Domarkarriären - The true and uncut story

En av mina favoritposer:

Sägs det.

*****


I övrigt i detta inlägg inga skämt, ingen kvällens låt, inget annat.


Detta är mitt längsta inlägg i bloggens historia, och det jag lagt ner mest tid på.


Och det jag själv är mest nöjd med.


Nu kör vi!


*****

Så började det:

Jag dömde min första match våren 1987.

Utan att ha gått en enda kurs.

Jag minns att man ringde från ett lag som hette Fahlan IB (ett hopplock av idrottsstjärnor i olika sporter i Falun som brukade samlas och spela cuper), man skulle spela en träningsmatch mot IBK Alba från Sandviken och undrade om jag kunde döma.

Jag tackade ja. Utan att tveka.

En ingivelse? En chansning? En glimt av framtiden?

Har ingen aning om varför jag var så säker.

Men från den dagen var jag fast.

Och nu har jag dömt i 26 säsonger.

T-J-U-G-O-S-E-X.

Rätt otroligt egentligen.

Det kunde ju gått illa, och så hade jag aldrig dömt mer.

Men det gick hur bra som helst.

Det roliga är att jag dömde ungefär lika då som nu.

På något sätt så satt det där.

*

Ibland kanske spelare/lag trott att jag inte gillar dom/letar efter blåsningar.

Så har det aldrig varit.

När jag dömer ser jag bara två färger.

Och letar efter rätt och fel.

Så har det alltid varit.

Sitter i ryggmärgen.

******

Varför en fortsättning?

Det finns två anledningar till att jag fortsatt att döma:

Den första är att det gått så oerhört bra, och jag har fått så mycket beröm och cred genom åren.

Den andra, och den viktigaste, är att det är så fantastiskt roligt – fortfarande.

Dock kan jag tycka att jag kanske var som bäst åren 1987-1997, men jag står mig ganska nu också. Brukar döma någon match per år med elitlag för att visa att jag fixar det fortfarande. Och det gör jag.

Möjligen är det så att jag var en bättre domare förr, men är en bättre matchledare idag. Men å andra sidan så behövde man vara lite tuffare förr. Idag har jag väl lite gratis också, lagen vet vad som gäller.

Men som sagt, det satt där från början.

*****

Domarstil och uppträdande:

Vi var jädrigt tuffa som par, jag och brorsan.

Jag var den onde och han var den gode, en bra kombination.

Vi började med en helt ny domarstil som ingen riktigt haft förut, riktigt seriösa, övertydliga med signaler och tecken, tuffa, satte hårt mot hårt mot fult spel, efterslängar och snack. Vi tog väldigt mycket utvisningar, det ska erkännas.

Det var faktiskt så rätt ofta i början, att publiken kom lika mycket för att se oss döma som för att se lagen spela.

Det är stort.

Första året var det lite tufft, och vi fick en del skäll. Men vi vek oss aldrig, och sakta men säkert vann vi över lag efter lag, som förstod att gjorde man inget utan spelade innebandy så gick allting utmärkt. Sen fanns det – och finns – såklart ett fåtal spelare och lag som aldrig ger sig eller lär sig.

Och vi hade faktiskt väldigt mycket glimt i ögat också, och vi fick en ömsesidig respekt med elitlagen och alla storstjärnor genom åren.

”Grabbar, idag är det bröderna Nordström som dömer, då vet ni vad som gäller”

Det kunde man ofta få höra.

Vi kunde faktiskt döma hela matcher utan en enda kommentar eller ett enda ifrågasättande.

Vi kunde ta ett par matchstraff för ett lag, och ändå kom spelare och ledare och sade att vi gjort rätt och var de bästa vi haft. Sånt är skönt.

Och en sak kan jag garantera:

Man visste alltid vad man fick när jag (och brorsan) dömde.

Det var alltid samma nivå, under perioderna, från period till period, från match till match.

Det behövde lagen och spelarna aldrig fundera över.

Och gjorde man inget, så hände inget.

Lagen lärde sig det ganska snabbt.

Och respekterade det.

Och det ska jag väl erkänna, vi hade en period på ett antal år där vi hade mycket gratis, där vi dömde på ryktet, och allting bara flöt på.

Det var rätt bra.

Men det kommer ju alltid nya lag och spelare att lära och ge och få respekt av.

Det är också bra.

*****

Ett härligt erkännande

Jag kan ju vara ganska tuff om det behövs.

Men till och med jag kan tappa tålamodet.

Det fanns en spelare i slutet på 80-talet/början på 90-talet som var väldigt dryg.

Åkte ut jämt och snackade en massa jämt.

Och så i en träningsmatch så brast det.

Och då hade jag ändå haft, för mig, en ängels tålamod.

Jag skrek till honom:

”Nu håller du käften!”

Var på han direkt sa:

”Nu ska jag anmäla dig till Svenska Innebandyförbundet!”

Det gjorde han också.

Det hände dock inget.

Svaret han fick från SIBF när han ringde:

”Jaha. Om någon av bröderna Nordström sagt det till dig, då förtjänar du det antagligen.”

Underbart.

Det säger lite om den status och det rykte vi hade då.

*****

Kurage

Något jag hatar är fega domare.

Som inte vågar.

För tänk om…

Såg på en bandyfinal härom året.

Där bisittaren säger:

"Hade det inte varit bara två-tre minuter kvar hade nog domaren blåst straff där"

Herregud.

Ska vi ha olika regelböcker för olika tidpunkter under matcherna?

