Hundra Höjdare från Bloggen, 90-81

Idag fortsätter Hundra Höjdare från Bloggen.



I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.


Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.


Men: Jag kan utlova mycket humor.


Det är viktigt.


Här kommer nr 90-81.


/Nordström/


 
Nummer 90 – Dansband Special



Dansband.


Ett fenomen som var som absolut störst på 70-talet. Även om dansbandsmusiken var stor även på 80-talet och får revivals då och då. Och fortfarande lever och frodas.


Tro nu inte att jag är en beundrare eller lyssnare av dessa. Inte på något vis. Men jag föraktar dom inte på något sätt, dom fyller sin funktion och glädjer många människor.


Men detta...fenomen. Som fascinerat människor i evigheter. Undra hur många kvinnor och män genom åren som svängt sina lurviga (vilket jädra uttryck!) till Sven-Ingvars, Ingemar Nordströms Saxparty nr 1- 3000, Lasse Stefanz, Bert Idoffs, Thorleifs och allt vad dom heter.


Måste vara miljontals.


Som sagt, fascinerande.


*


Den riktiga hypen började väl nån gång på 70-talet med Nygammalt på TV. Bröderna Lindqvist. Dragspel, pottfrilla och skägg. Oslagbart. Sen följde I Afton Dans på P3, folkparksturnéer, samlingsskivor, Caféprogram, Bingolotto och Gud vet allt.


*


Och kommer ni ihåg Black Ingvars? Dansband i hårdocksform. På något vis. Inte så fascinerande.


En riktigt bra film om dansband är Colin Nutleys Black Jack. Så träffande.


*


Det är alltså inte direkt beundran jag känner, utan...förundran. Och fascination.


Mest över fem saker som har med dansband, främst under 70-talet, att göra:


1) Rösten hos sångaren
2) Frisyrerna
3) Kläderna
4) Dansbandens namn
5) Namnen på dom som var med i banden


Låt oss gräva lite djupare...


*


Rösten hos sångaren


Har alla manliga dansbandssångare samma pappa? Det måste dom ha. Varenda jäkel låter ju precis likadant.


Samma röstläge, samma uttryck, samma sätt att sjunga.


*


Frisyrerna


Eller rättare sagt inga frisyrer alls. Stort hår. Långt hår. Rakt hår. Mycket hår. Stora mustascher. Polisonger. Gick knappt att se vad som var hår, skägg, mustasch eller polisong.


Mitt i allt detta hår, ofta också brillor. Stora brillor. Jättestora brillor. Ni vet så där som om det vore idag skulle man kunna ha dom som 28tums-TV. Eller paraboler.


*


Kläderna


Under dessa årtionden (alltså 60-70-80) fanns en fablesse för främst grönt, brunt och orange. Och rutigt, randigt och blommigt. Och kläder i plysch, velour och frotté. Makalöst. Utsvängda byxben och jättesnibbar på uppknäppta skjortor. Paljetter. Så klatschigt.


Men det fanns faktiskt en liten baktanke med dessa kreationer som idag ser ut som...ja, clowndräkter. Ju mer fantasifull, desto mer avdrag kunde man göra på deklarationen!


*


Bandnamnen


Så otroligt många märkliga dansbandsnamn som passerat revy genom åren.


Man kan dela in dom i lite kategorier.


Band efter ETT namn på någon:


Bennys, Christers, Dannys, Glenns, Ingemars, Leffes, Ninnis, Pelles, Tommys


Band efter TVÅ (vi skall komma tillbaka till det) namn på någon, dubbelnamn som till exempel:


Carl-Gustafs, Jan Raymonds ,Jan-Inges, Kjell-Åkes, Mathz Ronnies, Max Rogers, Nils-Ingmars, Per Kenneths, Per-Inges, Sten-Åkes, Sven-Erics, Thor Erics


och dom helt fantastiska


Bert Bennys
Jan Kenths
Kent-Alfs
Rune Lennarts
Gert Jonnys


Alltså, hur tänker man?


- Vi måste hitta på ett namn som är fräckt, häftigt och slår riktigt bra!
- Jag vet, Kent-Alfs!
- Nej, jag har ett ännu bättre. Gert Jonnys!


Cheezus.


Sen har vi en del namn på band som man inte, hur man än funderar, riktigt kan förstå vad som fått banden att välja just det namnet. Eller hur dom har tänkt. Eller vad sägs om:


Tre blå & en gul
The Goalgetters
Snubbarna
Scandinavians
Pythagoras
Piggelinarna
Ole Dole Doff
Moget Hej-Hej
Kellys Hjältar
Inger med Norrlandspojkarna
Godisarna
Dalmasarna
Baracudaz
Baloo
Jumbojet


Vad säger man? Världsklass.


