En fantastisk saga

I september 1979 bildades världens första innebandyförening, Sala IBK. Samma år spelades den första riktiga innebandymatchen. Den första (kända skall sägas) storturneringen spelades 1980 och hette Västmannakampen. I oktober 1980 visades det också för första gången nånsin innebandy på TV.

I november 1981 bildades Svenska Innebandyförbundet. Först fick bandyförbundet frågan om innebandyn fick vara en sektion hos dom. Men man fick nej med motiveringen: "Vi tror inte på innebandy som sport".

Snacka om att göra bort sig.

I stället blev det landhockeyn som tog emot oss. 1982 spelades det första mästerskapet - som var för damer. Västanfors IF vann. Redan då var vi mycket jämlika. 1983 spelades det första herrmästerskapet, där Kolarbyn IBS stod som segrare.

1983 bildas landets första distriktsförbund, som faktiskt var Dalarnas IBF. 1983 kommer också den första tryckta regelboken. Tidigare hade man bara haft vikta kopierade blad... Regelboken byggde på följande tanke:

Spelidén med innebandy skall vara teknik, snabbhet och juste spel.

Vilka underbara ledord.

1984 har vi 100 klubbar, 1985 kommer vi historiskt med i RF på första ansökan, vilket inget förbund tidigare lyckats med. Dessutom så hade 25 förbund och organisationer under åtta års tid före innebandyn fått nej till medlemsskap i RF.

Detta var så historiskt och så fantastiskt så jag tror inte att den unga och entusiastiska SIBF-styrelsen förstod vad de åstadkommit.

Men så typiskt innebandyn på nåt vis. Vackert. Magiskt.

1985 spelades den första landskampen, 1986 bildades IFF. 1989 blev målburarna större, ansiktsmasker på målvakterna blev obligatoriska, och inte minst viktigt, det nationella seriesystemet infördes.

Sen har det bara rullat på.

Som sagt, en fantastiskt vacker saga.

Men, glädjande nog, en sannsaga.

*****

Innebandy är inte bara en oerhört vacker sport, den är också mytomspunnen och en smula magisk. Och den är dessutom inte bara en sport, utan en livsstil också. Innebandymänniskor är speciella, är annorlunda, går egna vägar. Det är nog därför sporten har blivit det den är idag. Folk har rackat ner på oss, skrattat åt oss, pratat bakom ryggen på oss, sagt att det kommer aldrig att hålla, sagt att det bara är en dagslända och en popsport. Man har kallat det för fjollsport, bögsport och sport för dom som inte lyckas i någon annan idrott. En enorm avundsjuka lyser igenom alla dessa uttalanden.

Med en idrott som fortfarande bara växer, med över hundratusen licensierade spelare, med TV-sändningar varje vecka, med ett 60-tal länder som spelar innebandy, med föreningar som har egna innebandytempel är det helt enkelt dags för en sak.

Att inse - och att be om ursäkt.

Jag har under många år, i Dalarna och Falun, gått under benämningen Mr Innebandy. Detta på grund av att hela mitt liv tidigare VAR innebandy och de timmar som jag lagt ned på sporten som spelare, tränare, domare, ordförande i förening och distrikt, tävlingsledare mm mm helt enkelt inte går att räkna. Smeknamnet är jag, trots hån, flin och avundsjuka mot sporten, oerhört stolt över. Och har alltid varit. Och då är det inte så mycket mig själv jag är stolt över, utan sporten innebandy i sig. Mr Innebandy. Kan omöjligtvis finnas nån finare titel. Eller vackrare.

Som Limmet skulle sagt - Kärlek.

*****

Nu skall jag se TV-sporten. Dom kanske visar innebandy?

*****

Roll the dice
/Nordström/