Åttonde delen, vi börjar närma oss slutet.
I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.
Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.
Men: Jag kan utlova mycket humor.
Här kommer nr 30-21.
/Nordström/
*****
Nummer 30 – Benny Guldfot, Super-Mac och dom andra
Kom att tänka på häromdagen att Buster inte finns mer. Buster, denna pojktidningarnas pojktidning. Med alla klassiska serier där underdogs och antihjältar alltid lyckades, där strul och motgångar alltid slutade i lyckligt slut och framför allt så fick man läsa om sport, sport och mera sport. Och reportage. Och idolbilder.
Jag tror att jag har fulla årgångar kvar från i alla fall åren 1973-1985. Plus ett antal lösa nummer och en hel del Buster Sport special.
Vem kan glömma klassiska serier som:
Super-Mac
Bullen
Benny Guldfot
Åshöjdens BK
Roy of the Rovers
Johnny Puma
Greppet direkt
Kid Cox
Skid Solo
Barry King
Häxmästaren
Korpen
Nicke
Lefty Lampton
Bröderna Marks
Bob - tennisspelaren
Danny Boyd
Ice Rockets
IFK Trumslagaren
Fyndet från Argentina
Arvtagaren
Freddy King
Dynamite-Danny
Dick - skyttekungen
Spökliraren
Globe Champions
Nobby Tåfjutt
En och annan timme har spenderats i dessas sällskap.
Och så hade vi så klart Busterklubben, Busterläsarnas Hat-trick samt Busterläsarnas galna rekord. Nostalgi i superformat.
Vila i frid, Buster!
Nummer 29 – Giltig frånvaroorsak?
Anders Myszak har för övrigt droppat den mest fantastiska frånvaroorsak för en träning jag fått som tränare:
- Hej Per. Jag kan inte komma idag för jag har ont i ögonbrynen.
Nummer 28 – Mina fem främsta innebandymeriter
1) Tacklat omkull Tobbe Jonsson (han är 3 ggr så stor som mig, tänk er en hob och ett grottroll), storbacken i gamla Hölö SK. Jag passade på när han inte var beredd.
2) Visat ut sveriges lagkapten Robert Bodén (Pixbo) för snack i en landskamp. Rätt så kärringaktigt egentligen, men vafan, varför ska man förneka sig? Var man sveriges elakaste domare så var man ju tvungen att hålla uppe imagen...
3) Tunnlat Bruno Lundberg i Balrog. Att jag sen satt som ett frimärke i ribbstolen och Bruno log sist, det är en annan femma.
4) Gjort 3 mål i samma match på världens bästa målvakt Stefan Matsson. Jag minns dessutom när Matsson tänkte lägga av med innebandy då reglerna ändrades och han inte fick stå i sin Leksands IF-tröja.
5) Som domare fått BÅDE Tommy Jansson och Peter Ahnberg (båda då lirandes i Sjöstad) att vara tysta* en hel match. Jansson log dessutom. En gång.
* Det högsta enskilda jubel jag fått som domare var när jag visade ut ovan nämnde Jansson för snack i ett derby i numera avsomnade Stjärncupen mellan Sjöstad och NB87. Typ 3000 människor i ishallen i Karlstad stod upp och jublade. Av nån anledning var inte Jansson så poppis hos vare sig domare, publik, mot- eller medspelare.
Nummer 27 – Det man inte vet...
Men man kan komma undan med annat också: Anders Järryd, en av storspelarna under Sveriges storhetstid i tennis under 80-talet, var utrustad med ett ganska häftigt humör. Som han dock oftast höll i schack. Men inte en gång. Han var oerhört irriterad på domaren när han spelade en match i England men kunde ju inte ta ut aggressionen mot honom. Därför fick en stackars bollflicka ut för det. Delvis. När han skulle serva tittade han på henne och sa:
- Gimme the ball din jävla fläskfia!
Det man inte vet lider man inte av.
Nummer 26 – Not for sale
Antagligen tidigt 80-tal, möjligen, möjligen sent 70-tal. En tidig söndagsmorgon, ca 07:00, ringer det på dörren till en lägenhet i Norslund i Falun. Dörren öppnas och utanför står en person med 1.000 000 (1 miljon kronor) i handen.
- Jag vill köpa Zabrek.
Nu var inte detta så hemskt som det lät, ingen uppgörelse i den undre världen eller liknande.