*


Namnen på dom som är med i banden


Tillbaka till dubbelnamn. Och namn med bindestreck. Verkar nästan vara en förutsättning för att vara med i ett dansband.


- Kan du spela?
- Ja.
- Hur många förnamn har du?
- Två.
- Det är väl aldrig med...bindestreck?
- Jo.
- Du är antagen!
- Behöver jag inte spela upp?
- Nej, nej...


Typ.


*


Har en liten bok i bokhyllan, som heter just Svenska Dansband. Den är också fascinerande. I boken fanns 473 dansbandsmusiker. Har gjort en liten undersökning med hjälp av dessa. Kanske inte direkt en vetenskapligt belagd undersökning, men ändå. Där kom jag fram till bland annat:


Att var tionde person hade dubbelnamn med bindestreck.


Att dom vanligaste namnen var:


Krister (16 st)
Tommy (16)
Bengt (15)
Lasse (14)
Lars (13)
Göran (12)
Lennart (11)


I övrigt hette man fascinerande sker som:


(Förutom dom klassiska Billy, Conny, Ronny, Jonny, Tonny & Sonny, förstås)


Donald , Erling, Folke, Gert, Gudmar, , Gunnar, Gustaf, Göte, Helge, Henry, Inge, Ingvar, Ivan, Kjell, Lalla, Malte, Mat, Percy, Ragne, Rune, Ryno, Seth, Sigborn, Sivert, Steine, Stellan , Sten, Stig, Sture, Sune, Sölwe, Sören, Tage, Thor, Thore, Tord & Yngve


En imponerande samling moderna namn.


Och självklart, ett antal olika dubbelnamn:


Jan-Olof (5)
Sven-Erik (5)
Jan-Erik (3)
Lars-Ove (2)
Per-Olof (2)
Sven-Åke (2)
Bengt-Göran
Bengt-Göte
Bengt-Åke
Bo-Göran
Gert-Jonny
Gert-Ola
Hans-Erik
Hans-Göran
Jan-Anders
Jan-Ingemar
Jan-Åke
Johan-Olof
Karl-Erik
Karl-Henrik
Kjell-Arne
Kjell-Åke
Knut-Erik
Lars-Arne
Lars-Olov
Leif-Arne
Per-Anders
Per-Arne
Per-Inge
Sven-Gustav
Sven-Olof


Sammanlagt 44 olika.


Jag tror jag ska börja kalla mig Per-Erik.






Nummer 89 – Barn är ärliga
Våran prinsessa Ella, 4 år, sa för en tag sen:



- Pappa, så här låtsas vi. Att du är en gammal gubbe som inte kan prata och inte har nåt hår.


Hmmm.





Nummer 88 – Ooops!


Roligt är det som måste vara ett av historiens dummaste citat, sagt till medlemmarna i Beatles av skivbolagsdirektören på Decca Records 1962:


- Ni kommer aldrig att lyckas - fyrmannaband är ute. Åk hem till Liverpool.


Ooops. Snacka om att skita i det blå skåpet. Fullt.






Nummer 87: Minigolf är avkopplande – not


Minigolf - finns det någon sport som kan göra en mer förbannad (skulle möjligen vara pingis med sin nätrullare och kantträffar)? Tror inte det. Det är snedträffar, och träffar ovanpå bollen, och snurrar runt koppen (inte bloggaren), och barr på banan, och gud vet allt. Men det måste ju finnas nån charm med det hela eftersom man utsätter sig för det då och då. Det är ju ganska socialt i och för sig.


En vacker sommarkväll var vi ett gäng som spelade på numera nedlagda (tragiskt) banan i Kålgården i Falun. En fin bana men självklart med ett par såna där riktigt enerverande hål.


Som till exempel bana 15. En ganska lång bana med brant uppförsbacke och en smal remsa som bollen skall i för vidare färd ner till puttning. Man kan med fördel valla i bollen, vilket jag brukar göra. Vilket dock mannen som skulle slå, Henrik "Lony" Ouchterlony (min gamle tränarkollega i Envikens IF och IBF Falun dam), vägrade att göra. Vilket fick till följd av att han missade de fyra första slagen och bollade kom retfullt rullande tillbaka igen.


