godo!


Elitspelare i innebandy:


Lilleman
Silen
Trollkarlen från Botkyrka
Bagarn
Dallas
Armen
Väggen
Inky
Gunfire
Kotten
Myggan
Kastrullen
Black Beauty
Ice Woman


Innebandylegender från Dalarna:


Günter
Stocken
Sparris
Korpen
Hårding
Grädde
Padda
Grodan
Trumman
Tårtan
Lillis
Kuno
Sputte
Captain America
Turbo
Pulver
Bagge
Halvan
Mango
Large
Mannen det gyllene knäet
Paavo
Pinnen
Svävarn
Pucken
Shots
Bajen
Ostkroken
Svinto
Tosse
Penna


Spelare i Falu IBK:


Hemköps-Åsa
Heavy Mehtelä
Finger-Bengt
Tacksamma Bosse
Jernkula
Elvis
Tate
Klasöga
Kemahl
Ögat
Kenneth Kaunda
Tjoppen
Farsan
Idof
Krutov
Konjaks-Pruppen
Borst
Tevespel
IndiJenny Jons
Carllarsson
Hahnberger
Yv
Fot
Hästen
Sockan
Strumpan
Tigern
Zimbabwe
MC Hammer
Hägring


Spelare i IBF Falun:


Polo
Chips
Skurt
Bart
Stringela


Andra innebandyspelare:


Rossi
Gullet
Pucken
Helge
Stig
Hacke
Tönt
Pärlan
Knodd
Uven
Purjo
Sport-Goofy
VM-Krille
Spaceman
Tuntank
Tommy Tunntarm
Tjadden
Simpa
Doppen
Tjingen
Burken
Rocky
Väsby
Gulis
Gazza
Zappa


Innebandydomare:


Trippen
Jätten
Stävja


Folk utanför innebandyn (fotboll, kompisar mm):


Santa Clauss
BP-Stina
Sväla
Bossy
Penseln
Texas
Sus
Keppon
Lappen
VindruteTorkel
Veloci-Peter


Makalöst roligt, nu när man läser dom igen. och tänk vad roligt vi hade förr, när vi sa dom. Och framför allt, när vi kom på dom.