Hundra Höjdare från Bloggen, 20-11

Näst sista delen.
I tio inlägg kommer återblickar på det bästa från bloggens snart femåriga historia att droppas.


Kan vara ett helt inlägg, en anekdot, en sammanställning av flera saker eller bara ett citat.


Men: Jag kan utlova mycket humor.

Det är viktigt.


Här kommer nr 20-11.


/Nordström/

*****



Nummer 20 – Pungskydd


Apropå Tom, avdelningen saker som bara kan hända honom (den är i och för sig väldigt stor): Tom skulle köpa ny målvaktsutrustning, närmare bestämt den del som skyddar de ädlare delen, dvs en suspensoir. Tom går fram till kassan och säger:


- Hej, jag är målvakt i innebandy och skulle vilja köpa ett sånt där pessar.


Expediten börjar garva och i samma sekund kommer Tom på sig och säger:


- Nej, jag menar en pissoar!


Toms medhandlare hämtade sig inte på en lång, lång stund. Och inte expediten heller.


Som sagt, vissa saker händer bara Tom.





Nummer 19 – Game, set and maaaaaaaaaaaaaaaaaaatch!


Spelade en gång på 80-talet en tennismatch (tennis är en fantastiskt rolig sport både att titta på och spela) mot min gode vän och fd medspelare i Falu IBK, Micke Larsson. Torskade med 3-2 (glömmer aldrig setsiffrorna: 4-6, 7-6, 4-6, 7-6, 4-6) men det var inte själva resultatet på matchen som var det konstiga. Nej, matchen höll på i 7,5 timme. SJU OCH EN HALV TIMME. När Micke slog in matchbollen kastade han inte racketen upp i luften av glädje för vinsten utan cirka 40 meter bort av glädje för att matchen var slut.


Hans dåvarande (och nuvarande) flickvän Jessica Hedberg hann (också spelare i IBF Falun), och detta är sant, med följande under matchen:


- Börja titta på matchen (det var alltid folk som tittade på matcherna)


- Gå hem och äta


- Komma tillbaka


- Gå och handla


- Komma tillbaka


- Gå hem och sova en timme


- Komma tillbaka


- Gå hem och läsa ut en bok(!)


- Komma tillbaka


- Se racketen flyga


Makalöst.






Nummer 18 – Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg


Once upon a time, in galaxy far away.... Följande lilla innebandystory utspelar precis när regeln om krav på ansiktsskydd för målvakterna kommit. Detta var alltså, typ före Kristus. Eftersom det var ganska nytt så fanns det många varianter på målvakternas skydd: Speedwaymasker, bandyhjälmar, hockeyhjälmar, eller, bara ett galler. All-time-high-record uppstod dock när jag och brorsan dömde en innebandymatch i en låg division somewhere in nowhere.


Vi blåste igång matchen, ena laget försöker ett anfall, det andra laget bryter, två snabba pass, ett i sidled och så pang, skott på mål.

Målvakten får bollen mitt i ett - CYKLOP.

Ridå. Timeout. Lockout. Paus. Jag är alltid hundra % seriös när jag dömer men det gick inte... Resten av matchen blev ett enda stort leende. Varje gång målvakten räddade var man ju tvungen att bita sig i tungan. Snacka om att simma omkring i målet...


Dessutom fick dom torsk.






Nummer 17 – Klassiska spelare och spelare av klass


Brukar ju skriva om 80-talet men ramlade över ett dokument med en massa spelartrupper från den norra och södra Elitserien anno säsongen 1995/1996. Insåg ganska snabbt att man spelat mot, coachat mot och framför allt dömt en mängd klasspelare även under 90-talet. Var finns alla dessa profiler idag?


Idag känns det som om alla är duktiga men en enda stor duktig grå massa. Jag tror skillnaden ligger i just ordet profil. De som var bra på den tiden var verkligen profiler, och jag tror att innebandyfamiljen var tightare då, vilket skapade dessa legender. En och annan spelar faktiskt än idag. Och är faktiskt fortfarande väldigt bra. Vilket säger en hel del om klassen på spelarna från den tiden.