Vid femte slaget brast det för Lony. Bana 15 har en björk alldeles bredvid sig, precis där man slår ut. Där hamnade Lonys klubba. Fast i grenarna. Ganska högt upp. Om vi säger så här, det gjorde ju inte Lony lugnare.


- Ta hit din klubba, Per!


Skrek han.


Jag gav den till honom och han försökte kasta ner sin klubba med min. Det gick... så där. Efter några kast satt min klubba fast bredvid Lonys. Då vände han sig till Pärlan, som egentligen heter Fredrik, och ropade:


- Får jag klubban, Pärlan!


Varpå Pärlan lugnt svarade:


- Aldrig i livet.


Medan vi andra traskade vidare till bana 16 stod Lony kvar och kastade sina skor efter klubborna. Vid bana 17 kom han och gav mig min klubba.


Lony spelade INTE dom fyra sista hålen.


Minigolf är roligt.






Nummer 86 – Vad ska man svara på det?


Daniel Thunstedt. Mannen med världens längsta överkropp. Också en av de fantastiska 74-75:orna. En av mina "extrasöner". En fighter på innebandyplanen. En charmör utanför.


En typisk Thunakommentar: Thuna är på krogen, frågar en tjej:


- Ska du följa med hem till mig?


Varpå tjejen svarar:


- Jag går inte hem till vem som helst.


Blixtsnabb replik från Thuna:


- Ska vi gå hem till dig då?


Love-ly.






Nummer 85 – Gasmask på!


Var en gång med på distriktslagsuttagning för seniorer (fanns faktiskt förr). Även målvaktslegenden Roger Jonsson (numera mycket duktig tränare) från KAIS/Mora IBK var med. Och hans knäskydd luktade som en blandning av hur det luktar innan man gjort kvällens städning i apburen på Skansen och en råtta som legat död nån vecka. Vi hade även nåt pass i Orsa sporthall och tyvärr åkte jag och Linken på att åka med Roger i hans bil. Och därmed även åka med hans knäskydd. Han löste det dock på ett mycket smidigt - men definitivt annorlunda - sätt:


Han tejpade fast knäskydden på motorhuven på bilen.






Nummer 84 – Innebandy ÄR en livsstil


Innebandy är - och har alltid varit - annorlunda.


Sporten och folket i den har gått sina egna vägar, tagit sina egna beslut.


Inte tittat på någon annan, alltid gjort som man tyckt.


Vågat sticka ut.


I alla fall från begynnelsen och förr.


Ni har hört det förut, men det stämmer så oerhört bra.


Innebandy är lika mycket en livsstil som en idrott.


Innebandy och innebandymänniskor ÄR speciella.


Det bevisar nog följande små anekdoter (varav en del varit droppade tidigare här).


Innebandy ÄR...


...när jag dömde Peter "Foppa" Forsberg när han spelade som junior i VK Rasket i kultturneringen Leksand Inne.


...domaren som hoppar över sargen i hörnet för att inte vara i vägen, tar stöd mot väggen som inte är en vägg utan en dörr. Domaren ramlar ut genom dörren, och kommer inte ut igen eftersom den gick i lås och öppnades från insidan av hallen. Där står han och tittar ut och knackar bedjande.


....målvakten som, när tvånget för ansiktsskydd för målvakter kom, stod i cyklop.


...spelaren som kom fram till mig innan match och frågade: Du, min siffra har lossnat. jag har nummer 9, är det okej om jag har den i fickan under matchen?


...den lite försynte coachen som efter första perioden kommer fram till domaren Peter "The Big Kahuna" Bergestål och säger lite tyst: Domarn, jag tycker faktiskt det är lite mycket fasthållningar nu. Peter tittar på honom och säger: Det är det väl inte, det är ju paus.


...Matte Forslunds (legendariska Fornuddens grundare, tränare och lagkapten) golfhandske.


...den stackars killen som suttit mer än tolv timmar i rad ensam i sekretariatet i den gamla klassiska Stjärncupen i Karlstad. Halv tre på natten i en het derbymatch i HJ20 mellan Sjöstad och NB87 och världens liv i publiken skulle jag meddela mål och assist på ett mål. Då hade somnat.


...när vi byggde vår första sarg själva (den kostade 500 kr), svetsade burarna själva (näten var fisknät) och tejpade målområdena med silvertejp.


...klubban som fastnade i en skarv efter tekning. Satt fast i fem minuter.
 ...Balrog. Det riktiga Balrog. Silen, Bruno & Brolle. Rätt och slätt.


Innebandy är fantastiskt.






Nummer 83 – Ten and Out!


