Varför gå på berg...när det finns småsten

Har ju tränat en hel del lag, mest i Falu IBK och IBF Falun. Men hade även fördelen att få vara tränare i fem säsonger (två vändor) plus ett inhopp i Envikens IF:s herrar. En fantastisk förening med många härliga personer och spelare som jag fick nöjet att dela mycket tid med under dessa år. Det är något speciellt med föreningarna från "vischan": en oerhörd sammanhållning och känsla för förening, lag och kamrater. Alla ställde alltid upp för varandra.

Alla killarna var unga och några av dem var ganska heta, både på träning och match. Speciellt en spelare, Gustav Jones, hade en förmåga att i tid och otid kasta klubban om det gick lite tungt. Det var också därför han på en säsongsavslutning fick en karta med adresslappar att sätta på klubban. Oerhört populärt hos lagkompisarna...

En träning hade han dragit några försvarare och målvakten men lyckades sen missa öppet mål. Och då flög såklart klubban. Hårt och högt. Närmare bestämt upp på fjärde raden uppifrån på C-hallsläktaren i Lugnet. Studsade på en stol och for vidare upp till översta raden där den stannade.

Detta hade väl inte varit nåt speciellt om det inte varit så att efter oss tränade Copperheads, dvs Faluns lag i amerikansk fotboll. På stolen till vänster och till stolen till höger om den stol som Gustav träffade satt nämligen en 150-kiloskoloss vardera och väntade på sin träning. Klubban svischade förbi båda med nån decimeter.

Det var första och hittills enda gången jag sett Gustav (som alltid är rätt skönt kaxig) tyst. Han var inte bara tyst, han var både likblek och illröd i ansiktet samtidigt. Han påbörjade sin långa vandring uppför trappen för att hämta klubban. Det måste ha känts som ett maratonlopp. Med blicken fastnaglad i golvet gick han och hämtade klubban, högst upp läktaren. När han gick förbi Copperheadskillarna på vägen ner sade han, fortfarande utan att höja blicken från golvet, det tystaste förlåt jag (inte) hört i hela mitt liv.

Behöver jag säga att resten av spelartruppen hade oöverträffbart roligt?

*****

Jag tänker inte nämna några namn, men i samma härliga gäng i Enviken hade jag några spelare som var mycket duktiga - men oerhört fåfänga. Riktiga tjejtjusare och det kunde ju faktiskt sitta några snygga tjejer på läktaren man kunde impa på. Därför var följande tre saker viktiga för dessa innan match eller nästa period:

1) Fixa håret med gelé eller skum
2) Ha på sig Deo
3) Lägga sig och pumpa 20-30 armhävningar så musklerna skulle se lite större ut.

Killar, Killar, Killar...

*****

Läste en intervju med den svenske artisten Peter LeMarc idag i Expressen. Följande parti av intervjun måste redovisas. Intervjuaren ställer följande fråga:

- Vad är den minsta publik du spelat för?

- Jag har haft noll flera gånger. Jag minns en gång i Varberg, när vi kom till stället var det tomt. Men det var i alla fall en kille där som vi gav järnet för och efteråt sa vi till honom:

- Fan, vad kul att du är här.

Han svarade:

- Jag är tvungen, för jag är diskjockey.

Lovely!

*****

Peter LeMarcs son heter för resten Marc.

Vilken fantasi.

Marc LeMarc.

*****

En skidåkare från Stockholm till en annan:

- Skaru me ut o träna eller haru nå annat före?

Den som inte fattade kan ju höra av sig.

*****

Snart dags för Sverige - Spanien! Forza Zlatan! Och apropå Ljungberg, finns det badtofflor med skruvdobb?

*****

Tala är silver, tiga är guld
/Nordström/