Denna lilla, men ack så klassiska, händelse utspelade sig på Kopparvägen 47c, där familjen Håkansson (bl a Larsa o Sven) och familjen Retsmar (bl a Rette) bodde. Kopparvägen 47 är för övrigt en riktigt legendaradress vad gäller innebandy eftersom Jessica "Tate" Hedberg bodde i 47b och Christer Wikström i 47a, även dessa båda tillhörande den inre kretsen i Norslunds- och Falu IBK-gänget.
Bakgrunden var att Larsa, Rette, Christer, Micke "Häger" Häger och legenden-målvakten-vännen Tom Wester körde någon form av serie i ishockeyspel där man hittade på namn på spelarna och hade statistik med tabeller, mål och assist och All Star Team och sånt. Man turades om att spela på olika arenor (dvs hemma hos varandra) och hade nån inget spel tog man med sig ett.
Vi ska komma ihåg att legenderna vid den här tiden var 11-12 år.
Nåväl, i Larsas lag, som var Tjeckoslovakien (70/80-tal som sagt...), spelade en av seriens bästa spelare, en back vid namn Zabrek Zateng.
Känn bara på namnet.
Zabrek Zateng.
Vilken ljuvlig fantasi, vilket välklingande namn. Det hördes ju på namnet att han var bra.
Denne Zabrek Zateng var som sagt en riktig höjdare. Så bra så att Rette, alltså klockan 07:00 en söndagsmorgon, knallar två våningar ner och ringer på hos familjen Håkansson. Mamma Kerstin öppnar yrvaket dörren och Rette ber henne hämta Larsa.
Med sig har han alltså 1.000 000 kronor i leksakspengar. Pengarna kom, troligtvis, från Nya Finans. Rette vill då köpa Zabrek, eftersom han är så bra.
Det blev inget av den affären.
Zabrek var INTE till salu.
Mamma Kerstin hade däremot roligt hela dagen åt händelsen, gick småskrattandes för sig själv. Och har det än idag, då hon återkommer till den då och då fortfarande.
07:00 en söndagsmorgon.
1.000 000 kronor
Zabrek Zateng.
En sann* historia ur den härliga barndomens värld.
*Tack till Larsa som hjälpte till med rätta smådetaljerna till historien. Känner mig lite typ som en journalist som skriver en bok åt nån.
Nummer 25 – Elvis has left the builing
Nånting som vi alltid gjorde förut i gamla Falu IBK (nuvarande IBF Falun) var att köra musikfrågesporter när vi hade bortamatcher, läger, cuper eller avslutningar. Ni vet, den klassiska, en poäng för rätt artist och en poäng för rätt låt. Och så lite bonusfrågor med extrapoäng. Många dråpliga gissningar och felsvar har noterats under åren. Ibland körde vi också ropar först -svarar först.
En står dock lite över de andra; låten som spelades var Living next door to Alice med Smokie. En spelare i damlaget ropar snabbt till och säger: det här kan jag! Det är Smokie med Living next door to... Elvis!
Poäng? - nej. Klassiker ?- ja.
Nummer 24 – Korv
Apropå korv med bröd; jag hade äran att få närvara när Tom Wester fick oss att vrida oss i positiva plågor (skratt och tårar) när han skulle beställa i en korvkiosk och säger till tjejen i Sibyllaluckan:
- Jag vill ha en kokt med korv.
- Va?
- Jag vill ha en kokt med korv.
- Vaaa?
- Har ni inte kokt med korv?
Hon fattade ingenting. Och inte han heller.
Men vi hade fruktansvärt roligt.
Nummer 23 – När jag mötte världens bäste
Jag och några polare deltog ett antal år i sveriges (och därmed världens) största och bästa småmålsturnering (tre mot tre, liten plan, klassiskt), Nattrajden i Borlänge. Som namnet antyder var det en dygnet-runt-turnering. Vi vann den faktiskt en gång och gick till några semifinaler och finaler.
De som alltid slog oss var ett gäng från Nacka med Jonatan Kronstrand (just han ja, no. 1) i spetsen. Vi hade många hårda fajter och med åren blev vi bra kompisar och träffades ju varje år i Borlänge. Jag var faktiskt en riktigt duktig småmålsspelare på den tiden. Faktiskt. Man får skryta ibland. Fast det är Sverige vi bor i.