Har ju några gånger skrivit om Shopen, ett av de nöjesställen som vi i Falu IBK-gänget var på de få gånger vi var ut (vi hade det ju så fantastiskt crazy och kul hemma). Har även skrivit lite om målvakten Ove ”Yv” Larsson i några bloggar. Nu ska jag kombinera dessa. Vi var ute en lördagskväll ett gäng, både tjejer och killar. Dansgolvet på Shopen var väldigt litet, vilket gjorde att det ofta blir trångt. Och på dansgolv vet ni att det ALLTID finns nån kille som är skitfull, stöddig och dansar på och in i folk hela tiden.


Och självklart fanns det en sån där. Det var bara det att han var ovanligt aggressiv, knuffade tjejer och var riktigt otrevlig, och vägrade gå av dansgolvet fast ingen ville dansa med honom. Stämningen blev riktigt otrevlig och det är då Ove träder in i handlingen. Ove är ju en i grunden väldigt snäll kille, som dock kan tända till om folk är elaka... Dessutom var han lite tankad om man säger så, vilket kanske bidrog till händelseförloppet. Och jag är absolut ingen förespråkare av våld, men den gången köpte jag det faktiskt. Till hundra procent.


Ove tittar ut över dansgolvet, grymtar och säger "Nu djävlar får det vara nog" och så siktar han in sig, går med bestämda (ja, lite vingliga då) steg rakt genom den dansande högen, in mot den otrevlige killen och - skallar ner honom! Faktiskt. Ten and out.


Och man kunde konstatera fem saker:


1) Ove fick ont i pannan.


2) Killen fick bäras ut.


3) Dansgolvet blev resten av kvällen en riktigt trevligt plats.

4) Det fanns ett helt dansgolv, en diskjockey plus en vakt (!) som vittnade om att inget hänt.


5) Samt till sist, att det var en jädra tur för killen att Ove inte hade målvaktshjälmen på sig.






Nummer 82 – Men kör då!


Klockan är halv fyra en ljus och varm sommarnatt. Det har varit grillfest och Tom Westers gamla bruna Ford (som för övrigt hette Gotte, efter Toms farfar Gottfrid från Rättvik) med svart vinyltak och Coca-Cola och AIK-dekaler rullar från grillstället i Åsbobacken vid Lugnet.


I bilen sitter Tom Wester, jag, Lars-Erik ”Larsa” Håkansson, Bengt ”Finger-Bengt” Pettersson och så några flickor (jaja, vi var sju stycken i bilen, men det är preskriberat idag) Vi är trötta men glada och lyssnar på musik, Billy Ocean (en 80-talspopkung för er som är för små), och rullar ned mot stan. Rätt som det är stannar Tom bilen MITT I en korsning, öppnar dörren och kliver ur och ställer sig utanför bilen.


Vi tänker alla vad gör han? Vi frågar: vad håller du på med Tom? Han säger; schh, vänta!


Helt plötsligt ropar han:


-Nu! O


Och börjar sjunga med i texten:
- Get Outta of my dreams, get into to my car!


Varpå han hoppar in i bilen och kör vidare.


Bara Tom kan komma på en sån tanke, mina vänner, bara Tom.


Mitt i natten. I en korsning.






Nummer 81 – Du kan få några av mig


En gång i forntiden var vi i kompisgänget ut på gamla klassiska Shopen i Falun. Mannen-myten-vännen TomWester, Ove ”Yv” Larsson, Patrik ”Idof” Idofson, Lars-Erik ”Larsa” Håkansson och jag. Bland annat. Ingen var otrevlig (det var vi aldrig) men ingen var helt nykter heller. Idof stod sin vana trogen vid Black Jack-bordet. Han förlorade alltid, men alltid när vi frågade hur det gått var svaret alltid Fifty-Fifty eller PlusMinusNoll.


Den här gången går det riktigt dåligt och han säger: "Fy fan vad jag har dåliga kort." Då händer det. Då gör han det. Larsa. Jag ser det liksom i slowmotion och som från en annan värld. Tänker att nej det här händer inte - gör det inte -snälla låt bli! Larsa tittar på spelbordet, sen på Idof, sen på bordet igen och säger: "Det är lugnt, du kan få några av mig."


Varpå han tar sin stora grabbnäve och tar ur en fyrtio kort ur dealerns låda och ger till Idof och lägger framför honom.


Idof blev tjock kan man säga.


Dealern blev sur och Larsa åkte ut.


Men jädrar vad kul vi andra hade.