Eller vad sägs om dessa:


Uppsala City

Mikael Holmer, Johannes Gustavsson, Parre Singh, Max Holst, Markus Puskala, Johan Davidsson


IBF Falun


Andreas Olsson, Patrik Bäck, Tom Wester, Adam Grane


Guldstaden IB


Magnus Lindfors, Arash Moini, Bobby Hjelte (innebandyns coolaste namn?)


Hagsätra IBK


Zakarias Andersson, Björn Nordström


Haninge IBK


Robert Linder, Oscar Gleisner, Jonte Kronstrand, Erik Huijsers, Henrik Jensen


Järfälla IBK


Roger Eliasson, Joakim Lindström


Kista IBK


Johan Nilsen, Michael Östlund, Björn Eriksson, Joakim Liikamaa, Stefan Wahlman, Tom Lepistö


IBK Sundsvall


Magnus Näsman, Peter Svensson


Åkersberga IBF


Björn Bergström


Örnsköldsviks SK


Patrik Jägbring, Daniel Sedin, Joakim Bäckström, Jan Sjödin, Rickard Olofsson, Martin Olofsson, Peter Selin


Carlskrona IF


Jens Norrman, Elmar Gullbrandsson


IBK Lockerud


Esa Karjalainen, Keijo Pollari, Håkan Svensson


IBF NB87


Jens Rebane, Mikael Ekelund, Anders Helgesson, Mattias Larsson, Jan-Erik Vaara, Nicko Wilbourn, Mikael Enqvist


Pixbo IBK


Robert Bodén, Adam Lindberg, Petteri Loukkanen, Magnus Augustsson, Niklas Jihde, Lennart Lundgren


Sjöstad IF


Thomas Röhr, Joacim Holmén, Stefan Mattsson, Jonas Hareide, Mattias Axelsson, Tommy Jansson, Peter Ahnberg


Södra Kärrs FTK


Jonas "Osa " Carlsson


Tomasgårdens IF


Jimmy Gunnstedt, Jonas Lundberg, Michael Clauss, Zeid Momén


Warbergs IC 85


Niclas Wilhelmsson, Klas Karlsson


Vimmerby IBK


Jacob Olofsson


KFUM Örebro IB


Christer Wettéus, Kristian Edwertz, Jerker Lundgren


Ojojoj, mumma för oss nostalgiker...


I Pixbo IBK kunde man också hitta bloggkollegan Peter Zellén. Och i Hagsätra IBK hittade jag en viss Mika Packalén...


Tycker ni att två lag saknas. Visst är det så, men Balrog IK och Fornudden IB hade så många klassiska spelare så deras trupper måste presenteras i sin helhet.

Fornudden IB


Jens Hansson, Örjan Skogström, Mats Forslund, Marcus Hagerud, Dennis Cimitian, Lars Fogelberg, Thomas Fogelberg, Stefan Eklund, Mikael Björkén, Stefan Eriksson, Håkan Marklund, Einar Humlin, Roger Östergren, Mats Ågren, Mikael Gunnarzon, Peter Fischerström, Anders Kihlmark, Patrik Nyqvist, Per Karlsson, Lars Wester, Lennart Johansson och Daniel Wåg.

Balrog IK


Nicklas Lärnvåg, Mats Andersson, Gustav le Juge, Andreas Dahlström, Linus Jönsson, Christian Hellström, Bruno Lindberg, Jonas Eriksson, Conny Svensson, Nicklas Hedståhl, Micael Holmström, Leif Sipilä, Thomas Brottman, Peter Lundin, Nicklas Grufman, Jan Skald, Jonas Rosqvist, Christer Svensson, Kristian Houtari, Mikael Kling, Patrik Westlin och Dan Södergren.


Den sistnämnda måste vara truppernas trupp.

*


Även en mängd klassiska tränare fanns med. Snacka om namedropping:





Rolf Sipilä


Andras Czitrom


Christer Alkelöw


Peter Kokocha


Staffan Thönners


Håkan Wirén


PerLindfors


Magnus Athley


Stefan Grääs


Tomas Eriksson


Tomas Colling


Jan-Inge Forsberg


Anwar Samuelsson


Jan Reinitz

Mycket kunskap där...