Ett av åren gick vi runt och kikade på lite matcher när vi var spellediga. På en av planerna hade det blivit en sällsynt WO-match vilket gjorde att av en planerna var tomma.
Och det var då det hände.
Blackouten. Hybrisanfallet.
Jag hörde mig själv säga det och kände läpparna röra sig men hann inte stoppa mig: Jonte, kolla, det är tomt på planen. Ska vi köra en match EN MOT EN först till tio?
Vad tänkte jag på?
Jag, en halvhyfsad division 1-spelare mot världens bästa innebandyspelare.
Gissa vad han svarade?
Såklart svarade han: Javisst!
Vad var oddset på det? - ej spelbart.
Resultatet?
Kronstrand - Nordström 10 - 3.
Men jag fick i alla fall in en tunnel.
Nummer 22 – Engelska är inte lätt
Skrev ju om min gamle vän Tom Wester i bloggen förut. Förutom sina dåliga utkast hade han en svaghet till: Det engelska språket...
Vi hade besök av två engelska tjejer en gång och då myntade han bland annat uttryck som:
Are you golvsitters?
och
Shall i put on a skajva?
På skrivningar i engelska har han bland annat lyckats med:
lunginflammation = lungsfly
och, en riktig klassiker:
Rökning förbjuden = You can not smells
Rekordet måste dock vara när han inte kom på vad tjock hette på engelska, utan skrev det tyska ordet som han kunde.
Dvs dick...
Nummer 21 – Nattrajden (och speciellt 1987) Special
(Detta är en litet inlägg för inbördes beundran och den närmsta kretsen, men förhoppningsvis kan den glädja och intressera er andra också)
Nattrajden - bara smaka på namnet.
Sååå klassiskt.
Denna turnering som arrangerades av UNF Domnarvet i jag vet inte hur många år.
(Nu finns den tyvärr inte längre, även om jag tror att den återuppstod (tillfälligt?) för högstadiet i Borlänge i år)
Spelades i Borlänge. I början och många år alltid i den lilla Honefshallen i Borlänge. Detta känns som den absolut "mest riktiga" nattrajdshallen. Men den gick även i Maserhallen och sista året, tror jag, i Kupolen.
Det var en riktigt stor turnering. Något år var det över 300 lag med (senior och ungdom), med lag från hela Sverige, från norr till söder.
******
För att få ett grepp om hur roligt det var måste man berätta lite om formen.
För det första så var det en dygnet-runt-turnering, vilket innebar att man spelade match var tredje-fjärde timme. Turneringen spelades alltid vid Allhelgonahelgen och startade vid nio på lördagsmorgonen och var slut ungefär vid fyratiden på söndagen.
Matcherna spelades på en badmintonplan med en sarg som var lite lägre än en vanlig. Med mål som var ett mellanting mellan småmål och stora mål. Med en liten halvcirkel framför målen som man inte ens fick vistas i med klubban . Gjorde man det som försvarare blev det straff med öppet mål från eget mål.
Man spelade tre mot tre (fick ha tre avbytare, sammanlagt alltså sex spelare), och fick stoppa bollen med händerna som siste back. Man fick däremot inte lyfta klubban vid skott utan bara skjuta drag-, handleds- och svepskott. Det fanns även två frislagslinjer där man fick lägga frislag. Matcherna var 12 minuter.
Det roligaste till sist: Domarna som dömde matcherna (oftast bara för mål och mord) satt i en tennisdomarstol vid ena långsidan. Så fort bollen gick ut (var som helst) över sargen släppte domaren ner en ny vid mitten. Vilket innebar att spelet alltid var igång. Oerhört kul. En del lag hade det till och med som taktik. Över med bollen i trängda lägen, och sen till mitten. Vissa stod redan där när till exempel ett skott gick utanför.
******
En del spelare och lag var Nattrajdspecialister: åkte runt och spelade liknande turneringar i hela Sverige. En del spelade bara såna. Men även många riktiga innebandyspelare var med. Det var riktigt, riktigt bra klass på turneringen ett antal år under 80-talet och början på 90-talet.
******
Det finns självklart många stories från Nattrajden. Kommer till det senare.
