Någon måste säga ifrån

(Detta inlägg är även publicerat som en krönika på Innebandynytt)

”Om det är så här innebandyn skall vara vill jag inte vara en del av den.”

Detta är en tanke som snurrat i mitt huvud under hela säsongen (och då tänker jag inte på det taktiska och tråkiga spelet som håller på att förstöra innebandyn; det är en helt annan historia), men som aktualiserades och fick extra fart i kvartsfinalserien mellan IBF Falun och AIK i herrarnas SM-slutspel. Detta utan att hålla något lag för värre än det andra.

Vill vi verkligen att innebandyn i synnerhet (men även idrott i allmänhet) ska se ut som den gör i många matcher idag? Att vuxna människor beter sig på ett sätt som gör så att man blir mörkrädd. Att vuxna människor säger saker som man aldrig trodde man skulle få höra en normalt funtad människa säga. Att vuxna människor, som är idoler och förebilder för alla yngre beter sig på ett sätt som vi absolut inte vill att våra ungdomar och barn skall uppträda på.

Att bete sig som griniga barnungar och kalla varandra nedsättande och fula ord är det OK? Att medvetet gå in för att skada spelare genom att till exempel sätta klubbor i nacke och rygg, att köra klubbskaft i magen, att sparka och knäa folk som ligger ned, är det OK? Är det OK för att man är stjärnor, landslagsspelare och förebilder? Är det OK oavsett vem som gör det på en idrottsarena? Svaret måste rent logiskt bli NEJ på alla frågor. Men det vet ju alla som sett matcher att så är det inte. Det är OK. Annars skulle det inte ske hela tiden.

Detta är INTE acceptabelt.

Jag har alltid, i min enfald trott att, att vara bättre än någon i idrott innebär att vara bättre tränad fysiskt eller mentalt, ha en bättre teknik, ha en bättre taktik eller att ha bättre fokus än motståndarna. Till exempel. Men så är inte fallet idag. Idag skall man med tjuvknep, armbågar, efterslängar, sparkar, hån, gliringar, nedsättande språk och annat försöka få motståndarna att balla ur och slå tillbaka alternativt tappa fattningen och därmed spelet. Hur kul är det att vinna så? Men måste väl ändå vara roligare att spela ut motståndarna, eller att kämpa ned dom?

För att inte tala om det så kallade ”trashtalket”. Det måste vara det fjantigaste och töntigaste någon någonsin kommit på. Hur manligt, vuxet eller mänskligt är det att gå omkring och kalla varandra saker och bete sig som tjuriga barnrumpor. När det sen går så långt så man hånar varandra för utseende (flintis, tjockis, ful till exempel) eller när man kallar flickvänner, mammor och syskon för hora eller andra vidriga saker eller talar om vad man ska göra med efter matchen, då är gränsen för länge sen passerat för vad som är acceptabelt. Spelare har till och med mordhotat varandra efter match.

Då är det inte idrott längre. Då är det åtalbart.

Jag köper heller inte för en sekund orden ”man måste vinna till varje pris”. Det måste man inte. Inte om det innebär att man raderar ut samhällets normer fullständigt bara för att det är idrott. Vad är det för mening med att ha ett SM-guld om man har noll respekt som idrottsman eller människa. När även tränare uppmanar till detta: ”kan vi få dom att ge tillbaka eller balla ur då har vi vunnit halva matchen. Och kan vi dessutom trycka till deras bästa spelare så han inte kan spela så är det ännu bättre.” Detta framkallar illamående.

Allt detta är inte ens fel; vi måste alla ta ett ansvar. Publik och föräldrar måste reagera och agera. Innebandyförbundets styrelse, tävlingskommitté och domarkommitté måste reagera och agera. Landslagsledningen måste reagera och agera. Distrikten måste reagera och agera. Domarna måste få klarare direktiv från högre ort och stävja detta. Och få gehör och stöd när man gör detta. Och till sist, ledare och spelare måste ta det största ansvaret för att få detta att upphöra. Alla måste tala om att detta inte är acceptabelt. För det är det inte.

Någon måste säga ifrån.

Och detta skall göras av två orsaker. Den första orsaken är grundläggande och innebär att vi har ett ansvar som vuxna och förebilder inför våra barn och ungdomar för att visa hur man beter sig och inte beter sig. Vilket är extra viktigt idag när samhället ser ut som det gör med ett allt hårdare och råare klimat. Den andra orsaken är mycket enkel. För att se till så att innebandyn återigen blir det den slog igenom som och blev känd för:

Lirarnas och Glädjens sport!

Bäst är inte alltid dom som vinner
/Nordström/