Nummer 16 – Var är vi?


När jag gick på gymnasiet (a long, long time ago) hade vi alltid en stor friluftsdag på våren där hela skolan skulle orientera. Om v säger så här, orientering är inte min starka sida.


I årskurs ett var vi en trio som orienterade. Vi sprang bort oss totalt, och var ungefär en och en halv timme efter dom som kom näst sist. Man var tvungen att lämna kvar en lärare för att vänta på oss. Detta var ju oerhört pinsamt så vi fejkade en fotskada på mig och strax innan vi kom ut ur skogen fick de andra två lyfta upp mig och bära in mig i mål.


I årskurs två sprang jag och en klasskompis tillsammans. Och jävlar vad det gick undan det här året! Vi spikade varenda kontroll och sprang klart snabbast på hela skolan. Och ändå så kom vi absolut sist ändå.


För tyvärr så hade vi stämplat tjejernas bana.


Sista året på gymnasiet fick man välja om man skulle orientera eller göra någon annan aktivitet.


Jag orienterade inte.






Nummer 15 – Stjärncupen – Rest in Peace


Stjärncupen - denna cupernas cup inom innebandy - levde ett kort men intensivt liv under åren 1990-1998 (tror jag). När det var som mest lag var det nog närmare 500 lag med. Massor av hallar, spelare, domare, publik och framför allt funktonärer passerade revy. Stjärncupen var verkligen en mastodonthändelse. När den var som bäst var standarden otroligt bra, allt från elitklassen ned till yngsta ungdomsklass. Det var dessutom mixedklass, motionsklass och jag tror till och med att de hade klass för skollag nåt år.


Tyvärr gick det fort nedåt på slutet, de sista två åren sjönk både deltagarantalet och klassen på lagen. Det blev tyvärr lite för mycket suparavslutningscup i stället för den största innebandyhändelsen under säsongen. Jag hade fördelen att var med flera år, både som spelare, tränare, domare och som domaransvarig från SIBF:s sida. Vilket innebär att man har många minnen, både roliga och trevliga såväl som dråpliga och kanske lite mindre roliga.


*


På väg från en dömning såg vi en ledare ligga i diket (!), mycket mycket berusad. Vad som inte gjorde saken bättre var att han var ledare i Torshälla.


IOGT-NTO Torshälla.

*


Samme ledare var för övrigt även domare (inte samma år som tur var). En gång hoppade axeln ur led men han vägrade att ge upp och dömde då med armen i en mitella. Detta tyckte österrikeättade domarlegenden Kalle Seiler var mycket roligt. Han satt på läktaren och ropade: Vischa schstraff, x! Vischa hög klubba, x! Kalle hade humor han. Rå men hjärtlig.

*


Turneringen spelades ju dygnet runt med massor av matcher i mängder av olika hallar vilket innebar att det då och då inte dök upp nån domare. Jag har därför sett människor som hoppat in döma i:


Träskor


Hawaiiskjorta


Kostym


*


En domare, Jan-Inge Sörensen, dömde ett år 85 matcher på 5 dagar! Han hade för övrigt en streamer på bilen där det stod: Västernorrlands bäste domare. Ödmjukt? Nja. Med sanningen överensstämmande? Nja.


Han var i alla fall Västernorrlands meste domare.


*

Vanliga lag checkade in genom att skicka fram nån lagledare som fyllde i nån lista. Balrogs herrar checkade in genom att åka in på inlines i sina Nikekläder, kasta in golfbagarna bakom personalen och säga "Nu är vi här, nu kan turneringen börja!", varpå de åkte ut igen ner på city. Ödmjukt? Nja. Med sanningen överensstämmande? Ja.


Nånstans här började hypen och legenden om Demonerna från Norsborg.


*


Ett år var det faktiskt 40 000 kronor i första pris i elitklassen.


*

Ett annat år ställde poplaget PIF Södertälje upp med oerhört få spelare. Ryktet gör gällande att resten befann sig i en helt annan bur...


*


Det var även under en Stjärncup som Tom Wester försökte kasta över 100 km/tim. Han tillbringade timmar vid speedshootingmaskinen.


Allt slutade med en muskelinflammationen i kastarmen.


*

Har även sett en fantastisk match i Universalen. Dock inte i innebandy. En spelare i NB87 skulle gifta sig och fick under svensexan gå en boxningsmatch i mittcirkeln mot en riktig boxare.


Har aldrig sett nån springa så mycket under en boxningsmatch utan att slå ett enda slag.


*


Samme blivande man fick även stå i mål och folk fick skjuta på honom. Tre skott för fem kronor. Haken var att han bara hade susp och hjälm. Inget annat. Alla var snälla och sköt lite fjuttisar på honom. Sen kom Stefan Skantz, en ung kaxig spelare från IBF Falun som låg på tio-i-topp på speedshootinglistan. Skantz slängde ner en femma i burken, flinade, lade upp bollarna på rad och drog på tre slagskott. Smack!-Smack!-Smack!


Rött var bara förnamnet.


*


När jag och brorsan dömde en match så blåste Håkan plötsligt av för inslag fast bollen tog mitt i sargen. Varken jag eller lagen fattade nånting. Håkan klagade på att han såg konstigt och att han hade ont i ögat. Man kan ju få ett hårstrå i ögat, men Håkan hade fått en - garnbit!


Jag dömde resten av matchen själv.


*


Under en final i division 3-klassen för herrar hällde en spelare i ena laget vatten ur sin flaska på halva andra laget när han gick förbi i pausen. Slagsmål utbröt. Alltså i pausen.

Fantastiskt.


Ett annat jätteslagsmål utbröt mellan IBF Falun och Fornudden IB i en semifinal i herrjuniorklassen. Någon slog Andreas Olsson i Falun på fingrarna varpå Fredrik Olsson slog av klubban mot den spelaren och sen var kalabaliken igång. Ovanligt förresten att The Olsson Brothers var inblandade. Privat är de dock hur snälla som helst. Och trevilga. Spelare, ledare samt publik deltog i ett riktigt gammalt hederligt rallarslagsmål i grupp. Detta tog säkert 20 minuter att lösa upp. Efter detta ställde lagen upp och domaren blåste igång matchen igen.


I spel fem mot fem...


*


Har även dömt Håkan Loob i cupen. Jag tror Boltic/Färjestad hade nåt lag i division 4-klassen.


Dom var rätt så bra...


*

Thomas Brottman var nåt år både spelare i herrlaget och coach i damlaget i Balrog. En gång var det bråttom mellan matcherna så "Brolle" fick åka med oss i Håkans Camaro iförd matchdräkt. Dock med fötterna utanför eftersom skorna luktade så illa... Han tyckte dock det var kul att åka i, som ha uttryckte det, div-domarnas divbil...


*


En grej som däremot inte var så bra eller upplyftande för sporten var när en landslagsback och stor profil hade gått till final i Speedshootingen elitklass. Problemet var bara att hans lag hade åkt ur och spelaren i fråga var minst sagt onykter. Faktiskt riktigt askalas. Kommer ut på planen i badtofflor med en öl i ena handen och en bagett i den andra. Lånar en klubba som är alldeles för lång, missar bollen två gånger och skjuter sen iväg ett skott på 47 km/tim. Snubblar sen iväg.


Pinsamt sa Bill. Patetiskt sa Bull.






Nummer 14 – När Peter talar, tiger man


Det var för övrigt under en Stjärncup som ett internationellt domarpar (de får också vara anonyma) bröt ihop efter att ha tappat en match totalt med Sjöstads herrjuniorer. Det var både sorgedränkning medelst öl och tårar på natten. Jag som var ansvarig för domartillsättningen fick köra ett pars timmars tröstning och peppning. Sen tog jag och den levande domarlegenden från Sandviken och Österrike, Karl-Heinz Seiler tag i saken. Jag och Kalle tog nästa match med dessa hetlevrade juniorer. Två matchstraff efter fem minuter och saken var biff. Sen var dom inte så jädra kaxiga längre.


Tänk att det skall vara så svårt? Respekt tar eller får man inte, den förtjänar man. Det gäller bara att visa att dom inte kan leka med en.


Eller, som "The Big Kahuna" Peter Bergestål, brukade säga till stöddiga spelare eller ledare:


- Lägg av, såna som er äter jag till frukost varje dag.






Nummer 13 – Frontalkrock


Fotboll är kul. Också. Det var min första sport som jag fastnade för. Därför kommer här en liten fotbollsanekdot. I Falun fanns en gång ett gäng som hette Falu BK, eller närmare bestämt Falu Biljardklubb (undrar om dom var i stöten ofta?). Det var ett gäng kompisar bestående av före detta fotbollsspelare, aktiva fotbollsspelare och även såna som inte spelade fotboll som bestämde sig för att börja spela tillsammans i riktigt seriespel.


Det gick väl sådär, och dom fanns väl inte så många säsonger, men roligt hade dom. Och det hände alltid något omkring dom. Dom tyckte bland annat om att ha kul, så söndagsmatcher var väl inget för dom direkt. En gång hade dom glömt matchtröjorna (!) och då var det en av spelarna som kom med förslaget att man skulle skriva tröjnumren med tusch direkt på ryggen. Hmm. Lysande förslag.


Nåväl. En annan gång så hade dom väl haft trevligt kvällen före match så det blev väl krångel med både dräkter, spelare, bilar, spelare som var kapabla att köra bilar och en hel del annat. Vilket fick till följd av att man kom iväg väldigt sent och inte kom i tid till matchen. Domaren skulle precis blåsa WO när man kom inspringandes.

- Nu vill jag ha en bra förklaring, sa domaren.

- Ja, vi ber om ursäkt, men en av bilarna var med om en viltolycka.

 - Jaha, ja okej då sa domaren.

- Ni får väl spela matchen då. Men då kör vi igång direkt!


Matchen spelades och efter matchen gick domaren fram till en av spelarna och frågade : - Vilken tur att ni klarade er i alla fall. Vad krockade ni med?


- En gråsparv.






Nummer 12 – När snålheten bedrar visheten


När vi var yngre var vi ett gäng innebandykompisar som umgicks ganska flitigt även på fritiden och var rätt så sammansvetsade. På den tiden (mitten 80-talet) fanns det en happening som hette Lugnetkarnevalen som pågick några dagar och var som det låter, lite karuseller, lite lottstånd och en hel del band som uppträdde. Detta brukade vi försöka gå in på varje kväll och speciellt på helgerna.


Ett år skulle vi dit hela gänget men vissa tyckte det var lite dyrt på tredje dagen i rad. Så de tyckte att vi helt enkelt (vi var unga och oförstående) skulle försöka planka in. De flesta köpte inte idén men två, låt oss kalla dom Tom Wester och Lars-Erik Håkansson, skulle testa lyckan.


Efter att ha smugit runt hela det inhägnade området och utsatts för följande:


trampat i vatten upp till fotknölarna i ett dike utanför staketet,


fastnat i ett träd med en ryggsäck som gick av,


fastnat i staketet på vägen upp,


stukat en fot,


skrapat en hand,


lortat ner kläderna,


blivit jagade av vakter,


blivit jagade av vakternas hundar,


rivit sönder en byxa och slutligen,


landat i en djup lerpöl på insidan av staketet


lyckades de till slut ta sig in på området.


Där vi andra redan var. Glada och med ganska gott om pengar på fickan.


För just den här kvällen var det nämligen gratis inträde.






Nummer 11 – Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Hockespel!


Hockeyspel - denna Guds gåva till ungdomen. Hur många matcher har man inte spelat, hur många spel har inte slitits ut. Jag hade tidigt i mitt liv ett spel med spelare som var nästan lika tunna som ett papper. Gubbarna var målade och utskurna i plåt. Kanada mot Sverige. Självklart inga hjälmar på Kanadickerna.

Problemet var bara att eftersom gubbarna var så smala så kunde de åka ner i springan om dom ramlade av pinnen och så fick man skruva isär spelet för att ta upp dom.