******
Jag spelade fem år på turneringens storhetstid. De tre första i Honefshallen, de två sista i Maserhallen. Första året, 1986, med Peter "Linken" Lindqvist, Jonas "Ruppe" Rutz, Anders Stenberg och Tom Wester, andra och tredje året, 1987 och 1988, spelade jag med Linken, Tom och Mikael "Hille" Hilleskär, fjärde året, 1989, spelade jag med Linken, Thomas"Kemahl" Sundin och Christer Sundin, femte året, 1990, spelade jag i ett riktigt hopplock med tre riktiga innebandylegender: Jonas "Bullen" Björkman (Aspeboda SK), Ronny Hjelm (HAIK och HSK Innebandy) och Gunnar Helge (HSK Innebandy).
******
1986 (då var vi tråkiga och hette Falu IBK) åkte vi ut i gruppspelet. Vi spelade sista matchen mot våra värsta konkurrrenter, Banana Bollers. Det hade räckt med seger för att gå vidare. Vi leder med 4-3 när det är lite kvar och Tom Wester bryter ett anfall. Han gör nån snurr och slänger iväg ett dragskott. Perfekt i krysset!
Tyvärr i fel kryss.
Matchen slutade 4-4. Och vi fick åka hem.
1986 (Falu IBK) åkte kom vi tvåa i gruppen men åkte ut i åttondelsfinal tror jag.
1987 kommer vi till senare.
1988 (Team Hille) vann vi vår grupp och kvartsfinalen. I semifinalen ställdes vi mot Nattrajdens bästa lag genom tiderna, Nacka Maxi. Vet inte hur många gånger dom vunnit. Innehållandes Jonatan "världens bästa innebandyspelare genom tiderna" Kronstrand, hans bror Danne Joselito och så två till lirare. Vi ledde med 2-0 men dom gick upp till 2-2 och så fick Jonte bollen ensam med Tom och så satte han dit den.
1989 (Farmor är Farlig) vann vi gruppen och gick till final där vi mötte Nacka Maxi igen. En riktigt bra match som gick till sudden death. Väl där fick Jonte bollen ute på kanten och siktade, siktade och siktade och så smekte han in bollen i krysset.
1990 (Farmor är Farlig) vann vi gruppen men åkte ut i semifinal mot - gissa vilka? - Nacka Maxi. Denna gång var det dock inget snack om saken, 5-1.
Tilläggas skall att trots alla förluster mot Nacka Maxi var det alltid roligt och alltid fantastiskt bra matcher. Och Jonte & Co var alltid ödmjuka. Vi hade kul tillsammans bredvid planen och ville absolut inte möta varandra tidigt, därtill var respekten för stor.
******
Som sagt, mycket roligt hände under Nattrajden. Dels på grund av turneringens utformning och upplägg såklart, men även på grund av alla härliga - och annorlunda - profiler som var med.
Till exempel Jan-Erik "Korpen" Larsson, en riktig Nattrajdslegend, bröderna Arnberg och Dehlborn i arrangörsstaben, en tjej som jag inte kommer ihåg vad hon heter eller var hon kom ifrån, men hon spelade alltid i herrklassen och lirade tröjan av killarna i många matcher. Jonte & Co såklart, ett gäng från Hudik som var kanonduktiga (spelade i Elitserien också). Och så tror jag att vi galningar från Falu IBK och Norslundgänget också bidrog till stämningen och mycket tokigheter.
******
En gång spelade vi mot en som var ensam. Det är sant. Polarna ville gå på fest i stället. Men han ville absolut spela så han fick väl det eftersom det var mitt i natten och han hade gått upp. Vi var lite snälla, gav honom bollen och släppte in lite mål. Alla utom Linken. Som öste in mål. Vi tyckte det var lite...sådär. Vi vann med 14-6.
Och gick vidare med ett mål.
Tack Linken.
*
Ofta stannade bollen mitt i målområdet (man fick ju inte vara där ens med klubben). Det hände ibland att folk försökte blåsa in den i mål alternativt ut den ur området. Innan domaren hann reagera. Dråpligt.
*
Det var ju även i Nattrajden som Lars-Erik "Larsa" Håkansson yttrade de klassiska orden "Hör du din jädra Djungel-Jim"! när han blev slagen på fingrarna i en match.
*
Det hände också nån gång att domaren ramlade ur sin tennisstol. Till hallens stora jubel.
*
Bollarna tog ju slut då och då i domarhinkarna. Då var det bara att samla.
*
Det blev ju till en egen sport att inte sova under den här helgen. Ett år sov jag av misstag 12 minuter. Inte bra. Ganska ofta vaknade folk (man sov i skolsalar och korridorer) mitt i natten och skrek saker som: "Vad står det!?" eller "Vi har missat en match!" för att därefter somna om igen...