Fegt. Idiotiskt.

Lika idiotiskt som att superstjärnor och landslagsmän ibland har en annan regelbok än vanliga grovjobbare samt mindre kända och duktiga spelare.

I ishockey försvinner helt plötsligt regelboken i slutet av tredje perioden och i en eventuell sudden death, då får man i princip göra vad som helst.

Och förklaringen till detta, oavsett sport, varför man inte tar utvisningar (eller straff/frislag/frispark eller vad det nu kan vara), är lika idiotisk.

"Jag vill inte förstöra matchen för laget"

Det är bland det dummaste jag vet.

Visst, okej, inte förstöra för det lag som gör fel (bara det är ju helt otroligt).

Vad man inte tänker på är att man förstör ju fullständigt matchen, kanske turneringen, för det lag som skulle haft utvisningen MED sig.

Ovanstående är så tvärtemot mitt sätt att tänka och döma.

Oavsett hur lite tid det är kvar, om det är en landslagsstjärna som gör nåt, eller om det kanske ”avgör” en SM–final, så har jag alltid blåst straff eller tagit utvisning – om det är det.

Det ger enorm respekt i längden.

Och framför allt, man mår oerhört bra inför sig själv.

Ett bra exempel på detta…

… är när jag och ärade broder Håkan dömde en av våra SM-finaler. Det var i Fagersta och finalen i distriktslags-SM för HJ17.

Stockholm mot Västernorrland tror jag.

Nu snackar vi SM-final. Alltså rätt så viktig match.

När det är cirka 40 sekunder kvar tar vi en utvisning på det lag som ledde matchen. Motståndarna kvitterar på denna.

Det blir sudden death.

Väl inne i denna tar vi en utvisning för det andra laget. Men den ledde inte till något så det blev straffar.

Vi tog alltså två utvisningar som alltså inte enligt många domare går att ta.

"För lite kvar, för mycket på spel och man vill ju inte förstöra"

Men vi vågade.

Man måste ju. Det är ens plikt.

Sedan kanske inte alla har nerver eller pallar för det.

Men det är en annan sak. Då har man nog inte på den nivån att göra.

Stockholm leder med ett mål. Västernorrlands kapten ska lägga deras sista straff. Går fram mot målvakten, missar.

Det första han gör är att gå ner till hörnet där jag står som måldomare och säger till mig:

- Ni är dom bästa domare jag nånsin haft.

Att säga det, i den stund då man just förlorat ett SM-guld, är stort.

Jag tror det stavas (för att citera en gammal Aretha Franklin-låt) r-e-s-p-e-k-t.

Detta alltså sagt av en ung kille.

Det finns många idag som har mycket att lära.

Respekten förtjänade vi, vi tog den inte. Som det skall vara.

*

En annan story som kanske belyser mitt domarskap var den gången när Falu IBK skulle spela seriefinal mot Garpenbergs IBK i gamla division 1.

Jag hade satsat mera på dömningen ett tag och hade valt att gå ner och spela med U-laget i stället.

Garpenberg ville dock inte ha någon av domarna som skulle döma: de ville i stället att jag skulle göra det.

Märkligt.

Att de hellre ville ha en spelare i motståndarlaget i en så viktig match.

Men de litade på mig så mycket sa dom.

Det är ett av de bästa betyg jag fått. Stolt.

Med tre minuter kvar av matchen när mitt Falu IBK ledde med 1-0 blåset jag straff till Garpenberg – den var solklar, jag tvekade inte en sekund.

Garpenberg gjorde mål på straffen.

Och vann sen serien.

Hårt.

Men ärligt.

*

Lite roligt blev det också en gång när en lite yngre domare som satt i sekretariatet, frågade mig:

”Per, har du tagit något matchstraff någon gång?”

Hmm.

Få se nu…

En hel del har det blivit genom åren.

Men inte för att jag varit tarv på att dra kortet som många tror.

Utan för att jag varit tuff och inte vikt ner mig mot fula saker, hårt spel, missfirmelse etc.

Tre egna under en match är nog det mesta.

Sen hade jag och Micke Nordström fem i en match men då var vi ju två om det…

Det var för övrigt den matchen som ett lag bland annat kastade klubbor, väskor och sargbitar (!).

Lägg därtill allt de sa (skrek) plus att en skruvade av korken på en flaska och hällde ut vattnet på Micke.

Och allt detta pga att vi (Micke) blåste en tredje straff under matchen mot dom som motståndarna kvitterade på och de åkte ur.

Överkänsliga pojkar.

Nej, skämt åsido, vi förstod deras reaktion någonstans där inne i huvudet.

Men grejen var att vi vågade.

Och matchen fanns faktiskt på video (VHS!), och alla straffarna var korrekta.

*****

Fördelsregeln:

En av de största förändringarna vi gjorde jag och brorsan, och som faktiskt blev nivåsättande, var att börja använda fördel som en stor del av domarskapet. Fördelen användes nästan aldrig tidigare. Vi hade ofta fördel och dessutom långa fördelar, väldigt långa fördelar.

Det blev ett helt annat flyt i spelet, nästan ett annat spel.

Men det hängde oerhört mycket på känsla för spelet och kommunikation med kollegan och spelarna, både med tecken och muntligt. Skrika högt och visa tydligt.

Men på något sätt så kom ju meningen med spelet fram, att ej felande lag skulle vinna på att det blev lite avblåsningar och flyt i spelet.