*

Sen kom spelen med de lite mer verklighetstrogna plastgubbarna. Stiga skulle det vara så klart och i början kunde man inte åka bakom mål som man kan idag. Sverige - Sovjet var det som gällde. Gubbarna var alltså nu i plast och de första klassiska hade bruna skridskor och bruna handskar. Sen kom Sverige - Finland i de spel där man kunde åka bakom mål.

*

Jag minns från fritidsgården i Norslund där jag jobbade ett antal år att vi hade turnering i stort sett året runt. Två divisioner med 16 (!) spelare i varje och med upp- och nedflyttning och slutspel. Serierna spelades med dubbelmöten... Jag tror vi nötte 2-3 hockeyspel. I månaden.

*

En som var en jävel på detta med hockeyspel var Tom Wester. Den mannen har oerhört många strängar på sin lyra. Han har till och med slagit före Svenske Mästaren Göran Agdur (från Orsa) i en match. Tom var superbra på Skyffeln. Det finns nämligen en massa finter i hockeyspel (läs ishockeyspelbibeln - fantastisk bok). Skyffeln är den där man fintar skott med yttern och spelar in till centern varpå man "skyfflar" in bollen med denne. I och för sig, bättre att vara bra på att skyffla än att vara en sopa i alla fall.

Hur som helst, en gång på fritidsgården hade jag en fredagskväll lyckas, via mitt livs match, slå Tom med 10-9. Varpå man genast blev skitkaxig. Såklart. Föreslog att vi spelar en gång till och så slår vi vad om något. Ganska säker på seger slog vi vad om en (fy på oss) kvarting sprit. Matchen var intensiv, välspelad (i alla fall från Toms sida) och mycket kort.

0-10.

*

I åldern 10-15 (cirka) spelade jag och en kompis (Anders, fasen vad roligt vi hade; vi tävlade i allt, och inte blev vi sämre människor för det) jämt hockeyspel. Till slut tyckte vi pucken var så seg och tråkig att spela med så vi började spela med en liten trätärning istället. Detta tog spelet till en ny och helt annan dimension. Till slut blev vi så bra på det också så vi fick lov att förbjuda skott med center och vänsterback... Jag kommer också ihåg att jag klippte ut plastnätet i burarna och så fick morsan sy in riktigt nät i stället. Herregud vilka idéer man hade.

*

Glas- eller stenkula var också roligt att lira med. Det var stenkul men inget för glaslirare.

*

Fem vanliga hockeyspelsskador:

1) Puck i ögat/på näsan (oftast vid målvaktsräddning)

2) Knät i bordsskivan (underifrån vid målglädje)

3) Skavsår på vänster tumme (målvaktsräddningsskada)

4) Fingerklämning mellan spak och spelkortsida (vid centerskott)

5) Träsmak i arselet (utvecklades lätt till sendrag i skinkanvid långa matcher)

*

Varje år hade vi en turnering på Julafton med alla familjemedlemmar. Många härliga matcher utkämpades under granen mellan paketöppning, Kalle Anka och matglufs. Denna turneringstradition fick dock ett abrupt slut ett år.

Då slog nämligen mormor, i en kvartsfinal, ut farsan med 2-1.

*
En annan idé som man bara kan få när man är typ 8 år är att man ska slå farmor i hockeyspel. Det låter kanske inte så konstigt om det inte varit för två saker:

1) Min underbara gamla farmor hade reumatiskt, speciellt i fingrarna och

2) Jag skulle absolut vinna med 50-0 (femtio - noll) hade jag betsämt.

I de tre första matcherna lyckades farmor göra mål vid ställningen 16-0, 28-0 och 36-0. I den fjärde matchen råkade jag göra självmål vid 48-0. Till slut vann jag i alla fall med 50-0.

Sa jag att min farmor var en oerhört snäll farmor? Och att hon hade en ängels tålamod?

*

Man skulle kunna tro att jag drack en massa PUCKo på den tiden.

*

Det absolut roligaste till sist, och jag förstår än idag inte hur vi kunde göra det men; min kompis Anders och jag brukade spela med ett vingummi... Först till fem mål vann.

Och den som förlorade fick äta upp det.