*
Mängder av olika matchdräkter och klubbor av alla de slag passerade revy under de här åren. Helt makalöst egentligen. Det var ju inte att utrustningen var regelenlig som var det viktigaste. Men en gång fick en faktiskt inte använda sin klubba. Hooken var så stor så att bladet nästan gick runt hela bollen...
*
Ett lag som vi ofta stötte på var ett gäng hårdrockare från Borlänge. Skjut och Spring hette dom. Dom var inte bara hårdrockare, dom spelade hårt också. Riktiga hatmatcher var det. Två av dom döptes till (av Thomas Sundin) Barbapappa och Rabarberpappa. Oerhört roligt. Tyckte vi. En match var det en lirare - han hade brillor och hårdrocksfrilla, fast håret under brillorna, han kan inte ha sett nånting - i ACDC-tröja som tog sats från egna målet, över hela badmintonplanen och tacklade in mig, över sargen, och in i väggen. Fick följaktligen en minuts utvisning.
Tittade på domarna och sa:
-Ööö ba, de var ju han som tackla mej jö, ba!
*
En gång stod det 2-2 när det var två minuter kvar av en match. När slutsignalen gick stod det 11-2. Nordström hade hängt nio baljor. Hyfsat om man får säga det själv.
*
Mycket bus hittade vi på mellan matcherna. Ett år spelade vi in ett kassettband som hette "Nattrajdsbandet", oerhört kul. Hille, Tom och Olle "Fot" Sundström i sitt esse. Påhittad reklam, härmning av idrottskommentatorer och en massa tok.
Och som grädden på moset gick Magnus "Mange" Green gick runt och spelade in folk som sov, vilket blev till Sov-SM, kommenterat av Olle Fot. Fick dock ett abrupt slut när Mange skulle ha en inspelning från, som man sa, "upploppet".
Mange ramlade över (den för honom helt okände) personen med bandspelare och allt.
Jag kan säga att det låter otroligt kul på bandet.
Bara Falu IBK, mina vänner, bara Falu IBK.
*
Och ett år hade Tom spelat in ett laddarband. Med Don't Say Go (Trance Dance) och Battery (Metallica).
Bara dom två låtarna. Varannan låt på ett helt kassettband.
Och sytt ett par egna shorts han skulle spela i.
Som han sytt på "TranceBatt" på.
Bara Tom Wester, mina damer och herrar, bara Tom Wester.
*
Ett år vann även legenden Patrik "Idof" Idofson ett antal tusen på trav under turneringen.
Hille döpte honom snart till Pat-Rik.
Men eftersom Idof var snål och inte bjöd på fika döpte Hille snart om honom igen.
Till Pat-Fattig.
Det är Hille det.
******
Och så namnen. Många osannolika, fantastiska, kultiga och galna namn fick man vara med om. Många hette sina föreningsnamn, eller namnet på orten dom kom ifrån. Men en del hittade på.
Och som dom hittade på.
Jag tror dom bästa var:
Klart grabben ska ha glass
Pressa brossan genom skossten
och den absoluta favoriten
Dynamo Bengtsson.
Men det fanns många, många fler...
*****
Men tillbaka till 1987.
Det historiska året.
Det magiska året.
Detta år deltog lag som Mögelsvamparna, De vilda gässen, Tapirerna, Ungradion Team Fika, Odöpta, Soporna, Proffsen och TC Turnballs. Bland andra.
Och så tre lag från Falu IBK:
Team 88, bestående av Olle "Fot" Sundström, Magnus "Mange" Green, Lars-Erik "Larsa" Håkansson, Bengt "Finger-Bengt" Pettersson och Per "Porre" Fagerström.
Idof, bestående av Patrik "Idof" Idofsson (såklart), Lars "Dalle" Dahlin, Micke "Flätan" Norberg, Torsten "Totte" Andersson och Micke "Carllarsson" Larsson.
Och så...Team Hille.
Bestående av bloggaren själv, Peter "Linken" Lindqist, Tom Wester och Mikael "Hille" Hilleskär.
*
Team 88 var i en mycket jämn grupp en poäng från att gå till slutspel. Idof vann sin grupp efter en förlust och vi vann vår grupp efter sju raka segrar.