Jag kommer ihåg hur oerhört bra spelarna och ledarna tyckte det var. Många leenden, uppskattande nickar och tummar efter gjorda mål eller målchanser som dykt upp.

Jag minns när den gamle domarlegenden Göran Berg (som dömde med tillika legenden Roffe Nåmark) från Stockholm sa: ”Så där skulle vi aldrig kunna döma, då skulle lagen slå ihjäl varandra – och oss.”

Men de - och alla andra - lärde sig.

En anekdot som speglar vårt sätt att använda fördel ganska bra är en liten anekdot från gamla legendariska Stjärncupen i Karlstad.

Det fanns en duktig domare som hette Magnus Johansson (dömde tillsammans med Robert Pettersson från Karlskrona) förut.

Han var även spelare. Och de flesta domare som är spelare är ju ganska tuggiga, det vet ni.

Vet alltid bäst.

Och Magnus var inte undantaget som bekräftade regeln.

En match när vi dömde honom, hade han bollen på mittplan.

Dribblar, får en knuff, åker i golvet, Håkan visar och säger fördel och låter spelet gå vidare.

Magnus reser sig upp och vänder sig mot Håkan, med ryggen mot motståndarmålet, och säger:

- Varför blåser du inte?!

Håkan replikerar:

- Jag har fördel.

Varpå Magnus lite mera irriterat ropar:

- Det var väl ingen fördel!

Håkan tittar på honom, och säger så där lugnt som bara han kan:

- Jag tycker den var ganska bra, för just nu när du står här felvänd och gafflar med mig så gjorde ni mål på den.

*

Seriositet

Jag har alltid tagit allvarligt på min domarroll.

Under de år som jag var förbundsdomare hade jag (och inte brorsan heller) ett enda fel på regeltesten på kurserna.

Idag finns det domare som har 12-13 rätt av 20.

Inte bra.

Jag låg alltid i topp på fystesterna också.

En som jag dock aldrig slog var Glenn ”Spindelmannen” Nyhlén från Göteborg.

Men hur ska man kunna springa ifrån nån som har ben som är två meter långa?

*****

Vet också att en del hade svårt att se skillnad på min roll som domare och på mig i andra sammanhang, både i innebandyn och privat.

”Du var ju riktigt trevlig. Och rolig.”

Kunde man få höra ibland när man träffade folk ”Off duty”.

Och oftast så erkände de flesta, även de värsta ”syndarna”, förr eller senare, att jag ändå var ”rätt” så bra på att döma, och den som de trots allt helst ville ha.

Sånt är roligt.

*

Ett bra exempel på ovanstående:

Jag tränade ju Envikens IF:s herrar under några fantastiska år.

Men innan dess så dömde jag dom en del.

Och visade ut dom rätt så ofta.

En av spelarna i Enviken, Gustaf Jones, var nog lite extra sur på mig som domare.

Han hade nämligen en bild på mig.

Som han kastade pil på.

Stor humor.

*****

Den spelande domaren

På en punkt tror jag i alla fall att jag är unik och historisk:

Jag har dömt och spelat i - samma tävlingsmatch.

Vi skulle spela en DM-kvartsfinal mot Leksands IBK borta en vardagskväll.

Domarna, som var från Mora, dök aldrig upp.

Brorsan Håkan var med till matchen, och han fick hoppa in och döma.

Ensam.

Dock blev matchen rätt så tuff, så vi kom överens med Leksand om att jag också skulle döma i andra perioden.

Det gjorde jag.

Och sen spelade jag igen i tredje perioden.

Rätt fantastiskt egentligen.

*****

Antal matcher i karriären:

Det har ju blivit en och annan match genom åren.

Seriematcher, cupmatcher, kvalmatcher, träningsmatcher, SM-matcher (kval och slutspel), skolmatcher, övriga mästerskapsmatcher mm.

Under säsongen som gick passerade jag en magisk gräns.

3000 matcher.

Det känns stort.

Det mesta jag dömt en säsong var 198 matcher.

(Då ska vi också komma ihåg att jag både spelade själv och coachade ett antal lag, annars hade det nog varit betydligt fler.)

Förstår inte vad jag tänkte på.

Skulle ju försökt fått till två matcher till.

200 hade ju varit en magisk gräns också.

Vad gäller seriematcher i Dalarna så ligger jag tvåa.

1104 seriematcher.

Vem är först?

Brorsan så klart.

1126 matcher har han dömt.

Jag har alltså dömt 1104.

22 efter alltså.

Så en säsong till ska jag i alla fall döma.

Sen kan jag sluta med gott samvete.

*

Rekord i antal dömda matcher i rad:

9.

Visserligen ”bara” 2x15, men ändå.

Det var rätt drygt.

Under ett DM så gjorde en domarskada, krock för en domare som skulle spela plus att det blev förskjutningar i schemat som gjorde att ett domarpar blev fast att man fick ställa upp.

Två burkläsk, en korv med bröd och en banan var det jag fick i mig i alla fall.

*****

Och apropå Coca Cola:

Ett av de mindre trevliga minnena som domare (även om de närvarande hade jätteroligt) var när jag dömde i A-hallen på Lugnet.

Hade köpt en sån där läsk med lock och sugrör (typ MacDonalds) och gick och sippade på den under en match.

Sparade dock lite.

Det skulle jag inte ha gjort.

En i sekretariatet hade nämligen lagt i sin använda snus i den, i tron att jag hade druckit klart.

Snusen blandade sen ut sig fint under tredje perioden.

När matchen var klar, tar jag min Coca Cola och dricker ur det som var kvar.

Förutom att jag var sååå nära att kräkas, så hade jag ont i magen i minst tre timmar efteråt.

Dricka snus är inget jag rekommenderar ens min värste ovän.

*

En annan rolig grej var när jag under en match i Lugnets C-hall tappade ur min lins ur ögat i slutet av en period, och fick inte i den så jag gav den till sekretariatet för att sen fixa det i pausen.

När jag kommer till sekretariatet i pausen så säger en av killarna:

Här får du, jag har haft den i munnen så den inte skulle bli torr.

Hmm.

”Tack”

Det blev till att döma med en lins i sista perioden också.

*****

Finaler

Final.

Låter bra.

Är bra.

Det roligaste man kan döma.

Ställer oerhörda krav på dig som domare.

Och ett mått på att man lyckats.

Gäller mycket.

Bästa lagen kvar.

Små marginaler.

Fart och fläkt.

Mycket folk på läktaren.

Ju mer det gäller, ju mer folk på läktaren, desto mer trivs jag.

Följande finaler har jag fått äran/chansen att döma:

SM Herrar
SM Herrjuniorer
SM Pojkar 14
SM Pojkar 13
SM Flickor 14
Distriktslags-SM HJ17
SM veteraner herrar
Stjärncupen Herrar, Damer, diverse andra
Dumleslaget Herrar
Göteborg Cup Herrar, diverse andra
St Mikaelsspelen Herrar, Damer
Viking Line Cup Herrar, Damer, diverse andra
Isostar Cup Herrar, Damer
Hemköp Cup Herrar, Damer
Faluspelen Herrar, Damer
Bake Off 1000 (Fagersta) Herrar
Stockholm Winter Games Herrjuniorer
Buster Cup Herrjuniorer, diverse andra
Starlet Cup Damjuniorer, diverse andra
Leksand Inne Herrjuniorer, diverse andra
DM Herrar
DM Damer
DM Juniorer, diverse Ungdom
Skol-SM Gymnasiet
Skol-SM Högstadiet
Polis-SM
Post-SM
Högskole-SM
Telia-SM

Och säkert några jag glömt.

Det har blivit en bunt…

Tror jag är uppe i nånstans strax under 100 finaler, men har inte hundra koll.

*****             

Bästa matcherna jag gjort?

(som jag tycker själv alltså)

Lite svårt eftersom jag dömt så mycket och att det alltid gått så bra, men några matcher sticker så klart ut:

Tomasgården - Lockerud, SM final herrar
Stockholm - Västernorrland, SM-final för distriktslag
Haninge - Balrog, elitseriederby (comeback efter att ha slutat)
Sjöstad - NB 87, derbysemifinal i legendariska Stjärncupen inför 3-4000 åskådare i Karlstad ishall
Uppsala Studenter - Hudiksvall, kval till elitserien

Det är ingen tillfällighet att samtliga är matcher som gällt mycket…

Noteras ska också att SM-finalen mellan Tomasgården och Lockerud var den första matchen i Sverige med över 1000 personer på läktaren.

Stolt över att ha dömt den.

En parentes till den matchen är att på den så satte båda lagen och domarkommittén i SIBF betyg på domarna (det fanns en skala från 1-5 på olika bedömningspunkter, i serien var det bara lagen som satte betyg).

Vi fick snittet 4,53.

Det var rätt bra för att vara en första SM-final.

*

Bästa matchen som - aldrig blev av:

Jag tror det var 1994 när Balrog och Sjöstad möttes i SM-final. Det här året var innebandyn - och framför allt Balrog - riktigt bra. Vi fick välja om vi ville ha andra eller tredje SM-finalen. Vi chansade (tänk så fantastiskt att få en avgörande SM-final) och gav bort den andra matchen. Då vann Balrog i två raka...

That's Life!

*****

Mina ”värsta” matcher:

Med värsta menar jag då svåraste och tuffaste, behöver inte vara negativt, jag fixade dom också.

Och det var inga matcher på elitnivå.

Men utmaningar.

Den första var en final i en turnering som heter Dragplåstret, vilket är en drogfri turnering (mixat tjejer och killar) för alla högstadieskolor i Falu Kommun.

Låter väl inte så farligt.

Och dömningsmässigt vad gäller nivån var det inga problem.

Men:

Detta var en final i årskurs nio.

På Lugnet i Falun.

Det var tvåtusen personer i publiken.

T-V-Å-T-U-S-E-N.

Gick inte ens att hoppa över sargen, för där låg det folk och tittade på matchen.

Och så högstadielever dessutom.

Med trummor och tutor och gud vet vad.

Oavsett vilket håll man blåste, så kom det in en toarulle på planen och blev ett oväsen utan like.

Matchen var 12 minuter.

De längsta 12 minuterna i domarkarriären.

Faktiskt enda gången jag varit en aning nervös.

*

Den andra matchen var nog snäppet värre dömningsmässigt.

En HJ20-final i Stockholm Winter Games.

Och HJ20-matcher är rätt så tuffa, hårda och går väldigt fort i vanliga fall.

Men det här var inte ”i vanliga fall”.

Jag dömde ensam (domarna hade som vanligt på slutet av en turnering börjat bli trötta, skadade, sjuka bla bla)

Båda lagen var finska.

Ingen kunde svenska (sa dom), en kunde engelska.

Inget av lagen hade coach.

Och så det värsta:

Ena laget hade vita strumpor, blåa byxor och vita tröjor med blåa ärmar. Det andra hade blåa strumpor, vita byxor och blåa tröjor med vita ärmar. Helt omöjliga att skilja åt.

Och inget av lagen hade reservtröjor. ”We hävv sem ån thö bååt”.

Bara gilla läget.

Det var riktigt tufft.

Och kan ju säga att jag blåste oerhört mycket på rutin (och en del på chans).

Har nog aldrig sprungit så mycket och så fort i hela mitt liv.

Men jag överlevde det också.

*

Domarkollegor:

Jag har sedan jag började döma, dömt med 169 kollegor.

(Jag kan ha glömt någon här också).

Också rätt otroligt.

Min första fasta domarkollega var Anders Svensson, som jag dömde med säsongen 1987/1988. Han var målvakt i Falu IBK och satt senare som kassör i Dalarnas IBF under åtta år.

Men mest har jag såklart dömt med min bror Håkan, vi har flest säsonger ihop och det är även med Håkan jag har haft de största och bästa framgångarna.

Det var med honom jag dömde elitserien och mina SM-finaler på herrseniorsidan.

Vi var också rankade etta under två av de åren som man betygsatte domarna i förbundsserierna.

Förr i tiden fick man ofta en läsk av hemmalaget när man var ute och dömde.

Eftersom både jag och Håkan gillade Coca Cola så var blandade vi ihop drickorna.

Det löste vi genom att skriva på burkarna:

Tjock – Smal

Gammal – Ung

Långsam – Snabb

Ni får själva räkna ut vems som var vems.

*

Men som fast kollega har jag också haft Lena Birath (tre säsonger), Jocke Lundberg (en säsong), Mats Engström (två säsonger) och nu dömer jag med Världens bästa Hubbe, Oskar Adamsson sen tre säsonger tillbaka.

Har några domare som jag dömt lite mer med genom åren också, Peter Bergestål, Lasse Gradin, och Anders Asp (samtliga från Falun, numera avlagda) samt Conny ”Voltarenmannen” Törehed från Mora som jag brukar döma cuper med.

*

Jag har också haft fördelen att få döma med min äldsta son, Tom.

Det är också en milstolpe.

*

Har även haft äran att få döma med TV- och radiolegenden Lasse Granqvist (som för övrigt är en god vän), som också faktiskt varit förbundsdomare. Det var en upplevelse, han är lika karismatisk som innebandydomare som han är som sportreferent.

*

Den roligaste domaren jag dömt med är utan tvekan Peter Bergestål.

En och nittio, stor som ett hus, röst som en operasångare, bestämd, arg och obeveklig.

Och fantastiska kommentarer.

Ibland var det omöjligt att hålla sig för skratt.

Ett par exempel:

Liten, försynt ledare till Peter (i pausen):

”Domarn, jag tycker det är lite mycket fasthållningar nu”

Peter:

”Det är det väl inte, det är ju paus nu.”

Lagkapten:

”Domarn, det är väldigt mycket armbågar”

Peter:

”Ja, det är cirka två på varje spelare.”

Av någon anledning så kom det aldrig några följdkommentarer.

Vet inte varför.

Sen hade Peter en annan egenhet.

När vi var på cup och dömde lag vi inte dömt förut, och skulle hälsa på kaptenerna och presentera oss, så sa han alltid ”Per”.

Då fick ju jag lov att säga Peter.

Hygglo.

*

Har även dömt med nio olika domare som dömt SM-final på herrsidan (seniorer alltså), det måste också vara rätt unikt.

Håkan Nordström

Peter Bergestål

Magnus Nordahl

Uffe Rehnfeldt

Kalle Seiler

Göran Berg

Mike Bengtsson

Pelle Hellberg

Lägger vi till

Bjarne Wesenlund

Jonatan Lindberg

Jon Moberg

som dömt SM-final på damsidan, så blir det tolv olika.

Rätt kul faktiskt.

*

Lite listor:

De tio bästa domarna genom tiderna enligt mig:

1) Håkan Nordström
2) Johan Råsbrink
3) Glenn Nylén
4) Pelle Hellberg
5) Ulf Rehnfeldt
6) Magnus Nordahl
7) Mikael Walkert
8) Roger Nyström
9) Göran Berg
10) Peter Bergestål

*

De tio bästa domarna jag dömt med:

1) Håkan Nordström

2) Magnus Nordahl

3) Pelle Hellberg

4) Ulf Rehnfeldt

5) Göran Berg

6) Peter Bergestål

7) Mike Bengtsson

8) Lena Birath

9) Anders Asp

10) Peter Wallin

*

De sämsta domarna jag dömt med:

Nejdå, det tänker jag inte skriva.

Nu blev ni nyfikna, va?

Faktum är att jag har i alla år kunnat döma med vem som helst, det har fungerat med alla. Jag tror att jag är rätt så anpassningsbar.

Det är aldrig någon match som ballat ur eller urartat när jag har dömt, oavsett kollega.

DET är jag stolt över.

*

Men det var nära en gång att jag tackade nej till en dömning.

Det hela började på Åland, vi hade varit där på turnering med Falu IBK och en morgon åkte vi fel och kom sent till första matchen.

Vi frågade den ena domaren, som hette Edward Westin och var från Södermanland, om vi kunde skjuta på matchen fem minuter.

Varpå vi fick en utskällning utan dess like:

”Vet ni när jag gick och la mig och vet ni när jag gick upp? Här blir det fan ingen flytt av match!

Oj. Förlåt.

Mycket otrevlig var han. Och inte var han speciellt bra på att döma heller.

Nån månad senare var det den legendariska Stjärncupen i Karlstad, och jag och brorsan var där och dömde.

I en match fick Håkan en garnbit (jo, det är sant!) i ögat, och kunde inte döma.

Den domaransvarige ordnade då fram en kollega.

”Vem då?”, sa jag.

”Edward Westin”, sa hon.

”Nej”, sa jag. ”Vem som helst utom den där jädra pajasen!”

Det som var lite dumt var…

…att han stod en halv meter bakom mig.

Men det gick bra det också.

Även om han innan match började med ”nu gör vi så här, och händer det så blåser du så och bla bla bla”.

”Jag tror jag vet”, sa jag.

Eftersom detta var några veckor efter en av SM-finalerna.

Men det sa jag inte.

*****

Sant och Falskt

Det finns en del skrönor och åker omkring en hel del historier om mig i innebandy-Sverige.

Ska försöka bena ut lite här.

Falskt är att:

Jag likt revolvermännen i gamla Vilda Västen, satte streck på mitt röda kort, efter varje matchstraff.

Jag är den domare som visade ut en spelare som sa ”Ja” efter att ha sagt ”Säger du ett ord till får du två minuter, har du förstått?”. Men jag vet vem det var.

Mitt hår på huvudet är borta pga att jag tagit så många matchstraff och det gamla tecknet för det (innan korten kom) var att klappa sig uppe på huvudet.

Jag i början i karriären hade blåmärken i sidorna för att jag tog så många utvisningar för protest mot domslut och olämpligt uppträdande.

Jag visat rött kort med en Lego-platta som jag lånat av ungarna. Hade dock en med mig eftersom jag inte hittade kortet.

Jag när jag gav matchstraff med ett bankkort jag hade med mig (när jag fortfarande inte hittat kortet och glömde legoplattan) även sa min kod till kortet.

Jag har ”visat ut halva Sverige” som en domare från Vänersborg sa till mig när vi träffades i domarrummet på en cup i Göteborg. Jag sa till hans kollega att ”jag har nog dömt dig”, och då sa han att ”du visade ut mig också”. Då sa kollegan: ”Det är väl inte så konstigt, Per har ju visat ut halva Sverige”. Det stämmer alltså inte. 35-40 % av Sverige kan jag kanske gå med på.

Jag brukar ta ut den lilla trä/korkkulan i pipan och fila den så att det blir en vassare signal.

Jag hade två pipor i munnen när dubbelsignalen fanns för att kunna sätta igång spelet fortare.

Sant är att:

Under en match som jag dömde så gick en utvisad spelare och hämtade en långbänk och satte i utvisningsbåset för att jag visat ut så många spelare i hans lag. I samma match gick en spelare från ena laget till andra lagets utvisningsbänk där det satt fem spelare. För att han kände sig så ensam.

Jag tagit en utvisning för upprepade förseelser fyra sekunder efter matchstart.

Jag visat ut en straffskytt för liggande spel i samband med straffen.

Jag har visat ut Sveriges lagkapten Robert Bodén för snack i en landskamp.

Jag viftat iväg pipan så den for under stolarna i ena lagets avbytarbås och tvingades ropa i stället och fick spelet att stanna av.

Jag viftat en spelare riktig hårt i ansiktet med en flatis när bollen åkte över sargen och jag skulle visa inslag och vände mig om samtidigt som jag gjorde tecknet.

Jag i början av karriären hade blåmärken på handlederna efter att ha slagit för hårt när jag visade tecknet för slag och upprepade förseelser; det tog ett tag innan jag lärde mig att stanna 1 mm ovanför huden så det såg ut som jag slog.

Brukade balansera stående på ett ben på sargen (även dåtidens smala sarger) för att inte vara vägen för boll och spelare.

Jag har tagit en utvisning bakom sargen, liggande i luften visandes två minuter och pekande på spelaren, innan jag ramlar i golvet. Detta efter att den utvisade spelaren tacklat en annan spelare på mig. Jag försökte förneka det först, men till allas glädje fanns det inspelat på video.

Att jag en gång (i början av karriären när man ibland hade pipan i munnen lite då och då under spelet) råkade nysa så jag blåste av spelet. Pinsamt.

*****

Ett erkännande:

Jag har använt klassikern ”Förlängd signal” ett par gånger.

Ni vet den där när man blåser frislag precis när det laget gör mål. Även om nog fördel är det jag är riktigt bra på, så händer det ibland ändå.

Då får man chansa och liksom förlänga signalen så att det låter som en väldigt lång målsignal.

Och hoppas att det går hem.

Någon gång har ingen märkt något.

Någon gång har laget som släppt in målet sportsligt accepterat det, det hade ju blivit mål i alla fall.

Och någon gång har det inte gått alls, utan man har vackert fått tagit bort målet och lagt ett frislag.

*

Och apropå erkännande:

Det var en match för länge sen på Lugnet, i C-hallen.

En spelare satte oavbrutet upp handen i ryggen på sina motståndare.

Och då menar jag oavbrutet.

I varje anfall, i varje närkamp.

Han åkte ut tre gånger, för egna upprepade förseelser.

Otroligt ovanligt.

Och han var helt vansinnig.

Hävdade att ”han inte rört någon, och att han hade båda händerna på klubban hela tiden”.

Matchen tog slut.

Och där kunde historien ha slutat.

Men han fortsatte efteråt, var helt vansinnig, tyckte det var skandal osv.

Ni som vet hur det ser ut på Lugnet i C-hallen vet att man kan stå på en liten platå ovanför sekretariatet och filma.

Vilket också en person i hemmalaget gjort.

Och hörde vad som sagts.

Vi visste ju att vi hade rätt.

Och på filmen syntes det hur tydligt som helst att vi hade det.

Så vi letade på killens adress, och skickade en kopia av filmen till honom.

Rätt coolt gjort faktiskt, när man tänker på det så här i efterhand.

Efter ungefär en vecka kom filmen tillbaka.

Tillsammans med en lapp.

Som det stod ett ord på.

FÖRLÅT.

Rätt coolt det också.

*****

En och annan rolig kommentar har man ju fått genom åren.

”Domarn har tvåa på oddset!” (man vet aldrig…)

”Pygmédjävel!” (jag är ju rätt så kort i och för sig)

”Ta och kamma luggen för fan!” (jag har ju inget svall direkt)

*

Svar som är bra att ha som domare:

”Är du blind domarn?!”

”Ja, det är jag, men jag hör väldigt bra” (dra kortet)

”Du måste skämta, domarn !?”

”Javisst, varsågod, två minuter på dig. Kul va?”

”Du är så jävla dålig, domarn!”

”Så är det, dåliga spelare får dåliga domare” (ge 2+10)

Jag säger inte att jag sagt så, men man vet aldrig.

*

Roligaste kommentaren av en spelare till en domare (inte mig dock):

Spelaren söker upp domarna efter matchen, knackar på dörren, sticker in huvudet och:

- Domarn, var är hunden?

- Hunden?

- Ja, alla blinda har väl ledarhund?

Humor.

Trots allt.

*****

Lite anekdoter:

Självklart har jag under domarkarriären fått vara med om hur många roliga och annorlunda händelser som helst.

Skulle kunna fylla sida efter sida.

Men några ska jag så klart bjuda på.

*

Jag och brorsan dömde en match på Haraldsbo, en ungdomsmatch.

I ena hörnet satt en farsa och skrek och klagade på både oss och motståndarna.

Till slut tröttnade jag och gick till honom och sa:

- Nu lägger du av, du ska vara ett föredöme som förälder och vuxen.

Han svarade:

- Jag kan säga vad jag vill, och du kan inte göra någonting.

Och jag visste ju att han hade rätt, även om jag skickat ut en och annan genom åren.

Men då tänkte jag lite, och så sa jag:

- Okej, då gör vi så här. Fortsätt skrik och var otrevlig du så kommer din sons lag inte att få ett enda frislag eller utvisning med sig resten av matchen (jag hade självklart inte tänkt göra det).

Han tittade på mig och stammade fram:

- Vavavava, så kan du väl inte göra?

- Try me.

Sa jag.

Han sa inte ett ljud på resten av matchen.

*

Jag var på Åland ett antal gånger, både på träningsläger och på turnering.

Detta hände när jag var bredvid planen som åskådare/ledig från dömningen.

En match startar.

På planen vid ena båset står en matchväska.

En riktigt stor matchväska.

Varken spelare eller domare märker något.

När det gått 45 sekunder kan jag inte hålla mig.

Jag tar upp pipan och blåser en lång signal och ropar:

- Det står en stor jädra väska på planen!

Först alldeles tyst, sen jubel på läktaren.

Domarna blev dock inte glada.

Tyckte jag kunde sagt till.

Kanske det.

Men va fasen, det var ju rätt klantigt gjort.

*

Sen har jag faktiskt varit med på TV, innan sändningarna började på allvar.

Högstadie-SM i Falun.

Alltid kul att vara med i TV.

Tyvärr var det en kort sekvens.

Och dessutom ramlade jag.

Jag sprang baklänges ganska fort i en spelvändning (har jag gjort massor av gånger) och rätt som det var låg jag på rygg.

Men jag var med i TV i alla fall.

*

Match i Lugnets C-hall.

En spelare blir utvisad för någonting, kommer inte ihåg vad.

Är arg. Riktigt arg.

Några meter från sekretariatet slungar han iväg klubban i ilska.

Så illa så att den studsar på sekretariatsbordet mitt emellan personalen.

Så sätter han sig.

Jag börjar att treva efter det röda kortet i byxfickan.

Men det sitter fast, jag får inte upp det.

Jag drar till och – svisch – så åker kortet iväg.

Och träffar den utvisade spelaren i – pannan.

Snacka om att få rött kort.

Han hade till och med ett märke i pannan.

Vansinnigt roligt.

Sekretariatspersonalen kunde inte hålla sig.

Spelaren gick iväg.

Han tyckte inte att det var lika roligt.

*

Pratade om Dragplåstret tidigare, den drogfria turneringen för högstadieskolor i Falu kommun.

Dömde en match i årskurs 7 ett år, och blåste ett frislag för slag.

- Nej, det var det inte!

Sa en kille i ena laget.

- Jodå, sa jag.

Han tittade på mig och sa:

- Nej, det var det inte. Det vet jag för jag har faktiskt spelat innebandy varje dag de senaste två veckorna.

Okej. Bara att böja sig då.

*

Mitten på 90-talet, den legendariska Stjärncupen i Karlstad.

Hett derby i herrjuniorklassen mellan NB87 och Sjöstad.

Halv tre på natten.

En ensam kille sitter i sekretariatet, ser lite trött ut.

Massor av folk, en hel del fullt folk, och ett jädra liv.

Ett av lagen gör mål, och jag går till sekretariatet för att meddela målgörare och assist.

Hittar sekretariatskillen liggande över pärm, protokoll och annat.

Han har somnat.

I detta oväsen.

Det visade sig att han suttit ensam i över tio timmar, och ingen hade kommit och bytt av honom.

Vi puffade på honom, bjöd på lite läsk och sen var han fit for fight igen.

Och har ingen bytt av honom, så sitter han väl där än.

*

Enda gången jag har varit riktigt rädd när jag dömt var under den gamla klassiska Isostar Cup i Falun.

PIF Södertälje var ett mycket duktigt lag förr, men också lite tveksamt vid sidan om.

Detta var en morgonmatch, och laget hade inte bara festat kvällen innan.

Två av spelarna var märkbart påtända – fortfarande – också.

Det var inte roligt.

Men det gick det också.

Men som sagt, skraj var man.

*

Dom tre absolut roligaste till sist…

Match i norra Elitserien, i klassiska ”Noretgarderoben” mellan Mora IBK och Balrog.

Balrog med mängder av legendariska kultlirare, Thomas Brottman, Christian Hellström, Conny Svensson med flera.

Mycket folk, trångt, tät match.

Balrog i anfall, en mot en.

Ytterforwarden i Balrog drar sin back, på väg mot mål, då backen gör en oerhört tydlig obstruktion. Kraftiga reaktioner från Balrog.

Jag som är mittplansdomare är på väg upp med armen för straff men kollegan som är måldomare viftar avvärjande med armarna.

Så tar jag ned armarna igen.

Perioden tar slut.

I pausen kommer legenden Jonas ”Silen” Eriksson fram till oss.

Tittar på oss, och säger:

- Här springer vi arslet av oss, och så står ni och röker på plan.

Underbar kommentar.

Bara att hålla med.

Vi brukar skratta åt den där kommentaren än idag, när man träffar nån av legendgrabbarna i Balrog.

Snacka om att bli fimpad.

*

1989 kom regeln om att målvakterna måste ha ansiktsskydd, vilket de inte hade behövt ha tidigare.

Det var speedwaymasker, det var bandy- och hockeygaller mm.

Det absolut roligaste någonsin var när jag och brorsan dömde en match i Älvdalen för länge sen.

Lagen värmde upp (utan skydd på målvakterna) och matchen startade.

Bortalaget drar upp ett anfall på vänsterkanten och skjuter iväg ett skott som träffar målvakten.

Klonk!

Mitt i ansiktsskyddet.

Som var ett cyklop.

Ett cyklop.

Makalöst roligt.

Det gick inte att döma resten av matchen.

Vi skrattade så fort bollen bara passerade mittlinjen in på Älvdalens planhalva.

*

Det enskilt största jubel jag fått som domare av en publik var inte för något domslut eller liknande.

Förut spelades årligen en turnering i Lorensbergahallen i Ludvika en turnering till minne av en spelare som dog, Halvarssons minne.

Många tuffa derbymatcher spelades mellan lagen i området.

Ett år satt det en gubbe på läktaren och klagade på allt.

Och då menar jag ALLT.

Oavsett lag, oavsett domare så klagade han minsta grej.

Nedvärderande och hånfullt.

Han började på fredag kväll och fortsatte under lördagen.

Och på lördag eftermiddag hade jag tröttnat.

Efter ett domslut och ett nytt utrop från gubben, blåste jag av matchen.

Gick över planen, klev över sargen, klättrade upp på läktaren där han satt.

Sen tog jag av mig tröjan och gav den och pipan till gubben, och sen tog jag hans Expressen ur handen på honom och satte mig och började läsa.

Jublet i hallen visste inga gränser.

Liksom skrattet.

Nästan stående ovationer.

Men han ville inte döma.

Så jag tog väl tröjan och pipan och gick ner och fortsatte döma.

Gubben sa inte ett ljud på resten av lördagen.

Tror inte ens han var där på söndagen.

*

Som sagt, det finns många, många fler.

Men ni fick en liten inblick i hur fantastiskt roligt och händelserikt domaryrket kan vara.

*****

Jag kan än!

Jag dömer ju inte på så hög nivå längre, utan håller mig på H3 och ibland nåt inhopp lite högre upp.

Har dock försökt hålla igång lite och hålla mig a jour genom att varje år döma en match med två elitlag.

Bara för att visa för mig själv att jag fortfarande håller.

På senare år har jag blivit inkallad då och då att döma när IBF Faluns herrar spelar internmatcher (det brukar gå ganska hett till…).

Det är också fantastiskt roligt.

Dömer ensam så klart.

Jag tycker, till skillnad från många andra domare (en del vägrar till och med att döma ensam), att det är helt okej och till med roligt att döma ensam.

Brukar försöka släppa på lite, med mycket fördel och mycket snack med spelarna.

Har fungerat jättebra.

”Han är ju bra”

”Vilken bra nivå han har”

”Vi får ju spela, och ändå är det koll”

Är lite av det jag fått höra.

Men det bästa sa ändå Johannes Skog senaste matchen jag dömde:

”Jag förstår inte hur du ensam kan döma bättre än de par vi har i SSL”

I love it.

*****

Så där, det var min domarkarriär det.

Som har gjort att jag fått vara med om så mycket.

Och som har gett mig så många vänner.

Och så mycket glädje.

Oerhört mycket glädje.

En solskenshistoria.

Från början till slut.

*****

En hjälte dör bara en gång, en fegis dör hundra gånger

/Nordström/