Vi är alla lika mycket värda

Har ju tränat IBF Faluns damer ett par vändor (silver som bäst, eftersom guldförbannelsen suttit i under alla år) och har därmed haft förmånen att ha haft många fantastiska spelare under mina vingar, som till exempel Malin Östner, Lena Birath, Maria Söderström, Eva Rönn, Karin Brandberg, Emma Matsdotter, Helena Lundkvist och Camilla Granelid.

Faluns damer har alltid varit stenseriösa och som lag en dröm för en tränare. Allt var dock självklart inte smärtfritt. En av säsongerna hade vi en mycket, mycket bra målvakt som dock var lite speciell (det är väl alla målvakter för resten...). Damen i fråga kunde rätt som det var bara kliva ur buren mitt under en övning om hon tyckte att det inte gick tillräckligt bra eller om nån försvarare inte gjorde vad den skulle.

Hon hade, oavsett tränare, alltid fått göra så. Det blev ju dock lite pinsamt när det inte fanns nån målis i buren. De första gångerna körde vi klart övningen utan målvakt men i längden blev det ju ohållbart. Detta var ett klart problem i laget och sen hände det en gång för mycket. Hon klev ur buren och satte sig på läktaren i Lugnets C-hall. Då tog jag en av de största risker jag tagit som tränare, en riktig gambling. Jag gick fram till henne och sa:

- Jag struntar i om du spelar i landslaget eller inte, nu har du två minuter på dig. Är du inte tillbaka i buren då behöver du inte komma tillbaka mer över huvud taget.

Hon satt och tjurade ett tag men efter ungefär en minut hasade hon ner för läktaren, och även om det gick sakta, ut på planen och in i buren igen.

Och hon klev aldrig mer ur buren.

Ibland behövs det inte så mycket. Men man måste våga.

Det var för övrigt samma säsong som jag under en match i Elitserien bytte ut hela laget efter trettio minuter in i matchen. Ut med tre backar och två kedjor, och in med tre nya backar och två nya kedjor. Allt för att dels visa att jag litade på ALLA i truppen, dels försöka få alla att förstå att de var bra.

Dessutom, även om det inte var det primära, så vann vi matchen.

*****

Om någon reagerat på mitt förra inlägg angående den störande föräldern, så lovar jag att jag aldrig skulle blåst emot hans sons lag med flit.

Men det är roligt att skrämmas lite. Och ganska effektivt.

*****

Sjöstrand håller på med ett jätteblogginferno på sin blogg. Jag vet inte hur många inlägg han spottat ur sig sen klockan 19.

Får ödmjukast passa på att tacka för berömmet på THE LIST.

Och lika ödmjukt tacka för berömmet på Innebandymagazinet, vem det nu är som skriver.

*****

Vad säger engelsmannen som inte vill att nån skall röra hans munk?

- Donut touch!

*****

Tom Wester och några polare var nån gång i tidernas begynnelse på väg för att åka skidor (Sälen eller Idre eller nåt), Tom körde bilen. Efter ett tag tror jag man stannade vid en mack i Älvdalen för att tanka och handla. Det var kväll och mörkt och de flesta i bilen var trötta. När man gjort det man skulle vid macken körde Tom vidare.

Efter cirka två mål, vaknade en av passagerarna (Jessica "Tate" Hedberg) till och tittar ut på vägen. Funderar en stund och säger sen:

- Tom, vart är du på väg?

Det visade säg att Tom kört två mil - tillbaka mot Falun igen.

Bara Tom Wester mina vänner, bara Tom Wester.

*****

När vi för en gångs skull hade möjligheten och gå ut tillsammans jag och gumman så hade vi, såklart, ingen barnvakt. Vi får sikta in på nästa helgs party i det Nordströmska residenset då innebandylegender som Biran och Söder, bloggprofiler som Lång-Larsa, Målvakts-Ove och Trav-Idof samt en av mina favvobloggare dyker upp. Förhoppningsvis god mat, roliga tävlingar och gott sällskap skall detta utmynna i.

*****

Nu ska jag öppna en kall öl, ta en dusch och sen kolla några avsnitt från tredje säsongen av Lost.

Om jag hittar dom.

*****

Hey, hey, hey, hold your horses!
/Nordström/