Hille fick dock öroninflammation efter gruppspelet så jag, Linken och Tom fick spela slutspel utan honom - och därmed utan avbytare, vilket alla andra lag hade. Även om matcherna bara var 12 minuter och planen var liten, så var det förbannat drygt.
Vi spelade för övrigt i Falu IBK:s första klassiska matchdräkt. Basebolltröjor inköpta från USA. Vita med röda, gula och oranga ränder med svart tryck "Rune Eriksson Byggnadsfirma AB" (en sponsor som farsan fixat såklart). Stora svarta siffror med höga nummer. Jag hade 99, Linken 77, Hille 50 och Tom tror jag hade 23.
*
I kvartsfinalen bar det sig inte bättre än att vi fick möta Idof. Ett Falu IBK-derby alltså. Idof hade ett mycket bra lag. Och vi som hade spelat mycket bra i gruppspelet tappade allt och kom under med 5-1, med bara 2-3 minuter kvar. Då ställde sig Linkens dåvarande sambo Anette upp och skrek: "Nu får ni fan skärpa er, ni är ju skitdåliga!"
Så det var väl bara att göra det då.
Fem Nordströmmål senare (Linken hade gjort det första), det sista ca femton sekunder från slutet, var semifinalen ett faktum. Lika roligt som det var att vinna, lika tråkigt var det att det var mot just lag Idof vi vann.
*
I semifinalen ställdes vi mot - Nacka Maxi. Så klart. Som redan vunnit och skulle komma att vinna Nattrajden många gånger. Vi var trötta, vi hade inga avbytare, vi trodde nog inte riktigt på själva att vi skulle kunna gå till final.
Vi hade inte räknat med den innebandy vi skulle spela.
Gudomlig innebandy.
Ingen av oss har nog varken före eller efter spelat en mer perfekt småmålsinnebandy. Jag och Linken hittade varandra med perfekta pass och direktskott, och Tom var omutlig där bak. Räddade med allt utom handen (som man ändå fick använda, men inte Tom inte, då blir det ju lättare...). Linken och jag hade gjort tre mål var och ställningen var 6-2 med knappt två minuter kvar.
Men med Nacka Maxi vet man aldrig. Så bra spelare och så många matcher dom vänt och vunnit. Men när Tom på en ribbretur kom springande från sin backposition och drämde in ett svepskott i krysset var det klart.
Den berömda Spiken i Kistan.
Matchen slutade 7-2 och Jonte & Co var stora i stunden och sa att det var fullkomligt rättvist och den största överkörning dom åkt på. Och önskade oss självklart lycka till.
FINAL!
*
Finalen spelades mot Långvården Hudik. Massor av folk hade bänkat sig och ställt sig runt den sista arenan man spelade på. Honefshallen var smockfull. Långvården Hudik var också ett mycket bra lag, inte många snäpp sämre än Nacka Maxi och finalen blev en riktig kanonmatch. Som, efter två mål av mig och ett var av Linken och Tom, slutade 4-4.
Sudden death väntade.
Den blev inte gammal. Cirka 20 sekunder in i den satte Linken det avgörande målet från den offensiva frislagslinjen.
VINST!
Till stor glädje för alla kvarvarande IBK-are. Och en hel del andra också, för vi var lite publikfavoriter, eftersom vi spelade en rolig och bra "landbandy". Och ett lag med Tom i kan ju omöjligt INTE vara publikfavoriter.
*
Först en tomhet och lättnad. Vi var ju så trötta. När vi kom in med våra medaljer i omklädningsrummet (vi åkte förbi Hille hemma i Korsgårn' där han låg och yrade i feber och lämnade hans) satte jag mig på bänken och sopade bakhuvudet i en klädkrok. Jag märkte inget men Tom och Linken gjorde det. Så trött var jag.
Sen började vi inse storheten i det hela. Och då kom glädjen. Var sitt leende spred sig över läpparna. Och var kvar ett bra tag. Efter dusch och stopp vid Sibylla åkte vi hemåt.
The Best of the Best!
*
Att få vinna (på den tiden) Sveriges (=världens) största, bästa och mest klassiska småmålsturnering är ett av de bästa innebandyminnena jag har.
Och på sättet vi vann. Vinna alla tio matcherna, vändningen i kvarten, superspelet i semin och vinna i sudden i finalen. Det innehöll ju liksom allt.
Och att få göra det med Hille, Tom Och Linken, tre av dom bästa människorna som finns.
Det blir inte bättre än så.
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar